skadeanmälan till följd av våldsincidenter i arbetet närmast som en plikthandling – man anmäler av tradition. På liknande sätt kan de unga männens beslut att göra ”det rätta”, taget efter övertalning och rationellt övervägande, ses som en moralisk handling. Så är fallet även i Tim Newburns och Susan Merrys (1990) studie av kontakten mellan brottsoffer och polis. Trots att många brottsdrabbade individer i deras studie beskrev brottsituationen som trivial, att de inte såg sig själva som ”offer” och att de inte förväntade sig någon personlig vinning av en polisanmälan valde de likväl att rapportera händelsen till polisen; ”Although many victims said that they did not feel that the offence was particularly important, and that they had not been particularly upset by it, they still regarded it as important that it should be reported (ibid., s. 6).”
Även om de samtalsintervjuade männen säger sig ha ändrat sin initiala uppfatt-ning beträffande polisanmälan framställs valet att anmäla inte som självklart. Att beskriva hur man resonerat kring anmälan ser ut att vara av betydelse. Valet att kontakta polisen legitimeras, som om detta nästan vore lite tabu. Anmälan blir i männens berättelser någonting som man efter övertalning och eftertanke har kommit fram till är ”det rätta” att göra – inte någonting som är självklart.
Att be någon annan om hjälp kan betraktas som ett brott mot så kallade man-lighetsnormer (”en bra karl reder sig själv”). Sett ur ett sådant perspektiv blir det då närmast skamligt att blanda in polisen. En av männen betonar att han inte skäms för att han kontaktade polisen; ”jag skäms inte för det jag har gjort heller ((anmält händelsen till polisen)) för rätt ska va rätt tycker jag”.
Kontakten med polisen
Skildringarna av poliskontakten ser olika ut. I några fall framställs polisen i tydligt positiva termer; ”dom var hur schyssta som helst liksom (.) dom lyssnade på oss å […] kom snabbt ((till brottsplatsen)) det gjorde dom också”. Flera av berättel-serna genomsyras dock av ett visst missnöje – även om ingen av männen uttryck-ligen säger sig vara besviken på polisen. Istället riktas en indirekt kritik mot poli-sen genom olika typer av omskrivningar, ironi och humor.
Indirekt kritik
Ironi 1: ”Sen så gick han å tog en kaffe”
En ung man som blivit misshandlad berättar följande om sin upplevelse av mötet med polisen; ”vi fick säga vad vi hade upplevt å hur dom såg ut å sådär å sen så
skadeanmälan till följd av våldsincidenter i arbetet närmast som en plikthandling – man anmäler av tradition. På liknande sätt kan de unga männens beslut att göra ”det rätta”, taget efter övertalning och rationellt övervägande, ses som en moralisk handling. Så är fallet även i Tim Newburns och Susan Merrys (1990) studie av kontakten mellan brottsoffer och polis. Trots att många brottsdrabbade individer i deras studie beskrev brottsituationen som trivial, att de inte såg sig själva som ”offer” och att de inte förväntade sig någon personlig vinning av en polisanmälan valde de likväl att rapportera händelsen till polisen; ”Although many victims said that they did not feel that the offence was particularly important, and that they had not been particularly upset by it, they still regarded it as important that it should be reported (ibid., s. 6).”
Även om de samtalsintervjuade männen säger sig ha ändrat sin initiala uppfatt-ning beträffande polisanmälan framställs valet att anmäla inte som självklart. Att beskriva hur man resonerat kring anmälan ser ut att vara av betydelse. Valet att kontakta polisen legitimeras, som om detta nästan vore lite tabu. Anmälan blir i männens berättelser någonting som man efter övertalning och eftertanke har kommit fram till är ”det rätta” att göra – inte någonting som är självklart.
Att be någon annan om hjälp kan betraktas som ett brott mot så kallade man-lighetsnormer (”en bra karl reder sig själv”). Sett ur ett sådant perspektiv blir det då närmast skamligt att blanda in polisen. En av männen betonar att han inte skäms för att han kontaktade polisen; ”jag skäms inte för det jag har gjort heller ((anmält händelsen till polisen)) för rätt ska va rätt tycker jag”.
Kontakten med polisen
Skildringarna av poliskontakten ser olika ut. I några fall framställs polisen i tydligt positiva termer; ”dom var hur schyssta som helst liksom (.) dom lyssnade på oss å […] kom snabbt ((till brottsplatsen)) det gjorde dom också”. Flera av berättel-serna genomsyras dock av ett visst missnöje – även om ingen av männen uttryck-ligen säger sig vara besviken på polisen. Istället riktas en indirekt kritik mot poli-sen genom olika typer av omskrivningar, ironi och humor.
Indirekt kritik
Ironi 1: ”Sen så gick han å tog en kaffe”
En ung man som blivit misshandlad berättar följande om sin upplevelse av mötet med polisen; ”vi fick säga vad vi hade upplevt å hur dom såg ut å sådär å sen så
gick han ((polismannen)) å tog en kaffe liksom”. Beskrivningen förmedlar i första hand en bild av att den unge mannen ”rycker på axlarna” och försöker avdrama-tisera situationen. Samtidigt kan man dock tänka sig att vad han beskriver är att det är polisen som ”rycker på axlarna”. I ett annat sammanhang har mannen näm-ligen sagt att polisen inte bryr sig om ”småbrott”. Att ”gå och dricka kaffe” kan ses som liktydigt med passivitet och ointresse hos polisen – att brottet mannen utsatts för inte betraktas som någonting med särskilt hög prioritet. På så sätt kan framställningen av polisens agerande fungera som en indirekt kritik. Mannens missnöje uttrycks genom en omskrivning. Ingen uttrycklig kritik riktas mot po-lisen men likväl förmedlas en bild av ointresse från popo-lisens sida.
Samma typ av uttryck, ”dricka kaffe”91, används även av en man som talar om tiden det tog för ambulanspersonalen att anlända till platsen där han befann sig efter att ha blivit misshandlad. Tidslängden (femton minuter) beskrivs som orim-lig och mannen tillägger med ett skratt; ”dom skulle väl dricka upp sitt kaffe eller nåt”. Uttalandet kan fungera avdramatiserande men det kan också betraktas som en omskrivning. Genom att framhäva någonting så egennyttigt, oviktigt och var-dagligt som att dricka kaffe i beskrivningen av en exceptionell situation (att vänta på ambulans) uttrycks en indirekt kritik; det skapas en bild av att ambulansper-sonalen upplevts som okänslig – även om detta egentligen aldrig sägs.
Uttrycket ”dricka kaffe” kan också sägas stå för polis- och ambulanspersona-lens fritid. Kritiken riktas då mot personaambulanspersona-lens sätt att ta ledigt (ta kaffepaus) när de borde arbeta (ta emot anmälan, rycka ut med ambulans). De intervjuade män-nen säger inte att de själva har varit besvikna och inte heller att polis- och ambu-lanspersonalen betraktats som ”ointresserade”, ”lata” eller ”inkompetenta”. Istäl-let ger ”dricka kaffe” i sig en antydan om egen besvikelse och/eller polisens oin-tresse.
Ironi 2: ”Det fanns väl kanske nån lag”
Berättelserna om mötet med polisen innehåller många exempel på ironiska kom-mentarer och beskrivningar av polisen i termer av ”konstig”. Ibland har skildring-arna en närmast karikatyrmässig framtoning som ofta förstärks med skratt. En av männen berättar att polisen frågat honom om han ville bli underrättad om för-undersökningens fortskridande. Mannen menar att han naturligtvis svarat ja och tillägger ”jag vet inte varför man inte skulle säga ja”. Sedan berättar han spontant en liten anekdot kring polisens agerande på brottsplatsen. Här förtydligas upple-velsen av att polisen uppträtt egendomligt. Den unge mannen säger med ett skratt att då han satt i polisbilen och väntade på att bli hörd satte poliserna
hand-91 I Brottsoffren i rättsprocessen (Lindgren, 1999, s. 62) finns exempel på hur kritik riktas mot åk-lagare för att dessa inte varit närvarande under pauser vid rättegång (och därför inte kunnat bes-vara målsägandens frågor). En ung man (som blivit rånad) säger i detta sammanhang angående åklagaren; ”Hon sprang iväg och drack kaffe”.
gick han ((polismannen)) å tog en kaffe liksom”. Beskrivningen förmedlar i första hand en bild av att den unge mannen ”rycker på axlarna” och försöker avdrama-tisera situationen. Samtidigt kan man dock tänka sig att vad han beskriver är att det är polisen som ”rycker på axlarna”. I ett annat sammanhang har mannen näm-ligen sagt att polisen inte bryr sig om ”småbrott”. Att ”gå och dricka kaffe” kan ses som liktydigt med passivitet och ointresse hos polisen – att brottet mannen utsatts för inte betraktas som någonting med särskilt hög prioritet. På så sätt kan framställningen av polisens agerande fungera som en indirekt kritik. Mannens missnöje uttrycks genom en omskrivning. Ingen uttrycklig kritik riktas mot po-lisen men likväl förmedlas en bild av ointresse från popo-lisens sida.
Samma typ av uttryck, ”dricka kaffe”91, används även av en man som talar om tiden det tog för ambulanspersonalen att anlända till platsen där han befann sig efter att ha blivit misshandlad. Tidslängden (femton minuter) beskrivs som orim-lig och mannen tillägger med ett skratt; ”dom skulle väl dricka upp sitt kaffe eller nåt”. Uttalandet kan fungera avdramatiserande men det kan också betraktas som en omskrivning. Genom att framhäva någonting så egennyttigt, oviktigt och var-dagligt som att dricka kaffe i beskrivningen av en exceptionell situation (att vänta på ambulans) uttrycks en indirekt kritik; det skapas en bild av att ambulansper-sonalen upplevts som okänslig – även om detta egentligen aldrig sägs.
Uttrycket ”dricka kaffe” kan också sägas stå för polis- och ambulanspersona-lens fritid. Kritiken riktas då mot personaambulanspersona-lens sätt att ta ledigt (ta kaffepaus) när de borde arbeta (ta emot anmälan, rycka ut med ambulans). De intervjuade män-nen säger inte att de själva har varit besvikna och inte heller att polis- och ambu-lanspersonalen betraktats som ”ointresserade”, ”lata” eller ”inkompetenta”. Istäl-let ger ”dricka kaffe” i sig en antydan om egen besvikelse och/eller polisens oin-tresse.
Ironi 2: ”Det fanns väl kanske nån lag”
Berättelserna om mötet med polisen innehåller många exempel på ironiska kom-mentarer och beskrivningar av polisen i termer av ”konstig”. Ibland har skildring-arna en närmast karikatyrmässig framtoning som ofta förstärks med skratt. En av männen berättar att polisen frågat honom om han ville bli underrättad om för-undersökningens fortskridande. Mannen menar att han naturligtvis svarat ja och tillägger ”jag vet inte varför man inte skulle säga ja”. Sedan berättar han spontant en liten anekdot kring polisens agerande på brottsplatsen. Här förtydligas upple-velsen av att polisen uppträtt egendomligt. Den unge mannen säger med ett skratt att då han satt i polisbilen och väntade på att bli hörd satte poliserna
hand-91 I Brottsoffren i rättsprocessen (Lindgren, 1999, s. 62) finns exempel på hur kritik riktas mot åk-lagare för att dessa inte varit närvarande under pauser vid rättegång (och därför inte kunnat bes-vara målsägandens frågor). En ung man (som blivit rånad) säger i detta sammanhang angående åklagaren; ”Hon sprang iväg och drack kaffe”.
klovar på ”nån kille som bara gick förbi” (rad 3), ”helt utan anledning” (rad 4) – ”han hade ingenting med det å göra” (rad 6-7).
Exempel 7.7
1. I: jag satt där i bilen ((polisbilen)) å det var (.) mycket 2. som hände utanför (.) sen var det ju nån konstig sak också 3. det var nån kille som bara gick förbi å så bara satte dom 4. handklovar på han helt utan anledning. ((skrattar))
5. V: Jaså? ((förvånat))
6. I: ((skrattar)) Jag vet inte varför men han hade ingenting 7. med det å göra. ((skrattar))
Humoristiska anekdoter används ibland för att göra kritik mer socialt acceptabel (Sellerberg, 1994). Genom en skämthistoria uttrycks kritik på ett sätt som inte är kopplat till den egna personen (man talar inte i egen sak) (ibid.). På så sätt kan individen också skyddas mot eventuella motargument. I citatet ovan uttrycks kri-tik mot polisen men i anekdoten förekommer inga personliga referenser. Det blir upp till lyssnaren att, mot bakgrund av den komiska framställningen, skapa sig en egen uppfattning om polisen.
Den nyss nämnda mannen berättar också att hans vänner vid brottstillfället fått tag i gärningsmannens kamrat men att polisen inte varit intresserad av att tala med denne. Även detta skildras som ”konstigt”. ”Dom släppte han så (.) ja av nån anledning så […] jag vet inte riktigt varför dom gjorde det (.) så det blev inget av det”, säger mannen och skrattar. Han berättar vidare att polisen borde ha kunnat ”göra mer” – de kunde åtminstone ha tagit reda på kamratens namn för att i ef-terhand kunna kontakta denne. Då hade de kanske kunnat få upplysningar om gärningsmannen. Den unge mannen framhåller att han förstås inte vet hur poli-sen arbetar och tillägger med ett ironiskt tonfall att ”det fanns väl kanske nån lag som sa att dom inte kunde göra det (dvs kräva information om förövaren från dennes kamrat)”.
Polisens agerande i förhållande dels till ögonvittnen på brottsplatsen, dels till personer som vittnat om kopplingar till en tidigare händelse (vilken kan ha legat till grund för brottet), beskrivs ibland som märkligt. Med tydlig ironi understry-ker en av de intervjuade männen att ”alltså det jag såg å fyra av mina kompisar såg (.) räcker inte till bevis (.) till polisen”. Trots att mannens inställning till poli-sen inte uttrycks i explicita termer åstadkoms även här, genom ironisk framto-ning, indirekt en kritisk bild av polisen. Detta görs genom att mannen åberopar ett stort antal vittnen: han själv och fyra av hans kamrater sägs ha kunnat ge lik-värdiga uppgifter om gärningsmannen. Genom att referera till flera vittnen (skapa konsensus, jfr Potter, 2000) kan mannens trovärdighet byggas upp (det är inte bara han som sägs veta hur det ligger till) samtidigt som polisens trovärdighet un-dermineras (hur många vittnen krävs?).
klovar på ”nån kille som bara gick förbi” (rad 3), ”helt utan anledning” (rad 4) – ”han hade ingenting med det å göra” (rad 6-7).
Exempel 7.7
1. I: jag satt där i bilen ((polisbilen)) å det var (.) mycket 2. som hände utanför (.) sen var det ju nån konstig sak också 3. det var nån kille som bara gick förbi å så bara satte dom 4. handklovar på han helt utan anledning. ((skrattar))
5. V: Jaså? ((förvånat))
6. I: ((skrattar)) Jag vet inte varför men han hade ingenting 7. med det å göra. ((skrattar))
Humoristiska anekdoter används ibland för att göra kritik mer socialt acceptabel (Sellerberg, 1994). Genom en skämthistoria uttrycks kritik på ett sätt som inte är kopplat till den egna personen (man talar inte i egen sak) (ibid.). På så sätt kan individen också skyddas mot eventuella motargument. I citatet ovan uttrycks kri-tik mot polisen men i anekdoten förekommer inga personliga referenser. Det blir upp till lyssnaren att, mot bakgrund av den komiska framställningen, skapa sig en egen uppfattning om polisen.
Den nyss nämnda mannen berättar också att hans vänner vid brottstillfället fått tag i gärningsmannens kamrat men att polisen inte varit intresserad av att tala med denne. Även detta skildras som ”konstigt”. ”Dom släppte han så (.) ja av nån anledning så […] jag vet inte riktigt varför dom gjorde det (.) så det blev inget av det”, säger mannen och skrattar. Han berättar vidare att polisen borde ha kunnat ”göra mer” – de kunde åtminstone ha tagit reda på kamratens namn för att i ef-terhand kunna kontakta denne. Då hade de kanske kunnat få upplysningar om gärningsmannen. Den unge mannen framhåller att han förstås inte vet hur poli-sen arbetar och tillägger med ett ironiskt tonfall att ”det fanns väl kanske nån lag som sa att dom inte kunde göra det (dvs kräva information om förövaren från dennes kamrat)”.
Polisens agerande i förhållande dels till ögonvittnen på brottsplatsen, dels till personer som vittnat om kopplingar till en tidigare händelse (vilken kan ha legat till grund för brottet), beskrivs ibland som märkligt. Med tydlig ironi understry-ker en av de intervjuade männen att ”alltså det jag såg å fyra av mina kompisar såg (.) räcker inte till bevis (.) till polisen”. Trots att mannens inställning till poli-sen inte uttrycks i explicita termer åstadkoms även här, genom ironisk framto-ning, indirekt en kritisk bild av polisen. Detta görs genom att mannen åberopar ett stort antal vittnen: han själv och fyra av hans kamrater sägs ha kunnat ge lik-värdiga uppgifter om gärningsmannen. Genom att referera till flera vittnen (skapa konsensus, jfr Potter, 2000) kan mannens trovärdighet byggas upp (det är inte bara han som sägs veta hur det ligger till) samtidigt som polisens trovärdighet un-dermineras (hur många vittnen krävs?).
Frustration: ”Vafan det tog lite lång tid”
I följande berättelse får tiden fungera som kritik. En ung man som blivit miss-handlad upprepar hur lång tid det tog innan åklagaren hörde av sig, ”fem måna-der”, vid flera tillfällen under intervjun. I stycket nedan görs detta inte mindre än sex gånger.
Exempel 7.8
1. I: det tog alltså då (.) först tog det fem månader för att 2. dom ens skulle kolla på det (.) sen så åklagaren ringde mig 3. efter fem månader å sa att ”ja nu har vi din ja eh ja det 4. brottet (.) på bordet då” så tänkte jag ”fem månader efter” 5. så tänkte jag ”vafan ((skrattar till)) det tog lite lång 6. tid” så sa jag det till honom ”jamen nu har det ju gått fem 7. månader” så han ”ja vi tyvärr det går så söligt med småbrott 8. det kan ta flera år innan dom tas upp” sa åklagaren ”men nu 9. ska vi ta itu med brottet” så fick jag då komma ner där en 10. gång då efter fem månader så fick jag komma >ner en gång å 11. så skulle jag kolla då< ((fotokonfrontation)). […] men jag 12. har kollat på ((gärningsmannens)) ((skol-))katalog hos 13. polisen efter fem månader men jag kände inte igen honom,
Berättelsen präglas av frustration över ett nonchalant bemötande. Den unge man-nen menar att han inte blivit kontaktad av åklagaren förrän efter fem månaders tid och att dröjsmålet eventuellt har haft inverkan på hans förmåga att kunna peka ut gärningsmannen vid en fotokonfrontation. Fördröjningen blir en signal om att den unge mannens fall inte tas på allvar. Mannen citerar åklagaren som enligt honom säger att ”det går så söligt med småbrott” (rad 7). Begreppet ”små-brott” markerar ytterligare att den typ av brott som mannen utsatts för inte har någon hög prioritetsgrad. Besvikelse eller irritation gentemot åklagaren och frus-tration över att gärningsmannen inte gripits kan på ett sekundärt sätt sägas ut-tryckas genom tid som kritik, dvs genom att orden ”fem månader” upprepas gång på gång.
Jonathan Potter (2000) menar att åberopandet av tid kan vara ett retoriskt in-slag i beskrivningar, en föreställning som illustreras med hjälp av material från Anita Pomerantz forskning om muntliga framställningar i juridiska sammanhang (Descripitions in Legal Settings, 1987). En person som kräver skadestånd för att hans lägenhet blivit förstörd på grund av en vattenläcka kan exempelvis vinna sympati genom att betona hur vattnet började forsa in klockan 02.00, dvs tidigt på morgonen: ”Getting up that early in the morning is pretty miserable at the best of times; it is downright horrible when it seems to be raining indoors (Potter, 2000, s. 46)!” Retoriken behöver emellertid inte, till skillnad från vad som ofta kan vara fallet i just rättsliga sammanhang, vara strategisk. I vardagliga samtal handlar retorik om samma typ av självklara kunskap som ligger bakom ”konsten” att t ex avsluta ett telefonsamtal på ett lämpligt sätt (Potter, 2000). Istället för att den unge mannen ovan på ett beräknande sätt försöker ”vinna sympati” uttrycker
Frustration: ”Vafan det tog lite lång tid”
I följande berättelse får tiden fungera som kritik. En ung man som blivit miss-handlad upprepar hur lång tid det tog innan åklagaren hörde av sig, ”fem måna-der”, vid flera tillfällen under intervjun. I stycket nedan görs detta inte mindre än sex gånger.
Exempel 7.8
1. I: det tog alltså då (.) först tog det fem månader för att 2. dom ens skulle kolla på det (.) sen så åklagaren ringde mig 3. efter fem månader å sa att ”ja nu har vi din ja eh ja det 4. brottet (.) på bordet då” så tänkte jag ”fem månader efter” 5. så tänkte jag ”vafan ((skrattar till)) det tog lite lång 6. tid” så sa jag det till honom ”jamen nu har det ju gått fem 7. månader” så han ”ja vi tyvärr det går så söligt med småbrott 8. det kan ta flera år innan dom tas upp” sa åklagaren ”men nu 9. ska vi ta itu med brottet” så fick jag då komma ner där en