Avslutande analys: energiplaner med fokus på energitillförsel

Lagen om kommunal energiplaneringen fick till följd att kommunstyrelsen i Linköping gav Tekniska verken i uppdrag att utforma en energiplan. Tanken i lagen om kommunal energiplanering var att kommunerna skulle ta ett samlat grepp om den kommunala energiförsörjningen för att öka energihushållningen och tillförsäkra en säker energitillförsel. I Linköping hamnade energiplanernas fokus på energitillförsel. En förklaring till energiplanernas tillförselorientering var att Tekniska verken ofta ansvarade för utformningen av energiplanerna. Tekniska verkens tjänstemän prioriterade att säkerställa en framtida tillräcklig energitillförsel och prioriterade inte energihushållningsfrågor. Energiplanerna blev inte det politiska styrinstrument i kommunernas planering av det kommunala energisystemet som lagstiftaren hade avsett. Med undantag för remissutgåvan av Energiplan –97 saknas i de övriga energiplanerna ofta politiska överväganden och visioner för energisystemet.

En bakomliggande orsak till Lagen om kommunal energiplanering var den energikris som Sverige upplevde år 1973. För Riksdagen var Lagen om kommunal energiplaneringen ett led i de åtgärder som sattes in för att öka energihushållningen i landet. I Linköping var dock ett grundantagande i energiplanerna att efterfrågan på el och värme ständigt skulle öka. Problemet som identifieras för Linköpings energi- system var att efterfrågan på el och värme skulle öka, vilket gjorde att de lösningar som diskuterades handlade om hur detta ökade produktionsbehov skulle tillfredsställas. Målen handlade därför om att utöka produktionskapaciteten och expandera fjärrvärmenätet, istället för åtgärder att minska energianvändningen.

När kommunstyrelsen överlämnade ansvaret att utforma energiplanerna till Tekniska verkens tjänstemän överlät kommunstyrelsen samtidigt möjligheten att utöva makt över energiplanernas innehåll. Det var tjänstemän på Tekniska verken som utövade makt över energiplanens ”dagordning”, vilka frågor som skulle behandlas och vilka frågor som skulle uteslutas. Detta gjorde att det var Tekniska verkens intressen som kom att styra innehållet i energiplanerna. När andra aktörer blev involverade i arbetet, berodde det egentligen inte på att dessa aktörer visade ett stort intresse för att få delta, utan för att de uppmanades att lämna uppgifter som Tekniska verkens tjänstemän begärde in som underlag till energiplanen.

Att energiplanerna främst var en plan som berört Tekniska verkens verksamhet understöddes av att de antagna målen som berörde andra delar av den kommunala organisationen än Tekniska verken hade svårt att nå ut. Den uppföljning som gjordes år 1997 av Energiplan 1991 visade att mål som låg utanför Tekniska verkens

251 _{Intervju styrelseordförande Burlin 991129.} 252 _{Intervju produktionschef Carlsson 990616.}

Fallstudien i Linköpings kommun

ansvarsområde inte hade implementerats. Berörda förvaltningskontor hade inte uppmärksammat att det fanns mål i energiplanen som de ansvarade för att implementera.

Tekniska verkens dominerande roll medförde att andra aktörer hade svårt att få med sina intressen i planen. Vid två tillfällen låg ansvaret att skriva planen på en annan aktör än Tekniska verken. Den första av dessa planer var en sammanfattning av tidigare gjorda planer. Vid den andra planen diskuterades olika framtida scenarios och då även utifrån antagande om en framtida minskad energiefterfrågan. Frågan om en minskad framtida efterfrågan tilläts då att komma upp på dagordning. Men i remissutgåvan stod det uttryckligen att en minskad efterfrågan var orealistisk. Utredarna hade även i detta scenario räknat på ett ökat elbehov, eftersom det ansågs som den enda realistiska utvecklingen.

I Energiplan –97 blev många aktörer involverade och de förtroendevalda fick en mer aktiv roll än tidigare genom den politiska styrgrupp som tillsattes. Planen gick på remiss även till aktörer utanför den kommunala organisationen, vilket markerade att planen inte var att betrakta som en intern energiplan för Linköpings kommun. Energiplan -97 slutfördes inte och antogs inte heller i fullmäktige. Skälen till detta uppgavs vara bristande resurser, men planen saknade också en aktör som mobiliserade stöd för att få den antagen. Vid tidigare planer hade Tekniska verken ett intresse av att genomföra de uppställda målen i planerna. Då arbetade Tekniska verkens styrelseledamöter och ledning aktivt för att mobilisera stöd för att få planen antagen och genomförd.

Den alternativa energiplan som togs fram för ytterområdet Sturefors på 1980-talet hade även den en annan utformning än övriga energiplaner. Här togs t.ex. både energitillförsel och energihushållning upp i samma plan. Sturefors energiplan framhävdes av flera intervjupersoner som ett exempel på en bra energiplan, men den fick aldrig någon praktisk betydelse för vare sig energisystemet eller den framtida energiplaneringen i Linköping. Planen avvek från tidigare energiplaner dels genom att den framhävde energisparpotentialen i området och dels för att den förespråkade markvärme som ett framtida alternativ. Planen antogs aldrig av kommunfullmäktige och de föreslagna åtgärderna blev inte implementerade. Sturefors energiplan saknade också en aktör som mobiliserade stöd för planen. Planen hade ingen aktör som antingen var intresserad eller hade resurser att få planen antagen och målen genomförda.

I praktiken var energiplanerna i Linköping inte ett politiskt styrinstrument. Samtidigt var energiplanering inte en högt prioriterad politisk fråga. Det var få förtroendevalda politiker som visste om att det saknades en uppdaterad antagen energiplan. De flesta trodde att Energiplan –97 var antagen i fullmäktige och några väntade till och med på en ny plan.

Kapitel 5