Med utgångspunkt i det paradigmatiska synsätt på forskning och kunskapstillväxt som ovan deklarerats, kommer den pedagogiska forskningen om skola-arbetsliv under efterkrigstiden att i det följande indelas i tre "vetenskapliga epoker" som skiljer sig åt vad gäller grundläggande antaganden, definition av problemområdet, allmänna angreppssätt och vetenskaplig produktion. Inför varje epok försöker vi skissera några huvuddrag i samhällsutvecklingen och de idémässiga grunder som kan tänkas ha påverkat det allmänna forskningsklimatet. Därefter presenteras något eller några "förebildliga exempel" på forskning som bedrevs under respektive period.3 Syftet med detta är inte att här och nu göra en traditionell forsknings
genomgång, utan snarare att få en förståelse för de inom- och utomvetenskapliga faktorer som påverkat vårt sätt att tänka om skola och arbetsliv. Tilläggas kan att de olika tidsperioderna och forskningsinriktningarna inte ses som skarpt av
gränsade. Tidsangivelserna bör snarast betraktas som brytpunkter där något nytt börjar växa fram, vilket naturligtvis inte hindrar att mycket av det gamla kan leva kvar. Det bör kanske också sägas att en genomgång av den här typen med nödvändighet måste bli mycket grov och svepande.
Psykometrins tidevarv - differentiering och urval
Det ekonomiska och politiska läget i Sverige under efterkrigstiden kännetecknades av en uppåtgående konjunktur. Det andra världskriget hade, trots alla sina tragiska konsekvenser, medfört att produktionsindustrin börjat växa sig stark. Trettiotalets depression förbyttes långsamt i ett gryende välstånd. "Krisen i befolkningsfrågan", den låga nativiteten som makarna Myrdal skrev om på trettiotalet, vändes till en kraftig ökning av barnafödandet under fyrtiotalet. Den strukturomvandling av
2Jfr t ex den analys som Callewaert & Lundgren (19 76) gör i artikeln "Undervisnings
forskning och social reproduktion" i Lundberg e t al (red), 1976: "Jämlikhetsmyt och klassherravälde ".
3Vid urval av de förebildliga exemplen har hänsyn tagits dels till forskningens relevans för relationen skola-arbets liv, dels till möjligheten att beskriva en slags inom-paradigmatisk utveckling under den aktuella tidsperioden. Eftersom forskning med explicit inriktning på skola-arbetslivsfrågor är en förhållandevis sen företeelse, ges relevanskriteriet här en relativt vid innebörd.
näringslivet som pågått sedan lång tid kom att accentueras. Allt fler lämnade jord
bruket och började söka sig till produktionsindustrin och i viss utsträckning till den framväxande offentliga sektorn. Denna utveckling gick hand i hand med en massiv folkomflyttning från landsbygd till städer och tätorter.
Den ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden gav ett visst utrymme för reformer. Som ett led i den socialdemokratiska folkhemstanken såg politikerna det som angeläget att förstärka den grundläggande utbildningen för "breda befolk
ningslager", och tanken om en sammanhållen nioårig enhetsskola började växa sig stark. Alltfort kännetecknades dock det svenska skolsystemet av ett parallell-skolesystem och en urvalsskola, till vilken endast en mindre elit bereddes tillträde.
Ett alltmer utvecklat och differentierat arbetsliv, med ett växande antal positioner som ska besättas, skapar emellertid ett urvalsproblem. Utbildningssystemet får i allt högre utsträckning funktionen att sortera eleverna till arbetslivets olika nivåer och positioner.
När utbildningssystemets objektiva funktion att sortera eleverna konfronteras med den politiska ambitionen att skapa en enhetsskola uppstår emellertid problem.
Den stora diskussionsfrågan under 40-talet var den så kallade differentieringsfrågan, dvs vid vilken tidpunkt uppdelningen mellan teoretiskt och praktiskt "lagda" elever skulle ske. För att få denna fråga besvarad vände sig politikerna och utbildnings
planerarna till den pedagogiska forskningen.4
Den förhärskande synen på relationen mellan utbildning och arbetsliv under denna tid var att problemområdet definierades (implicit) som en relation mellan enskilda individer och specifika arbetsuppgifter. Arbetsmarknadens yrkes- och positionsstruktur betraktades mer eller mindre som en given förutsättning, och skolans uppgift var att på olika sätt differentiera och kvalificera arbetskraften till denna (föränderliga) struktur. Det handlade hela tiden om individens anpassning till yrkesvärlden; att välja ut lämpliga individer och ge dem en adekvat utbildning med avseende på arbetslivets krav. Synen på skola-arbetslivsproblematiken kan sammanfattas med devisen "rätt man på rätt plats".
Den psykologiska och pedagogiska grunden för ett sådant synsätt var föreställ
ningen om det genetiska arvets och den biologiska mognadens stora betydelse för utvecklingsprocessen. Denna föreställning förklarar den psykologiska och peda
gogiska forskningens starka inriktning mot att studera människors egenskaper och förmågor i olika avseenden. Förutom den renodlat psykotekniska forskningen (som väl snarast får hänföras till området arbetspsykologi) sysslade man under denna tid också mycket med generellt mätningsinriktade studier av indirekt relevans för relationen skola - arbetsliv. Det gäller t ex olika undersökningar av den s k
4Redan 1940 års skolutredning hade anmodat de dåvarande fyra professorerna i peda
gogik och psykologi att inkomma med utlåtanden om forskningens ståndpunkter i fråga om barns utveckling och beskaffenhet vid olika åldrar. Utredningen ville därigenom ta den pedagogiska forskningen till hjälp för att fatta beslut i en politisk fråga - differentieringsfrågan. Uttalandena förutsattes inte vara grund ade på för upp
draget speciellt utförd empirisk forskning, utan skulle tas ur professorernas samlade kunskaps- och erfarenhetsgrund. De fyra professorernas utlåtanden utgavs sedemera inom ramen för statens o ffentliga utredningar (SOU 1943:19).
"begåvningsreservens" storlek, liksom den "Elmgrenska" undersökningen av praktisk och teoretisk begåvning.^
Förebildliga exempel
Som förebildliga exempel från den första perioden har vi valt Elmgrens studie av praktisk och teoretisk begåvning, samt Härnqvists studie av individuella differen
ser. Även om dessa studier avser mätningar av enskilda individers egenskaper, kan de i ett större sammanhang sägas spegla den förhärskande synen på relationen mellan utbildningssystem och samhällelig produktion. Tilläggas bör att vi i vår beskrivning och vår kritik av de förebildliga exemplen utgår från vårt eget perspektiv och vårt eget sätt att betrakta relationen skola-arbetsliv.
Elmgren (1952) utgick från ett faktoranalytiskt synsätt på begåvning och gjorde en distinktion mellan allmän intelligens och praktisk-teknisk begåvning. Elmgren visade att det inte råder något motsatsförhållande mellan teoretisk och praktisk begåvning. Drygt hälften av försökspersonerna (56%) var lika mycket teoretiskt som praktiskt begåvade, knappt en fjärdedel (22%) var mer teoretiskt begåvade och en lika stor andel var mer praktiskt lagda. Elmgren drog också den slutsatsen att praktisk begåvning inte är lika enhetlig till sin struktur som den teoretiska och att den "mognar" betydligt senare i jämförelse med den allmänna intelligensen.
Som vi ser det bygger Elmgrens studie implicit på en föreställning om eleverna som "givna element" i utbildningssituationen oavsett om de har konstituerats i hemmiljön eller har sin grund i medfödda egenskaper. Genom att införa begreppen teoretisk och praktisk begåvning överförs samhälleligt strukturella fenomen till en individualpsykologisk nivå. Den samhälleliga arbetsdelningen bygger på en grundläggande differentiering mellan mentala och manuella yrken. Uppdelningen av elever i teoretiskt och praktiskt begåvade kan ses som ett sätt att legitimera såväl denna struktur som allokeringen av individer till arbetsdelningens olika positioner.
Den logiska konsekvensen av ett sådant resonemang vore en tidig uppdelning av eleverna efter begåvningsstruktur, där utbildningen på ett effektivt sätt kunde för
bereda respektive elevkategori för den kommande yrkesverksamheten. Det politiskt problematiska med ett differentierat utbildningssystem är emellertid att det framstår som ojämlikt. Genom att ersätta den gamla urvalsskolan med en enhetsskola (grundskola) så blir differentieringen av elever inte längre lika synlig som tidigare.
Det urval som tidigare gjordes utifrån begåvning ersätts av fria val utifrån individuella intressen och överväganden. Risken med ett sådant system är att det kommer att fungera som en självuppfyllande profetia; beroende på hur eleverna klarar sig i skolan bibringas de en föreställning om vilken position och vilket yrkesområde de bör inrikta sig på, och sedan styr de genom "fria val" sin utbild
ning mot dessa mål.
^Även om dessa undersökningar officiellt motiverades av en inre reformering av skol
systemet, kan de mycket väl sättas i samband med den expanderande industrins behov av utbildad arbetskraft, liksom till skolans funktion att sortera och kvalificera denna arbetskraft. Som stöd för dessa tankegångar kan noteras att studierna av begåv
ningsreserven initierades och finansierades av SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle), en sammanslutning "på hög nivå inom näringslivet" (Husén, 1969, s 259).
Elmgren ifrågasatte aldrig förekomsten av praktisk och teoretisk begåvning.
Han uttalade sig enbart om hur den var fördelad i olika åldrar. De resultat som Elmgren framlade undanröjde därför inte det legitima i att differentiera elever utifrån begåvningsstruktur. Däremot borde differentieringen enligt Elmgren inte ske på ett alltför tidigt stadium. Elmgren pekade på riskerna att alltför få elever skulle välja praktiska utbildningar i relation till arbetsmarknadens efterfrågan, samt att den praktiskt orienterade undervisningen skulle utarmas på "allmänintellektuellt välbegåvade elever".
Det är mot den bakgrunden man bör se skolkommissionens ambitioner att höja yrkesutbildningens status. Här kom Elmgrens resultat väl till pass - han fann ju att det "tar tid" att utveckla den praktiska begåvningen, och att man inte behöver vara "dum" (i betydelsen icke teoretiskt begåvad) för att man är praktiskt lagd.
Under jämlikhetens täckmantel, och med vetenskaplig legitimering, förskjuter man differentieringsproblemet till det gymnasiala stadiet och döljer därmed den sociala reproduktionen genom "det fria valets" självselektion.
Den forskning kring differentieringsproblematiken som Elmgren hade inlett, fortsattes på uppdrag av 1957 års skolberedning av Härnqvist. Uppdraget bestod i att undersöka de psykologiska förutsättningarna på olika åldersnivåer för en differentiering av undervisningen, samt att i samband med det även konstruera anlags- och studielämplighetsprov för praktiskt skolbruk.6
Merparten av Härnqvists studie ägnas åt en analys av de intraindividuella differensernas utveckling. Två huvudteorier hade i samband med tidigare forskning uppställts beträffande dessa. Enligt den ena menade man att individens egenskaper, särskilt på det intellektuella området, allt mera uppdelas och differentieras med stigande ålder. Den andra hävdade att utvecklingen kännetecknas av en fortgående integration. Härnqvists resultat ger, när det gäller intressenas utveckling, stöd åt differentieringsteorin. Vad gäller anlagsutvecklingen visar resultaten däremot på ett mer komplicerat förlopp, där differentierande och integrerande faser avlöser varandra.
De pedagogiska implikationer som Härnqvist drar utifrån sina resultat är att en differentiering av eleverna ur utvecklingspsykologisk synpunkt är motiverad, men eftersom skillnaderna inom individerna är större än skillnaderna mellan individer bör denna differentiering ske inom en gemensam organisatorisk ram. Eftersom de individuella begåvnings- och intresseprofilerna ständigt utvecklas och förändras bör differentieringen inte heller göras alltför tidigt och alltför definitivt. I allt väsent
ligt kom således också Härnqvists studie att stödja enhetsskoletanken.
Genom en organisatorisk förändring från ett parallellskolesystem till en enhets
skola trodde man sig kunna undvika differentieringsproblematiken. Övergången
^Härnqvist (SOU 1960:13) använde ett antal "anlagsbetonade" test samt ett intresse-formulär för att kartlägga olika elevers "förmågor och intressen". Resultaten rela
terades till ålder och kön (men inte till social bakgrund). Flickorna uppvisade bättre resultat än pojkarna i rutinbetonade snabbhetstest och i ett logiskt test, medan pojkarna var bättre i de tekniska och spatial a proven. När det gäller intressen var könsdifferenserna ännu större. Flickorna gav uttryck för husliga, estetiska, verbala, sociala och kontorsbetonade intressen, medan pojkarna var mer intresserade av tek
niska, praktiska och friluftsbetonade aktiviteter. Några större samband mellan prestationer och intressen erhölls ej. Tekniskt intresserade pojkar o ch verbalt intres
serade flickor presterade bäst, medan husligt intresserade flickor hade låga testresultat.
från en urvalsskola till en tillvalsskola innebär emellertid bara en övergång från en organisatorisk differentiering grundad på urval till en pedagogisk differentiering grundad på självselektion. Dess konsekvenser för eleverna kommer dock sannolikt att bli ungefär desamma, eftersom grundvalen för skolans differentieringsproblem inte enbart ligger i individuella differenser, utan även i samhällets differentierade positionsstruktur.
Utbildningsteknologins era - utvärdering och prognos
Den andra perioden, från 60-talets början till en bit in på 70-talet, kom att präglas av en stark ekonomisk uppgång och en fortgående strukturomvandling. Förutom en fortsatt tillväxt av produktionsindustrin, tilltog också expansionen av den offentliga sektorn. Ett allt mer differentierat och avancerat näringsliv efterfrågade utbildad arbetskraft i allt större utsträckning. Relationen skola-arbetsliv blev därigenom, inte i första hand ett individrelaterat urvalsproblem, utan snarare ett utbildningsekonomiskt problem. Det gällde att bygga ut och anpassa utbildnings
systemet så att det på bästa sätt kunde svara mot arbetslivets utveckling. I utbild
ningssociologiska termer kan man säga att skolans differentierande funktion, att sortera eleverna till arbetslivets olika positioner, kom att underordnas dess ekono
miska funktion, att kvalificera eleverna till arbetslivets föränderliga kvalifika
tionskravsstruktur.
Mycket av sextiotalets utbildningsekonomiska tänkande grundades i human
kapitalteorin och "the manpower approach".7 Helt i linje med humankapitalteorin investerades stora summor i utbildning. Samtidigt höjdes röster för att utbild
ningen måste bedrivas mer rationellt. Inspiration hämtades bl a från näringslivet och vad som brukar kallas "scientific management". Produktionen av utbildad arbetskraft skulle, liksom annan produktion, bedrivas "på vetenskaplig grund".
Med hjälp av behavioristiska inlärningsteorier och tekniska hjälpmedel skulle undervisningen göras så effektiv som möjligt. The manpower approach handlade om att med hjälp av vetenskapliga prognosstudier ta fram underlag för att rätt dimensionera utbildningssystemet i relation till det framtida arbetslivets behov. I båda dessa sammanhang tilldelades den pedagogiska forskningen en betydelsefull roll. Det var med hjälp av utvärderingar och prognosstudier som utbildnings
planerarna skulle få svar på frågorna om, och hur, de ekonomiska investeringarna hade lyckats.
Det fanns emellertid inte bara ekonomiska drivkrafter bakom skolans utveck
ling. Den socialdemokratiska reformpolitiken manifesterade sig också i kraven på demokrati och jämlikhet. Alla skulle ges lika möjligheter till utbildning, obe
roende av kön, socialgruppstillhörighet och bostadsort. Skolan skulle bli "en spjutspets mot framtiden". Utvärderingar och pedagogisk forskning skulle inte bara ge ett underlag för beslut om utbildningssystemets organisation och dimen
7 Hum ankapital teorin postulerade ett samband mellan samhälleliga investeringar i utbildning och framtida avkastning i termer av ökad bruttonationalprodukt, m edan "the manpower approach" fokuserade sambandet mellan utbildningssystemet och den samhälleliga kvalifikationsutvecklingen. Jfr t e x Schultz, 1961; Clark, 1962; Karabel
& Halsey, 1977, a.
sionering. De skulle även kunna tjäna som utgångspunkter i ett framtida läro
plansarbete, som syftade till att nå också dessa ideologiska mål.
Den förhärskande synen på relationen skola-arbetsliv, både inom skoladmi-nistrationen och inom den pedagogiska forskningen, dominerades under denna tidsperiod av ett funktionalistiskt konsensustänkande. Relationen betraktades som tämligen oproblematisk: det handlade om att "smörja maskineriet" så att över
gången mellan skola och arbetsliv skulle ske så friktionsfritt som möjligt - om detta var både forskare, utbildningsplanerare och företrädare för näringslivet överens. Mycket av den forskning som bedrevs hade karaktären av "social engeneering", exempelvis utvärderings- och prognosstudierna, eller "politisk aritmetik", dvs studier av social bakgrund i relation till framtida studie- och yrkesval.
Metodiskt präglades 60-talet alltfort av ett positivistiskt vetenskapsideal. Det handlade i förstone om brett upplagda kvantitativa studier. Data bearbetades med avancerade statistiska analysmetoder och resultaten presenterades ofta i form av tabeller och diagram. De frågor som utbildningsplanerarna ställde under 60-talets uppbyggnadsskede var också av den arten att de kunde besvaras någorlunda tillfredsställande med en sådan forskningsansats.
Förebildliga exempel
Som förebildliga exempel från denna period har vi valt Härnqvist & Grahms studie
"Vägen genom gymnasiet" (SOU 1963:15) samt Dahllöfs "Kraven på gymnasiet"
(SOU 1963:22). Att Härnqvist återigen blir "förebildlig" beror på att han genom
gående i sin forskning ägnat stort intresse åt skola-arbetslivsfrågor, samt att han i detta sammanhang utgör ett bra exempel på en forskare som utvecklas och anpassar sig till den nya tidens krav. Valet av Dahllöf sammanhänger dels med avnämarstudiens relevans för vårt problemområde, men också med att vi vill visa på forskarens (den tidige Dahllöfs) funktion som "samhällsteknolog" i den statliga skoladministrationens tjänst.8 Ytterligare ett motiv är att båda dessa studier berör gymnasieskolans problem. Däremot belyser de inte någon inomparadigmatisk utveckling, eftersom de båda studierna är samtida. Utvecklingen under denna period var dock inte särskilt påtaglig, varför detta inte ses som någon större brist.
Såväl Härnqvist & Grahms som Dahllöfs undersökningar företogs på uppdrag av 1960 års gymnasieutredning. Utredningens huvudsyfte var att utröna den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och organisation. De frågor som utredningen ville ha besvarade gällde dels elevers efterfrågan av gymnasial utbildning och deras syn på gymnasieskolan (Härnqvist & Grahm); och dels olika avnämares syn på, eller snarare krav på, gymnasieskolan (Dahllöf). Uppdragen formulerades utifrån en explicit uppfattning om nödvändigheten av att både"den gymnasiala utbildningens egenvärde och dess samhällsnytta" måste utredas och analyseras (SOU 1963:15, s 3).
Härnqvist & Grahms studie berör elevers valsituation i samband med gymnasieutbildning - valet att söka sig till gymnasium eller inte, valet av olika linjer, samt grenvalet under senare delen av gymnasiestudierna. Med utgångspunkt
8Dahllöf innehade för örvrigt tjänst som t f undervisningsråd vid skolöverstyrelsen under tidsperioden 1962-1963.
i en forskningsöversikt, samt en genomgång av olika teorier om utbildnings- och yrkesval, utkristalliseras ett antal faktorer som bedöms vara relevanta i samman
hanget. Det gäller exempelvis social bakgrund, skolbetyg, inställning till olika skolämnen, fritidsintressen samt framtida utbildnings- och yrkesplaner. Under
sökningen genomfördes som en brett upplagd enkätstudie (c:a 11000 fp) med ett stort antal variabler. Förutom frågor som direkt berör valsituationen tillfördes även frågor om elevernas inställning till studieformer och arbetssätt i gymnasieskolan samt "abiturienternas" inställning till olika reformförslag.
I sammanfattningen visar Härnqvist & Grahm hur bakgrundsvariablerna påverkar värderingar, intressen, skolprestationer och - i slutänden - valen till gym
nasieskolan. Resultaten kan i stort sägas följa samma mönster som såväl tidigare som senare studier visat; t ex att pojkar från högre socialgrupp har mer bestämda yrkesplaner, och att de i större utsträckning än andra går vidare till gymnasial utbildning. Härnqvist & Grahm söker förklaringar främst i skillnader i ambi
tionsnivå vad gäller framtida yrke. De beskriver situationen "något tillspetsat"
genom att hävda att pojkar/elever från högre socialgrupp som inte fortsätter till gymnasiet gör det enbart på grund av dålig skolanpassning (vantrivsel, dåliga betyg etc), medan flickor/elever från lägre socialgrupp hindras, inte av dålig skolanpassning utan av för låg ambitionsnivå. Beträffande intressen för skolämnen uppvisar studien de nu närmast klassiska mönstren, där pojkar är mer intresserade av teknik och naturvetenskap, medan flickor är intresserade av estetiska, huma
nistiska eller sociala ämnen.
Härnqvist & Grahms undersökning kan relateras till den ena av gymnasieut
redningens två övergripande frågeställningar, nämligen den som berör den sub
jektiva aspekten och gymnasieskolans "egenvärde". Även detta kan dock ses i ett samhälleligt perspektiv. De tidiga manpoweranalyserna hade visat sig vara behäftade med stora felkällor. Krav restes på att man måste bygga in vad som kallades "social demand" i teorierna och analyserna.^ Sett i detta perspektiv ter sig Härnqvist & Grahms studier inte bara som en kartläggning av elevernas val
situation och syn på gymnasieskolan, utan fastmer som ett viktigt planerings
underlag för den framtida gymnasieskolans inriktning och dimensionering. Under
sökningen passar väl in i 60-talets problematik och de nya krav som gymna
sieskolan då ställdes inför - att både tillgodose ett snabbt föränderligt samhälles krav på utbildad arbetskraft, och de enskilda individernas växande efterfrågan på utbildning.10
9Jfr t ex Broady, 1981 a.
*°Det kan också vara värt att notera att Härnqvist & Grahm, trots insikter i b etydelsen av sociala faktorer, kön, bostadsort etc, ändå betraktar "valet" till gymnasieskolan som ett reellt val. I sin syn på valproblematiken stöder sig Härnqvist & Grahm på Supers teori, där yrkesvalet betraktas som en "process" (Super, 1957; Super &
Bachrach, 1957). Vi menar do ck att Supers teori bör s es som en teoretisk anpassning till faktiska förändringar i arbetslivet. Valprocessen har e nligt vårt sätt att se inte så mycket med individernas mognad att göra. Det är först när arbetslivet blir alltmer
Bachrach, 1957). Vi menar do ck att Supers teori bör s es som en teoretisk anpassning till faktiska förändringar i arbetslivet. Valprocessen har e nligt vårt sätt att se inte så mycket med individernas mognad att göra. Det är först när arbetslivet blir alltmer