När vi som forskarstuderande påbörjade vår utbildning i början av 80-talet hamnade vi i efterdyningarna av det 70-talstänkande som de båda undersökningarna ovan ger uttryck för. Det empiriska arbete vi involverades i, den litteratur vi läste och de vetenskapliga diskussioner vi deltog i, var präglade av detta paradigm. I den veten
skapliga diskurs som vi tillägnat oss fördes även en polemik mot positivismen,
vilken i stor utsträckning, i sent 70-tal, uttrycktes som en motsättning mellan kvalitativa och kvantitativa metoder.16
De frågor som flitigt debatterats under 80-talet har handlat om den determinis
tiska slagsidan i de flesta strukturella ansatser, och sammanhängande därmed, frågan om hur förändringar är möjliga. Skolans autonomi, den starka betoningen på formerna för undervisningen och subjektens roll i processen är också frågor som rönt stor uppmärksamhet. Vi kan konstatera att vi har påverkats av denna debatt, även om det inte är fråga om några tankerevolutioner. Vi har hela tiden rört oss inom en reproduktionsteoretisk position, men efterhand alltmer sökt oss mot teorier som försöker förena struktur- och subjektskategorierna
Den socialisationsprocess som för oss har resulterat i en viss vetenskapssyn och ett visst kunskapsintresse gestaltas på olika sätt i vårt forskningsarbete. De antaganden om människa, samhälle, kunskap etc som indirekt görs i ASU-projektet, liksom val av begrepp och teorier, går på olika sätt att relatera till vetenskapsteoretiska ståndpunkter och traditioner. Inga idétraditioner är emellertid homogena. Beroende på vilka frågor som hamnar i fokus utmanas filosofierna/-teorierna på skilda sätt, och tillsynes oförenliga ståndpunkter har ibland förenats.
Detta leder till att många traditioner intar oklara ståndpunkter i väsentliga frågor -något som blivit alltmer tydligt under 80-talet.17
Den paradigmatiska syn på vetenskaplig produktion som tidigare redovisats, visar att positivismen har dominerat fackvetenskapen pedagogik ända fram till slutet av 60-talet, medan influenser från kontinentala idéströmningar som struk-turalism, marxism och hermeneutik gör sig gällande under 70- och 80-talen. I den kamp som utspelats/utspelar sig mellan dessa traditioner har positionerna på senare tid förflyttats något i positivistisk riktning.18 Detta har dock inte återspeglats i vårt forskningsarbete. Vi är förhållandevis fast förankrade i de kontinentala idé
strömningarna. Vi eftersträvar således, i likhet med centrala tankegångar inom strukturalism, hermeneutik och marxism, en teoretisk helhetsförståelse av de objekt vi studerar. Betydelsen av objektiva/samhälleliga strukturer som för
klaringsgrund för mänskligt beteende är en ståndpunkt som vi delar med Struk
turalismen. Tanken om ett samhälle bestående av olika sociala klasser med mot
stridiga intressen delar vi med marxismen, liksom tanken om ideologins objektiva
^Så här i efterhand ka n det tyckas något orättmätigt att det var me toderna i sig, och inte de grundläggande ontologiska antaganden som de olika vetenskapstraditionerna byggde på, som utgjorde grunden för kritiken. Vi menar att man måste göra en åtskillnad mellan positivistisk filosofi och positivistisk metodologi. Kritiken borde ha riktats mo t filosofin och inte mot den kvantitativa metoden som sådan. Amman &
Jönssons avhandling är ett bra exe mpel på hur en kvantitativ met od på ett fruktbart sätt kan förenas med ett kritiskt kunskapsintresse. Bourdieu & Passeron, 1970 är ett annat.
17Exempel på traditioner med oklara ståndpunkter som växt fram under 80-talet är analytisk (positivistisk) marxism, feminism och poststrukturalism (Johansson &
Liedman, 1987).
^Johansson & Liedman (1987) visar hur antipositivismen, som var ett resultat av en samlad marxistisk, strukturalistisk o ch hermeneutisk kritik, idag anses ha bringat den filosofiska positivismen på fall. Positivismens metodarsenal lever och frodas dock på fackvetenskaplig nivå, även bland de som säger sig vara antipositivister. J & L illu
strerar detta påstående med den på frammarsch varande analytiska marxismen, med Cohen, Elster och Roemar som främsta företrädare.
funktion. Vi instämmer med hermeneutikerna så tillvida att vi anser att samhället inte kan förklaras i naturvetenskaplig bemärkelse (orsak-verkan), utan att det måste tolkas och förstås. Likaså delar vi hermeneutikens ståndpunkt beträffande tolk
ningens villkor och förförståelsens eller aspektseendets betydelse.
Vårt intresse för samhälleliga strukturer och objektiva betingelser innebär dock inte att vi bortser från subjektiva aspekter av verkligheten. Vi vänder oss emot den rationella strukturalistiska tanken om människan som ett viljelöst offer för struk
turerna. Vi menar visserligen att materiella villkor ytterst sätter gränser både för människans föreställningar och för hennes handlingar, men det är inte riktigt det
samma som den traditionella marxistiska ståndpunkten att människans vara bestämmer hennes medvetande. Vi ansluter oss till teoribildningar som ser en syntes mellan struktur och subjekt. Denna syntes kan uttryckas som en dialektisk interaktion mellan objektiva strukturer och subjektivt medvetande. De objektiva strukturerna (praktikens villkor) genererar subjektiva strukturer (tankestrukturer, förhållningssätt, handlingsmönster etc) vilka i sin tur blir en del av de objektiva strukturerna. Vi menar att man i en viss bemärkelse kan säga att människan skapar sina egna strukturer, men strukturerna är överindividuella i det att de verkar på ett omedvetet plan och att de ytterst är materiellt bestämda.19
Det vetenskapsteoretiska kunskapsintresse som vi ovan givit uttryck för kan sägas vara realistiskt i betydelsen att vi söker en objektiv kunskap. Vårt mål är dock inte att söka "sanningen" i enlighet med positivismens och strukturalismens rationalitet. Däremot söker vi nå kunskap som är objektiv i bemärkelsen att den bättre eller sämre motsvarar sitt kunskapsobjekt.20 Den kunskapssociologiska relativism som hermeneutiken och vissa marxister företräder anser vi vara proble
matisk, åtminstone om den ska gälla all kunskap. Däremot kan det givetvis vara så att en viss position för ett visst syfte kan innebära en kunskapsprivilegierad position.21
Slutligen konstaterar vi att de "nya" 80-tals -ismerna, som feminism, post
modernism, poststrukturalism och analytisk marxism, inte har påverkat vårt tänkande på något medvetet sätt - ännu så länge, kanske det är bäst att tillägga, mot bakgrund av vår syn på kunskapens sociala bestämningar.
Vår ståndpunkt i denna fråga bygger huvudsakligen på Bourdieus resonemang i
"Outline of a Theory of Praxis" (1977). Jfr äv en Giddens, 1979; 1982 och 1984. Vi kommer att ut veckla dessa tankegångar närmare i vår teoretiska referensram.
20Jfr Keat & Urry, 1980 samt Johansson, 1986 och 1988.
21 Till de som hävdar ståndpunkten att vissa grupper intar en kunskapspriviligerad position hör de marxister som menar att det endast är arbetarklassen som, utifrån s in förtryckta p osition, har m öjligheten att s e "sanningen" om hur s amhället är beska ffat.
Dit hör o ckså de nya radikalfeministerna, som menar att kvin nan utifrån sin förtryckta situation och med sina "kvinnliga" tankestrukturer bättre skulle förstå verkligheten (eftersom mannens världsbild är förvrängd av samhälleliga maktstrukturer).