Behovet av en större bostad
När man får barn krymper utrymmet där man lever och familjen känner ofta behov av en större bostad. Det är en praktisk fråga men också en ekonomisk fråga om man väljer att skaffa en större bostad. Det är även en fråga om livsstil. Vi ser idag tecken på två nya tenden- ser i barnfamiljers bosättningsmönster. En del barnfamiljer väljer att stanna kvar så länge de kan i innerstaden, där de bott innan barnen föddes, medan andra väljer att flytta långt ut på landsbygden. Det första mönstret är förbundet med en ny positiv värdering av staden som boende- och livsmiljö, medan det andra speglar ett annat nytt samhällsfenomen, den rörliga livsstilen, vilken är möjlig tack vare det ökande innehavet av bilar och bättre kommunikationer liksom möjligheterna till viss flexibilitet, när det gäller arbetstider. Båda dessa bosättningsmönster bygger på en aktiv livsstil, som kräver resurser av olika slag. Goda ekonomiska resurser behövs för att ha råd att bo centralt i stan liksom för att ha råd med en eller flera bilar och andra kostnader förbundna med mycket bilresande, när man bor på landsbygden.
I Stockholm, där bostadsbeståndet i de centrala delarna av staden sedan lång tid tillbaka dominerats av små lägenheter, har mönstret i barnfamiljernas beteenden på bostadsmarknaden visat en utflyttning av småbarnsfamiljer till småhusområden i stadens ytterområden eller utanför staden. Detta är ett mönster som beskrivits i studier sedan 1940-talet (Ahlberg 1958). Tre förhållanden har varit avgörande för barnfamiljers flyttningar sett ur ett långt perspektiv, nämligen bosta- dens storlek, den ekonomiska konjunkturen och barnens åldrar. Detta flyttningsmönster består idag. Under åren 1998–2002 visar exempelvis utflyttningen från stadsdelen Östermalm i Stockholm att från stads- delen till övriga delar av Stockholm flyttar ca 3 500 personer per år, dvs. 45 procent av utflyttarna. Till Stockholms län flyttar drygt 2 000 personer varje år, ca 30 procent av utflyttarna. Övriga utflyttare, 25 procent, flyttar till andra delar av Sverige eller utomlands (USK 2004). Bara i de få områden av Stockholm som domineras av villabe- byggelse – Bromma, Älvsjö och Hässelby – stannar barnfamiljerna kvar eller flyttar in.
Fler barnfamiljer bor kvar längre i innerstaden
Antalet barn födda i Stockholm har under de senaste åren ökat. År 1997 föddes 8 500 barn och år 2002 var antalet nyfödda barn 10 300. Under 2003 bodde drygt 34 000 barn i innerstaden (USK). Antalet barn i staden idag visar att i innerstaden är antalet barn större än i ytterstaden, vilket kan vara ett nytt fenomen som visar att barn- familjerna inte flyttar iväg från innerstaden lika snabbt som tidigare och att de accepterar att bo i små lägenheter. Trots denna påtagliga förändring håller fortfarande det gamla mönstret i sig och fler famil- jer med barn, som ännu inte fyllt fyra år, flyttar från Stockholm än som bor kvar.
Att barnfamiljerna idag dröjer sig kvar längre i stan, innan de flyttar iväg till ytterområdena och större bostäder, visar sig också i andra städer i landet och tyder på att det generellt blivit mer populärt än tidigare för barnfamiljer att bo inne i stan. Även om det i Stockholm efterhand blivit något lättare att hitta rymliga bostäder centralt kvar- står ändå problemet med trångboddhet i innerstan, därför att bo- städerna i innerstan fortfarande är få och ofta dyra.
Anledningen till att barnfamiljerna väljer att bo kvar längre än tidi- gare kan bero på att här finns välbetalda arbeten och att man
uppfattar miljön i sig som attraktiv att leva i. Föräldrar med små barn tycks uppskatta särskilda kvaliteter hos stadslivet som de inte gärna vill ge upp, även om vardagen förändras radikalt, när barnen föds. Av en aktuell intervjustudie med några kvinnor i Stockholms innerstad framgår att dessa kvinnor ser bättre möjligheter där än i ett villaom- råde att leva på ett sätt som de tycker är bra. Det är närheten till akti- viteter och kontakter med andra människor som återkommer i deras beskrivningar och som framstår som stadslivets särskilda tillgång. Denna närhet uppskattar de både för egen del och för sina barn. Kan- ske är denna tydliga markering av kvinnornas egna intressen något som är nytt för den nuvarande generationen unga mödrar, vilka ser det som en uppgift inte bara att tillgodose barnens intressen utan även tillfredsställa sina egna och att hitta en ”balans” för att jämka dessa med varandra. Så här uttrycker en ung mamma sin uppfattning om att man som mamma inte bara tar hänsyn till barnens miljöintressen utan väger även in sina egna:
”…jag kan tänka mig att vår generation, man vill förverkliga sig själv och sen kunna hitta en kombination och ändå att barnen får sin tid, att hitta balansen och det kan nog vara lättare om man bor inne i stan. Förr tror jag nästan att det var lite skamligt att bo inne i stan med barn. Om man tänker bort att det är så dyrt så tror jag att man trivs mer med att bo i stan” (Schantz 2004, s. 27).
Fysisk närhet till andra människor och inrättningar, där folk samlas, underlättar möjligheterna till ett social liv. En kvinna uppskattar lekplatserna i stadens parker, därför att här finns andra personer för både henne och barnen att vara tillsammans med. Hon jämför med ett villaområde, där alla
”hade varsin sandlåda och varsin gungställning på tomten, i de område- na finns ju sällan någon lekpark så de där ungarna hade egentligen inga naturliga träffytor och när de är små så går de ju inte till varann på sam- ma sätt och då vet jag att jag tänkte att vi hade det så himla bra för här gick man till parken och där träffade man jättemycket folk och ungarna träffade kompisar och det fanns bra miljöer” (Schantz 2004, s. 28).
Just möjligheten att kunna kombinera barnens och egna önskemål framstår som särskilt bra i staden för de intervjuade kvinnorna.
”…att bo i stan ger mig en möjlighet att gå ut en kväll och träffa kompisar och ändå känna att man är mamma och finns där” (Schantz 2004, s. 29).
Staden ger två fördelar när det gäller socialt liv, dels det stora utbu- det av aktiviteter och verksamheter på olika platser i staden, dels det lokala livet i stadsdelen. Det är särskilt den senare möjligheten som
underlättar de sociala kontakterna och är viktig för barnen. Att kunna röra sig ute på egen hand liksom att känna folk lokalt ger trygghet. För familjer med tonårsbarn innebär det att tonåringarna inte behöver ge sig av lika långt hemifrån som om de hade bott i en förort utan de finns närmare hemmet, när de söker sig utanför sina uppväxtkvarter och in till city (DN 2005-01-03). City framstår inte heller som lika främmande för barn och tonåringar som vuxit upp i staden som för barn från förortsmiljöer.
Är kvinnor mera tilltalade av att bo i innerstaden än män? En amerikansk studie från 1970-talet av kvinnors och mäns inställ- ning till olika platser att bo på visade att det fanns ett tydligt köns- rollsmönster i deras inställningar (Saegert & Winkel 1980). Medan männen såg det som bättre att bo i eget hus utanför de centrala delarna av staden, ansåg kvinnorna att det var mera tilltalande att bo centralt. En förklaring till denna skillnad såg man i kvinnors och mäns olika intressen för sociala kontakter. I staden ansåg kvinnorna att de mycket lättare kunde få sociala kontakter än i ett villaområde eller i en förortsmiljö. Männen, som ansåg att ett eget hus i ett villa- område bäst tillfredsställde deras behov av avkoppling och rekrea- tion efter arbetet, kände inte samma behov av socialt umgänge på fritiden som kvinnorna.
Den förändrade mera positiva syn på staden som boendemiljö och som uppväxtmiljö för barn som vi möjligen ser i Sverige idag kan bero på att kvinnorna hävdar sitt sociala intresse starkare än tidigare, definierar sin roll visàvis barnen på ett nytt sätt och kanske också att män mera kommit att uppskatta stadsboende. Det senare kan i sin tur hänga samman med att det är i innerstaden som många av de mest attraktiva arbetena finns (Nilsson 2003). Att uppskattningen av staden har med föräldrarnas arbetssituation att göra betonas av Karsten (2002). Karsten har studerat det aktuella bosättningsmönstret i Amsterdam och finner samma förändring i inställningen till staden som uppväxt- och livsmiljö som vi nu tycker oss se i Sverige. Också i Amsterdam var det tidigare så att barnfamiljerna flyttade ut till mera naturlika boendeförhållanden utanför innerstaden. Att barnfamiljerna dröjer sig kvar i centrala Amsterdam idag, vilket medfört en
gentrifiering av delvis förfallna innerstadsområden, kan ha att göra med kvinnornas nya positioner på arbetsmarknaden, menar Karsten. Kvinnors ökande inriktning på yrkeskarriär
Allt fler kvinnor skaffar sig välbetalda och kvalificerade yrken och väljer ofta av den anledningen att bo centralt i staden. Närhet blir en förutsättning för att kvinnorna ska klara av att hantera sin vardag och förena barnomsorg med yrkeskrav. Dessa kvinnor har definierat sin roll som mödrar på nytt sätt, framhåller Karsten. Under det senaste decenniet har det särskilt i de stora städerna i Holland blivit tydligt att unga mödrar anammat denna nya roll och att de ställer nya krav på barnomsorgen. Korta avstånd också till annan service underlättar för dem och sparar tid. I staden ser dessa föräldrar dess-
utom, påpekar Karsten, många möjligheter för deras barn att ut- vecklas och stimuleras på ett berikande sätt. Kvalitet är ett ledord för människor med denna livsstil. Förutom barnomsorg och skolor med kvalitet önskar de också fritidsaktiviteter av hög standard för sina barn. Bakgrunden till detta är inriktningen hos dem själva att prestera väl, att sträva efter och uppnå högt uppsatta mål.
”The element of personal achievement in out-of-school contexts is most apparent in the increase in many new leisure domains for children. These are places where children are supposed to broaden their horizon and improve individual skills. ---Parents are very much aware of the importance of personal achievement and stimulate the participation of their children in a broad range of activities” (Karsten 2002, s. 238).
För att kunna uppnå dessa mål, vilka förutsätter ett utbud av många olika slag av aktiviteter, måste tillgången till dem finnas på icke alltför långt håll. De måste vara möjliga att nå utan tidskrävande resor. Den geografiska närheten blir viktig.
Landsbygdsboende med en urban livsstil — konsekvenser för barnen
Ett annat samtida nytt bosättningsmönster i Sverige är att en del barnfamiljer väljer att bosätta sig på landsbygden utanför större städer eller tätorter. Med bil kan de snabbt ta sig till sina arbeten och ge barnen skjuts till deras aktiviteter. Som Forsberg & Carlbrand (1993) har visat är barnfamiljer normen bland inflyttarna på lands- bygden i Mälardalen. Amcoff hävdar att denna ”kontraurbanise- ring”, utflyttningen från staden, har en lång tradition.
”Kontraurbaniseringen är primärt ett uttryck för förändrade boende- mönster. Under 1900-talet har boendet fått en mening i sig för männi- skor. Det är inte längre ett bihang till arbetet. De växande pendlings- möjligheterna har möjliggjort ett rumsligt åtskiljande av arbete och boende” (Amcoff 2000, s. 2001).
Kring 1970 blev det möjligt för allt fler att bosätta sig på landsbygden och arbeta i stan i och med ökande bilinnehav och höjning av vägstandarden, en utveckling som blivit allt mer påtaglig sedan dess (Amcoff 2000). Som Amcoff påpekar blir bostadsplatsen med dessa nya möjligheter viktig på ett nytt sätt genom att den kan värderas för fler och andra egenskaper än omedelbar närhet till arbetsplatsen. Motiven för att bosätta sig på landsbygden kan därför vara olika för olika människor och kan bero på att individerna har en förankring på landsbygden och att de därför känner sig hemma i denna miljö, på att de längtar dit av andra skäl eller på att de föreställer sig att landsbygdsboende är bra för barn och att de här kan förvärva en rymlig bostad till en rimlig kostnad. Utifrån intervjuer med inflyttade landsbygdsbor konstaterar Stenbacka att ”Landsbygden är en
”De värden som här /i intervjuerna/ betonas kan i viss mån konkreti- seras: det är fråga om närheten till naturen, tystnaden eller frånvaron av trafik och avgaser. Det finns också värden som uttrycks i termer av käns- lor och uppfattningar om den sociala miljön; det positiva med ett små- skaligt lokalsamhälle som inger känslor av delaktighet, lokal identitet och ett allmänt lägre tempo. Landsbygdsboendet ger många gånger tillgång till ett ’ostört utrymme’, en plats man kan känna att man själv ’rår över’” (Stenbacka 2001 s. 141).
Att bo på landsbygden, föreställer sig en del småbarnsföräldrar, ger deras barn möjligheten att växa upp i lugn och ro genom närheten till naturen och med gott om plats och utrymme (Nordström & Mårtensson 2001, s. 16). Men att bo på landsbygden utan att ha sitt arbete där betyder i regel att livsstilen knappast blir lantlig, vilket man kanske föreställer sig, innan man flyttat dit. Resorna till och från bostaden upptar mycket av familjens tid, inte bara till och från arbete och skola utan också till och från fritidsintressen av olika slag som Tillberg visat (2001a). Snarare än att vara tydligt platsförankrade och vistas mycket i bostaden och dess närhet tycks barn och
barnfamiljer på landsbygden med en rörlig livsstil tillbringa mycket tid med att ta sig till olika platser, eftersom platsen där de bor oftast inte erbjuder de aktiviteter de söker på sin fritid och som deras vänner och barnens kamrater ägnar sig åt. Konsekvenserna för barnen blir att de blir beroende av sina föräldrar för skjuts till sina aktiviteter långt upp i åldrarna och att de tillbringar mycket tid i bil. En delvis annorlunda situation är det för det fåtal barn, vars föräldrar arbetar på landsbygden i lantbruk eller i annan ortsbunden verk- samhet, vilka lever med en för landsbygden traditionell livsstil och har en social förankring där (Nordström & Mårtensson 2001, s. 18).
Tillberg har studerat barnfamiljers fritidsresor med bil och jämför hur mycket tid barnfamiljer bosatta på tre olika orter tillbringar med att resa till aktiviteter på fritiden. Hon valde barnfamiljer, därför att det är denna grupp, som är störst bland dem som flyttar från städer till tätortsnära landsbygd. Dessa barnfamiljer hade barn i skolåldern. De tre orterna, Gävle, Ockelbo och Hillevik–Utvalnäs tillhör samma region och Gävle, med 70.000 invånare, är den största staden i regionen. På 50 kilometers avstånd från Gävle finns Ockelbo, med 3.000 invånare, och på 20 kilometer från Gävle ligger Hillevik–
Utvalnäs, tätortsnära landsbygd. Tillberg konstaterar att avstånden till barnens fritidsaktiviteter är större än avstånden till föräldrarnas fritidsaktiviteter men framhåller att föräldrarna ser barnens fritids- aktiviteter som viktiga för barnens utveckling till självständiga indivi- der. Därför låter föräldrarna barnen i stor utsträckning själva be- stämma i vilka organiserade fritidsaktiviteter de vill delta i och an- passar sig tidsmässigt efter sina barn. Precis som Karsten påpekat värderar många unga föräldrar möjligheterna för deras barn till ut- vecklande fritidsaktiviteter högt. Barnens fritidsaktiviteter ser de som sätt för barnen att lära sig sätta upp mål för sina strävanden, att bli duktiga och prestera väl. Av Tillbergs studie framkom att barnens fri