I talet synliggörs hur personal i förskolan finner strategier i varda- gen för att ”det speciella barnet” inte ska utmärka sig alltför tyd-
ligt. En utsaga beskriver att personalen i vardagens iakttagande praktik kan använda miljön som redskap för att skapa samman- hang där barns avvikelser inte blir så märkbara.
S Där är mycket man kan göra i vardagen för att bemöta dem på ett eller annat sätt så att deras svårigheter eller vad man ska säga inte märks så tydligt… … att man underlättar för dem i miljön.
Att tona ned ett avvikande beteende kan göras genom att persona- len underlättar för barnet med individuella lösningar. Genom de individuella lösningarna ska svårigheter eller olikheter bli mindre framträdande. Då skapas möjlighetsbetingelser för det sociala ge- nom att personalen med strategierna kan frambringa utrymme för att kunna innesluta barnet som avviker i diskursen och på så vis hjälpa barnet att nå framgång.
Nedan illustreras en individualiserande strategi med ett exempel på hur man i förskolan kan anpassa situationen och verksamheten efter barnet, istället för barnet efter verksamheten. Barnets speciella beteende och behov vid måltidssituationer har uppmärksammats av andra barn i gruppen och för att barnet inte ska riskera att stigmatiseras koncentreras talet till möjliga vägar att undvika detta. De övriga barnen skapas som upprätthållare av normen.
S Mm, vi funderar lite över det. Just med maten. För det finns ju flera olika grejor man kan göra för att han ska koppla av och för att han inte ska bli speciell. För de tycker hela tiden att han är jättemärklig. Det märker man.
P Mm. Lilian säger ju det. ”Åh, nu är han snäll.”
S Hela tiden märker man detta faktiskt. Och det är lite synd. P Ja.
S Alltså mer... Man kan hitta.. Man kan ha lite buffé. Att man går och tar. Och så får man ta sitt porslin där.
Det krävs individuella lösningar så att barnet kan koppla av och för att det udda beteendet inte ska bli så framträdande. De indivi- dualiserande strategierna blir i sin strävan samtidigt homogenise- rande då avvikelserna tonas ned. Skillnaden i förhållande till de
andra kan göras mindre markant. Barnets välbefinnande kan öka genom omsorgen som verkar genom de av olikheter osynliggöran- de teknikerna. Genom att de vuxna styr anpassningsstrategierna mot att tona ner det speciella finns det möjlighet för barnet som bryter mot helheten att inkluderas i och anamma en mer anpassad position. Då beteendet inte blir så utmärkande kan barnet fungera som och tillsammans med de andra i gruppen.
Samtalet fortskrider om möjligheten att anpassa måltiderna efter barnets önskemål, nämligen att få använda sig av en särskild mugg som inte utsatts för beröring av andra.
S Tror du att det hjälpt om han hade haft sina bestick, glas och porslin?
P Men det tror jag. Då hade de andra också lärt sig att det är hans.
S För jag tror inte han känner sig utpekad och.. P Nej det tror inte jag heller.
S Alltså så att han behöver någon extra hjälp eller är sämre än någon annan av den anledning eller så.
---
S Jag tänker att det inte ska lysa i ögonen på alla att hans pors- lin ser annorlunda ut. För han ska smälta in i gruppen, men det är en detalj som gör att han känner sig lugn av att veta att det är hans och då har ingen annan rätt att röra den.
P Nej.
Tecken för stigmatisering, att vara utpekad, sätts i talet i relation till att behöva extra hjälp och att vara sämre än någon annan. Det- ta är något som de samtalande tycks vilja undvika. Istället för att förändra det beteende som konstruerats som speciellt skapar de ut- rymme för variation, genom en lösning som de antar får barnet att må bra. Samtidigt får inte olikheten bli för framträdande. Den in- dividuella lösningen med muggen legitimeras genom de metaforis- ka orden att det inte ska lysa i ögonen. Det annorlunda görs till inte så annorlunda och barnet möjligheter att få bli en i gruppen ska underlättas, då barnet ska smälta in i gruppen. Foucault (1975/2009) menar att makten att normalisera å ena sidan skapar
homogenitet, men å andra sidan individualiserar genom att avvi- kelser uppmärksammas och mäts.
Normaliserande granskningar och sanktioner blir synliga även i texterna. I en handlingsplan står följande under nulägesbeskriv- ning.
D kan upplevas dominant i leken med de andra barnen. D har svårigheter med att låta de andra barnen bestämma i leken.
Ett av målen i handlingsplanen är att D
nu med glädje i leksituationer kan låta kamraterna också ibland få bestämma i leken. Detta kan D nu övervägande utan att be- höva stöd av vuxen.
Målen ska uppnås genom vuxenstöd i leken två gånger i veck- an.
I exemplet ovan ska det problematiska med barnets dominanta be- teende i leken korrigeras med hjälp av vuxenstöd. Detta för att barnet så småningom ska kunna styra sig självt och anamma ett mer passande beteende. Barnet ska dessutom känna glädje över att tillåta andra barn att också bestämma i leken. Genom beskrivning- en blir det tydliggjort att i leksituationer är det önskvärt att som barn inte vara för passivt, men inte heller för dominant. Gränserna runt utrymmet för att agera och samspela i lek blir synliga genom den formulerade texten om barnet som anammat rättviseprinciper för turtagning i lek, det vill säga att låta kamraterna också ibland få bestämma. Den känsla av glädje som ska uppnås kan förstås ge- nom Foucaults (1982/2000) termer av pastoral, ”frälsande” makt, innefattande en önskan om att barnet ska anamma identiteten av det lekkompetenta barnet. Detta identitetserbjudande appellerar till barnet som moraliskt subjekt och ska öka barnets eget välmående. Goda leksituationer och harmoni i gruppen kan då upprätthållas. Med Butlers (1997) ord kan detta exempel ses som den process där makten som först verkar som externa krafter antar en psykisk form som medverkar till att skapa subjektets självidentitet, då denne an- ammar värderingarna som sina egna.