Avslutande analys: stark koppling mellan två system

De aktörer som deltog när besluten togs om den framtida inriktningen för energiförsörjningen vad gällde anläggnings- och bränsleval var främst Tekniska verkens dåvarande styrelse och VD. Dessa hade ett stort intresse av att få en lösning av både energi- och avfallsfrågan. Övriga aktörer såsom Miljö- och hälsoskyddskontorets chef och förtroendevalda politiker deltog främst av institutionella skäl, d.v.s. de hade lagstiftad skyldighet att yttra sig i sådana ärenden. Kommunfullmäktige skulle yttra sig vad gällde lokalisering samt vid Tekniska verkens större investeringar. Miljö- och hälsoskyddskontorets chef förde kommunens tala i koncessionsnämnden.

203

Energi ur avfall/ENA-utredningen, ”Sammanställning av uppgifter om svenska avfallsvärmeverk samt resultat av genomförda mätningar av klorerade dibensodioxiner och dibensofuranter: rapport till ENA- utredningen,” Svenska Renhållningsverksföreningen 1986:4; Miljö- och hälsovårdnämndens yttrande 1985-09- 26 § 211. 204 Kf § 101/86; ks § 330/85. 205 Intervju VD Öberg 010110. 206

Intervju VD Salomonsson 991208; se även VD Öberg 010110; styrelseordförande Burlin 991129;

kommunalråd Lindgren 991210; Miljö- och hälsoskyddschef Johansson 991130; Miljöchef Danielsson 991207.

207 _{Intervju Miljöchef Danielsson 991207; se även VD Öberg 010110; kommunalråd Gustavsson 991209; VD}

Fallstudien i Linköpings kommun

Tekniska verkens VD arbetade under hela processen för att mobilisera stöd för att bygga upp en anläggning för förbränning av hushållsavfall. Tekniska verkens styrelse hade stora intressen av att få igång just förbränning av hushållsavfall, eftersom Tekniska verken ansvarade både för energitillförsel och för hanteringen av hushållsavfall. Uppbyggnaden av Gärstadverket kom därför inte primärt att handla om energiförsörjning, utan om hanteringen av hushållens avfall. För hur skulle Tekniska verken hantera hushållsavfallet om den gamla sopförbränningsanläggningen blev tvungen att stängas? Det som framträder i Linköping är därför inte den starka kopplingen inom ett system, utan den starka tekniska och organisatoriska koppling som här utvecklades mellan två system. Att det kunde bli en så stark koppling mellan hushållsavfalls- och energisystemet kan till stor del förklaras av att det var Tekniska verkens styrelse som var huvudman för båda systemen. Tekniska verkens styrelse och ledning skulle hantera båda systemen och såg i avfallsförbränning ett sätt att hantera ett hotande sopberg samtidigt som bolaget kunde fullgöra sin uppgift att producera värme.

Det gällde emellertid för företrädarna för Tekniska verken att mobilisera stöd av ett antal andra aktörer. Kommunfullmäktige var tvungna att godkänna bl.a. lokaliseringen av den nya anläggningen. Det skulle också gynna Tekniska verken att få med miljö- och hälsoskyddskontorets chef, eftersom han förde kommunens talan i koncessionsnämnden. Länsstyrelsen var också en viktig aktör, då länsstyrelsen var remissinstans till koncessionsnämnden och skulle sedan ansvara för tillsyn över anläggningen.

Tekniska verken hade till en början svårt att mobilisera stöd för en ny avfallsförbränningsanläggning. Motståndet mot uppbyggnaden av Gärstadverket (eller egentligen bränslevalet i anläggningen) var ibland stort från både förvaltnings- tjänstemän och förtroendevalda politiker. Trots detta motstånd mot projektet kunde det genomföras. Varför fick projektet till slut aktörernas stöd?

Beslutsprocessen kan ses som en medveten strategi från Tekniska verkens styrelse. Tekniska verkens styrelse fattade enskilda beslut för varje panna. Nya beslut togs i styrelsen under processens gång och både andra och tredje pannan var föremål för ny prövning i koncessionsnämnden. Före besluten fattades upparbetade Tekniska verkens ledning kontakter med grannkommuner som var beredda att skicka sitt hushållsavfall till Gärstadverket. Tekniska verkens ledning gjorde medvetna val som medförde att hushållsavfall blev det dominerade bränslet i Gärstadverket.

Bränslevalet går också att analyseras i termer av stigberoende. Förbränning av hushållsavfall skedde i den gamla sopförbränningsanläggningen och redan då hade en sammankoppling mellan avfalls- och energisystemet påbörjats. I och med Gärstadverket fortsatte Tekniska verkens styrelse och ledning den redan inslagna vägen. Tekniska verken samordnade avfallshanteringen och energiproduktionen och skapade därigenom ett behov av avfallet som bränsle till i fjärrvärmeproduktionen. I samband med uppbyggnaden av Gärstadverket utvecklade Tekniska verkens VD också externa kontakter och skrev avtal med kommuner som ville skicka sitt hushållsavfall till Gärstadverket. Det fick till följd att inte bara Linköpings avfallssystem, utan även andra kommuners avfallssystem, sammankopplades med Linköpings energisystem. Tekniska verkens styrelse byggde därmed upp en organisation kring avfalls- förbränning som både ur tids- och kostnadssynpunkt blev trögt att förändra. Dessutom

Kapitel 5

hade Tekniska verkens tjänstemän med tiden fått stor kunskap om avfallsförbränning, vilket bidrog till en inlåsning.

Aktörer utanför Tekniska verkens styrelse och ledning saknade under processen överblick i avfallsförbränningsfrågan. Avfallsförbränningsfrågan kom upp på de olika aktörernas agenda i omgångar, vilket bidrog till att det var först när den tredje pannan byggdes som det var möjligt för alla inblandade aktörer att få en samlad bild av omfattningen av avfallsförbränningen. Då hade processen kommit så långt att verksamheten snarast var ett faktum.

Ett kritiskt problem för Tekniska verkens VD och styrelse var de stora miljöutsläpp i samband med förbränningen i den gamla sopförbränningsanläggningen. Dessa utsläpp var det skäl som flera kritiker framförde när de ville stoppa fortsatt avfallsförbränning. Tekniska verkens VD var dock övertygad om att utsläpps- problemet gick att lösa med en modern reningsanläggning. Genom att garantera att Gärstadverket skulle klara utsatta utsläppsnivåer mobiliserade Tekniska verkens VD ett avgörande stöd från Miljö- och hälsoskyddschefen. Länsstyrelsens tjänstemän ställde sig tveksamma till att hushållsavfall skulle tas ifrån kommuner utanför Östergötland, men Tekniska verkens lösning fick stöd av koncessionsnämnden och det räckte. Länsstyrelsen kunde inte gå emot ett beslut i koncessionsnämnden.

Det var först i och med professor Rappes dioxinlarm som bränslevalet blev en prioriterad fråga i kommunfullmäktige. Före dioxinlarmet hade bränslevalet uppfattats som ett tekniskt problem som Tekniska verkens styrelse och ledning hade ansvar för att lösa. Intressant i sammanhanget är att val av bränsle under hela 1900-talet varit en het politisk fråga på nationell nivå. I riksdagen hade vattenkraft, kärnkraft och olja debatterats inte minst utifrån ideologiska ställningstaganden. Linköpings kommun- fullmäktige hade också antagit en oljereduktionsplan, som tydligt fastslog att åtminstone oljeanvändningen i kommunen var föremål för politiska överväganden. Men det krävdes ett dioxinlarm för att valet av avfallsförbränning skulle debatteras i fullmäktige. Professor Rappe blev emellertid inget hot mot möjligheten att fortsätta förbränna hushållsavfall i Linköping. Rappe blev till slut en av Tekniska verkens starkaste allierade i avfallsförbränningsfrågan. Han övertygades emellertid inte av Tekniska verkens företrädare, utan Rappe hade vänt i frågan redan innan han kom till Linköping.

Det fanns aktörer som varit kritiska mot avfallsförbränning i Linköping, men kritikerna dämpades av att Tekniska verken kopplade samman och löste två problem, nämligen hur avfallet skulle hanteras och hur värme skulle produceras, på ett sätt som samtidigt var ekonomiskt lönsamt. Dessutom klarade Gärstadverket de uppställda miljökraven. Det skulle dröja fram till slutet av 1990-talet innan avfallsförbränning blev föremål för diskussion igen. Då var det i samband med att Agenda 21-kontoret tog fram en handlingsplan för ett långsiktigt ekologiskt Linköping (se kap 5.5).

Fallstudien i Linköpings kommun