Gränsen för konstruktionen av barnet som behövande och kon- struktionen av det resurskrävande barnet kan stundom bli överlap- pande. Barnet som behövande kan formuleras i termer av barnet som resurskrävande, vilket följande citat ur ett åtgärdsprogram synliggör.
F har i ett och ett halvt år varit i behov av riktat assistentstöd för att kunna må bra i sin vardag i förskolan.
För att barnet ska kunna må bra har det krävts riktat assistentstöd, vilket betyder en person som funnits till för det specifika barnets skull. Det behövande barnet skapas i en identitet som resurskrä- vande genom det särskilda, riktade, assistentstödet.
I samtal där personalen tar sin utgångspunkt i upplevda dilem- man formuleras följande.
P2 Nej, jag.. Amen det finns ju barn som man kan säga, har sånt beteende som kräver en person vid sidan. Eller nära. Alltså det vet ni. Det är då en förskollärare. Det krävs mycket att ta hand om det barnet. -- Som följer honom, kan man säga. Det är inte målet naturligtvis. Utan målet är att han, eller han/hon, ska fungera som.. Men det är ändå många perioder som man måste följa med i närheten. Och då blir det ju det att, ni vet, man är två då. Om två barn. Och så blir resten av barngruppen med en (personal, min anmärkning).
Barnet konstrueras som i behov av vuxenstyrning och en nära väg- ledning på grund av ett icke-fungerande beteende. Detta skapar en identitetsbild av någon som är så krävande att det finns behov av en vuxen person vid sidan av, som följer och som tar hand om, barnet. Målet är att det krävande barnet ska fungera som alla andra barn. Detta mål är något som inte riktigt kan uttalas i denna diskursiva praktik. Personalen framställer sig som någon som slits mellan det enskilda barnet och resterande barngrupp på grund av närheten till ett barn istället för en mer vanlig indelning, där perso- nalen sinsemellan delar barngruppen i ungefär lika stora grupper att ansvara för. I talet söker personalen samhörighet och en gemen- sam förståelse och stöd för sina uttryck, genom Alltså det vet ni. Att vara nära kopplas här ihop och fylls med fostrande innebörder genom uttrycken att följa någon respektive att följa med i närhe- ten. Att vara nära får således en annan innebörd än i konstruktio- nen av barnet som behövande, där omsorg blir mer framträdande. I en problembeskrivningsblankett med ett kryss för socioemotio- nella svårigheter talar de kompletterande upplysningarna om att personalen har ägnat mycket tid åt barnet. Det är betydelsefullt för personalen att barnet införlivas i ett socialt sammanhang där bar- net kan skapa vänner.
Vi har ägnat mycket tid åt O. Nu vill (vi, min anmärkning) hjälpa honom att få kontakt med sina kamrater.
Identitetsbilden av någon som är tidskrävande och har svårigheter i sina sociala relationer framträder när texten inleds med framhål- landet av den myckna tid som ägnats åt barnet. Uppdraget är att barnet ska få kontakt med sina kamrater. Kontakttagandet ska ske med hjälp av personalen som kan stödja och vägleda barnet in i ett fungerande socialt samspel.
En skriftlig nulägesbeskrivning i ett åtgärdsprogram visar hur barnet som resurskrävande konstrueras. I beskrivningen framgår att personalen överväger att äska mer vuxenresurser då de inte kan arbeta förebyggande.
T uppvisar stressymptom och verkar otrygg och personalen upplever att situationen blivit värre. T gör fler utfall nu, än tidi- gare. De vuxna hinner inte arbeta förebyggande då de upplever sig vara för få. Personalen kan ej hitta några särskilda mönster då detta sker utan det kan vara när som helst. Personalen har till denna träff även bett … (namn, troligen rektor, min an- märkning) att närvara för att diskutera eventuell resursför- stärkning i gruppen.
Det resurskrävande subjektet synliggörs med kompletterande iden- titetsbilder av att vara stressat, otryggt och oförutsägbart samt ag- gressivt genom sina utfall. Resursförstärkningen på avdelningen formuleras i föreliggande fall som riktat mot gruppen, men med anledning av det resurskrävande enskilda barnet. Barnet som re- surskrävande positionerar därmed personalen som otillräcklig och i behov av förstärkning.
Rekapitulering och reflektion
I kapitlet har jag illustrerat hur barn formas som, och hur begräns- ningar respektive utrymme skapas för barnet att forma sig som, subjekt inom och i gränslandet av den inkluderande förskolans ra- mar. Detta såsom det framträder i den diskursiva praktiken. I ana- lyserna har strävan varit att överskrida en binär förståelse av nor- malitet och avvikelse genom att undersöka hur gränsdragningar och utrymme framträder på olika vis inom olika konstruktioner av barnet.
De olika konstruktionerna av barnet som subjekt ska förstås som stundom mer stabila, ibland tillfälliga samt ofta överlappande och genomkorsande. Det analyserade materialet belyser också hur och vilka identitetserbjudanden eller identitetstilldelningar som formu- leras inom dessa diskursiva ramar.
Vidare ger analyserna exempel på hur personalen positionerar sig och positioneras i relation till förskolans uppdrag och till barnet som subjekt. I detta uppdrag av lärande och utveckling liksom fostran och omsorg synliggörs dubbelheten och komplexiteten i de mångfasetterade processer där både homogenitet och heterogenitet får betydelse. I subjektiveringsprocesserna styrs personalen av vissa ramar och diskurser. De har också möjlighet att positionera sig ge- nom att upprätthålla, förhandla eller förkasta olika föreställningar om barnet. Detta inom ramen för det som är tillåtet att uttrycka i tal, men även i det som blir synligt i text om barns olikheter och förskolans uppdrag.
I konstruktionen av barnet som växande och utvecklingsbenäget blir, i och genom blicken som övervakar för att främja barns ut- veckling och lärande, stadiebundna och universella sätt att förstå barns utveckling centrala. Det mest betydelsefulla för personalen är att de ser att det sker någon form av utveckling eller förändring i barnets beteende. Förskolan framställs som betydelsefull i uppdra- get att främja barns utveckling och i detta sammanhang blir kon- struktionen av ålder aktuell. Ålder ter sig som ett mått med tyngd i konstruktionen av det växande och utvecklingsbenägna barnet, lik- som i andra konstruktioner, där den närmaste sociala gruppens jämnåriga kan komma att utgöra referensram för huruvida någon ska komma att betraktas som sen eller försenad utvecklingsmäs- sigt. På detta sätt verkar den disciplinerande makten både homo- geniserande och individualiserande genom de bedömningar och jämförelser som görs då barnet som ett växande och utvecklings- benäget subjekt skapas.
I konstruktionen av barnet som reglerat har grenar som det kroppsliga, det sociala och kommunikativa, det lekande respektive det kännande och tänkande barnet blivit framträdande. I konstruk- tionen av barnet som transparent och mätbart blir blicken mätan- de, klassificerande och registrerande. Materialet har visat hur do- kumentationen kan uppfattas och brukas som en garanti för för-
skolans lärande- och utvecklingsuppdrag och som verktyg då för- skolans personal görs ansvariga för att dokumentera hur barns ut- veckling framskrider. Samtidigt kan brukandet av en viss typ av dokumentation, mer eller mindre vetenskapligt förankrad, medver- ka till att rikta blicken mot barnet utifrån förenklade föreställning- ar om den vanliga, normala, eftersträvansvärda utvecklingen som många barn följer. Det saknas då ett ifrågasättande av vilken eller vilka kunskaps- och människosyner som dokumentationen i sig självt förmedlar. De statiska mätningar, som dokumentationen i fråga innebär, påverkar personalen och kan verka begränsande för barns utrymme att vara, göra och kunna olika.
Personalen positionerar sig genom att i positiva ordalag framstäl- la dokumentationen med innebörden att genom verktygen få veta var i utvecklingen barnet befinner sig. Det kan ses som en utveck- lings- och lärandepositionering som legitimerar deras agerande. Det förekommer likaså positioneringar med försök att ta avstånd från en alltför snäv, åldersbaserad bedömningsdiskurs som fram- träder genom ett specifikt skriftligt material. Avståndstagandet lå- ter sig svårligen göras, då kartläggningar och träningsmaterial un- derordnar såväl barn som personal i det som blir den dominerande diskursen.
I utkanten av konstruktionen av barnet som transparant och mätbart framträder det diagnostiserade barnet. Diagnoser kan ses som samhällets sätt att synliggöra, kategorisera, klassificera och fördela individerna. Då barnet konstrueras som diagnosticerat kan utrymme skapas för ökad resurstilldelning och konstruktionen ver- kar legitimerande för kontakt med andra instanser såsom medicin och psykiatri. Diagnosen kan även verka legitimerande för barnets agerande och därmed i viss bemärkelse bli skuldbefriande.
I konstruktionen av barnet som tryggt och rutiniserat förstås barnet i relation till sin förmåga att förstå, acceptera och därmed inordna sig i och behärska förskolans rutiner, ritualer och aktivite- ter. Genom detta erövrande av praktiken skapas det trygga barnet, vilket eftersträvas som en viktig del inom förskolans ramar. Genom institutionens rutiner positioneras såväl barn som personal.
Konstruktionen av barnet som ett behövande subjekt bidrar till att rättfärdiga en mer ”omsorgande” än prestationsinriktad verk- samhet. Ibland överstiger de individuella behoven det förskolan
kan erbjuda. Konstruktionen av barnet som behövande och kon- struktionen av det resurskrävande barnet kan stundom bli överlap- pande. Det resurskrävande barnet positionerar personalen som otillräcklig och i behov av förstärkning, då gränser och utrymme för barn att behöva och kräva olika förhandlas.