Barnet som växande och utvecklingsbenäget liksom reglerat kan formuleras som och formas till ett mätbart och transparent subjekt. För att skapa utrymme för barnet att bli växande och utvecklings- bart finns det behov inom förskolan, som en del av det liberala samhället, av att barnen görs transparenta och mätbara och ur det- ta föds blicken. Viljan till kunskap, vetande och sanning framma- nar en viss blick och observerbara, mätbara och klassificerbara ob- jekt (Foucault, 1971/1993). Enligt Foucault (1975/2009) arrange- rar disciplinen ett analytiskt rum där varje individs beteende kan övervakas, uppskattas, belönas eller bestraffas. Likaså kan egen- skaper eller förtjänster mätas. Det är den disciplinära samhällsap- paraten som sådan som frambringar denna makt, men övervak- ningen vilar på individerna.
Forskning visar på en dokumentationskultur som samhälleligt och utbildningsmässigt blir alltmer utbredd (Andreasson, 2007). Liknande tendenser ses i förskolan (Vallberg Roth, 2010; Vallberg Roth & Månsson, 2006). I denna studies material manifesterar det sig i form av nedtecknade observationer, kartläggningar och annan dokumentation omkring vissa barn, när det är något ”speciellt”
som blivit föremål för den vuxnes blick; den vuxne som har som uppdrag att övervaka och styra barns utveckling och lärande, om- sorg och fostran.
Hur kartläggningarna kan förstås som verktyg för synliggörande av barns utveckling och lärande uppmärksammas av personalen. I ett samtal kommer man fram till att personalens förväntningar på ett barn varit för låga. Kartläggningarna kan också förstås som ob- jektifierande av barnet som subjekt då det synas och klassificeras i relation till det som blivit önskvärt i sättet att förstå barns utveck- ling och lärande inom förskolans diskursiva praktik. Kunskapen om individen blir viktig och det som mäts bestäms av kartlägg- ningen, vilken också påverkar vart och hur blicken riktas när bar- net ska stödjas i sin utveckling.
P1 Mm. Jag tror att det har gjort mycket att vi har gjort den MPU: n.
S Mm.
P1 För jag kan säga det att när du hade kollat på honom och innan vi började göra handlingsplan så hade jag med sagt att ”nej, han ska inte börja skolan”. Men nu när man ser att han tar in allt det vi jobbar med, att det fungerar. För jag tänkte ”det kommer aldrig att gå. Han kommer aldrig att klara detta”. S Nej, men det blev så svart på vitt att han kan mycket mer än vi anade. Så när man börjar titta på riktigt..
P1 Mm.
S ..så ser man att jamen där finns ju massor av grejor. Och det som inte finns kan vi sätta in en stöt och så tar han in det. P1 Mm.
Samtalet kretsar omkring huruvida förskolan anser att barnet ska kunna behärska, klara detta, att börja förskoleklass. Alternativet för barnet är att stanna kvar på förskolan ett extra år. I samtalet knyts positiva aspekter till och legitimeras brukandet av kartlägg- ningen och dokumentationen med det metaforiska uttrycket att man fått svart på vitt beträffande barnets kunskaper och utveck- lingsmöjligheter. Vad personalen tidigare endast har anat, har man nu börjat studera, titta på riktigt. Det har visat sig positivt då bar- net svarat upp mot förväntningarna i högre grad än vad personalen
tidigare trott. Från att ha formulerats som det icke-komptenta bar- net konstrueras nu det transparenta och mätbara barnet samtidigt som utvecklingsbenäget och formbart, då barnet tar in det försko- lan arbetar med, vilket gör att strategierna fungerar. En identitets- erbjudande bild av barnet som på väg att erövra praktiken av att bli ett ”skolbarn” framträder. Genom och i dessa iakttagelser gör makten sig osynlig och synliggör de som underordnas och under- ordnar sig den.
I strävan efter kunskap om barnet har man inom förskolan länge observerat och kartlagt barnet, till exempel utifrån olika kategorier med grund i utvecklingspsykologi. Dessa kategorier har medverkat till att forma diskurser om barns utveckling som skapas och vid- makthålls även idag. Redan Moberg och Böttiger (1936) under- stryker exempelvis behovet av iakttagelser beträffande kroppsliga tillstånd och observationer om psykiska förhållanden som kan re- sultera i råd och anvisningar till hemmet. Myrdal (1935) framhål- ler i sin tur Gesells och Bühlers allmänna utvecklings- och mog- nadsprov som tänkbara metoder för verksamheten.
Förskolebarnet mäts, dokumenteras och synliggörs utifrån norm- givande mallar inom de olika så kallade utvecklingsområdena. Ett åtgärdsprogram innehåller följande text.
Den pedagogiska utvecklingsbedömning som gjorts från försko- lan visar att E är sen inom samtliga motoriska och perceptuella områden.
I föreliggande fall positioneras barnet som sent i fråga om motorik och perception, där bedömningen av samtliga områden bidrar till att skapa en entydig identitetserbjudande bild av det sena barnet. Bedömningen bidrar också till att begränsa utrymmet för barn att vara, kunna och göra olika, samtidigt som personalens tolkningar av uppdraget om lärande och utveckling efterlevs.
Genom observationer som dokumenterats i skrift riktas blicken mot det transparenta och mätbara subjektets såväl positiva egen- skaper som tillkortakommanden.
L är en aktiv, glad och nyfiken kille, har svårigheter med att ta sig in i leken, vill vara med men vet inte hur han ska göra eller
säga. I de situationerna kommer knytnävarna fram och konflik- ten är ett faktum.
Barnets positivt laddade egenskaper inleder dokumentationen. Des- sa är att vara aktiv, glad och nyfiken. Därefter positioneras barnet utifrån de konstruerade svårigheterna vilka leder till att det sociala samspelet inte utvecklas som det borde. Texten låter oss förstå det positiva, nämligen att barnet vill vara med i det sociala samspelet, men har inte kunskap om ett sätt att agera i tal och handling som inte leder till konflikt.
I samtalet nedan förklarar specialpedagogen för personalen hur ett kartläggnings-/testmaterial fungerar och exemplifierar med en del som handlar om korttidsminnet. En ramsa läses och därefter ska barnet upprepa denna ramsa. Specialpedagogen har tidigare gjort denna uppgift tillsammans med ett barn. Barnet klarade vid det tillfället inte att utföra den ålagda uppgiften.
S Och det gjorde inte han alltså. P Nej, okej.
S Och när man är mellan tre och fyra år så fixar man detta. P Ja.
S Och får tre korrekta rader av fyra. P Mm.
S Och nu får vi.. allting är relativt. Det här med ålder. Här står statiskt tre till fyra år så. Men han är fem och ett halvt.
P Ja. Vad var han, fem, när ni gjorde det? S Ja, fyra och tio. Nästan fem var han. P Ja. Det är ju rätt. Det är ju lite över.
Specialpedagogen poängterar att kunskap relaterat till ålder är nå- got relativt vilket öppnar upp utrymmet för variation, medan testet representerar en statisk syn på vad barn ska kunna vid en viss ål- der. Det transparenta och mätbara barnet befinner sig i gränslandet för vad som kan förväntas av någon i barnets ålder, att kunna återupprepa en ramsa på rim. Tilltron till testen tar dock överhand. I talet tar personalen själva över och blir agenter för det statiska, då de i analogi med det skriftliga materialet talar i termer av år och månader. Ett visst utrymme för olikheter och för barnet att forma
sig kan således skönjas, men inom vissa åldersbaserade gränser och ramar.