Foucault utvecklade i sina skrifter kritiska granskningar av den li- berala staten såsom den vuxit fram i västvärlden. Kihlberg (2006)
menar att utifrån dessa analyser av olika sätt att styra initierade Foucault ett nytt sätt att förstå det liberala samhällets maktformer. I sina analyser visar Foucault (1982/2000) att styrning, govern- ment, inte är någonting som enbart har att göra med stater och po- litiska strukturer. Styrning, enligt Foucault, kan förvisso innefatta hela samhällen, men också barn, familjer eller till och med själar. Att styra eller kontrollera innebär i denna bemärkelse att struktu- rera andras möjligheter att handla.
Ur analyserna utvecklades begreppet governmentality, som i svenskan ofta översätts med styrningsrationalitet eller styrnings- mentalitet. Governmentality är en sammanslagning av begreppen
gouvernement (styrning, regering, förvaltning, stat) och mentalité
(tänkesätt, mentalitet). Jag använder mig av två överlappande be- tydelser. Dels den som Kihlberg (2006) föredrar, den utifrån Fou- cault snarlika översättningen art de gouverner, konsten att styra. Det franska begreppet gouvernementalité eller engelskans govern- mentality ges då betydelsen styrningskonst. Likaså används den av Rose (1995a) brukade översättningen styrningsrationalitet eller styrningsmentalitet. Enligt Rose kan denna styrning handla om oli- ka sätt att reflektera och agera med avsikten att vägleda, forma, administrera eller reglera såväl andras beteenden som det egna ja- gets.
Rose (1995a) menar att den liberala maktutövningsmentaliteten sätter stor tilltro till subjektets möjligheter att forma och styra sig självt. Ett av liberalismens redskap för självstyrning är utbildning. Målet att ”alstra goda medborgare skall sammanfalla med den per- sonliga målsättningen om ett gott liv” (s. 50). Maktteknologier be- skriver Foucault (1971/2008) som objektifierande av subjektet ge- nom att de reglerar enskilda människors uppträdanden.
Övervakning
Enligt Foucault (1975/2009) beror den disciplinära maktens fram- gång troligen på dess brukande av enkla medel, där övervakning, normaliseringsprocesser med bestraffning och belöning samt den särskilda processen av examen, där de båda tidigare ingår, utgör betydelsefulla delar.
Det är den disciplinära samhällsapparaten som helhet som fram- bringar makten. Övervakningen ligger dock på individerna och
verkar som ett nätverk av relationer. Denna disciplinära makt är både indiskret genom att den ständigt och överallt kontrollerar in- dividerna och diskret, då den till stor del praktiseras under tystnad. För upprätthållandet av det disciplinära rummet finns flera tekni- ker, där skapandet av en avgränsad miljö med en plats för varje in- divid är en (Foucault, 1975/2009).
För att kunna organisera mångfalden gäller det att skaffa sig ett instrument att överblicka med. Genom att synliggöra, kan makten göras verksam. Arkitekturen är något som kan bidra till detta syn- liggörande. Likaså kan blicken utgöra ett redskap. ”För att upp- rätthålla disciplin krävs ett arrangemang där själva blicken verkar betvingande…” (Foucault, 1975/2009, s. 172). För Foucault (1973/1994, 1975/2009) kom blicken, från franskans le regard el- ler med den engelska översättningen the gaze, med olika vinkling att utgöra ett centralt tema.
I förskolan kan övervakning utövas mellan barn, mellan vuxen och barn samt mellan vuxna. Detta synliggörande och denna över- vakning, där blicken på olika sätt blir central, är något som får be- tydelse i denna studie. Fokus ligger på de vuxnas övervakning av barnen, men inkluderar även delar där de vuxna i filosofisk mening övervakar varandra. Av personalens beskrivningar framgår även hur barnen kontrollerar och bedömer varandra.
Foucaults (1975/2009) analyser visar att under den klassicistiska tidsåldern upprättades ”observatorier” för att iaktta och övervaka människan. Militärlägret beskrivs som ett sådant observatorium. Makten kunde göras verksam genom ett nätverk av blickar som kontrollerade varandra och genom att allting gjordes synligt. Fou- cault drar parallellen till elementärundervisningen, där övervak- ningen så småningom kom att byggas in i den pedagogiska verk- samheten utifrån behovet av ordning och kontroll. Senare kom också övervakningen att tydligare knytas samman med pedagogis- ka uppgifter såsom läs- och skrivövningar och att vaka över uppfö- rande. Foucault (a.a.) ser inte övervakningen och granskningen som binär utan som hierarkisk, då den fördelar individerna, anger avvikelserna och bestämmer nivåer av förtjänster, kompetenser och färdigheter.
Normaliserande granskning och sanktioner
Den övervakande blicken blir också en normaliserande blick. Dis- kursen om disciplin bygger på en ”natural rule” (Foucault, 1980a, s. 106), det vill säga en norm. En norm fungerar enligt Butler (2006) inom sociala praktiker som en, vanligen outtalad och svår- uppfattad, normaliseringsprincip eller standard. Normen märks tydligast genom den effekt den skapar. Normen gör det sociala fäl- tet begripligt. Att vara utanför det normala blir då definierat i för- hållande till just det som betraktas som norm, som normalt inom detta sociala fält.
Normens makt verkar genom disciplinen då den jämför indivi- ders handlingar, prestationer och uppföranden, differentierar dessa individer i förhållande till den uppsatta regeln, mäter individerna utifrån en hierarkisk ordning, enar och utesluter i det att den sätter gränser för det normala (Foucault, 1975/2009). Barnets subjekt- skapande uppstår i förhållande till en relation av normer som blir legitimerande, trygghetsskapande, kärleksframkallande och gör att barnet kan hitta sin plats. Att avvika från normen kan då innebära en förlust av allt detta (Butler, 2004). För specialpedagogik innebär den disciplinära, normaliserande makten stora moraliska och poli- tiska överväganden (Skrtic, 1995a).
The notion of disciplinary power raises serious moral and po- litical questions about the practices and discourses of the field of special education, given that it is the principal human science that modern industrialized societies use to define normality in schools and, after establishing this standard, to constitute as subjects those students who deviate from it (a.a., s. 42).
Foucault (1975/2009) menar att varje individ är underkastad den kontinuerliga uppdelningen mellan normalt och onormalt. ”På sätt och vis har makten att normalisera framtvingat homogenitet, men den individualiserar genom att göra det möjligt att mäta avvikel- serna, bestämma nivåerna, fastslå specialiteterna och dra nytta av olikheterna genom att anpassa dem efter varandra” (a.a., s. 185). I studiens material synliggörs hur normens makt visar sig i tal och handlingar som både homogeniserar och individualiserar.
Enligt Foucault (1975/2009) finns det en straffmekanism innerst inne i alla disciplinära system. Straff ska förstås som sådant som exempelvis kan göra barnen medvetna om att de gjort något fel. Det kan handla om subtila åtgärder där Foucault, utifrån sina hi- storiska studier, inkluderar allt från lätt aga och berövande av för- delar till små förödmjukelser. Felet kan för skolbarnet bestå i mindre förseelser som oförmåga att klara av uppsatta uppgifter. I föreliggande studie kan förseelserna översättas till de förbryllande, oroande eller utmanande beteendena.
Genom att straffet är korrektivt upprätthålls ordningen. Att straffa blir synonymt med att öva på att göra det rätta. Utöver be- straffning kan belöningssystem brukas utifrån kunskaperna om det goda eller det dåliga, det positiva eller negativa hos individerna (Foucault, 1975/2009). I de styrningsförslag som formuleras i det empiriska materialet tydliggörs hur barnet med förskolans hjälp ska tränas mot att bemästra olika kunskaper och situationer, med målet att så småningom självt kunna göra val och fatta beslut om sina beteenden.
Examen
Foucault (1975/2009) ser examen som en ritual och ett resultat av och föremål för ett vetande om individen som innehåller såväl den normaliserande granskningen som den hierarkiska övervakningen. Med en överblickande examen kan individerna differentieras och belönas eller bestraffas. I föreliggande studie ser jag de metoder för observation, kartläggning och annan dokumentation som brukas och som mynnar ut i olika sorters samtal som grund för en sorts tillfällig examen där barnen individualiseras och synliggörs. Riten kan i detta sammanhang utgöras av det enskilda utvecklingssamtal som äger rum med barnens föräldrar minst en gång om året. Lika- så kan flera av de inspelade samtal som ingår i föreliggande studie ses som examensritualer i sig, då de ligger till grund för byte av förskola eller avdelning eller inför övergång från förskola till skola. Med blicken på barnet har det inför eller i samband med dessa samtal skett en genomlysning av barnet och dess utveckling, kun- skaper och beteenden, genom observationer och kartläggningar av olika slag. Foucault (1975/2009) framhåller att skolan har blivit en apparat för dessa kontinuerliga examina där det sker en ständig
jämförelse mellan var och en av eleverna och alla de andra. Exa- mensförfarandet blir en objektiverande process och teknik.
Den disciplinära makten, menar Foucault (1975/2009), gör sig, tvärtemot den traditionella makten, osynlig och synliggör istället de som underordnar sig makten. Det viktigaste redskapet för denna makt är det skrivna. ”Genom examen införs också individualiteten i ett dokamentärt område” (a.a., s. 190). Individerna hamnar i åt- skilliga infångande, fastlåsande, formaliserande och jämförande dokument. Ju mer anonym och funktionell maktutövningen blir, desto mer individualisering av de underlydande. Maktutövningen sker genom övervakning, iakttagelser och normaliserande jämförel- ser i förhållande till avvikelser (a.a.). Detta ”dokamentära” område utgörs i denna studie av det individuella skriftliga material som upprättas omkring barnen som blir föremål för den specialpedago- giska blicken och pennan. ”Examineringen fastslår på en gång ritu- ellt och 'vetenskapligt' de individuella skillnaderna, den nålar fast var och en vid hans egen särart…” (Foucault, 1975/2009, s. 193).