termer. Det ”stora” och det ”intressanta” med rättegången ser ut att bidra till att erfarenheten trots allt betraktas som värdefull.
Exempel 7.11
1. I: Ja jo jag tyckte det var (.) för det första tyckte jag 2. det var rätt intressant eh visserligen så tyckte jag att det 3. var obehagligt och var lite rädd men (.) det var en rätt 4. stor grej så att säga som hände för mig när vad var jag 5. femton då å det liksom sitta i en rättegång ((harklar sig)) 6. å va målsägande ja ja det kändes rätt så stort så att säga.
Rättegången framstår tidvis som en i och för sig ganska spännande men helt okomplicerad och närmast trivial process. Gärningsmännen sägs ha erkänt innan rättegången och på så sätt har männen i sin egenskap av målsägande haft ett slags ”överläge”. En ung man menar att eftersom gärningsmannen redan erkänt hade denne ”inte så mycket å snacka om”. Det fanns ingen anledning för den tilltalade att komma med några invändningar då mannen berättade sin historia. ”Det han sa emot var att han slog bara tre istället för fyra slag”, berättar mannen.
”Vi skulle ju ändå bara vittna liksom” säger en ung man (rad 2-3 nedan). Han berättar sedan skrattandes att hela situationen egentligen var löjeväckande – för-svarsadvokaterna var i princip överflödiga och domaren ”smålog åt dom när dom ställde frågor” (rad 7). Det tycks som om en förväntad verbal strid mellan kontra-henterna uteblivit och att processen därför framstått som ”patetisk” (rad 11-14).
Exempel 7.12
1. I: dom här killarna hade ju redan erkänt allting innan så 2. det var ju ingenting komplicerat vi skulle ju ändå bara 3. vittna liksom å så här (.) berätta vår del av historien dom 4. hade ju redan erkänt att dom hade begått alla dom här 5. brotten (.) å deras advokater jag vet inte vad dom hade för 6. funktion egentligen (.) så dom jag menar det var ju liksom 7. till å med domarn lite smålog åt dom när dom ställde frågor 8. för att det blev ju så patetiskt eftersom dom var ju så (.) 9. dom s- hade ju så dom satt ju och erkände själva allting 10. och berättade exakt samma historia som vi berättade i 11. princip å (.) å så där liksom jag menar advokaterna 12. försökte ju ändå liksom eller dom var ju tvungna å liksom 13. försöka på nåt sätt få (.) hitta svar jag VET inte det blev 14. så patetiskt. ((skrattar))
Rädsla, nervositet och osäkerhet
I andra fall beskrivs rättegångssituationen som allt annat än okomplicerad. En man berättar detaljerat och med inlevelse att han var mycket rädd under rätte-gången; ”jag tror jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv alltså jag satt å skakade” (rad 1-3).
termer. Det ”stora” och det ”intressanta” med rättegången ser ut att bidra till att erfarenheten trots allt betraktas som värdefull.
Exempel 7.11
1. I: Ja jo jag tyckte det var (.) för det första tyckte jag 2. det var rätt intressant eh visserligen så tyckte jag att det 3. var obehagligt och var lite rädd men (.) det var en rätt 4. stor grej så att säga som hände för mig när vad var jag 5. femton då å det liksom sitta i en rättegång ((harklar sig)) 6. å va målsägande ja ja det kändes rätt så stort så att säga.
Rättegången framstår tidvis som en i och för sig ganska spännande men helt okomplicerad och närmast trivial process. Gärningsmännen sägs ha erkänt innan rättegången och på så sätt har männen i sin egenskap av målsägande haft ett slags ”överläge”. En ung man menar att eftersom gärningsmannen redan erkänt hade denne ”inte så mycket å snacka om”. Det fanns ingen anledning för den tilltalade att komma med några invändningar då mannen berättade sin historia. ”Det han sa emot var att han slog bara tre istället för fyra slag”, berättar mannen.
”Vi skulle ju ändå bara vittna liksom” säger en ung man (rad 2-3 nedan). Han berättar sedan skrattandes att hela situationen egentligen var löjeväckande – för-svarsadvokaterna var i princip överflödiga och domaren ”smålog åt dom när dom ställde frågor” (rad 7). Det tycks som om en förväntad verbal strid mellan kontra-henterna uteblivit och att processen därför framstått som ”patetisk” (rad 11-14).
Exempel 7.12
1. I: dom här killarna hade ju redan erkänt allting innan så 2. det var ju ingenting komplicerat vi skulle ju ändå bara 3. vittna liksom å så här (.) berätta vår del av historien dom 4. hade ju redan erkänt att dom hade begått alla dom här 5. brotten (.) å deras advokater jag vet inte vad dom hade för 6. funktion egentligen (.) så dom jag menar det var ju liksom 7. till å med domarn lite smålog åt dom när dom ställde frågor 8. för att det blev ju så patetiskt eftersom dom var ju så (.) 9. dom s- hade ju så dom satt ju och erkände själva allting 10. och berättade exakt samma historia som vi berättade i 11. princip å (.) å så där liksom jag menar advokaterna 12. försökte ju ändå liksom eller dom var ju tvungna å liksom 13. försöka på nåt sätt få (.) hitta svar jag VET inte det blev 14. så patetiskt. ((skrattar))
Rädsla, nervositet och osäkerhet
I andra fall beskrivs rättegångssituationen som allt annat än okomplicerad. En man berättar detaljerat och med inlevelse att han var mycket rädd under rätte-gången; ”jag tror jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv alltså jag satt å skakade” (rad 1-3).
Exempel 7.13
1. I: det var inte roligt å sitta där (.) jag tror jag har 2. aldrig varit så rädd i hela mitt liv alltså jag satt å 3. skakade (.) så sitter man ändå ja- man sitter ju nästan mitt 4. emot han som rånade en. […] det är ju inte som dom man ser 5. på teve […] man sitter så ((visar)) borden går ju typ så här 6. runt ((visar)) så satt jag där å han satt där ((visar)) så 7. hade man massa såna (.) massa andra människor som jag inte 8. vet vad dom gjorde jag hade en som var då, […] jag vet inte 9. vad det heter men när man är ungdom i alla fall så får man 10. en sån så jag hade en jag hade en sån med mig sen vet jag 11. inte det satt en massa andra med såna portföljer för det såg 12. då komiskt ut det satt en massa så jag tänkte vad gör dom nä 13. men så (.) det satt en massa folk där bak också hela salen 14. var helt full jag tänkte ”vafan” min mamma satt där sen 15. kände jag inte nån annan (.) det var ju så uppdelat du vet 16. ”här ska brottsoffret sitta” typ å ”där ska eh ja förövaren” 17. […] ”där ska dom sitta” det satt en massa folk jag tänkte 18. jaja jaja nä men det var- det var jag har nog aldrig varit 19. så rädd i hela mitt liv alltså.
Inledningsvis används begrepp som ”rädd” och ”skakig”. Här handlar det om en direkt känslomässig beskrivning på ett personligt plan. Sedan följer en detaljrik framställning av hur det sett ut i rättssalen. Framställningen förstärks genom mannens ivriga gestikulerande. Man kan tänka sig att också denna beskrivning har en känslomässig innebörd. Den rädsla som intervjupersonen talar om kan sä-gas få ett dramatiserat uttryck genom beskrivningen av alla okända människor som varit närvarade vid domstolsförhandlingen (”min mamma satt där sen kände jag inte nån annan”, rad 14-15). Bilden som framställs blir på ett sätt den av en tämligen utlämnad individ. Framställning avrundas med att mannen återigen be-tonar hur rädd han varit. På så sätt inramas berättelsen om de obekanta individer-na – eller omskrivningen av sig själv som utlämindivider-nad – av ett direkt uttalat känslo-begrepp. Längre fram i diskussionen kring rättegången säger den unge mannen ”men jag klarade det […] jag överlevde”, något som understryker bilden av att rättegången varit en ansträngande upplevelse för honom men som också ger en bild av att han varit framgångsrik i att ta sig igenom händelsen – den är numera avklarad.
Samtidigt som mannen talar om rädsla beskriver han det komiska i situatio-nen, dvs att det i salen befunnit sig en mängd portföljförsedda individer vars funktion han inte kände till: ”det satt en massa andra med såna portföljer för det såg då komiskt ut det satt en massa så jag tänkte vad gör dom” (rad 11-12)
Komiska inslag i männens berättelser om t ex rättegångssituationen är ingen ovanlighet. Mannen nedan berättar angående rättegången att han och hans pappa inte lyckats få någon parkering och att de därför tvingats låta bagageluckan stå öp-pen för att kunna parkera på gatan utanför (förmodligen för att det skulle se ut som om de bara lämnat bilen för en kort stund).
Exempel 7.13
1. I: det var inte roligt å sitta där (.) jag tror jag har 2. aldrig varit så rädd i hela mitt liv alltså jag satt å 3. skakade (.) så sitter man ändå ja- man sitter ju nästan mitt 4. emot han som rånade en. […] det är ju inte som dom man ser 5. på teve […] man sitter så ((visar)) borden går ju typ så här 6. runt ((visar)) så satt jag där å han satt där ((visar)) så 7. hade man massa såna (.) massa andra människor som jag inte 8. vet vad dom gjorde jag hade en som var då, […] jag vet inte 9. vad det heter men när man är ungdom i alla fall så får man 10. en sån så jag hade en jag hade en sån med mig sen vet jag 11. inte det satt en massa andra med såna portföljer för det såg 12. då komiskt ut det satt en massa så jag tänkte vad gör dom nä 13. men så (.) det satt en massa folk där bak också hela salen 14. var helt full jag tänkte ”vafan” min mamma satt där sen 15. kände jag inte nån annan (.) det var ju så uppdelat du vet 16. ”här ska brottsoffret sitta” typ å ”där ska eh ja förövaren” 17. […] ”där ska dom sitta” det satt en massa folk jag tänkte 18. jaja jaja nä men det var- det var jag har nog aldrig varit 19. så rädd i hela mitt liv alltså.
Inledningsvis används begrepp som ”rädd” och ”skakig”. Här handlar det om en direkt känslomässig beskrivning på ett personligt plan. Sedan följer en detaljrik framställning av hur det sett ut i rättssalen. Framställningen förstärks genom mannens ivriga gestikulerande. Man kan tänka sig att också denna beskrivning har en känslomässig innebörd. Den rädsla som intervjupersonen talar om kan sä-gas få ett dramatiserat uttryck genom beskrivningen av alla okända människor som varit närvarade vid domstolsförhandlingen (”min mamma satt där sen kände jag inte nån annan”, rad 14-15). Bilden som framställs blir på ett sätt den av en tämligen utlämnad individ. Framställning avrundas med att mannen återigen be-tonar hur rädd han varit. På så sätt inramas berättelsen om de obekanta individer-na – eller omskrivningen av sig själv som utlämindivider-nad – av ett direkt uttalat känslo-begrepp. Längre fram i diskussionen kring rättegången säger den unge mannen ”men jag klarade det […] jag överlevde”, något som understryker bilden av att rättegången varit en ansträngande upplevelse för honom men som också ger en bild av att han varit framgångsrik i att ta sig igenom händelsen – den är numera avklarad.
Samtidigt som mannen talar om rädsla beskriver han det komiska i situatio-nen, dvs att det i salen befunnit sig en mängd portföljförsedda individer vars funktion han inte kände till: ”det satt en massa andra med såna portföljer för det såg då komiskt ut det satt en massa så jag tänkte vad gör dom” (rad 11-12)
Komiska inslag i männens berättelser om t ex rättegångssituationen är ingen ovanlighet. Mannen nedan berättar angående rättegången att han och hans pappa inte lyckats få någon parkering och att de därför tvingats låta bagageluckan stå öp-pen för att kunna parkera på gatan utanför (förmodligen för att det skulle se ut som om de bara lämnat bilen för en kort stund).
Exempel 7.14
1. I: Jag kommer ihåg jag var jättenervös också det var på 2. morgonen då (.) så kom jag dit med pappa då så var där 3. ingen parkering så han fick öppna l- du vet bagageluckan 4. ((skrattar)) så liksom så fick den vara öppen därnere han 5. var jättestressad min pappa kan inte sitta still (.) han är 6. liksom uppe twentyfour-seven alltså han kan inte sitta still 7. han är så stressad så han var liksom helt så ((visar med 8. gester hur pappan betett sig)) helt så ”vad kommer hända 9. nu?” liksom sådär ((skrattar)) det var rätt roligt faktiskt 10. å jag jag var jättenervös.
Även denna framställning inleds och avslutas med att den unge mannen berättar att han varit ”jättenervös” men istället för att utveckla ett personligt fokuserat re-sonemang om känslor beskriver han hur stressad pappan varit. Han talar i likhet med nyss nämnda intervjuperson med inlevelse och understryker berättelsen med hjälp av gester. Genom att framställa pappan som den mest upprörde av dem to-nas den unge mannens egen nervositet ned samtidigt som dramatiken kring själva händelsen ändå bibehålls. Denna dramatik byggs upp genom att komik kontras-teras med allvar – ”det var rätt roligt faktiskt å jag jag var jättenervös” (rad 9-10). Mötet med gärningsmän och försvarsadvokater framställs inte enbart på det re-lativt lättsamma sätt som beskrivits under föregående rubrik. Ibland beskrivs det-ta möte som mer komplicerat. En av de unga männen berätdet-tar att han och de öv-riga målsäganden hade velat avge sina vittnesmål i ett avskilt rum men att de blev övertalade att sitta i själva rättssalen. Mannen säger inte uttryckligen att det var på grund av att han skulle tvingas möta gärningsmannen som han inte ville be-finna sig i rättssalen. Detta är emellertid underförstått. I direkt anslutning till ytt-randet om vittnesmålet uttrycker mannen nämligen följande: ”jag tror jag tittade på honom ((gärningsmannen)) två gånger eller nåt sånt under hela rättegången å vi satt nog där i sex timmar eller nåt sånt så att (.) man försökte hålla blicken bor-ta”. Trots att det inte uttalas beskriver den unge mannen någon form av obehags-känsla. Detta markeras av den kvantifierande beskrivningen av hur han under sex timmar endast sett på gärningsmannen vid två tillfällen samt av uttrycket ”man försökte hålla blicken borta”.
Man kan också känna sig osäker inför åklagarens och försvarsadvokatens frå-gor. En av de samtalsintervjuade männen säger att han pratar mycket och gärna, ”när jag går igång så pratar jag du vet” (rad 4-5 nedan), och han menar att det kan vara svårt att veta vad man bör säga och när man bör säga det. Mannens advokat hjälpte emellertid till med att avgöra när han borde yttra sig varför det, som han själv uttrycker det, ändå var ”rätt lugnt” (rad 1).
Exempel 7.15
1. I: det var ju rätt lugnt när jag pratade å så för jag hade 2. ju ändå min- min advokat som satt bredvid mig du vet typ sa 3. till du vet sa till vad jag skulle säga å vad jag skulle 4. svara på å vad jag inte skulle svara på (.) när jag går
Exempel 7.14
1. I: Jag kommer ihåg jag var jättenervös också det var på 2. morgonen då (.) så kom jag dit med pappa då så var där 3. ingen parkering så han fick öppna l- du vet bagageluckan 4. ((skrattar)) så liksom så fick den vara öppen därnere han 5. var jättestressad min pappa kan inte sitta still (.) han är 6. liksom uppe twentyfour-seven alltså han kan inte sitta still 7. han är så stressad så han var liksom helt så ((visar med 8. gester hur pappan betett sig)) helt så ”vad kommer hända 9. nu?” liksom sådär ((skrattar)) det var rätt roligt faktiskt 10. å jag jag var jättenervös.
Även denna framställning inleds och avslutas med att den unge mannen berättar att han varit ”jättenervös” men istället för att utveckla ett personligt fokuserat re-sonemang om känslor beskriver han hur stressad pappan varit. Han talar i likhet med nyss nämnda intervjuperson med inlevelse och understryker berättelsen med hjälp av gester. Genom att framställa pappan som den mest upprörde av dem to-nas den unge mannens egen nervositet ned samtidigt som dramatiken kring själva händelsen ändå bibehålls. Denna dramatik byggs upp genom att komik kontras-teras med allvar – ”det var rätt roligt faktiskt å jag jag var jättenervös” (rad 9-10). Mötet med gärningsmän och försvarsadvokater framställs inte enbart på det re-lativt lättsamma sätt som beskrivits under föregående rubrik. Ibland beskrivs det-ta möte som mer komplicerat. En av de unga männen berätdet-tar att han och de öv-riga målsäganden hade velat avge sina vittnesmål i ett avskilt rum men att de blev övertalade att sitta i själva rättssalen. Mannen säger inte uttryckligen att det var på grund av att han skulle tvingas möta gärningsmannen som han inte ville be-finna sig i rättssalen. Detta är emellertid underförstått. I direkt anslutning till ytt-randet om vittnesmålet uttrycker mannen nämligen följande: ”jag tror jag tittade på honom ((gärningsmannen)) två gånger eller nåt sånt under hela rättegången å vi satt nog där i sex timmar eller nåt sånt så att (.) man försökte hålla blicken bor-ta”. Trots att det inte uttalas beskriver den unge mannen någon form av obehags-känsla. Detta markeras av den kvantifierande beskrivningen av hur han under sex timmar endast sett på gärningsmannen vid två tillfällen samt av uttrycket ”man försökte hålla blicken borta”.
Man kan också känna sig osäker inför åklagarens och försvarsadvokatens frå-gor. En av de samtalsintervjuade männen säger att han pratar mycket och gärna, ”när jag går igång så pratar jag du vet” (rad 4-5 nedan), och han menar att det kan vara svårt att veta vad man bör säga och när man bör säga det. Mannens advokat hjälpte emellertid till med att avgöra när han borde yttra sig varför det, som han själv uttrycker det, ändå var ”rätt lugnt” (rad 1).
Exempel 7.15
1. I: det var ju rätt lugnt när jag pratade å så för jag hade 2. ju ändå min- min advokat som satt bredvid mig du vet typ sa 3. till du vet sa till vad jag skulle säga å vad jag skulle 4. svara på å vad jag inte skulle svara på (.) när jag går
5. igång så pratar jag du vet så har jag åklagaren som sitter 6. mitt emot å det var ”ah vänta där sa du fel” så ”är du säker 7. på att du inte hade gjort nånting som vareh:” som du vet om 8. jag hade börjat bråka med ((gärningsmannen)) ”nä det hade 9. jag inte alls” du vet så börja ställa såna frågor för å få 10. mig å ERkänna typ,
I exemplet ovan skildras åklagaren som ifrågasättande (”ah vänta där sa du fel”, rad 6). Denne ser närmast ut att ha försökt få mannen att erkänna någonting han inte gjort; ”börja ställa såna frågor för å få mig å ERkänna typ” (rad 9-10). En lik-nande bild av försvarsadvokaten ges i följande intervjuextrakt. Mannen i detta ci-tat menar att försvarsadvokaten var ”lite sådär konstig” (rad 1-2) och att hon ställ-de ”konstiga frågor” (rad 8). Samtidigt tydliggör han att han är medveten om att det är advokatens uppgift att ställa dylika frågor: ”det är ju hennes jobb” (rad 2).
Exempel 7.16
1. I: hon ((försvarsadvokaten)) gick över- hon var lite sådär 2. konstig så tyckte jag (.) men det är ju hennes jobb, […] det 3. kändes inte alls bekvämt å det var då jag tänkte liksom hon 4. hon jag tycker inte liksom hon ska döma mig för att det är 5. han som- jag är offret det är han som är gärningsmannen då 6. (.) hon ska inte se honom som en ängel eller nåt sånt det 7. enda hon kan göra egentligen är försöka (.) försöka få 8. sanningen ur honom. […] Ja hon frågade såna konstiga frågor 9. liksom det var helt onödigt liksom hur många gånger dörren 10. var öppen å sånt.
Det är alltså försvarsadvokatens uppgift att vara ”lite konstig”, dvs att ställa frågor som kan uppfattas som ”konstiga” och ”onödiga”, menar mannen. Samtidigt är han kritisk. Frågorna ser ut att ha uppfattats som obefogade påhopp; ”jag tycker inte liksom hon ska döma mig” (rad 4), och gärningsmannen sägs ha blivit be-traktad ”som en ängel” (rad 6). Mannen betonar här att ”jag är offret det är han som är gärningsmannen” (rad 5), ett uttalande som är intressant på så sätt att hans eget offerskap tydligt poängteras. Här uttrycks alltså inte någon ambivalens kring