Unga män och samtal om känslor

Unga män och samtal om känslor

Unga män som viktimiserats betraktas ibland som en offerkategori i särställning. De olika typerna av samtalsbetonad stödverksamhet understryker vikten av att ge uttryck åt sina tankar och känslor och stödpersoner inom brottsofferjourerna me-nar att brottsoffren i allmänhet gärna berättar om sina emotionella upplevelser. De menar emellertid att det kan krävas ett speciellt bemötande gentemot unga män för att få dem berätta om vad som inträffat. (Temat män och samtal om känslor kommer att utvecklas mer i nästa kapitel.) Det framträder här en bild av att män har svårt för att uttrycka sig emotionellt. Unga män som varit utsatta för brott uttrycker sig, enligt stödpersonernas erfarenheter, nämligen ofta fåordigt i termer av att ”allt är bra, allt ordnar sig” trots att de mår dåligt av det som inträffat (Larsson och Stub, 1998, s. 36; jfr Ryding, 2000).

Även på Stödcentrum för unga brottsoffer, där jag har gjort en intervju med två stödpersoner, betonas unga mäns svårigheter med att ”sätta ord på sina känslor”. En av stödpersonerna talar om detta på följande sätt:

Exempel 5.1

1. S: Killarna har ju ett litet handikapp för dom inte är så 2. vana vid kanske att sätta ord på sina känslor vilket tjejerna 3. är duktigare på men sen när killarna väl kommit på det då är 4. dom ju jätteduktiga på å prata men det kan vara svårt att 5. liksom beskriva sen kan det väl vara svårt (.) dom kanske 6. tycker att dom tappar ansiktet när dom berättar vissa saker.

Bilden av den tyste unge mannen är emellertid inte entydig. Många av de brotts-drabbade pojkar och unga män som kommer till Stödcentrum för unga brottsof-fer anses vara duktiga på att beskriva sina känslor.

Exempel 5.2

1. S: Jag menar det är många killar som ändå är väldigt öppna 2. (.) dom pratar också om hur dom mår å hur dom känner sig.

Stödpersonen ovan fortsätter sin framställning med att uttrycka förvåning över att så många unga män faktiskt talar om känslor. Hon avbryter sig dock genast med orden; ”nä förvånad nä nu är jag elak mot de stackars pojkarna drar alla över en kam”. Trots stödpersonens självkritiska tillägg tycks tystnad och svårigheter med att uttrycka sig emotionellt förknippas med brottsutsatta unga män.

Män och pojkar antas generellt vara sämre än flickor och kvinnor på att ge tryck för känslor (Nilsson, 1989; jfr Cameron, 2000). Svårigheter med att ut-trycka känslor diskuteras även beträffande pojkar och män som använder sig av våld. Den norske barnpsykologen Magne Raundalen förklarar, i ett reportage i Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå (Fagerström, 2001), att traditionella ”pojklekar” (lekar som går ut på att konstruera, konkurrera och röra på sig)

fung-

Unga män och samtal om känslor

Unga män som viktimiserats betraktas ibland som en offerkategori i särställning. De olika typerna av samtalsbetonad stödverksamhet understryker vikten av att ge uttryck åt sina tankar och känslor och stödpersoner inom brottsofferjourerna me-nar att brottsoffren i allmänhet gärna berättar om sina emotionella upplevelser. De menar emellertid att det kan krävas ett speciellt bemötande gentemot unga män för att få dem berätta om vad som inträffat. (Temat män och samtal om känslor kommer att utvecklas mer i nästa kapitel.) Det framträder här en bild av att män har svårt för att uttrycka sig emotionellt. Unga män som varit utsatta för brott uttrycker sig, enligt stödpersonernas erfarenheter, nämligen ofta fåordigt i termer av att ”allt är bra, allt ordnar sig” trots att de mår dåligt av det som inträffat (Larsson och Stub, 1998, s. 36; jfr Ryding, 2000).

Även på Stödcentrum för unga brottsoffer, där jag har gjort en intervju med två stödpersoner, betonas unga mäns svårigheter med att ”sätta ord på sina känslor”. En av stödpersonerna talar om detta på följande sätt:

Exempel 5.1

1. S: Killarna har ju ett litet handikapp för dom inte är så 2. vana vid kanske att sätta ord på sina känslor vilket tjejerna 3. är duktigare på men sen när killarna väl kommit på det då är 4. dom ju jätteduktiga på å prata men det kan vara svårt att 5. liksom beskriva sen kan det väl vara svårt (.) dom kanske 6. tycker att dom tappar ansiktet när dom berättar vissa saker.

Bilden av den tyste unge mannen är emellertid inte entydig. Många av de brotts-drabbade pojkar och unga män som kommer till Stödcentrum för unga brottsof-fer anses vara duktiga på att beskriva sina känslor.

Exempel 5.2

1. S: Jag menar det är många killar som ändå är väldigt öppna 2. (.) dom pratar också om hur dom mår å hur dom känner sig.

Stödpersonen ovan fortsätter sin framställning med att uttrycka förvåning över att så många unga män faktiskt talar om känslor. Hon avbryter sig dock genast med orden; ”nä förvånad nä nu är jag elak mot de stackars pojkarna drar alla över en kam”. Trots stödpersonens självkritiska tillägg tycks tystnad och svårigheter med att uttrycka sig emotionellt förknippas med brottsutsatta unga män.

Män och pojkar antas generellt vara sämre än flickor och kvinnor på att ge tryck för känslor (Nilsson, 1989; jfr Cameron, 2000). Svårigheter med att ut-trycka känslor diskuteras även beträffande pojkar och män som använder sig av våld. Den norske barnpsykologen Magne Raundalen förklarar, i ett reportage i Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå (Fagerström, 2001), att traditionella ”pojklekar” (lekar som går ut på att konstruera, konkurrera och röra på sig)

fung- erar hämmande för språkutvecklingen. Sådan typ av lek (till skillnad från dock-och rollekar, dvs traditionella ”flicklekar”) sägs nämligen inte stimulera utforskan-det av begrepp och känslor. Ett svagt utvecklat språk antas göra utforskan-det svårare för in-dividen att hantera känslor, något som i förlängningen sägs kunna leda till att man vid förlorad kontroll använder sig av våld istället för ord – ”där orden tar slut tar nävarna vid” (ibid.; jfr Roxström, 2001; Edling, 1999).

Pojkar antas också tidigt lära sig att styrka och mod är viktiga ”manliga” egen-skaper och att känslor av sårbarhet bör döljas (Scheff, 2001; Seidler, 1991; 1994). Så kallade ”manliga” och ”kvinnliga” egenskaper sägs spegla sig i språket: vissa forskare anser att en ”manlig” språkstil kännetecknas av opersonligt, rationellt och faktainriktat tal medan en ”kvinnlig” samtalsstil är personlig och rik på käns-lor (Nilsson och Waldemarson, 1994; Nilsson, 1989). Victor Seidler (1994, s. 111) menar att män ”[…] are bereft of an emotional language which allows us to identify and articulate our experience”. Elizabeth Stanko (1990) framhåller i en studie av kvinnors och mäns upplevelser av våld i vardagen att män ofta har svårt för att tala om fara, hot och sårbarhet och Jo Goodey (1997, s. 401) talar i artikeln Boys don’t cry (vilken handlar om manlighet och rädsla för brott) om pojkars emo-tionella analfabetism (”emotional illiteracy”).

De förmodade konsekvenserna av ”manligheten” diskuteras på olika sätt inom jourverksamheten. I Tidningen Brottsoffer (Cederwall, 1997; jfr Hörnström, 1999) framhålls att förväntningar angående vad som är ”manligt” visar sig i att pojkar fostras till känslokalla ”stridisar”. Om pojkar och män förväntas dölja känslor av svaghet och sårbarhet kan det vara svårt för dem att be om eller ta emot hjälp när de utsatts för brott. Den tidigare citerade stödpersonen (exempel 5.1, rad 5-6) talar om att unga män kan riskera att ”tappa ansiktet” då de talar om känslor. En liknande beskrivning av unga manliga brottsoffer ges i ett debattin-lägg i Tidningen Brottsoffer (Jacobsson, 1999, s. 21):

Unga pojkar, råkar ofta ut för olika incidenter, påhopp och stundom rena misshandelssitu-ationer, speciellt i krogköer eller på väg hem från restaurangbesök. De här pojkarna vill inte gärna framstå som svaga, utan vill visa en ”manlig tuffhet”. Vad vi kan ana är att ungdomar inte är vana vid att tillstå svaghet eller att överhuvudtaget tala om händelsen de varit med om. Som stödpersoner upplever vi det svårt att ”nå” pojkarna vid samtal. Stödpersonerna tror att inget stöd behövs och pojkarna känner att de inte får det stöd de trodde de skulle få!

Behov av stöd?

I ovanstående debattinlägg framhävs en uppfattning om att styrka och tuffhet som en implikation av att vara man är någonting problematiskt i brottsofferstöd-jande sammanhang. De utsatta pojkarnas ovilja att samtala antas bero på ”manlig

 erar hämmande för språkutvecklingen. Sådan typ av lek (till skillnad från dock-och rollekar, dvs traditionella ”flicklekar”) sägs nämligen inte stimulera utforskan-det av begrepp och känslor. Ett svagt utvecklat språk antas göra utforskan-det svårare för in-dividen att hantera känslor, något som i förlängningen sägs kunna leda till att man vid förlorad kontroll använder sig av våld istället för ord – ”där orden tar slut tar nävarna vid” (ibid.; jfr Roxström, 2001; Edling, 1999).

Pojkar antas också tidigt lära sig att styrka och mod är viktiga ”manliga” egen-skaper och att känslor av sårbarhet bör döljas (Scheff, 2001; Seidler, 1991; 1994). Så kallade ”manliga” och ”kvinnliga” egenskaper sägs spegla sig i språket: vissa forskare anser att en ”manlig” språkstil kännetecknas av opersonligt, rationellt och faktainriktat tal medan en ”kvinnlig” samtalsstil är personlig och rik på käns-lor (Nilsson och Waldemarson, 1994; Nilsson, 1989). Victor Seidler (1994, s. 111) menar att män ”[…] are bereft of an emotional language which allows us to identify and articulate our experience”. Elizabeth Stanko (1990) framhåller i en studie av kvinnors och mäns upplevelser av våld i vardagen att män ofta har svårt för att tala om fara, hot och sårbarhet och Jo Goodey (1997, s. 401) talar i artikeln Boys don’t cry (vilken handlar om manlighet och rädsla för brott) om pojkars emo-tionella analfabetism (”emotional illiteracy”).

De förmodade konsekvenserna av ”manligheten” diskuteras på olika sätt inom jourverksamheten. I Tidningen Brottsoffer (Cederwall, 1997; jfr Hörnström, 1999) framhålls att förväntningar angående vad som är ”manligt” visar sig i att pojkar fostras till känslokalla ”stridisar”. Om pojkar och män förväntas dölja känslor av svaghet och sårbarhet kan det vara svårt för dem att be om eller ta emot hjälp när de utsatts för brott. Den tidigare citerade stödpersonen (exempel 5.1, rad 5-6) talar om att unga män kan riskera att ”tappa ansiktet” då de talar om känslor. En liknande beskrivning av unga manliga brottsoffer ges i ett debattin-lägg i Tidningen Brottsoffer (Jacobsson, 1999, s. 21):

Unga pojkar, råkar ofta ut för olika incidenter, påhopp och stundom rena misshandelssitu-ationer, speciellt i krogköer eller på väg hem från restaurangbesök. De här pojkarna vill inte gärna framstå som svaga, utan vill visa en ”manlig tuffhet”. Vad vi kan ana är att ungdomar inte är vana vid att tillstå svaghet eller att överhuvudtaget tala om händelsen de varit med om. Som stödpersoner upplever vi det svårt att ”nå” pojkarna vid samtal. Stödpersonerna tror att inget stöd behövs och pojkarna känner att de inte får det stöd de trodde de skulle få!

Behov av stöd?

I ovanstående debattinlägg framhävs en uppfattning om att styrka och tuffhet som en implikation av att vara man är någonting problematiskt i brottsofferstöd-jande sammanhang. De utsatta pojkarnas ovilja att samtala antas bero på ”manlig



tuffhet”. Problemet, som debattören ser det, är att när offren inte vill prata tror stödpersonen att de inte behöver något stöd. Pojkarna går då miste om den hjälp som de, enligt debattörens övertygelse, är i behov av.

Det förekommer emellertid bland brottsofferföreträdare även motsatta upp-fattningar: pojkar behöver inte prata. Detta sägs bero på att eftersom aggressivitet, provokation och slagsmål är mer eller mindre naturliga inslag i unga mäns vardag är de inte i lika stort hjälpbehov som andra individer som utsätts för misshandel. Idéer om män (”manlighet”) är ingenting som här ifrågasätts eller problematiseras utan istället betonar man mäns våld som någonting naturligt – både när det gäller att utsätta andra och att själv bli utsatt. En framträdande person vid Brottsoffer-myndigheten uttrycker sig på följande sätt i Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå (Edling, 2000, s.15):

En kille kanske får stryk i kön till korvkiosken ena kvällen, nästa kväll är det han som ger igen och misshandlar någon annan. Han upplever inte utsattheten lika starkt som en som mera oprovocerat utsätts för brott. [---] Det är inget konstigt med det. Brottsoffer har olika behov. Ett sådant brottsoffer har inte samma behov av rehabilitering.

Även om tolkningarna av den så kallade ”manligheten” och dess eventuella kon-sekvenser skiljer sig åt är det tydligt att män som brottsoffer verkar ha en speciell innebörd. De är inte bara brottsoffer – utan män och brottsoffer. Om man hår-drar resonemanget ser bilden av unga mäns hjälpbehov ut att karaktäriseras av ett ”allt eller inget”-förhållande. Anna Ryding (2000) har i en studie av jouraktivas framställningar av brottsoffer visat att unga män som blivit rånade ibland betrak-tas som i extra stort behov av hjälp. Vissa stödpersoner menar nämligen att dessa offer uppvisar en tuff och stark yta men att det under denna yta döljer sig en mycket rädd individ. Samtidigt ifrågasätter andra jouraktiva dessa offers svaghet och menar att unga män som rånats inte har något behov eller intresse av det stöd man kan erbjuda vid Brottsofferjouren (ibid.).⁵⁸

58 Ryding (2005) belyser även hur unga misshandlade män kan bli problematiska i en definitions-process beträffande offerskap. I Rydings analys lyfts en diskussion mellan ett antal stödpersoner, angående en misshandlad man, fram. Enligt polisen har mannen varit berusad och uppträtt provocerande. Dessutom har han blivit ifrågasatt av sitt försäkringsbolag. I samtalet mellan stödpersonerna diskuteras skilda tolkningar av mannens eventuella misshandel. Å ena sidan har mannen kunnat påvisa skador: han har blött kraftigt i ansiktet och har förlorat hörseln på ett öra, något som kan ses som tecken på offerskap – ett trovärdigt offer. Å andra sidan kan det vara hans kamrater som har slagit honom för att få ut ersättning och då kan det istället handla om försäkringsbedrägeri – en myglare.



tuffhet”. Problemet, som debattören ser det, är att när offren inte vill prata tror stödpersonen att de inte behöver något stöd. Pojkarna går då miste om den hjälp som de, enligt debattörens övertygelse, är i behov av.

Det förekommer emellertid bland brottsofferföreträdare även motsatta upp-fattningar: pojkar behöver inte prata. Detta sägs bero på att eftersom aggressivitet, provokation och slagsmål är mer eller mindre naturliga inslag i unga mäns vardag är de inte i lika stort hjälpbehov som andra individer som utsätts för misshandel. Idéer om män (”manlighet”) är ingenting som här ifrågasätts eller problematiseras utan istället betonar man mäns våld som någonting naturligt – både när det gäller att utsätta andra och att själv bli utsatt. En framträdande person vid Brottsoffer-myndigheten uttrycker sig på följande sätt i Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå (Edling, 2000, s.15):

En kille kanske får stryk i kön till korvkiosken ena kvällen, nästa kväll är det han som ger igen och misshandlar någon annan. Han upplever inte utsattheten lika starkt som en som mera oprovocerat utsätts för brott. [---] Det är inget konstigt med det. Brottsoffer har olika behov. Ett sådant brottsoffer har inte samma behov av rehabilitering.

Även om tolkningarna av den så kallade ”manligheten” och dess eventuella kon-sekvenser skiljer sig åt är det tydligt att män som brottsoffer verkar ha en speciell innebörd. De är inte bara brottsoffer – utan män och brottsoffer. Om man hår-drar resonemanget ser bilden av unga mäns hjälpbehov ut att karaktäriseras av ett ”allt eller inget”-förhållande. Anna Ryding (2000) har i en studie av jouraktivas framställningar av brottsoffer visat att unga män som blivit rånade ibland betrak-tas som i extra stort behov av hjälp. Vissa stödpersoner menar nämligen att dessa offer uppvisar en tuff och stark yta men att det under denna yta döljer sig en mycket rädd individ. Samtidigt ifrågasätter andra jouraktiva dessa offers svaghet och menar att unga män som rånats inte har något behov eller intresse av det stöd man kan erbjuda vid Brottsofferjouren (ibid.).⁵⁸

58 Ryding (2005) belyser även hur unga misshandlade män kan bli problematiska i en definitions-process beträffande offerskap. I Rydings analys lyfts en diskussion mellan ett antal stödpersoner, angående en misshandlad man, fram. Enligt polisen har mannen varit berusad och uppträtt provocerande. Dessutom har han blivit ifrågasatt av sitt försäkringsbolag. I samtalet mellan stödpersonerna diskuteras skilda tolkningar av mannens eventuella misshandel. Å ena sidan har mannen kunnat påvisa skador: han har blött kraftigt i ansiktet och har förlorat hörseln på ett öra, något som kan ses som tecken på offerskap – ett trovärdigt offer. Å andra sidan kan det vara hans kamrater som har slagit honom för att få ut ersättning och då kan det istället handla om försäkringsbedrägeri – en myglare.

