Sett till hur förskolan utvecklats som institution, kan motiven för samhällets och individens behov av förskola kopplas till pastorala makttekniker även historiskt sett, där ”frälsning” bestod och be- står i främjande av hälsa, välbefinnande och möjligheter till utveck- ling. I upptakten av förskolans utveckling gällde detta barn till mindre bemedlade eller i social problematik, men så småningom kom förskolan att bli till ”för alla” i välfärdssamhället. I läropla- nen som var gällande då studien genomfördes (Skolverket, 2006) görs formuleringar som att verksamheten ”skall präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling” (s. 3). Även i den re- viderade läroplanen utgör barnens välbefinnande en central del då begreppet nämns upprepade gånger (Skolverket, 2010). I studien visas hur personalen, genom den pastoralt makten, verkar för att främja barnets hälsa, välbefinnande och utveckling där barnets egna behov framstår som en betydelsefull del.
En av grundvalarna i förskolan, uttryckt i styrdokumentet (Skol- verket, 2006, 2010), är således att anpassa verksamheten till, och tillgodose, varje barns behov. Barnen konstrueras som behövande, vissa mer än andra, och personalen som den som ska möta dessa behov. Framträdande i talet är gemensamma grundläggande behov,
men framförallt ”särskilda behov”. Behoven kopplas främst till omvårdnad och omsorg. I ett samtal där personalen uppmanats att lyfta dilemman i verksamheten framkommer följande.
P1 Nej, inte alltid ta, få vara, att bara få vara någon gång. Att det, få sitta ner med dem.
P4 Är det inte lika värdefullt? Anses det inte lika värdefullt att sitta? Man säger att man sitter med dem. Är det finare att måla och göra de sakerna?
P1 Som det kan komma folk ner och ”Och här sitter ni fortfa- rande”. Alltså personal som säkert inte menar någonting med det. Men som alltså, när vi sitter med två eller i knäet. Så kan de komma och ”här sitter ni fortfarande”. Och sätter vi ner dem så är de jätteledsna. Så att de vill ju vara där. Och man för- söker ju jättemånga gånger att sätta ner dem och börja leka med någonting. Det går ju så mycket bättre. De vill ju sitta en stund.
I beskrivningen av det nära samspelet med barnet positionerar per- sonalen sig i en viktig omsorgsskapande och omvårdande position i relation till barnet som behövande, barnet som utifrån sina grund- läggande behov vill vara nära den vuxne en stund. Att vara behö- vande kan tolkas som att vara beroende. Barnet som behövande subjekt ges då en underordnad position och personalen blir den hjälpande och stöttade som barnet är beroende av.
Diskrepanser synliggörs i talet om personalens nära samvaro med barnen, vilka kan ses som motstridiga diskurser om innehållet i förskolans uppdrag. I diskussionen runt värdet i olika delar av verksamheten sätts omedelbar närhet, omsorg och omvårdnad i motsättning till vuxenplanerade och styrda, prestationsinriktade aktiviteter som exempelvis konstnärliga aktiviteter, liksom till att sköta det administrativa arbete som krävs i förskolan. Den sponta- na samvaron med barnen upplevs som något som ibland ger upp- hov till syrliga kommentarer. Kommentaren här sitter ni fortfaran- de kan ses som en markör i förvaltandet av förskolans rutiner vil- ken, i Foucaults mening (1975/2009), bygger på ett övervakande. Det finns inte utrymme för att rucka på dagsrytmen. Detta tydlig- görs genom uttrycket fortfarande,som då visar att personalen dröjt
kvar alltför länge i en situation som ska övergå i någon annan ak- tivitet enligt förutbestämda mönster och rutiner. Att sitta kan be- tyda en något mindre aktiv hållning. Detta är något som i kom- mentaren får negativ konnotation. Den vuxna kroppen ska i för- skolan vara i rörelse, ständigt på gång att och med ett visst avstånd till barnen följa de förutbestämda rutinerna.
Ibland testas gränserna för den moderliga, omsorgsskapande po- sitionen nära barnet och för hur långt uppdraget kan sträcka sig. Ett enskilt barns behov kan vara krävande och medföra ett dilem- ma för hur mycket man som personal orkar eller ska ge och mellan det ständiga hänsynstagandet mellan grupp och individ och mellan olika individer. I talet om barnets behov diskuteras relationen mel- lan den vuxne och barnet.
P2 Men det känns som att hon vill liksom ha sån här, hon vill ha en sån här mamma-symbios med, även här med någon vuxen alltså.
S Mm.
P2 En mamma-symbios. Faktiskt, känns det som. S Ja, det är nog rätt.
P2 Men det är ju svårt. Alltså det är ju, vad ska vi göra åt det helt enkelt?
Barnet som behövande ges en identitet av någon som är så behö- vande att förskolan inte klarar av att möta detta behov. Behovet antyds ha koppling till en brist i så kallad tidig anknytning mellan mor och barn, en mamma-symbios.Även om personalen ger allt de kan, kanske inte det är tillräckligt ändå. I relation till det alltför behövande och därmed krävande barnet positioneras personalen som otillräcklig.
I en situation i målarrummet har en personal inledningsvis varit ensam med och ägnat sig helt och hållet åt barnet ifråga. Situatio- nen förändras då ett annat barn träder in i rummet.
S Även om du ger allt och Yvonne inte är där inne så räcker inte det ändå.
P1 Nej.
Och sen så vet hon att ”nu kommer denna stunden snart att ta slut”. För denna stunden älskar hon ju egentligen.
P1 Mm.
S Hon bara så. Fastän hon kanske visar något annat, så är det ju vad hon behöver. Så kommer då ett annat barn in och då vet ju hon att snart kommer det att göra jätteont. Alltså för när det bryts så gör det ont.
P2 Hon tar ut det lite i förskott.
Barnet som behövande, så det är ju vad hon behöver, blir barnet i gränslandet, barnet som tärande, då hon suger ut allt vad persona- len kan erbjuda. Barnet som behövande blir inte längre underord- nat, utan maktrelationen har förändrats genom agerandet. Även om personalen givit sin fulla uppmärksamhet åt barnet i fråga, blev resultatet en situation som ”brast” där personalen resonerar om orsaker som svartsjuka och barnets djupa inre behov av att bli sedd. Personalen genomkorsas av olika föreställningar om sin yr- kesidentitet och positionerar sig själv som någon som inte räcker till i förhållande till det omvårdande och omsorgande uppdraget. Barnets unika behov överstiger det som personalen har möjlighet att erbjuda då identitetsbilden av ett barn i djupa emotionella be- hov framträder.