Förskolan som kontext har i denna studie betraktats som en insti- tutionell samhällsnära utbildningsarena med ett politiskt uppdrag
att fullfölja där en specifik blick, vilken genererar en speciell typ av tal- och textproducerande, är förekommande.
Min studie visar hur olika sätt att observera, kartlägga och do- kumentera barnet tolkas av personalen som sätt att säkerställa ett synliggörande av barns utveckling och kunskaper som en del i det pedagogiska arbetet. Studien visar också hur detta synliggörande kan bidra till att skapa identitetserbjudande och identitetstilldelan- de bilder av och för barnet i relation till olika idealbilder av vad ett barn bör veta, kunna och göra vid en viss ålder. Det ter sig betydel- sefullt att fundera över vad detta kan innebära för barn vars bete- enden blivit utmanande, oroande eller förbryllande.
Synliggörandet kan presenteras och uppfattas som en rättighet, men är också något ofrånkomligt för barnet i förskolan. Det kan vara av vikt att fundera över huruvida det finns några valmöjlighe- ter för barn och föräldrar att undanbe sig denna granskning och vad en sådan valmöjlighet i så fall skulle kunna innebära. Det em- piriska materialet ger exempel på att den observerande, individua- liserande blicken på barnet inte går barnen obemärkt förbi. Lind- gren och Sparrman (2003) framhåller behovet av etiska diskussio- ner beträffande dokumentation i förskolan.
Det enskilda barnets prestationer har hittills inte skolats mätas eller betygsättas i förskolan. Ändå har innebörden till viss del blivit just denna när personalen tolkar och omsätter sitt uppdrag. Silje- hag (2007) varnar för risken att det specialpedagogiska uppdraget teknifieras. Ett exempel från föreliggande studie på hur kartlägg- ningarna påverkar och styr blicken, är då personalen börjar tala om barn i termer av år och månader beträffande förväntade för- mågor och kunskaper. Elfström (2005) liksom Vallberg Roth och Månsson (2006) visar på en förvirring och osäkerhet inom försko- lan beträffande individuell allmänpedagogisk dokumentation. Det förefaller som om liknande uttryck även är förekommande i speci- alpedagogiska sammanhang.
Fenomenet att dokumentera är synlig i alla delar av utbildnings- väsendet liksom i samhället i övrigt. Hur en dokumentationskultur ger sig tillkänna inom förskolan är något som bekräftas genom fö- religgande studie. Det förefaller extra betydelsefullt att fundera över syften, betydelser och följder av dokumentation när det kom- mer till specialpedagogiska sammanhang. Även tidigare studier
(Gars, 2002; Hjörne & Säljö, 2008; Lutz, 2009) bekräftar behovet av sådana reflektioner.
Enofficiell dokumentationsdiskurs har tydliggjorts och förstärkts i den reviderade läroplanen för förskolan. Där har förskolläraren gjorts ansvarig för att ”varje barns utveckling och lärande kontinu- erligt och systematiskt dokumenteras, följs upp och analyseras…” (Skolverket, 2010, s. 14). Med den reviderade läroplanen som ut- gångspunkt blir dock det centrala i uppdraget att se till hur försko- lan svarar upp mot målen och "det handlar ytterst om att utveckla bättre arbetsprocesser” (s. 14). Detta betyder att det finns möjlig- heter att förskjuta fokus. En vändning från en jämförande blick på barnet, som därmed kan bli objektifierande, till ett tydligare sikte mot hur förskolan agerar för att utmana barns lärande och för att säkra deras möjligheter till utveckling, demokrati och inflytande kan skapa andra förutsättningar att ta sig an uppdraget.
Dahlberg med flera (2007) menar att komplexiteten och rikedo- men riskerar att gå förlorad om vi förlitar oss till enkla kartlägg- ningar eller klassificeringar av hur barn är. Min studie visar hur det finns en risk att de olika kartläggningarna och sätten att dokumen- tera barnet blir till förenklade, statiska sanningsdokument om in- dividen. Dessa kan begränsa utrymmet för barn att vara, göra och kunna olika.
Det är intressant att konstatera hur kartläggningar som MPU och RUS fått inflytande över den specialpedagogiska praktiken i denna förskolekontext och begrunda hur alternativen skulle kunna se ut med en förskjutning i blick mot pedagogiska processer, även då det kommer till beteenden som förbryllar, oroar eller utmanar. Hur skulle förskolans diskursiva och sociala praktik se ut om den pro- blembeskrivningsblankett, med färdiga kategorier, som stundom brukas som en första ingång till mötet med specialpedagogiken och specialpedagogen, avskaffades? Vad skulle hända om man inom förskolan slutade att tänka och tala om barnet i termer av utveck- lingsområden och försökte överskrida denna förståelse? Vad skulle hända med blicken då?
Med intentioner om att stötta barnet mot en positiv utveckling tenderar insatserna att rikta stort fokus på att barnen ska utveck- las, vilket är en del av uppdraget, men mot och för framtiden med träning och korrigering. Kanske sker dessa kompensatoriskt inrik-
tade insatser i någon mån på bekostnad av ett tydligare ”här- och nu”-inriktat synsätt, där barndomen ses som ett tillstånd med vär- de i sig självt, och där barnet i högre grad får utveckla kompetenser som aktiv, delaktig, medskapande och kunskapssökande. En post- modern kunskapssyn frågar till exempel inte efter ett normalt ut- vecklingsförlopp (Nordin-Hultman, 2004). Förskolan konstruerar barn inte bara som framtida medborgare, utan också barnet som förskolebarn. Barnet och barndomen kan, likt inom barndomsso- ciologin, förstås som socialt konstruerad (James & Prout, 2003). Förhållningssätt som erkänner att det inte finns en universell eller naturlig barndom, utan flera olika (Dahlberg med flera, 2007), skulle kunna öppna upp för olikheter att få ökat utrymme inom förskolan.
Komplexiteten i förskolans uppdrag tydliggörs exempelvis genom det i materialet motstridiga talet om att utgå från barnets egen ut- veckling och samtidigt bruka kartläggningar och tester som be- gränsar utrymmet för variation. De diskursiva utsagorna visar att det blir problematiskt för personalen att väva samman dessa olika delar. Likaså synliggörs hos specialpedagogerna såväl en osäkerhet omkring, och ett eget ifrågasättande av, den dokumentation som förs, som framhävandet av densamma. I talet framträder såväl aspekter omkring rätten till olikheter som synsätt där homogenise- rande bedömningar får plats och fyller en funktion utifrån det uppdrag som personalen är satta att verka för i förskolan.