Avslutande analys: ”bolagsparti” som mobiliserar stöd

Både under 1980- och 1990-talen präglades relationerna mellan förtroendevalda politiker och Tekniska verkens ledning av informella kontakter. Aktörer som hade sådana kontakter ville bibehålla dessa, eftersom de därigenom hade stora möjligheter att utöva makt i olika energifrågor. För de som saknade dessa kontakter var det svårt att påverka besluten. För en aktör som stod ”utanför” var det svårt, om inte omöjligt, att veta när ett beslut skulle fattas och av vem. De utredningar och omorganisationer som skedde under 1990-talet hade som mål att tydliggöra ansvarsförhållanden och att göra beslutsprocesser mer genomskinliga. Enligt intervjupersonerna var detta ett arbete som fortfarande pågick och där ett slutdatum inte hade satts upp.

Tekniska verkens ledning kunde utnyttja sina styrelseledamöter för att även mer formellt mobilisera stöd i olika frågor i kommunfullmäktige och i kommunstyrelsen. Bolagsstyrelsen beskrevs som ett ”bolagsparti” för att styrelseledamöterna ofta stod enade över partigränserna i frågor som hade koppling till Tekniska verken. Detta var emellertid inget som problematiseras av mina intervjupersoner. Som en mer problematisk fråga framhävdes istället att de förtroendevalda agerade efter sin politiska övertygelse snarare än för bolagets bästa i bolagsstyrelsen. De som agerade på detta sätt hade inte förstått sin uppgift i styrelsen, hävdade aktörerna samstämmigt. Det var emellertid ingen som tog upp att de förtroendevalda politikerna som bildade partiöverskridande ”bolagspartier” har missförstått sin uppgift att representera ett parti i kommunfullmäktige.

Det framkom samtidigt en dubbelsidig bild av representationen i Tekniska verkens styrelse. Dels fanns den juridiskt riktiga, d.v.s. att varje ledamot har ett personligt ansvar och inte deltar som företrädare för ett parti. Dels fanns den rakt motsatta bilden, att ledamöterna deltar just som företrädare för sitt parti (vilket de också gör). Hade de inte varit förtroendevalda politiker som invalts i fullmäktige till ett visst parti hade de inte ingått i Tekniska verkens styrelse. De förtroendevalda politikerna upplevde också att de ibland måste inta vissa positioner i styrelsen, eftersom de av väljarna sågs som företrädare för ett visst parti oavsett i vilket forum den förtroendevalda befann sig.

De förtroendevalda politikerna tyckte att det var viktigt att deras respektive parti hade en representant i Tekniska verkens bolagsstyrelse, för annars kunde partiet inte utöva makt över bolagsstyrelsens dagordning och indirekt över energisystemet. Företrädare från partier som inte hade en plats i bolagets styrelse upplevde att de utestängdes från att utöva makt över stora delar av energisystemet, eftersom merparten av all diskussion om energisystemets tillförselverksamhet skedde i bolagsstyrelsen och inte i fullmäktige. Partier utanför styrelsen var utestängda ifrån dialogen mellan bolagsstyrelsen och Tekniska verkens ledning. Det skäl som framhölls för att ha en politisk tillsatt styrelse var just att de förtroendevalda politikerna därigenom hade ytterligare en möjlighet att styra bolaget.

Det fanns vissa uttalade regler kring vad som tilläts och inte tilläts komma upp på en bolagsstyrelsens dagordning. Styrelseledamöterna framhöll i enlighet med dessa regler att det inte fanns några politiska diskussioner i styrelsen, samtidigt som de framhöll svårigheterna med att bedöma vad som var en politisk fråga och som därmed borde behandlas i fullmäktige. Det fanns en ”gråzon” här som var otydlig. På oklara grunder hindrades vissa frågor från att komma upp på dagordningen genom hänvisning

Kapitel 5

till rådande procedurer och regler, medan andra släpptes upp, även om alla var överens om att dessa var ”politiska”.

Parallellt med diskussionen om maktfördelning i kommunen fanns ett perspektiv som framkom i nästan samtliga intervjuer och det var att ingen på kommunal nivå hade möjlighet att påverka energisystemets utformning, utan att det var marknadsaktörer och statliga regleringar som bestämde hur energisystemet formades. Flera intervjupersoner menade att det i samband med avregleringen av elmarknaden blev svårare för kommunala aktörer att utöva makt över energisystemet. Det här perspektivet framfördes av aktörerna samtidigt som de bl.a. menade att ägande av Tekniska verken var väldigt viktigt just för att kunna utöva makt över energisystemets utformning och att kommunen genom sitt ägande kunde främja utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart system.

Ägarens styrning gentemot bolaget präglades också av informella kontakter och kommunen valde att inte utnyttja t.ex. ägardirektiv i någon större omfattning. Det här kan ses som en maktstrategi från både förtroendevalda och representanter från Tekniska verken, där de inblandade personerna såg de informella kontaktvägarna som ett sätt att öka sitt inflytande över olika energifrågor. Det var också genom dialog med bolaget som de förtroendevalda politikerna styrde (och ville styra) Tekniska verken. De förtroendevaldas styrning av Tekniska verken har också av tradition skett genom dialog snarare än genom formella institutioner såsom ägardirektiv.

Ansvarsfördelningen mellan olika uppgifter var inte helt klarlagd i kommunen och kohandel kring huruvida Tekniska verken eller något förvaltningskontor skulle ansvara för att utföra olika uppgifter var ett vanligt inslag i verksamheten.

Ledningen för Tekniska verken försökte att styra bolaget som vilket aktiebolag som helst, men samtidigt kom viktiga ideologiska frågor att prägla bolagets verksamhet. Låga taxor var ett exempel på ”politiska beslut” som togs i styrelsen och som aktörerna trodde inte hade funnits om bolaget hade haft någon annan än Linköpings kommun som ägare. Expansionen av fjärrvärmenätet var ytterligare ett exempel på ”politiska beslut” som kommit upp under intervjuerna. Aktörerna verkade mena att Tekniska verken som grundprincip skulle drivas som ett vinstmaximerande bolag, men att hänsyn skulle tas till vissa ideologiska frågor. De ideologiska frågor som uppgavs var dels taxefrågan och dels ”miljöfrågor” på ett mer generellt plan. Mina intervjuer indikerar enbart fjärrvärmeexpansionen som exempel på en miljörelaterad fråga där intervjupersonerna menade att kommunen som ägare hade styrt bolaget utifrån andra principer än de rent vinstmaximerande. Varken förtroendevalda politiker eller Tekniska verkens ledning verkar heller vilja genomdriva ett beslut som skulle kunna påverka bolagets lönsamhet negativt.