Hämnd och empati – känslor i förhållande till gärningsmannen 81

arga direkt efter brottet.⁸⁰ Detta var den mest frekvent beskrivna känslan bland såväl kvinnor som män.

I samtalsintervjuerna talar man också om ilska. Denna ilska framhävs ofta på ett nedtonat sätt. En ung man berättar att ”man blir väl lite irriterad att man inte kan ((skrattar till)) röra sig hundra meter utan att bli rånad så kändes det lite”. Här accentueras ”lite”. Dessutom tonas berättelsen ned genom skratt. En annan man uttrycker att ”man blev ju lite småsur åeh: tyckte det var rätt onödigt gjort” och en tredje (exempel 6.21) berättar att han känt sig ”förbannad” (rad 2) och ”sur” (rad 10) i samband med brottet.

Exempel 6.21

1. V: Men hur kändes det direkt när det här hände då? 2. I: Ah det kändes ju lite så jag blev mest förbannad (.) 3. tyckte liksom vafan (.) ”ni har inget här å göra” 4. ((skrattar)) det är rätt dålig stil å komma hit å, […] 5. försöka komma in ((på en privat fest)) liksom å ja (.) sen 6. märkte jag efter ett tag att det blödde liksom från näsan 7. när jag tog mig för näsan å sådär,

8. V: Jaja:.

9. I: å då ja svårt å säga det gjorde inte så ont för jag var 10. som sagt mer sur.

Begreppet förbannad (i exemplet ovan) gör att beskrivningen blir relativt kraft-full. Första delen av berättelsen avdramatiseras dock genom skratt och använd-ningen av det mindre starka uttrycket ”rätt dålig stil” (rad 4). I den senare delen av stycket beskriver mannen hur ”det blödde liksom från näsan” (rad 6). Drama-tiken i berättelsen stegras i viss mån genom att han talar om blod men den för-svagas återigen då han framhåller att det inte gjorde ont och att han mest blev ”sur” – en mer dämpad variant av det tidigare använda begreppet ”förbannad”.

Hämnd och empati – känslor i förhållande till gärningsmannen

De unga männen berättar ibland om viss rädsla för att gärningsmannen skulle hämnas på grund av att de polisanmält honom. De talar också om irritation över att man inte kan få ha roligt när man går ut och dansar och om att man varit ir-riterad, bitter och förbannad på gärningsmännen direkt efter brottet. Framförallt kretsar beskrivningarna av känslor gentemot gärningsmännen emellertid kring

80 Se bilaga 4H.

81 Hämnd är ingen känsla men viljan att hämnas (hämndlystnad, hämndbegär) som en följd av ilska eller vrede kan däremot betraktas som känslomässig (Frijda, 1994). Om empati är en käns-lomässig eller intellektuell företeelse, dvs om det bör ses som en känsla eller som en förmåga, kan diskuteras. Här betraktas empati som någonting som hör känslolivet till. Grekiskans

em-patheia är en sammansättning av em (in) och pathos (känsla, lidande). Även om det kanske

snarare handlar om förnimmelse av andras känslor (att känna, lida med någon) är empati likväl något som på ett eller annat sätt kan sägas höra samman med individens känsloliv.



arga direkt efter brottet.⁸⁰ Detta var den mest frekvent beskrivna känslan bland såväl kvinnor som män.

I samtalsintervjuerna talar man också om ilska. Denna ilska framhävs ofta på ett nedtonat sätt. En ung man berättar att ”man blir väl lite irriterad att man inte kan ((skrattar till)) röra sig hundra meter utan att bli rånad så kändes det lite”. Här accentueras ”lite”. Dessutom tonas berättelsen ned genom skratt. En annan man uttrycker att ”man blev ju lite småsur åeh: tyckte det var rätt onödigt gjort” och en tredje (exempel 6.21) berättar att han känt sig ”förbannad” (rad 2) och ”sur” (rad 10) i samband med brottet.

Exempel 6.21

1. V: Men hur kändes det direkt när det här hände då? 2. I: Ah det kändes ju lite så jag blev mest förbannad (.) 3. tyckte liksom vafan (.) ”ni har inget här å göra” 4. ((skrattar)) det är rätt dålig stil å komma hit å, […] 5. försöka komma in ((på en privat fest)) liksom å ja (.) sen 6. märkte jag efter ett tag att det blödde liksom från näsan 7. när jag tog mig för näsan å sådär,

8. V: Jaja:.

9. I: å då ja svårt å säga det gjorde inte så ont för jag var 10. som sagt mer sur.

Begreppet förbannad (i exemplet ovan) gör att beskrivningen blir relativt kraft-full. Första delen av berättelsen avdramatiseras dock genom skratt och använd-ningen av det mindre starka uttrycket ”rätt dålig stil” (rad 4). I den senare delen av stycket beskriver mannen hur ”det blödde liksom från näsan” (rad 6). Drama-tiken i berättelsen stegras i viss mån genom att han talar om blod men den för-svagas återigen då han framhåller att det inte gjorde ont och att han mest blev ”sur” – en mer dämpad variant av det tidigare använda begreppet ”förbannad”.

Hämnd och empati – känslor i förhållande till gärningsmannen

De unga männen berättar ibland om viss rädsla för att gärningsmannen skulle hämnas på grund av att de polisanmält honom. De talar också om irritation över att man inte kan få ha roligt när man går ut och dansar och om att man varit ir-riterad, bitter och förbannad på gärningsmännen direkt efter brottet. Framförallt kretsar beskrivningarna av känslor gentemot gärningsmännen emellertid kring

80 Se bilaga 4H.

81 Hämnd är ingen känsla men viljan att hämnas (hämndlystnad, hämndbegär) som en följd av ilska eller vrede kan däremot betraktas som känslomässig (Frijda, 1994). Om empati är en käns-lomässig eller intellektuell företeelse, dvs om det bör ses som en känsla eller som en förmåga, kan diskuteras. Här betraktas empati som någonting som hör känslolivet till. Grekiskans

em-patheia är en sammansättning av em (in) och pathos (känsla, lidande). Även om det kanske

snarare handlar om förnimmelse av andras känslor (att känna, lida med någon) är empati likväl något som på ett eller annat sätt kan sägas höra samman med individens känsloliv.

 huruvida man känt sig hämndlysten eller inte. Ibland har jag initierat begreppet ”hämnd” i min frågeställning. Ibland har jag i mer övergripande ordalag frågat vad männen ”kände” eller ”känner” i förhållande till gärningsmannen/männen.

Tidigare nämndes att det är vanligt att personer i brottsoffers närhet föreställer sig att denne bär på hämndkänslor, speciellt om offret är en man. Enligt rappor-ten Ungdomar som rånar ungdomar i Malmö och Stockholm (2000:6) ger brottsof-fer ofta uttryck för hämndkänslor. Teckningarna och beskrivningarna i Stödcen-trums skrift om och för unga brottsoffer (Hej kompis, får jag låna din mobil…?, 2001), visar att offret kan ha avancerade och brutala planer på hämnd. ”Jocke”, som blivit rånad, beskriver t ex (ibid., s. 22) hur han vill låta spänna fast gärnings-mannen ”i en stupstock på Sergels torg tillsammans med andra ’veckans rånare’, så att alla får se dom. Och sen ska dom halshuggas, allihop”.

Samtalsintervjuerna innehåller olika typer av tal om hämnd. Flertalet av män-nen säger att de inte känt sig hämndlystna efter brottet. I dessa berättelser finns det ibland emellertid en viss ambivalens.

Exempel 6.22

1. V: Hur känner du gentemot dom här killarna 2. ((gärningsmännen)) då?

3. I: Mot dom? 4. V: Ja.

5. I: (5) Ja du (.) ((sammanbitet)) om jag skulle hitta dom 6. skulle dom ju få pröjsa upp lite pengar sen så vet jag inte 7. vad som skulle hända med dom.

8. V: Nä:.

9. I: Mm. (3) Dom har ju gjort ett ärr ((fysiskt sådant)) för 10. livet åt mig.

11. V: Mm.

12. I: Mm. (3) Ja.

13. V: Känner du nån form av hämnd eller?

14. I: Nä alltså jag skiter ju egentligen i vilket alltså jag 15. skiter ju inte i det men (3) alltså ja (.) jag bryr mig inte 16. så jäkla mycket.

Efter en lång paus och med ett sammanbitet tonfall säger mannen att om han fick tag i gärningsmännen skulle de få ”pröjsa upp lite pengar” (rad 6). Sedan berättar han att han inte vet ”vad som skulle hända med dom” (rad 6-7). Detta låter onek-ligen som ett förtäckt hot om hämnd. När jag frågar mannen om han känner ”nån form av hämnd” avdramatiseras emellertid uttalandena. Han förklarar då att tanken på hämnd inte är något som tar en stor plats i hans liv; ”jag bryr mig inte så jäkla mycket” (rad 15-16).

I flera fall verkar funderingar på hämnd ha förekommit men de har enligt be-rättelserna inte varit av någon allvarligare art. Hämndkänslorna beskrivs som snabbt uppflammande och lika snart utslocknade. Vidare påpekas att det ”inte hade hjälpt” att hämnas och att man inte vill upprepa brottslingens handlingar (”då är jag inte bättre än han”). Mannen i exemplet nedan säger sig inte vara

nå- huruvida man känt sig hämndlysten eller inte. Ibland har jag initierat begreppet ”hämnd” i min frågeställning. Ibland har jag i mer övergripande ordalag frågat vad männen ”kände” eller ”känner” i förhållande till gärningsmannen/männen.

Tidigare nämndes att det är vanligt att personer i brottsoffers närhet föreställer sig att denne bär på hämndkänslor, speciellt om offret är en man. Enligt rappor-ten Ungdomar som rånar ungdomar i Malmö och Stockholm (2000:6) ger brottsof-fer ofta uttryck för hämndkänslor. Teckningarna och beskrivningarna i Stödcen-trums skrift om och för unga brottsoffer (Hej kompis, får jag låna din mobil…?, 2001), visar att offret kan ha avancerade och brutala planer på hämnd. ”Jocke”, som blivit rånad, beskriver t ex (ibid., s. 22) hur han vill låta spänna fast gärnings-mannen ”i en stupstock på Sergels torg tillsammans med andra ’veckans rånare’, så att alla får se dom. Och sen ska dom halshuggas, allihop”.

Samtalsintervjuerna innehåller olika typer av tal om hämnd. Flertalet av män-nen säger att de inte känt sig hämndlystna efter brottet. I dessa berättelser finns det ibland emellertid en viss ambivalens.

Exempel 6.22

1. V: Hur känner du gentemot dom här killarna 2. ((gärningsmännen)) då?

3. I: Mot dom? 4. V: Ja.

5. I: (5) Ja du (.) ((sammanbitet)) om jag skulle hitta dom 6. skulle dom ju få pröjsa upp lite pengar sen så vet jag inte 7. vad som skulle hända med dom.

8. V: Nä:.

9. I: Mm. (3) Dom har ju gjort ett ärr ((fysiskt sådant)) för 10. livet åt mig.

11. V: Mm.

12. I: Mm. (3) Ja.

13. V: Känner du nån form av hämnd eller?

14. I: Nä alltså jag skiter ju egentligen i vilket alltså jag 15. skiter ju inte i det men (3) alltså ja (.) jag bryr mig inte 16. så jäkla mycket.

Efter en lång paus och med ett sammanbitet tonfall säger mannen att om han fick tag i gärningsmännen skulle de få ”pröjsa upp lite pengar” (rad 6). Sedan berättar han att han inte vet ”vad som skulle hända med dom” (rad 6-7). Detta låter onek-ligen som ett förtäckt hot om hämnd. När jag frågar mannen om han känner ”nån form av hämnd” avdramatiseras emellertid uttalandena. Han förklarar då att tanken på hämnd inte är något som tar en stor plats i hans liv; ”jag bryr mig inte så jäkla mycket” (rad 15-16).

I flera fall verkar funderingar på hämnd ha förekommit men de har enligt be-rättelserna inte varit av någon allvarligare art. Hämndkänslorna beskrivs som snabbt uppflammande och lika snart utslocknade. Vidare påpekas att det ”inte hade hjälpt” att hämnas och att man inte vill upprepa brottslingens handlingar (”då är jag inte bättre än han”). Mannen i exemplet nedan säger sig inte vara

nå-

gon ”hämndlysten människa” (rad 4). Han berättar angående hämnd även att det inte hade ”hjälpt ett skit för det hade ju bara blivit (.) blodshämnd en ond cirkel” (rad 6-7). Samtidigt menar han att ”man tänkte ju lite så på man ville ju jävlas lite tillbaka man ville ju se dom lida å så” (rad 9-10) men att detta bara var ”snabba tankar” (rad 11).

Exempel 6.23

1. V: Hade du nån tanke på hämnd nån gång eller? 2. I: Hämnd?

3. V: Ja utöver det här med å gå till polisen då? 4. I: Nä:: nä: nä jag är ingen hämndlysten människa. 5. V: Nä:.

6. I: Nä men det hade ju inte hjälpt ett skit för det hade ju 7. bara blivit (.) blodshämnd en ond cirkel så (.) jag tror 8. inte det nä jag är inte alls hämndlysten på nåt sätt. […] Nä 9. men det är klart okej man tänkte ju lite så på man ville ju 10. jävlas lite tillbaka man ville ju se dom lida å så men det 11. är ingenting man (.) det var så snabba tankar du vet när man 12. gick hem därifrån så var man skitförbannad å "jävla idioter" 13. å sånt, […) så nån timme (.) men sen så lugnade man ner sig 14. igen (.) nä hämndlysten är jag inte.

Ingen av männen säger sig ha omsatt sina hämndkänslor i praktiken. Det finns dock yttranden som handlar om att andra personer har eller har försökt hämnas för deras räkning. En man berättar med ett skratt att ”deras ((kompisarnas)) sto-rebrorsa stack ju ut för att hitta dom här killarna då liksom”. Det framgår inte vad storebrodern hade tänkt göra om han hade hittat gärningsmännen men det är inte alltför långsökt att föreställa sig att det skulle ha handlat om någon form av verbal och/eller fysisk vedergällning.

I de fall där gärningsmännen dömts i en rättegång berättar de unga männen om hur förövaren ”har fått sitt straff ” och att de ”ser honom som vilken människa som helst nu”. I övriga fall beskrivs personerna som utsatt de unga männen för rån eller misshandel som ”idioter” och ”dumma i huvudet”. Någon typ av ”hat-känslor” gentemot gärningsmännen skildras inte. Istället uttrycks något slags överseende med dem och man beskriver dem som ”löjliga” och ”lite fåniga”. I lik-het med vad som beskrivits i tidigare kapitel fråntas gärningsmannen agens. Ge-nom att beskriva sina känslor gentemot brottslingen i återhållsamma termer blir denne också mindre betydelsefull. Han tillåts inte utöva inflytande på männens vardagliga liv. Därmed motsätter man sig på ännu ett sätt identiteten som offer. Peter Berger och Thomas Luckmann (1966/1991, s. 132) menar att hot mot so-ciala definitioner av verkligheten kan neutraliseras genom att man beskriver dessa som obetydliga, som ”not-to-be-taken-seriously” (”nihilation”). Genom att tala om gärningsmännen som ”löjliga” och ”fåniga” berövas de samtidigt makt och in-flytande. I männens berättelser återställs ”ordningen” på så sätt att de själva återtar överläget.



gon ”hämndlysten människa” (rad 4). Han berättar angående hämnd även att det inte hade ”hjälpt ett skit för det hade ju bara blivit (.) blodshämnd en ond cirkel” (rad 6-7). Samtidigt menar han att ”man tänkte ju lite så på man ville ju jävlas lite tillbaka man ville ju se dom lida å så” (rad 9-10) men att detta bara var ”snabba tankar” (rad 11).

Exempel 6.23

1. V: Hade du nån tanke på hämnd nån gång eller? 2. I: Hämnd?

3. V: Ja utöver det här med å gå till polisen då? 4. I: Nä:: nä: nä jag är ingen hämndlysten människa. 5. V: Nä:.

6. I: Nä men det hade ju inte hjälpt ett skit för det hade ju 7. bara blivit (.) blodshämnd en ond cirkel så (.) jag tror 8. inte det nä jag är inte alls hämndlysten på nåt sätt. […] Nä 9. men det är klart okej man tänkte ju lite så på man ville ju 10. jävlas lite tillbaka man ville ju se dom lida å så men det 11. är ingenting man (.) det var så snabba tankar du vet när man 12. gick hem därifrån så var man skitförbannad å "jävla idioter" 13. å sånt, […) så nån timme (.) men sen så lugnade man ner sig 14. igen (.) nä hämndlysten är jag inte.

Ingen av männen säger sig ha omsatt sina hämndkänslor i praktiken. Det finns dock yttranden som handlar om att andra personer har eller har försökt hämnas för deras räkning. En man berättar med ett skratt att ”deras ((kompisarnas)) sto-rebrorsa stack ju ut för att hitta dom här killarna då liksom”. Det framgår inte vad storebrodern hade tänkt göra om han hade hittat gärningsmännen men det är inte alltför långsökt att föreställa sig att det skulle ha handlat om någon form av verbal och/eller fysisk vedergällning.

I de fall där gärningsmännen dömts i en rättegång berättar de unga männen om hur förövaren ”har fått sitt straff ” och att de ”ser honom som vilken människa som helst nu”. I övriga fall beskrivs personerna som utsatt de unga männen för rån eller misshandel som ”idioter” och ”dumma i huvudet”. Någon typ av ”hat-känslor” gentemot gärningsmännen skildras inte. Istället uttrycks något slags överseende med dem och man beskriver dem som ”löjliga” och ”lite fåniga”. I lik-het med vad som beskrivits i tidigare kapitel fråntas gärningsmannen agens. Ge-nom att beskriva sina känslor gentemot brottslingen i återhållsamma termer blir denne också mindre betydelsefull. Han tillåts inte utöva inflytande på männens vardagliga liv. Därmed motsätter man sig på ännu ett sätt identiteten som offer. Peter Berger och Thomas Luckmann (1966/1991, s. 132) menar att hot mot so-ciala definitioner av verkligheten kan neutraliseras genom att man beskriver dessa som obetydliga, som ”not-to-be-taken-seriously” (”nihilation”). Genom att tala om gärningsmännen som ”löjliga” och ”fåniga” berövas de samtidigt makt och in-flytande. I männens berättelser återställs ”ordningen” på så sätt att de själva återtar överläget.

 Detta sätt att frånta gärningsmannen agens visar sig också i yttranden som innehåller empati och förståelse. Sådana beskrivningar förekommer i de fall där gärningsmännen har blivit dömda vid en rättegång. Detta kan antas bero på att de unga männen under rättegången fått tillgång till fler uppgifter om de som ut-satt dem för brottet än de män i vars fall det enda man säkert vet är att man har blivit attackerad. På så sätt har de också getts möjlighet att sätta sig in i gärnings-mannens situation (jfr Planalp, 1999, s. 64ff ). De unga männen talar om att de till viss del ”tycker synd om” gärningsmännen på grund av att de fått betala stora mängder skadestånd, för att de har haft en svår uppväxt och för att det blivit all-mänt känt vad de har gjort. En man menar att han inte velat tala för mycket om brottet och gärningsmannen eftersom ”då blir han kanske också liksom s- inte så-rad men alltså han känner sig lite sådär (.) han ångrar säkert det det gör han nog det hade jag också gjort men alltså (.) jag vill liksom inte sprida några rykten eller nåt sånt”. En annan man talar om att han vid rättegången fått en stor inblick i gärningsmannens liv, t ex att denne varit barnsoldat, och att han därför kan förstå bättre varför han rånade honom.⁸²

Sammanfattande kommentar

Männen i samtalsintervjuerna berättar om olika uppfattningar om män, t ex att ”som man” bör man vara ”tuff ”, och ”bita ihop” och ”gå vidare” efter ett brott. Trots att männen själva till stor del motsätter sig denna bild understödjer de den ibland också genom sina berättelser. I ett tidigare kapitel (”Inga entydiga offer”) beskrevs hur männen ibland försvarar sig mot outtalad kritik angående självför-svar och i föreliggande kapitel har vi sett exempel på nedtonade och indirekta be-skrivningar av känslor. I sättet att tala framträder en allmän diskurs kring män och samtal om känslor.

Skildringarna skulle kunna användas som belägg för generaliserande formule-ringar som ”män har svårt för att tala om känslor” och ”pojkar och män vill visa sig starka”. De nedtonade och indirekta berättelserna om känslor skulle då i enkla termer kunna beskrivas som ”typiskt manliga”. Samtidigt visar de unga männen emellertid via sina beskrivningar att temat män och tal om känslor är allt annat än enkelt och förutsägbart. För även om de tonar ner specifika framställningar så talar de trots allt om känslor – i alla fall i intervjusituationen. Framförallt är det känslor av ilska (vilket kan leda till revanschlust och hämnd) och rädsla som dis-kuteras.

82 Sådan empati och förståelse för förövaren, där denne ses som ett offer, förekommer det exempel på också i Linda Woods och Heather Rennies (1994) studie av kvinnor som utsatts för våldtäkt.

 Detta sätt att frånta gärningsmannen agens visar sig också i yttranden som innehåller empati och förståelse. Sådana beskrivningar förekommer i de fall där gärningsmännen har blivit dömda vid en rättegång. Detta kan antas bero på att de unga männen under rättegången fått tillgång till fler uppgifter om de som ut-satt dem för brottet än de män i vars fall det enda man säkert vet är att man har blivit attackerad. På så sätt har de också getts möjlighet att sätta sig in i gärnings-mannens situation (jfr Planalp, 1999, s. 64ff ). De unga männen talar om att de till viss del ”tycker synd om” gärningsmännen på grund av att de fått betala stora mängder skadestånd, för att de har haft en svår uppväxt och för att det blivit all-mänt känt vad de har gjort. En man menar att han inte velat tala för mycket om brottet och gärningsmannen eftersom ”då blir han kanske också liksom s- inte så-rad men alltså han känner sig lite sådär (.) han ångrar säkert det det gör han nog det hade jag också gjort men alltså (.) jag vill liksom inte sprida några rykten eller nåt sånt”. En annan man talar om att han vid rättegången fått en stor inblick i gärningsmannens liv, t ex att denne varit barnsoldat, och att han därför kan förstå bättre varför han rånade honom.⁸²

Sammanfattande kommentar

Männen i samtalsintervjuerna berättar om olika uppfattningar om män, t ex att ”som man” bör man vara ”tuff ”, och ”bita ihop” och ”gå vidare” efter ett brott. Trots att männen själva till stor del motsätter sig denna bild understödjer de den