Under denna rubrik behandlas frågor av mer generell karaktär som berör olika aspekter av begreppen arbete, arbetsdelning, arbetsmarknad och kvalifikation inom såväl vård- som verkstadsmekanisk sektor. Syftet är att kartlägga olika avnämares föreställningar kring dessa begrepp. Underlaget för de konkreta föreställnings
analyser som görs här är avnämarintervjuerna. (För själva kategoribeskrivningarna har dock samtliga intervjuer inom projektet använts, totalt ca 200 st).
Föreställningar om arbete och arbetets värde
Utgångspunkten vid analysen av föreställningar om arbete och arbetets värde är mer generella frågor som rör olika aspekter av begreppet arbete - hur detta begrepp uppfattas, vad man menar med ett "bra" arbete och vad som driver människor att arbeta. På ett ytligt plan finns i intervjusvaren stora likheter i uppfattningen av arbete som lönearbete och att ett bra arbete ska vara trivsamt, meningsfullt, stimulerande och kunna erbjuda en god arbetsmiljö med trivsamma arbetskamrater och en anständig lön. Vid en mer ingående analys framträder dock vissa kvalitativa skillnader. Det gäller främst hur man ser på drivkrafterna bakom arbetet; vad som får människor att arbeta och vilka mål de försöker uppnå genom sitt arbete.
Man kan skilja mellan de som betonar inre drivkrafter och de som menar att drivkrafterna kommer utifrån. Företrädare för det förstnämnda synsättet menar att det i den mänskliga naturen finns ett behov av att vara aktiv och därmed också av att arbeta. Människan vill arbeta och skulle således arbeta även om hon inte behövde för "pengarnas" skull. De som istället betonar yttre drivkrafter menar att människan egentligen inte vill arbeta (lönearbeta). För dessa är arbete något som man i första hand gör för att försörja sig. Man kan också skilja mellan de som i första hand ser arbete som ett medel för att uppnå individuella mål och de som betonar vikten av att arbeta tillsammans för att nå kollektiva mål. Både egen-intressen och kollektiva egen-intressen kan relateras till såväl inre som yttre drivkrafter.
Med utgångspunkt i ovanstående skiljelinjer har vi funnit fyra kvalitativt olika föreställningar om arbete och arbetets värde:
Den första föreställningskategorin, "Arbete för ekonomisk vinning", känne
tecknas av en instrumenteil syn på arbete. Utgångspunkten i denna föreställ
ning är att arbete i sig inte har så stort värde. Arbete är snarare att betrakta som ett medel (instrument) att nå andra mål som ligger utanför själva arbetet. Den
arbetsfria tiden värderas högt, medan arbete mer har karaktären av något
"nödvändigt ont". Drivkraften är materiell och ligger utanför individen - arbeta, det gör man för att "tjäna pengar". Arbete ses således i första hand som ett medel för att ordna den nödvändiga försörjningen, men också som ett sätt att skapa ett visst överskott som kan användas efter eget gottfinnande - bättre bostad, ny bil, kläder, "prylar", resor mm. Vad som värdesätts när det gäller ett
"bra" arbete är framför allt en hög lön, men också bra arbetsförhållanden och en trygg anställning.
Inom vårdsektorn är denna föreställning inte särskilt vanlig, och när den före
kommer är det främst på basnivå. Det handlar då mer om arbete som ett sätt att skaffa nödvändiga livsförnödenheter - ett sätt att försörja sig helt enkelt. Det man framhåller som viktigt är anställningstrygghet, arbetstider, arbetsmiljö och en
"anständig" lön. På basnivå (inom vårdsektorn) handlar det således inte om att tjäna mycket pengar för att kunna ägna sig åt materiell "lyxkonsumtion". Ingen av de som verkligen tjänar mycket pengar inom vårdsektorn (läkarna) ger explicit ut
tryck för att drivkraften bakom deras arbete skulle vara materiell. De säger sig alla ha "högre mål" för sitt arbete.
Inom den verkstadsmekaniska sektorn är bilden något annorlunda. Där är före
ställningen om arbete som "födkrok" den dominerande, främst på bas- och mellan
nivå. Den instrumentella synen på arbete förefaller dock i många fall vara en efterrationalisering och en anpassning till en objektiv verklighet över vilken de (bärarna av denna föreställning) som enskilda individer inte råder. Flera av inter
vjupersonerna säger t ex att det inte spelar så stor roll vad man gör, huvudsaken att man trivs och har en hyfsad lön. Att trivas definieras ofta tämligen modest som motsatsen till vantrivsel: "Att t rivas med ett jobb innebär att man inte när man vaknar på morgonen känner ångest och gruvar sig för att gå till arbetet". Denna
"negativa" definition av begreppet trivsel bör rimligen ha sin grund i att denna
"morgonångest" är eller har varit en realitet för många inom den mekaniska verk
stadsindustrin, vilket indikerar att de av yttre omständigheter tvingas se arbetet huvudsakligen som ett sätt att försörja sig. De tvingas "att göra en dygd av nöd
vändigheten", för att tala med Bourdieu. (Detta behöver dock inte innebära att de saknar visioner om hur det skulle kunna vara).
Det viktigaste med ett bra arbete är ju att man ska trivas på sin arbetsplats.
Men det är väl få människor förunnat, efter vad jag ser och hör av mina arbets
kamrater. Dom jobbar ett par år och sen tycker dom att det blir för besvärligt.
Det är få som trivs riktigt bra på sin arbetsplats, men man jobbar därför att man måste jobba. Man kan inte vara utan arbete - man måste ju ha pengar för att leva. (Verkstadsarbetare, Ve 4:5)
En annan skiljelinje gentemot vårdsektorn är att det inte på samma sätt betraktas som fult att tjäna pengar inom den verkstadsmekaniska selaorn. Detta gäller främst högre nivåer, där flera av intervjupersonerna tillstår att lönen är en viktig drivkraft för arbete.
Den andra föreställningskategorin, "Arbete som moralisk plikt", utgår från en normativ syn på arbete. Kännetecknande för den normativa synen är att män
niskor egentligen arbetar därför att de känner ett "socialt tryck" att arbeta.
Samhället ses som organiserat i olika grupper där det uppstår vissa normer som gruppmedlemmarna har att rätta sig efter. Drivkraften bakom människors arbete är således av social natur och ligger utanför individen. Arbeta gör man av lojalitet gentemot andra, och de som inte arbetar betraktas ofta som lite
"suspekta". Genom att arbeta gör man sin (samhälleliga) plikt och man upp
lever därmed en moralisk tillfredsställelse. En konsekvens av den normativa synen på arbete är att arbetet i sig inte värderas särskilt högt. Det spelar inte så stor roll vad man gör, huvudsaken är att man gör något - att man "gör rätt för sig". Alla måste dra sitt strå till stacken.
Denna föreställning om arbete förekommer nästan inte alls inom vårdsektorn (idag). I den mån det finns uttryck för normativa synsätt handlar det som regel om att ta ett gemensamt ansvar för att nå en så god vård som möjligt. Det normativa handlar då mer om hur respondenterna anser att man bör utföra sitt arbete, och inte så mycket om hur de ser på arbete mer generellt I takt med att de nya idéerna om s k "gruppvård" kommer att realiseras, och när beslut om exempelvis åtgärder vid vakanser decentraliseras till avdelningsnivå, kan man dock på goda grunder antaga att föreställningar om arbete som "moralisk plikt" kan bli vanligare inom vård
sektorn.
Inte heller inom den mekaniska verkstadsindustrin är denna föreställning särskilt vanlig, i varje fall inte i vårt intervjumaterial. De som talar om arbete som moralisk plikt refererar vanligen till hur de betraktar andras relation till arbete - att andra i större utsträckning borde känna en moralisk plikt att arbeta - vilket under
förstått skulle innebära att de själva drivs av en sådan plikt. Huruvida detta är korrekt eller inte går dock inte alltid att utläsa av intervjusvaren. Det förefaller ibland som om detta med en moralisk plikt att arbeta av somliga (främst på mellan- och chefsnivå) används som en strategi för att få andra (på basnivå) att arbeta mer. Ur den aspekten skulle de som är bärare av denna föreställning kunna sägas vara "offer" för en medveten "propaganda". Själva upplever de sig emellertid inte så. De utgår i stället från ett enkelt rättviseresonemang: om de själva måste slita ont så ska andra också göra det. Och omvänt: om andra arbetar så måste jag också göra det. De känner ett moraliskt ansvar att göra rätt för sin lön.
Den tredje föreställningskategorin, "Arbete som medel för siälvförveikligande", kännetecknas av en individualistisk syn på arbete. Till skillnad från de båda tidigare föreställningskategorierna betonar bärarna av denna föreställning främst inre drivkrafter. Att arbeta är inte något som man gör för att man måste, eller för att tillfredsställa materiella behov. Drivkraften bakom människors arbete betraktas i stället som ett naturligt aktivitetsbehov som finns inom individen i form av en nyfikenhet och en ständig strävan mot utveckling. I och genom sitt arbete ges individen möjlighet till stimulans och personlig utveckling. Viktigt är att man själv ska kunna påverka sin arbetssituation - att ha ansvar, att kunna ta egna initiativ och att kunna fatta självständiga beslut. Ett bra arbete ska också rymma möjligheter till vidareutveckling och avancemang. En god lön är heller inte att förakta, även om den personliga stimulansen i arbetet anses vara viktigare.
Inom vårdsektorn förekommer denna föreställning på chefsnivå och bland de så kallade "specialisterna" på mellannivå (kuratorer, arbetsterapeuter etc). Ingen av de som arbetar på basnivå (biträden, undersköterskor) har i vårt intervjumaterial givit uttiyck för denna föreställning.
Även inom den verkstadsmekaniska sektorn förekommer den individualistiska synen på arbete, främst på chefsnivå. Den är dock inte lika vanlig som inom vård
sektorn, och det är ibland helt andra saker som betraktas som utvecklande. Inom verkstadsindustrin finns exempelvis en större förståelse för att ekonomiska motiv också kan finnas med i bilden, något som är i det närmaste tabubelagt att tala om inom vårdsektorn.
Det jag tycker är viktigt med ett arbete är att man ska känna att man ägnar sig åt något som man själv har ett utbyte av - där man känner att man har ett intresseområde och där man tillförs någonting - så att man utvecklas. Utbyte kan man ha på många sätt: man kan ha ett ekonomiskt utbyte, eller man kan känna personlig stimulans av att förkovras rent kunskapsmässigt, förkovras och utvecklas som person. Drivkraften är naturligtvis en kombination av det härt men pengarna har blivit mindre betydelsefulla i samhället idag. Det som fortsättningsvis är viktigt är att hamna inom ett område där man själv känner att man tillförs någonting. Man ska känna att det här är rätt för mig, då gör man också den bästa arbetsinsatsen. (Ekonomichef/Personalchef, Ve 3:2)
Den fjärde och sista23 föreställningskategorin, "Arbete som idealistisk verk
samhet". kännetecknas av en altruistisk syn på arbete. Med denna föreställning om arbete menar man att gemensamma intressen har företräde framför individuella intressen. Man ser sig själv och andra som delar i en större helhet, som viktiga kuggar i ett maskineri. I arbetet mot gemensamma mål är allas insatser lika viktiga - var och en fyller en viktig funktion för att målen ska nås. Drivkraften bakom människors arbete är en inre övertygelse om att man arbetar för något som är viktigt och meningsfullt sett i ett större sammanhang.
En konsekvens av denna föreställning är att yttre arbetsvillkor, lön etc, får en underordnad betydelse. Arbetet blir i viss utsträckning idealistiskt till sin karaktär.
Inom vårdsektorn betonar bärarna av denna föreställning ofta att det är viktigt att få arbeta med människor. Genom att "vårda och hjälpa" andra känner de att de gör en värdefull samhällsinsats. Det är denna övergripande målsättning som gör arbetet meningsfullt. Ofta framhålls också vikten av att arbeta tillsammans, i ett team eller ett vårdlag, för att gemensamt lösa problem av olika slag. I detta arbete måste individuella behov och intressen underordna sig det gemensamma målet -patientens bästa. Möjligen skulle man kunna säga att bärarna av denna föreställ
En teoretiskt tänkbar femte kategori, "Arbete som kollektiv kamp", har i nte åter
funnits empiriskt i vårt material. I denna kategori skulle arbete, i enlighet med den tidigare refererade strukturmodellen, betraktas som e n viktig del i en kollektiv kamp för ett socialistiskt samhälle, där g emenskap, solidaritet och kollektiv arbetsglädje skulle ses som de viktigaste drivkrafterna vid sidan av de övergripande samhälleliga målen.
Möjligen hade denna kategori kunnat återfinnas i ett större empiriskt material.
ning ser vårdyrket som ett kall, även om de inte själva använder detta begrepp. Den altruistiska synen på arbete är förhållandevis utbredd inom vårdsektorn.
Inom den verkstadsmekaniska sektorn är den altruistiska synen på arbete inte lika vanlig. Dessutom måste man här vara mer uppmärksam på skillnader mellan
"varat" och "börat". Det finns många, främst på mellan- och chefsnivå, som ser den altruistiska föreställningen om arbete som ett ideal att sträva mot, dvs de vill att andra ska arbeta mer för "idealistiska" mål (för företaget) än för sina egen-intressen (lönen). Däremot är det inte säkert att det alltid är deras egen föreställning om varför de själva arbetar. De få som kan sägas företräda en genuin altruistisk syn lyfter ofta fram den arbetsglädje som ligger i att tillsammans med andra åstad
komma något, att exempelvis bygga upp och utveckla en verksamhet. Det är dock ingen inom den verkstadsmekaniska sektorn som explicit ger uttryck för tanken att det egna arbetet skulle vara viktigt ur ett samhälleligt perspektiv, att man i likhet med flera av respondenterna inom vårdsektorn skulle tycka sig göra en viktig samhällsinsats.
Här nedan följer sammanställningar av hur de båda respondentgrupperna fördelar sig på de olika föreställningskategorierna. I de fall där kategoriseringen varit tvek
sam har respondenterna hänförts till den kategori där tyngdpunkten i intervjuut
sagorna ligger.
Tabell 2. Föreställningar om arbete inom vårdsektorn. Antal intervjupersoner för
delade på olika föreställningskategorier utifrån position i den vertikala arbetsdelningen.
Föreställning Chefsnivå Mellannivå Basnivå Totalt
Ekonomisk vinning 0 2 3 5
Moralisk plikt 0 0 1 1
Självförverkligande 3 4 0 7
Idealistisk verksamhet 1 2 3 6
Ej kategoriseringsbar 0 1 0 1
Totalt 4 9 7 20
Av tabellen kan vi utläsa att föreställningen om arbete som "idealistisk verk
samhet" finns företrädd på samtliga nivåer inom vårdsektorn. Arbete som medel för
"självförverkligande" är vanligast på chefs- och mellannivå, medan arbete för
"ekonomisk vinning" enbart förekommer på mellan- och basnivå. Skulle vi uttrycka detta i mycket allmänna ordalag kan vi säga att den allmänna inställ
ningen att "vårda och hjälpa" finns utbredd inom hela vårdsektorn. På högre nivåer betonar man dock att arbetet också måste rymma möjligheter till personlig utveckling och stimulans, medan man på lägre nivåer mer betonar sådana handfasta saker som löner, arbetstider, arbetsmiljö etc.
Tabell 3. Föreställningar om arbete inom verkstadsmekanisk sektor. Antal inter
vjupersoner fördelade på olika föreställningskategorier utifrån position i den vertikala arbetsdelningen.
Föreställning Chefsnivå Mellannivå Basnivå Totalt
Ekonomisk vinning 1 3 6 10
Moralisk plikt 0 2 0 2
Självförverkligande 4 1 1 6
Idealistisk verksamhet 1 1 0 2
Totalt 6 7 7 20
Av ovanstående tabell framgår att arbete för "ekonomisk vinning" är den domi
nerande kategorin inom den verkstadsmekaniska sektorn. På chefsnivå säger man sig dock inte drivas enbart av snöda ekonomiska intressen. Personlig utveckling och stimulans sägs vara viktigare, kanske just för att "det ekonomiska" redan är förhållandevis väl tillgodosett. Arbete som "moralisk plikt" förekommer i vårt material enbart på mellannivå (arbetsledare), och arbete som "idealistisk verk
samhet" (vilket här står för oegennyttigt arbete för företagets bästa) företräds av en person i chefsbefattning och en på mellannivå. Uttryckt i allmänna ordalag kan sägas att "pengarna" är viktiga inom industrin. Pengar betyder dock inte allt, särskilt inte på högre nivåer där utmaningar och utvecklingsmöjligheter ses som viktigare drivkrafter. Moraliska och idealistiska drivkrafter har man däremot inte särskilt mycket till övers för, åtminstone inte för egen del. Däremot tycker somliga på mellan- och chefsnivå att andra borde drivas av sådana "högre" ideal.
Föreställningar om arbetsdelning och lönedifferentiering Utgångspunkten vid analysen av avnämarnas föreställningar om arbetsdelning och lönedifferentiering är dels en mer generell fråga om hur intervjupersonerna uppfattar skillnader mellan olika yrkeskategorier i vårt samhälle, dels en mer specifik fråga om varför olika yrken har olika mycket betalt, med en följdfråga om de tycker att man bör förändra det nuvarande lönesystemet på något sätt.
Beträffande den generella frågan om arbetsdelning kan sägas att de flesta menar att det finns skillnader mellan olika yrkesgrupper i olika avseenden. Inom verkstads
industrin dras denna skiljelinje vanligen mellan arbetare (kollektivanställda) och tjänstemän; och de olikheter som framhålls är skillnader i arbetsuppgifter, makt, social status och lön. Det är dock ytterst få som ifrågasätter själva arbetsdelningen, dvs att olika människor måste syssla med olika saker. Däremot menar många att olika arbetsuppgifter bör värderas mer lika. Vid en närmare utfrågning visar det sig emellertid ofta gälla en "allmän" värdering som inte med nödvändighet måste ta sig uttryck i en utjämning av löner. Närmare hälften av intervjupersonerna inom verkstadsindustrin anser att man kommit ganska långt vad gäller en sådan utjäm
ning. (Se föreställningsanalys av löneskillnadsfrågan nedan).
En inte helt ovanlig föreställning, främst på chefsnivå, är att det finns för- och nackdelar med alla yrken, och att det hela så att säga "jämnar ut sig i längden".
Visst finns det skillnader, men de ligger ju egentligen bara i de arbetsuppgifter som man utför. Jobbar jag på golvet vid en maskin så drar jag i en spak och borrar ett hål. Är jag tjänsteman så gör jag inte det - jag sitter och räknar och planerar och skriver. Men det är ändå ingen skillnad tycker jag. Det spelar ingen roll. Vilket jobb man än har så tröttnar man på det. Det finns för- och nackdelar med alla jobb. Det är klart att det kan vara monotont att sitta vid en maskin hela dagarna, men det finns ju trots allt fördelar med ett sådant jobb också. Det är exempelvis ganska bra betalt. Jag ser egentligen ingen större skillnad mellan olika jobb. (Planerare/ Inköpare, Ve 2:1)
Att det trots allt finns stora skillnader mellan arbetarna och "dem som får gå helgdagsklädd" framgår emellertid av många utsagor, främst på basnivå. Ofta ses dessa skillnader som kopplade till utbildningsnivå; som en skillnad mellan lågut-bildade och högutlågut-bildade - "dem som fått gå skolen". På chefsnivå ser man det dock mer som kopplat till genetiska faktorer - anlag eller begåvning - där vissa människor antas vara mer praktiskt lagda medan andra är "teoretiskt begåvade".
Ibland tycker jag att det är ganska barockt när man pratar om att folk ska vara lika. Folk är inte lika - dom kan inte vara lika - men vi behöver alla sorters människor i samhället. En del är lämpade för yrkesarbete och en del för teoretiska jobb, men alla behövs. Den dag vi alla är lika kan vi slå igen.
(Verkställande direktör, Ve 3:1)
Liknande tankegångar finns också på chefsnivå inom vårdsektorn, där man menar att utjämningen och demokratiseringen ibland gått lite väl långt. Skillnaden mellan olika yrkeskategorier får inte suddas ut så att befattningshavarna mister sin yrkesidentitet.
Det måste finnas en viss uppdelning mellan vad olika människor gör på en avdelning. Man måste ha n ågon slags yrkesidentitet. Det fanns tidigare en tendens att alla skulle gör a allting, oavsett vad dom var. Biträden och vårdare skulle skriva slutanteckningar och journalanteckningar, trots att dom avskydde att göra det, medan läkare och kuratorer sopade och kokade kaffe. Jag tror inte att det var någon som tyckte att det var så där hemskt b ra. Det var lite slöseri med resurser - det var ju ändå inte det vi var bäst på, någon av oss. Men en viss utjämning och demokratisering tycker jag är bra. (Läkare, Vd 1:1)
Den dominerande skiljelinjen mellan olika yrkeskategorier, såsom den uppfattas inom vårdsektorn, går inte alltid mellan arbetare och tjänstemän. Ofta ses skill
naderna som en könsfråga, som en skillnad mellan typiskt manliga och typiskt kvinnliga yrken. Kvinnor hamnar vanligen i serviceyrken, vilka av tradition värderas lågt, medan män ofta söker sig till industrin eller till högre befattningar.
En vanlig uppfattning är att det måste finnas en viss uppdelning av arbetsupp
gifter, kopplade till olika ansvarsområden, men att alla gör en viktig arbetsinsats
gifter, kopplade till olika ansvarsområden, men att alla gör en viktig arbetsinsats