Inledningsvis kommer jag att diskutera rädsla. Det faller sig därför naturligt att börja med att lägga tämligen stor vikt vid underlaget från min enkätundersökning om rädsla för brott bland gymnasieungdomarna i Ljungby.
Beskrivningar av egna känslor och reaktioner
Rädsla
Ljungbyungdomarna
Olika undersökningar om rädsla för brott visar att kvinnor oftare än män säger sig vara oroliga för att utsättas för brottsliga gärningar (Statistiska Centralbyrån; Länsförsäkringar, 2004; Elofsson, 1998). Så är fallet även i min enkätundersök-ning (Burcar, 2002). En av frågorna i denna undersökenkätundersök-ning löd; ”Är du rädd för att promenera ensam hem efter att du har varit ute och dansat eller varit hemma hos en kompis till sent på kvällen/natten?” På denna fråga svarade närmare 70 % av kvinnorna, jämfört med cirka 10 % av männen, ”ja, jag är rädd ibland/ja, jag är ofta rädd”. I den här frågeställningen nämns inte ordet ”brott”. Gymnasieung-domarnas rädsla för att gå ensamma hem behöver således inte nödvändigtvis bero på risken för att utsättas för brott. I ungdomarnas motiveringar till varför de är rädda uppges oftast följande: att de är ”mörkrädda”/”tycker det är obehagligt när det är mörkt”, att ”det händer så mycket i dagens samhälle”/”det har hänt så mycket den senaste tiden”, att man ”inte vet vad för typer som är ute”/”vet inte vad som kan hända” och att ”det är obehagligt att gå ensam”. Det framgår här inte huruvida man är rädd för mörkret/ensamheten i sig eller för vad som kan inträffa när det är mörkt och man är ensam.
Ungdomarna tillfrågades även; ”Är du ibland rädd för att du ska bli utsatt för någon typ av brott?”. 53 % av kvinnorna och 28 % av männen svarade ”ja” på denna fråga. I jämförelse med svaren på den ovan nämnda frågeställningen sa sig alltså färre kvinnor men fler män vara rädda när frågan gjordes mer distinkt.73 Att mörker och ensamhet förknippas med en risk för att utsättas för brott visar sig i ungdomarnas svar på följdfrågan; ”I vilka situationer känner du dig rädd?”. Här omnämndes nämligen ofta ensamhet samt mörka platser (framförallt av kvinnor-na).
73 I anslutning till frågan gavs några exempel på brott: inbrott, stöld, misshandel och hot. Man skulle kunna tänka sig att respondenterna uppfattat dessa exempel som de enda möjliga svarsalternativen. Om våldtäkt hade funnits med som ett exempel är det därför möjligt att kvin-norna hade svarat ”ja” i högre grad. Av de kvinnor som sa sig vara rädda för brott uppgav cirka hälften att de oroade sig för våldtäkt. Bland männen var misshandel det mest förekommande svaret på frågan om vilket brott man är rädd för att bli utsatt för.
Inledningsvis kommer jag att diskutera rädsla. Det faller sig därför naturligt att börja med att lägga tämligen stor vikt vid underlaget från min enkätundersökning om rädsla för brott bland gymnasieungdomarna i Ljungby.
Beskrivningar av egna känslor och reaktioner
Rädsla
Ljungbyungdomarna
Olika undersökningar om rädsla för brott visar att kvinnor oftare än män säger sig vara oroliga för att utsättas för brottsliga gärningar (Statistiska Centralbyrån; Länsförsäkringar, 2004; Elofsson, 1998). Så är fallet även i min enkätundersök-ning (Burcar, 2002). En av frågorna i denna undersökenkätundersök-ning löd; ”Är du rädd för att promenera ensam hem efter att du har varit ute och dansat eller varit hemma hos en kompis till sent på kvällen/natten?” På denna fråga svarade närmare 70 % av kvinnorna, jämfört med cirka 10 % av männen, ”ja, jag är rädd ibland/ja, jag är ofta rädd”. I den här frågeställningen nämns inte ordet ”brott”. Gymnasieung-domarnas rädsla för att gå ensamma hem behöver således inte nödvändigtvis bero på risken för att utsättas för brott. I ungdomarnas motiveringar till varför de är rädda uppges oftast följande: att de är ”mörkrädda”/”tycker det är obehagligt när det är mörkt”, att ”det händer så mycket i dagens samhälle”/”det har hänt så mycket den senaste tiden”, att man ”inte vet vad för typer som är ute”/”vet inte vad som kan hända” och att ”det är obehagligt att gå ensam”. Det framgår här inte huruvida man är rädd för mörkret/ensamheten i sig eller för vad som kan inträffa när det är mörkt och man är ensam.
Ungdomarna tillfrågades även; ”Är du ibland rädd för att du ska bli utsatt för någon typ av brott?”. 53 % av kvinnorna och 28 % av männen svarade ”ja” på denna fråga. I jämförelse med svaren på den ovan nämnda frågeställningen sa sig alltså färre kvinnor men fler män vara rädda när frågan gjordes mer distinkt.73 Att mörker och ensamhet förknippas med en risk för att utsättas för brott visar sig i ungdomarnas svar på följdfrågan; ”I vilka situationer känner du dig rädd?”. Här omnämndes nämligen ofta ensamhet samt mörka platser (framförallt av kvinnor-na).
73 I anslutning till frågan gavs några exempel på brott: inbrott, stöld, misshandel och hot. Man skulle kunna tänka sig att respondenterna uppfattat dessa exempel som de enda möjliga svarsalternativen. Om våldtäkt hade funnits med som ett exempel är det därför möjligt att kvin-norna hade svarat ”ja” i högre grad. Av de kvinnor som sa sig vara rädda för brott uppgav cirka hälften att de oroade sig för våldtäkt. Bland männen var misshandel det mest förekommande svaret på frågan om vilket brott man är rädd för att bli utsatt för.
Trots att skillnaderna mellan männens och kvinnornas svar på frågan om rädsla för brott är mindre än då det gäller den mer ospecificerade frågan om rädsla är den fortfarande relativt stor. Unga män är, vilket beskrevs i inledningen till denna bok, en riskgrupp då det handlar om att utsättas för våld. Att färre unga män än unga kvinnor samtidigt säger sig vara rädda för brott pekar på att hög risk för att utsättas för brott inte omedelbart innebär större (uttalad) rädsla.
Att verkligen ha blivit utsatt för ett brott behöver inte heller innebära att man säger sig vara rädd. Närmare 45 % av de ungdomar (54 % av männen och 32 % av kvinnorna) som i min enkätundersökning uppgav sig ha blivit utsatta för brott uppgav även att de inte är rädda för brott.74
Färre än 30 % av de brottsutsatta respondenterna uppgav att de känt sig rädda direkt efter brottet. Även här råder det en viss skillnad mellan männens och kvin-nornas svar; 43 % av kvinnorna jämfört med 17 % av männen rapporterade att de känt sig rädda omedelbart efter brottet.75
En paradox?
Det har ibland setts som en paradox (”rädsloparadoxen”) att de som antas löpa mindre risk för att bli utsatta för brott (kvinnor) uppger sig vara mer rädda än de för vilka risken kan antas vara större (män) (se Skogan & Maxfield, 1981; Smith et al, 2001; jfr Garofalo, 1979). William Smith et al. (2001; jfr Smith & Torstens-son, 1997) har diskuterat olika förklaringar till denna ”paradox”. Bland annat nämns kvinnors dolda viktimisering och en tendens bland kvinnor att ge ett spe-cifikt brott generell karaktär (t ex att utsatthet för en specifik typ av brott leder till rädsla också för andra typer av brott) som möjliga förklaringar. I en surveyunder-sökning om rädsla för brott fann Smith och Torstensson (1997) emellertid inget ordentligt stöd för dessa förklaringsförsök. Resultatet från undersökningen stäm-de däremot mer väl överens med ”sårbarhetshypotesen” (att kvinnor upplever stor risk för att utsättas för brott, framförallt i sitt eget bostadsområde) och ”neutrali-seringshypotesen” (att män förnekar eller neutraliserar risken för att utsättas för brott, jfr Agnew, 1985). I en senare, något annorlunda, analys av materialet fann Smith et al. (2001) inte samma belägg för att män ser sig som mindre sårbara och neutraliserar risker. Vad som betonas i denna senare analys är mäns rädsla och riskbedömning som sammanlänkad med personlig sårbarhet (t ex hög ålder) medan kvinnors sårbarhet beskrivs som miljöbunden (kopplad till exempelvis bo-stadsområde).
En annan förklaring som har getts till skillnaden mellan kvinnors och mäns rapporterade rädsla bygger på att det bland män kan finnas en motvilja mot att
74 Se bilaga 4I. Av de respondenter som inte blivit utsatta för brott uppgav 67 % (82 % av männen och 54 % av kvinnorna) att de inte är rädda för brott.
75 Se bilaga 4H.
Trots att skillnaderna mellan männens och kvinnornas svar på frågan om rädsla för brott är mindre än då det gäller den mer ospecificerade frågan om rädsla är den fortfarande relativt stor. Unga män är, vilket beskrevs i inledningen till denna bok, en riskgrupp då det handlar om att utsättas för våld. Att färre unga män än unga kvinnor samtidigt säger sig vara rädda för brott pekar på att hög risk för att utsättas för brott inte omedelbart innebär större (uttalad) rädsla.
Att verkligen ha blivit utsatt för ett brott behöver inte heller innebära att man säger sig vara rädd. Närmare 45 % av de ungdomar (54 % av männen och 32 % av kvinnorna) som i min enkätundersökning uppgav sig ha blivit utsatta för brott uppgav även att de inte är rädda för brott.74
Färre än 30 % av de brottsutsatta respondenterna uppgav att de känt sig rädda direkt efter brottet. Även här råder det en viss skillnad mellan männens och kvin-nornas svar; 43 % av kvinnorna jämfört med 17 % av männen rapporterade att de känt sig rädda omedelbart efter brottet.75
En paradox?
Det har ibland setts som en paradox (”rädsloparadoxen”) att de som antas löpa mindre risk för att bli utsatta för brott (kvinnor) uppger sig vara mer rädda än de för vilka risken kan antas vara större (män) (se Skogan & Maxfield, 1981; Smith et al, 2001; jfr Garofalo, 1979). William Smith et al. (2001; jfr Smith & Torstens-son, 1997) har diskuterat olika förklaringar till denna ”paradox”. Bland annat nämns kvinnors dolda viktimisering och en tendens bland kvinnor att ge ett spe-cifikt brott generell karaktär (t ex att utsatthet för en specifik typ av brott leder till rädsla också för andra typer av brott) som möjliga förklaringar. I en surveyunder-sökning om rädsla för brott fann Smith och Torstensson (1997) emellertid inget ordentligt stöd för dessa förklaringsförsök. Resultatet från undersökningen stäm-de däremot mer väl överens med ”sårbarhetshypotesen” (att kvinnor upplever stor risk för att utsättas för brott, framförallt i sitt eget bostadsområde) och ”neutrali-seringshypotesen” (att män förnekar eller neutraliserar risken för att utsättas för brott, jfr Agnew, 1985). I en senare, något annorlunda, analys av materialet fann Smith et al. (2001) inte samma belägg för att män ser sig som mindre sårbara och neutraliserar risker. Vad som betonas i denna senare analys är mäns rädsla och riskbedömning som sammanlänkad med personlig sårbarhet (t ex hög ålder) medan kvinnors sårbarhet beskrivs som miljöbunden (kopplad till exempelvis bo-stadsområde).
En annan förklaring som har getts till skillnaden mellan kvinnors och mäns rapporterade rädsla bygger på att det bland män kan finnas en motvilja mot att
74 Se bilaga 4I. Av de respondenter som inte blivit utsatta för brott uppgav 67 % (82 % av männen och 54 % av kvinnorna) att de inte är rädda för brott.
erkänna att de är rädda. Detta eftersom oro är en egenskap som inte förknippas med ”manlighet.” (Ortega & Myles, 1987)
Att kvinnor oftare än män uppger sig vara rädda trots att män i högre grad ris-kerar att utsättas för brott blir egentligen en paradox endast om man analyserar förhållandet med en psykologiserande blick. Sett ur ett socialisationsperspektiv blir omständigheterna mindre motsägelsefulla. Flickor sägs generellt varnas mer än pojkar för en ofta oklar bild av fara vilket kan leda till större riskupplevelse och rädsla hos flickorna (Tiby, 1991; 2001; jfr Keane et al., 1989; Lindström, 1995). Flickor får tidigt lära sig att de bör vara försiktiga då de vistas på den offentliga arenan, och att de måste akta sig för främlingar, medan pojkar snarare uppmunt-ras till att ta risker och att vara orädda (Goodey, 1996; 1997; Stanko, 1990). Flickor socialiseras till potentiella offer (jfr Fattah, 1981). ”For men, there are no tips about personal safety in crime prevention handbooks. It is assumed that men either know about avoiding dimly-lit alley ways and bus stops, or that they are able to protect themselves (Stanko, 1990, s. 109).”
*
De unga männen i samtalsintervjuerna talar sällan om rädsla76 – åtminstone på ett direkt sätt. Det finns emellertid några exempel då männen uttryckligen verba-liserar känslor av rädsla. Dessutom talar de om rädsla på andra, mer ”okonventio-nella”, sätt.
Direkta beskrivningar av rädsla, uppgivenhet och chock
Känslor i samband med brottet beskrivs ibland på ett sätt som stämmer väl över-ens med det som uppmuntras inom brottsofferrörelsen. En ung man som berättar att han blivit rånad uttrycker tydligt och direkt hur han efter brottet blivit starkt känslomässigt berörd. Samtidigt utmanar han därmed föreställningen om att män har svårt för att tala om känslor. Begrepp som ”livrädd” (rad 8 och 15), ”jät-terädd” (rad 7), ”skakig” och ”darrade” (rad 1) används. Mannen berättar också om rädsla för att gå ut sent på kvällen. Om han går ut händer det fortfarande (ef-ter fem år) att han går över till gatans andra sida då han ser ett gäng (rad 9-13).
Exempel 6.11
1. I: Såeh: ah man var ju skakig efteråt (.) gick å darrade 2. hela vägen hem (.) man tänkte- först ville jag ju inte 3. berätta nånting (.) för mina föräldrar jag tänkte jag orkade 4. inte för jag visste ju att det skulle bli rättegång så jag 5. hade ingen lust (.) man är inte så jävla modig då man tänkte 6. vafan ”man var inte så tuff ändå” alltså. […] Då var jag 76 Berättelserna i detta avsnitt följer antingen spontant i männens berättelser om brottet eller som
en följd av att jag frågat dem hur de känt sig (eller vad de tänkt) i samband med eller efter brot-tet.
erkänna att de är rädda. Detta eftersom oro är en egenskap som inte förknippas med ”manlighet.” (Ortega & Myles, 1987)
Att kvinnor oftare än män uppger sig vara rädda trots att män i högre grad ris-kerar att utsättas för brott blir egentligen en paradox endast om man analyserar förhållandet med en psykologiserande blick. Sett ur ett socialisationsperspektiv blir omständigheterna mindre motsägelsefulla. Flickor sägs generellt varnas mer än pojkar för en ofta oklar bild av fara vilket kan leda till större riskupplevelse och rädsla hos flickorna (Tiby, 1991; 2001; jfr Keane et al., 1989; Lindström, 1995). Flickor får tidigt lära sig att de bör vara försiktiga då de vistas på den offentliga arenan, och att de måste akta sig för främlingar, medan pojkar snarare uppmunt-ras till att ta risker och att vara orädda (Goodey, 1996; 1997; Stanko, 1990). Flickor socialiseras till potentiella offer (jfr Fattah, 1981). ”For men, there are no tips about personal safety in crime prevention handbooks. It is assumed that men either know about avoiding dimly-lit alley ways and bus stops, or that they are able to protect themselves (Stanko, 1990, s. 109).”
*
De unga männen i samtalsintervjuerna talar sällan om rädsla76 – åtminstone på ett direkt sätt. Det finns emellertid några exempel då männen uttryckligen verba-liserar känslor av rädsla. Dessutom talar de om rädsla på andra, mer ”okonventio-nella”, sätt.
Direkta beskrivningar av rädsla, uppgivenhet och chock
Känslor i samband med brottet beskrivs ibland på ett sätt som stämmer väl över-ens med det som uppmuntras inom brottsofferrörelsen. En ung man som berättar att han blivit rånad uttrycker tydligt och direkt hur han efter brottet blivit starkt känslomässigt berörd. Samtidigt utmanar han därmed föreställningen om att män har svårt för att tala om känslor. Begrepp som ”livrädd” (rad 8 och 15), ”jät-terädd” (rad 7), ”skakig” och ”darrade” (rad 1) används. Mannen berättar också om rädsla för att gå ut sent på kvällen. Om han går ut händer det fortfarande (ef-ter fem år) att han går över till gatans andra sida då han ser ett gäng (rad 9-13).
Exempel 6.11
1. I: Såeh: ah man var ju skakig efteråt (.) gick å darrade 2. hela vägen hem (.) man tänkte- först ville jag ju inte 3. berätta nånting (.) för mina föräldrar jag tänkte jag orkade 4. inte för jag visste ju att det skulle bli rättegång så jag 5. hade ingen lust (.) man är inte så jävla modig då man tänkte 6. vafan ”man var inte så tuff ändå” alltså. […] Då var jag 76 Berättelserna i detta avsnitt följer antingen spontant i männens berättelser om brottet eller som
en följd av att jag frågat dem hur de känt sig (eller vad de tänkt) i samband med eller efter brot-tet.
7. jätterädd du vet det här precis då jag gick i å- jag gick i 8. åttan då å hela åttan å nian så var jag livrädd du vet jag 9. bara du vet såg jag ett stort gäng på stan så bara gick jag 10. en omväg (.) jag kan känna så lite nu fortfarande å så du 11. vet när man är ute sent på kvällarna så känner jag att nä 12. (.) då går jag över gatan (.) det är lite så man är lite 13. rädd fortfarande så men det är inte lika farligt som det var 14. då jag tror jag var hemma kanske i tre månader utan å gå ut 15. så jag bara satt hemma (.) livrädd för å gå ut.
På rad 6 citerar den unge mannen sig själv; ”man var inte så tuff ändå”. Tidigare i intervjun har han berättat att personrån var mycket vanliga vid den tid då han rånades och att han bara ”haft tur” som inte drabbats tidigare. Han har också be-rättat om föreställningar om att man ”som kille” bör vara ”tuff ” och kunna ”klara sig själv”. Möjligtvis är det till dessa kommentarer resonemanget återkopplas: att han trots allt inte var så ”tuff ” när saker ställdes till sin spets.
Att ”inte orka” och att ”bara vilja glömma” är andra uttryck som används i männens beskrivningar av känslor. Ovan talar den unge mannen om att han inte trott sig orka med en eventuell rättegång (rad 3-5, citat 6.11). Uttrycket ”vilja glömma” används av en man som berättar hur han under en period efter misshan-deln var tystlåten och höll sig för sig själv (rad 16). Han talar också om att han ”mådde riktigt dåligt” (rad 1) och att han var ”chockad” (rad 12). Samtidigt på-pekar den unge mannen, i slutet av sin berättelse, att det var ”lugnt” (rad 19) och att han själv klarade av att ta itu med sin situation: ”jag ordnar det här det är inga problem” (rad 20). På så sätt framhäver mannen hur han, trots sin utsatta posi-tion, ansträngt sig för att klara sig själv.
Exempel 6.12
1. I: jag mådde riktigt dåligt hela den dagen hela den veckan 2. till å med (3) mina kompisar dom tyckte att jag var alltså 3. dom sa till mig att ”så konstig har du aldrig varit innan” 4. (.) ”vi förstår inte vad som har hänt” eller nåt sånt. 5. V: Hur tyckte dom då du var konstig?
6. I: Ja vi snacka också om det sen också å dom tyckte ju 7. liksom jag var helt så tyst (.) å ja jag brukar inte vara 8. tyst ((skrattar)) liksom uppe å hoppar hela tiden (.) så dom 9. tyckte att jag var jättetyst å var för mig själv å tänkte 10. efter (.) i min egen lilla värld (.) har dom sagt till mig 11. (.) jag tror också det var sant jag var liksom så här lite 12. (.) fortfarande chockad på nåt sätt (.) jag ville liksom 13. inte ta in nån (.) jag ville inte ta in för många det räckte 14. med min kompis som stod (.) satt bredvid mig så jag ville 15. liksom inte (.) blanda in nån eller ta in nån i det här (.) 16. för jag ville helst bara glömma det.
17. V: Var det många som frågade annars å sådär?
18. I: Ja ja alltså mina närmaste tjejkompisar (.) dom var 19. liksom så jätteoroliga å så sa jag ”nä alltså det är lugnt 20. jag (.) jag ordnar det här det är inga problem”.
7. jätterädd du vet det här precis då jag gick i å- jag gick i 8. åttan då å hela åttan å nian så var jag livrädd du vet jag 9. bara du vet såg jag ett stort gäng på stan så bara gick jag 10. en omväg (.) jag kan känna så lite nu fortfarande å så du 11. vet när man är ute sent på kvällarna så känner jag att nä 12. (.) då går jag över gatan (.) det är lite så man är lite 13. rädd fortfarande så men det är inte lika farligt som det var 14. då jag tror jag var hemma kanske i tre månader utan å gå ut 15. så jag bara satt hemma (.) livrädd för å gå ut.
På rad 6 citerar den unge mannen sig själv; ”man var inte så tuff ändå”. Tidigare i intervjun har han berättat att personrån var mycket vanliga vid den tid då han rånades och att han bara ”haft tur” som inte drabbats tidigare. Han har också be-rättat om föreställningar om att man ”som kille” bör vara ”tuff ” och kunna ”klara sig själv”. Möjligtvis är det till dessa kommentarer resonemanget återkopplas: att han trots allt inte var så ”tuff ” när saker ställdes till sin spets.
Att ”inte orka” och att ”bara vilja glömma” är andra uttryck som används i männens beskrivningar av känslor. Ovan talar den unge mannen om att han inte