Avslutande analys: låg prioritering av energihushållningsåtgärder

Under 1980-talets första hälft arbetade olika aktörer i Linköping aktivt med frågeställningar kring både tillförsel och hushållning. Det togs då fram planer för såväl produktion och distribution av energi som för hushållning av energi. Energi- hushållningsverksamheten avtog markant vid mitten av 1980-talet. Då upphörde de statliga bidragen till energirådgivning, vilket medförde att energisparbyrån upphörde med sin verksamhet. Dessutom skedde ingen uppföljning av energihushållningsplanen. De tjänstemän som hade arbetat som energirådgivare gick vidare till andra arbetsgivare eller fick andra uppgifter inom kommunen. Det medförde att kommunen tappade den kompetens som de hade byggt upp på energisparbyrån och de förlorade aktörer som kunde mobilisera stöd för och föra upp energihushållningsfrågor på dagordningen. Mellan åren 1987 och 1998 uppstod ett vakuum för energihushållnings- verksamheten, där ingen har känt eller fått ansvar att driva dessa frågor.

Linköping valde att dela upp sin energiplanering genom att skriva en mer tillförselorienterade plan och en energisparplan. Det fanns i dokumenten ingen förklaring till varför Linköping valde att skriva två planer istället för en som behandlade både tillförsel och hushållning. En förklaring kan vara att man på nationell nivå, d.v.s. i regering och riksdag, indikerade denna uppdelning, då man bl.a. kom med en fristående uppmaning till kommunerna att upprätta energisparplaner istället för att framhäva detta i t.ex. Lagen om kommunal energiplanering. Det skulle också kunna bero på att fullmäktigledamöterna ansåg att den mer tillförselinriktade planeringen ensamt kunde utföras av Tekniska verken, medan kunskapen vad gällde energi- hushållning ansågs vara mer spridd, och att man därför valde att bilda två grupperingar. Mina intervjupersoner verkade också se dessa frågor som separata från varandra och problematiserar inte att samma frågor hanterades i parallella processer som kunde leda fram till motstridiga mål i kommunen. Ytterligare en förklaring kunde vara att uppdelningen var ett medvetet val för att undvika att frågor kring de motstridiga målen och de prioriteringar som kommunen ständigt gjorde kom upp på dagordningen.

Samtidigt fanns det en skillnad mellan de institutionella villkor under vilka de olika verksamheterna för energitillförsel och verksamheten för energihushållning fått verka. Energisparplaneringen och energirådgivningen tillkom efter statliga beslut och efter statligt finansiellt stöd. Den tillförselinriktade verksamheten var däremot taxe- finansierad. Kommunen kunde få fram tillförselinriktade energiplaner utan att de förtroendevalda behövde ta medel ur den kommunala budgeten. Tekniska verken tog fram dessa inom ramen för sin budget utan att tilldelades extra ekonomiska medel från kommunen. Detta gällde inte för energisparplaneringen, som visserligen tidvis fick statligt stöd, men där kostnaderna var mer synliga för de förtroendevalda politikerna, d.v.s. hur mycket kommunen behövde betala för att bibehålla verksamheten.

Det statliga stödet bidrog förmodligen till att energirådgivningen och energispar- planerna uppfattades mer som en statlig verksamhet än som en kommunal. I jämförelse med tillförselorienterade frågor i policyprocessen var Tekniska verkens företrädare starka och redan etablerade aktörer i kommunen. Till skillnad från energirådgivarna kunde de mobilisera stöd för sina intressen. Energihushållnings- verksamheten och de tillhörande frågorna däremot aktualiserades periodvis, beroende

Kapitel 5

på om statligt stöd finansierade dessa tjänstemän som då kunde föra upp hushållningsfrågor på dagordningen.

Eftersom Tekniska verken var det organ som hade uttalat ansvar för att producera och distribuera el och värme, blev företrädare för Tekniska verken starka entreprenörer för de frågorna. Energihushållningsåtgärder saknade samma tydliga organ som hade till uppgift att ansvara för dessa frågor. Istället låg ansvaret för energihushållning på många ställen i kommunen. Detta gjorde att det blev svårt att få ett helhetsgrepp på kommunens hushållningsåtgärder och det saknades aktörer som förde upp hushållningsfrågor på dagordningen och som mobiliserade stöd för hushållnings- åtgärder. Tekniska verkens företrädare hade också ekonomiska incitament att mobilisera stöd för sina intressen, medan sådana incitament åtminstone inte var lika uppenbara för energihushållningsverksamheten. Tekniska verkens företrädare hade även tydliga mål för sin verksamhet. Mål för hushållningsverksamheten utvecklades delvis under perioden, men de var inte lika tydligt formulerade. Dessutom hade Tekniska verken kunder som efterfrågade deras tjänster. Samma efterfrågan på hushållningstjänster saknades ofta.

Att det saknades aktörer som mobiliserade stöd för energihushållningsåtgärder syntes också på att både LKF och Stångåstaden saknade en uttalad plan för energihushållning i sina fastigheter. Energihushållning var inte någon prioriterad fråga för vare sig Stångåstaden eller LKF. Kommunfullmäktigeledamöterna utnyttjade inte heller de möjligheter som de hade som ägare för att styra bolagen i dessa frågor.

Både energirådgivning och andra energihushållande åtgärder i kommunen medförde initiala kostnader för kommunen. Det kostade pengar för kommunen att ha anställda energirådgivare och det kostade pengar att t.ex. tilläggsisolera fastigheter och det kunde dröja flera år innan dessa åtgärder gav någon ekonomisk vinst tillbaks till kommunen. Dessutom kunde motstridiga målsättningar för en fastighet göra det svårt att avgöra hur stor vinst olika åtgärder gav. Om det i en fastighet installerades t.ex. rörelsedetektorer för belysningen (så att lyset tändes när någon var i rummet och släcktes när rummet stod tomt) kunde den eventuella vinst som detta gav bli svår att konstatera om fastigheten t.ex. samtidigt fick ett bättre ventilationssystem, som krävde mer el och som därmed uppvägde den besparing som gjorts av rörelsedetektorerna. Att kostnaderna i dessa fall blev mer uppenbara än vinsterna bidrog förmodligen till att hushållningsåtgärder inte genomfördes i vissa fall.

Energirådgivarna på 1990-talet fick också kritik för att vara ”osynliga” i kommunen och för att de hade svårt att redovisa något resultat av sin verksamhet. Energirådgivarnas svårighet att mobilisera stöd medförde att de förtroendevalda politikerna övervägde om de verkligen skulle satsa mer resurser i verksamheten.

Samtidigt fanns det motstridiga mål i kommunen när det gällde energihushållning i förhållande till energiproduktionen. En väl fungerande energieffektivisering och hushållning skulle medföra en minskad användning av el och värme. Åtminstone en minskad fjärrvärmeanvändning i kommunen skulle i sin tur medföra ett minskat produktionsbehov. Ett minskat produktionsbehov skulle i sin tur sedan göra att kommunen inte behövde elda lika mycket hushållsavfall och det skulle återigen problematisera frågan vad som skulle ske med hushållsavfallet. Energiproduktionen var också en viktig inkomstkälla för kommunen, vilket ytterligare minskade viljan hos de förtroendevalda politikerna att prioritera implementeringen av energihushållnings-

Fallstudien i Linköpings kommun

åtgärder. Dessutom innebar energihushållningsåtgärder en initial kostnad för kommunen, vilket utgjorde ett hinder vid implementeringen av dessa åtgärder.

När energirådgivningen lades på Tekniska verken blev de motstridiga målsättningarna uppenbara. Lösningen blev att energirådgivningsverksamheten lades ned och problemet med de motstridiga målsättningarna blev aldrig en fråga som togs upp på dagordningen för diskussion. När det statliga bidraget återinfördes lades energirådgivningen på förvaltningen igen. De motstridiga målsättningarna kunde återigen hanteras i parallella processer, d.v.s. aldrig mötande processer, och de konflikterande målen blev mindre uppenbara och behövde inte mötas eller problematiseras. Så länge tillförselfrågor och energihushållningsfrågor hanterades i parallella processer behövde inte de motstridiga målsättningarna problematiseras och den latenta konflikt som denna motsättning utgjorde kom därmed aldrig upp till ytan.

Kapitel 5