Förskolans uppdrag är att verka för att barnen utvecklas och för att grundlägga ett livslångt lärande (Skolverket, 2006, 2010). Ma- terialet visar hur personalen bekymrar sig för avvikelser i utveck- ling och beteenden liksom hur de gläds åt framsteg.
Flera forskare (Eidevald, 2009; Ekström, 2007; Lenz Taguchi, 2000; Lutz, 2009; Nordin-Hultman, 2004) har visat en utveck- lingspsykologisk dominans inom förskolan. Vilken betydelse ut- vecklingsbegreppet har fått i vår tid tydliggörs av Nordin-Hultman (2004). ”Att förstå den individsyn som teorier om barns lärande, utveckling och socialisation vilar på utan utvecklingsbegreppet är omöjligt i vår tid” (s. 159).
I tal och text om barns olika utvecklingsområden framträder bil- den av hur förskolepersonalen skapar mening i utvecklingsbegrep- pet genom att se utvecklingen som universell liksom hur ålder får stor betydelse. Olika utsagor och sammanhang i materialet visar hur utveckling mäts och bedöms i förhållande till barnets specifika ålder, vilket exemplifieras med citat i olika konstruktioner. Ibland kan man som barn ligga före sin tänkta utveckling, ibland efter. Det viktigaste är trots allt, enligt personalen, att de ser att det sker någon form av utveckling. Ur en minnesanteckning kan följande utläsas.
Vi är alla överens om att flickan är en glad, nyfiken, energisk tjej och föräldrarna upplever att hon trivs på förskolan. Vi dis- kuterar hur flickan har utvecklats på sistone och alla är överens om att hon gjort stora framsteg.
De stora framstegen i erövrandet av praktiken framhålls i texten och dessa är några som samtliga involverade runt barnet har kun- nat enas om. Likaså artikuleras en enighet, vi är alla överens, då barnets positivt laddade egenskaper framhålls. Dessa är att vara
glad, nyfiken och energisk i egenskap av tjej. Härigenom erbjuds barnet, i filosofisk mening, utrymme att forma en identitet och sub- jektposition som hamnar innanför diskursen om hur en växande
och utvecklingsbenägen flicka i förskolan ska vara. Likaså signale- rar citatet att förskolan lyckats i sitt uppdrag.
Ur en problembeskrivningsblankett som ligger till grund för av- delningspersonalens möte med specialpedagogen har följande citat hämtats. Blanketten innehåller förutbestämda rubriker. Här styrs avdelningspersonalens blick mot att med ett eller flera kryss kate- gorisera de svårigheter de upplever omkring ett barn. Beträffande barnet i fråga har samtliga av blankettens åtta möjliga kategorier kryssats i. Under rubriken Vårdnadshavares kommentar påtalas av personalen att föräldrarna inte har uppmärksammat att barnet skiljer sig från andra, då de skriver att föräldrarna
Har inte märkt att han skulle vara sen. Ingen har sagt något på förra förskolan heller. Barn utvecklas ju olika, enligt föräldern.
Utifrån förskolans utvecklingsfokuserande blick, som manifesteras genom uttrycket att vara sen, formas barnet som ett subjekt som skiljer sig från andra genom sin utvecklingstakt. Att ligga efter i ut- vecklingen blir problematiskt då det bryter mot konstruktionen av barnet som växande och utvecklingsbenäget. Genom ikryssandet av svårigheter eller brister inom de olika kategorierna framträder sammantaget en identitetsskapande bild av barnet som utstrålar dysterhet och allvar uttryckt genom de flerfaldiga svårigheterna. Denna klassificerande bild av barnet är utgångspunkt för avdel- ningspersonalens möte med specialpedagogen.
I texten synliggörs vidare en motsättning mellan föräldrarnas och den här personalgruppens syn på barns utveckling och på varia- tion; en heterogeniserande och en homogeniserande diskurs. Ge- nom att barnets ”försening” uppmärksammas positionerar sig per- sonalen i förhållande till kollegor på en tidigare förskola, men ock- så i förhållande till barnets föräldrar då personalen blir agenter för den homogeniserande diskursen. Detta genom att personalen via uppmärksammandet av ”förseningen” legitimerar sin verksamhet, samtidigt som en effekt av diskursens makt blir att utrymmet för barnet att vara, kunna och göra olika minskas.
Det blir betydelsefullt för förskolepersonalen att det sker en ut- veckling hos barnen de ansvarar för. Ibland är det tillräckligt att barnen närvarar och deltar i förskolans aktiviteter och pedagogik,
men ibland krävs det något extra. Genom att inordna sig och delta i förskolans aktiviteter sker en kontinuerlig utveckling, och ett be- härskande av förskolans praktik, hos barnet som växande och ut- vecklingsbenäget subjekt. Detta uttrycks i positiva ordalag nedan.
S Och det vet vi ju också att när de (föräldrar och barn, min anmärkning) väl kommer så är han ju med i utvecklingen. Då händer det hela tiden. Så det är jättebra att de nu kommer när- mare förskolan.
Genom utsagan är han ju med i utvecklingen blir innebörden att utveckling är något som sker i det gemensamma när det utveck- lingsbenägna och växande barnet befinner sig i förskolan. I talet legitimeras då förskolans verksamhet. Synen på förskolan som en verksamhet vars allmänna kvalitet kan utgöra ett tillräckligt stöd och ett komplement till hemmet, samt för såväl barn i allmänhet som barn i svårigheter, är något som vuxit fram och befästs i för- skolans historia. Från statligt håll understryks detta exempelvis i det pedagogiska programmet (Socialstyrelsen, 1993) som utgjorde styrdokument för förskolan under 1990-talet och fram till läropla- nens införande, liksom i dagens läroplan (Skolverket, 2006, 2010). Ibland krävs det någonting extra utöver det allmänna stödet.Med Sune i citatet nedan krävs det att man puffar på honom för att ut- veckling ska ske.
P Men om jag jämför med när vi började så har det skett en ut- veckling med honom.
S Ja, det är himla tur. Men det är precis med Sune som han inte, alltså det händer ingenting om man inte puffar på honom.
Personalen gläds åt Sunes framgångar i utveckling som hos detta barn formuleras som beroende av yttre stimulans. Detta är något som förskolan kan ge och har sett resultat av. I talet signaleras en oro över om Sune, trots förskolans arbete, inte hade utvecklats, ge- nom uttrycket en himla tur. Barnet konstrueras som växande och utvecklingsbenäget, med personalens stöd.
Oron för barn som inte utvecklas som andra kan utläsas i såväl tal som text. I en nulägesbeskrivning/problemformulering i ett åt- gärdsprogram har följande blivit nedtecknat.
Trots förskolans insatser utvecklas P ändå inte i takt med sina jämnåriga kamrater.
I texten framförs hur barnet i sin utveckling skiljer sig i förhållande till alla andra, sina kamrater, genom att inte hålla jämna steg med, vara i takt, med de jämnåriga. Det påtalas även att förskolan vid- tagit åtgärder. Genom brukandet av begreppen trots och ändå
framträder allvaret i situationen. I denna diskursivt särskiljande praktik skapas barnet och identitetsbilden genom sin skillnad i för- hållande till andra barn i den sociala gruppen. Detta är något som har vävts in i åtgärdsprogrammet.