För Foucault liksom för Butler äger subjektiveringsprocesserna till stor del rum i och genom kroppen. Själva vetandet om kroppen ut- gör en betydande del och ses av Foucault (1975/2009) som en poli- tisk teknologi och grund för styrning. I subjektiveringsprocesserna utgör reglering och normalisering av kroppen en betydelsefull del (Butler, 1997).
I materialet framträder bilder av hur barnet som kroppsligt sub- jekt skapas, formas och regleras i förskolan. I konstruktionen av det kroppsliga subjektet görs det smidiga, rörliga, lagom aktiva barnet med kontroll över sin kropp till ideal. Barnet mäts med en kontrollerande blick och jämförs med förväntade motoriska för- mågor eller blir föremål för uppmärksamhet då de kroppsliga ut- trycken utmärker sig på ena eller andra sättet.
P1 Från började reagerade vi på det här med hennes motorik. Det här stela och så.
När personalen ska beskriva sin problembild för specialpedagogen i inledningen av ett samtal uttalas hur personalen reagerat på bar- nets avvikande motorik, vilket exemplifieras med det här stela. En kroppslig differens, som stelhet i rörelsemönstret, oroar persona- len.
Barns kroppsliga utveckling och beteenden innefattar en mängd önskvärda kompetenser vilka kartläggs, kontrolleras och med lek- full träning stimuleras i förskolan. På så vis verkar förskolans makt över kropparna i de klassificeringar och bedömningar som görs. Denna subjektion, menar Butler (1997), utgör en sorts makt i ska- pandet av subjektet. Makten verkar inte bara på ytan av individen, utan genom denna makt skapas eller formas också subjektet. Med kartläggning och handlingsplan som grund synliggörs bar- net genom sina beteenden, förmågor och brister. För det här barnet går det bättre och bättre på utvecklingens väg.
S Och vi får inte glömma att var och en får göra det på sitt sätt. Ja, okej, hoppa jämfota. Ja, det kan han ju, men det är lite klumpigt. Men det är på hans… (villkor, min anmärkning). P1 Men han gör ju det. Det går bättre och bättre. Han blir smi- digare och smidigare.
P2 Ja, jag håller med dig. Det gör jag.
S Och det hade kanske inte hänt om ingen hade visat honom. Så här ska det göras. Det här är roligt och det här är bra.
P1 Nej, det är inte säkert att det hade hänt någonting. Det här lite klumpiga som det var i början då det knappt gick alls. S Så det tycker jag är det viktigaste. Att vi ser att det händer nå- gonting.
Färdigheter som att hoppa jämfota knyts ihop med att göra det på sitt sätt, ett uttryck som öppnar upp utrymmet för variation, lik- som utsagan om att det är på barnets villkor, det är på hans... när personalen framhåller barnets framsteg. Det formuleras ett utrym- me för variation i sättet att hoppa och att till viss del vara klumpig under en period.
Med barnets välbefinnande för ögonen formuleras samtidigt de önskvärda kroppsliga förmågorna. Förmågorna som mäts och om- kring vilka gränserna dras. Att hoppa jämfota är något man ska kunna, något som är positivt, roligt och bra. Det viktigaste är dock inte hur barnet gör det utan att barnet gör det, det vill säga att per- sonalen ser att det sker en kroppslig utveckling. Det reglerade kroppsliga subjektet positioneras som tillfälligt klumpigt, men med en möjlighet att utvecklas mot en allt större kontroll och smidighet. Personalen intar i sin tur positionen av att vara en utvecklings- och lärandeförebild. Personalen blir betydelsefull som den som visar hur de kroppsliga övningarna ska göras.
Ur en samtalsanteckning kan utläsas att ett särskilt motoriskt rö- relsemönster har fångat personalens blick, uppmärksammats och tecknats ned.
Denna vecka har personalen lagt märke till att han drar åt hö- ger när han går. En dag observerade personalen att han gick på hela högerfoten men på tå med vänsterfoten.
Identitetsbilden av det motoriskt annorlunda barnet framträder i det skriftliga materialet ovan, då det beskrivna sättet att gå, att dra åt höger och att gå olika med fötterna, utmärker sig som speciellt. Gränser skapas på så vis omkring sätt som barn rör sig på, utifrån föreställningen om att barnet bör gå med båda hela fötterna i mar- ken.
Ett specifikt kroppsligt beteende i form av ansiktsrörelser kan ses som av speciellt värde att notera. I en observation tydliggörs hur vissa tecken blir uppmärksammade utifrån att eventuellt kunna klassificeras och placeras i kategorin ”tics”, något som ofta sätts i samband med vissa medicinska diagnoser.
H drar med handen över ansiktet, munnen hålls ofta öppen. Observerar eventuella tics, ögonbrynen upp och ner, han blin- kar en hel del och han håller på ganska mycket med tungan.
Utifrån den observerande blicken skapas mening i barnets beteen- den genom de kroppsliga uttrycken. De kroppsliga uttrycken ger vid handen att det här är ett barn som hamnar i gränslandet för det
kroppsliga subjektet då munrörelser, ögonbryn, blinkningar och
tunga blir föremål för reglering. Genom kopplingen till tics blir barnet en gränsfigur på väg att bli ett diagnostiserat subjekt. Osä- kerheten på om det är korrekt att klassificera tydliggörs genom ut- trycket eventuella. På så vis möts identitetserbjudanden som ryms inom ramen för konstruktionen av det kroppsliga barnet respektive det diagnostiserade barnet.
I utkanten av konstruktionen av det kroppsliga barnet skapas, utöver det motoriskt annorlunda barnet, även det utagerande bar- net som på ovanliga och framträdande vis uttrycker sig med och genom kroppen. Det är önskvärt att barnet i förskolan är balanse- rat i sina kroppsliga uttryck. I ett samtal läses en anteckning upp utifrån personalens observationer av ett barn. Händelser diskuteras utifrån olika situationer som utevistelse, måltider, påklädning och aktivitet i målarrum. Inledningsvis är blicken riktad mot barnets beteende.
P1 Slåss, gör ljud, stör, river sönder andras teckningar, river ner saker, tar och kastar iväg saker. Fungerar hyfsat när hon sitter med någon vuxen, i vuxens knä, som pratar med henne hela ti- den. Kommer ett barn till någon vuxen och pratar med, frågar någonting, så blir hon som en ål, tappar fokus.
Och kan hon, så slänger hon grejor omkring sig samtidigt som man har henne i knäet. Känns som att man måste hålla henne hela tiden. Släpper man en arm, slår hon något barn när de går förbi. I dessa situationer som ovan så skrattar hon hela tiden och säger att hon ska slå någon. ”Jag ska slå dig. Jag ska slå, jag ska slå henne. Jag ska slå honom”. Så kan hon sitta och säga.
Med utgångspunkt i den fostrande och kontrollerande blicken, som haft uppsikt över de utmanande beteendena, beskrivs de kroppsliga uttrycken utifrån vad som formuleras som fungerande och inte fungerande. Att barnet agerar genom sin kropp ges metaforen hal
som en ål, då barnet slinker ur den vuxnes famn. Utöver föreställ- ningen om överdrivna kroppsliga beteenden beskriver personalen även hur barnet formulerar sig oacceptabelt verbalt sett. Detta ge- nom att barnet gör ljud, skrattar och hotar om våld, jag ska slå
honom. Identitetsbilden av ett fysiskt aggressivt barn blir måhända extra framträdande eftersom det är en flicka. I samtalet försöker deltagarna vidare att skapa mening i barnets beteende genom att konstruera olika förslag till förståelse för beteendet, för att kunna stötta barnet och kunna skapa ett sammanhang som fungerar för alla.