detta anledningen till att familjerna, som Tillberg
konstaterar, anser att
”…tiden tillsammans med barnen /behöver inte/ tillbringas stationärt. I stället betonas umgänget med barnen inom ramen för fritidsaktivi- teterna liksom stunden i bilen, som ger möjlighet till intensivt umgänge i form av ostörda samtal i bilen, ofta med ett syskon i taget. I fyra av de tio intervjuade familjerna är det på grund av barnens aktiviteter omöjligt att samla familjen till en gemensam måltid. Kanske är ’samtalet i bilen’ snart en mer relevant kliché än ’samtalet vid köksbordet’?” (Tillberg 2001b, s. 83).
Det är intressant att observera den motsägelsefullhet som tycks finnas hos dessa familjer, som valt att bosätta sig så att de fått stora möjligheter till förankring på platsen där de bor men som uppehåller sig så lite där att de knappast alls tycks utnyttja dessa möjligheter. Mer än något annat tycks familjerna ha valt en rörlig livsstil. Den rörliga livsstilen innebär inskränkningar för barnen, som på egen hand inte kan ta sig till sina aktiviteter.
Har barn i staden bättre möjligheter att röra sig ute på egen hand än barn på landsbygden?
Tillberg jämför i vilken utsträckning barnen på de tre orterna har möjlighet att på egen hand, till fots, med cykel, buss eller andra all- männa kommunikationer, ta sig till sina fritidsaktiviteter och finner att det är stor skillnad mellan de tre grupperna av barn. Hon kon- staterar att
”Landsbygdsbarnen har överhuvudtaget en mindre grad av självständig rörlighet än Gävle- och Ockelbobarnen, det vill säga de cyklar och går mindre och åker i stället mera buss och bil. På grund av landsbygds- barnens restider, och på grund av att de ofta stannar på stan en stund mellan skolans slut och fritidsaktiviteternas början, tillbringar de ofta mindre tid hemma och i bostadens närmiljö än Gävle- och Ockelbo- barnen” (Tillberg aa s. 84).
Tillfrågade om barnen får cykla på egen hand tycks barnen i Gävle- familjerna ha minst restriktioner. Föräldrarna anser att det i staden finns bra cykelvägar och därför tillåts barnen cykla tvärs igenom stan till sina olika aktiviteter. Gävlebarnen rör sig alltså själva över hela staden men de har sin lokala förankring i sina bostadsområden. Det betyder att deras förhållande till staden är av ett annat slag än lands- bygdsbarnens, som är bekanta med Gävle men som främst känner till de centrala delarna av staden, där de uppehåller sig för sina fritidsaktiviteter och för att bli hämtade och lämnade av sina föräldrar på vägen hem. Landsbygdsbarnens kontakt med staden blir därför av en mera ytlig och tillfällig karaktär än stadsbarnens, som har egna erfarenheter av att leva i staden. Staden för lands- bygdsbarnen blir en bakgrund för deras aktiviteter, inte en plats i sig. Man kan anta att det just varit för att deras barn skulle ha en mer påtaglig förankring på en plats som landsbygdsbarnens föräldrar valt
att bosätta sig på landsbygden. När barnens aktiviteter och verksamheter emellertid inte finns där uppstår inte dessa möjlig- heter till platsförankring. Det paradoxala inträffar att landsbygds- barnen blir duktiga på att orientera sig i staden men känner till sta- den på ett ytligare sätt än stadsbarnen. En vanlig föreställning är ju annars att stadsbor har ett ytligt förhållande till fysisk medan lands- bygdsboende har en mera gedigen platsförankring. Men som Lindén konstaterat innebär att bo och leva på en plats olika saker för
människor med olika livsstil (Lindén 1999). Också i stan ser vi idag att skolbarns vardag kan präglas av stor rörlighet och liten plats- bundenhet, när föräldrarna väljer skola för sina barn långt ifrån bo- staden och bostadsområdet. En annan företeelse som påverkar barns livsstil är att allt fler barn idag har frånskilda föräldrar och bor växelvis hos föräldrarna; det vill säga att de pendlar mellan föräld- rarnas olika bostadsmiljöer.
Barns behov av att röra sig på egen hand
Barns behov av självständig rörlighet är något annat än att leva med en rörlig livsstil tillsammans med föräldrarna, påpekar Tillberg. Hon framhåller att barn behöver stabilitet
”i form av att vistas i en fysisk miljö vars radie ger dem möjlighet att själva lära känna och ’erövra’ området /där de bor/. De behöver också stabilitet i form av att ha samma människor omkring sig under långa sammanhängande perioder, för att kunna bygga upp nära relationer” (Tillberg aa s. 86).
Barnens ålder är viktig för att förstå hur barn relaterar sig till sin fysiska omgivning. Det behov av stabilitet som Tillberg pekar på är viktigt för små barn och utgör en förutsättning för att de senare ska kunna utforska sin fysiska omvärld. Stabiliteten ger dem trygghet men utgör också en förutsättning för att de ska förstå hur platsen är uppbyggd och fungerar. Det tar lång tid för barn att få denna kun- skapsmässiga förståelse. När de fått denna förståelse är det naturligt att de börjar utforska vad som finns bortom det kända och lär sig hur det kända relaterar till det okända. Successivt utvidgar de sina revir. Takten i vilken de gör detta måste de bestämma själva för att de ska kunna tillgodogöra sig de erfarenheter som de skaffar sig genom sina utforskande aktiviteter och inlemma dem i sitt upplevande.
Utforskandet bör ske på sådant sätt som är naturligt för dem och för barn sker detta främst via sinnespräglade erfarenheter. Dessa kan inte ersättas av vad vuxna berättar eller vad som på annat förmedlas indirekt till dem (Rissotto & Giuliani 2005). Barnets självständiga rörelse – till fots eller på cykel – är det för barnet bästa sättet att utforska och lära känna sin fysiska omgivning. Härigenom får barn egna erfarenheter, som inte bara är grunden för deras kunskaper om sin omgivning utan också grunden för deras trygghet och självtillit. Att bygga upp denna trygghet tar tid.
Avslutning
Som konstaterats av olika forskare (Tillberg 2001a, b; Karsten 2002) ägnar många barnfamiljer idag sina barn mycket uppmärksamhet och anstränger sig på olika sätt för att ge dem en barndom, som är trygg och berikande på samma gång. Att ge sina barn en barndom, som både är trygg och berikande, innebär att förstå att barnen själva och på sitt eget sätt måste få upplevelser och erfarenheter som ger dem dessa kvaliteter. Det betyder att förstå barnens behov av egna erfarenheter. Förhållningssättet till den fysiska omgivningen kan därvid vara ett sätt att förstå detta behov och visa sig i om man låter barnen få utforska den på ett sådant sätt som är naturligt och möjligt för barn på egen hand.
Valet av bostadsort är en viktig del av omsorgen om barnen och idag har många föräldrar möjligheter att träffa ett eget val. Men att välja bostadsort medför både möjligheter och begränsningar beroende på hur man i övrigt kan och vill leva. Önskemålet om en bra boendemiljö kan komma i konflikt med önskemålet om att leva ett rörligt liv. För barn får dessa önskemål konsekvenser för hur de kan tillgodogöra sig uppväxtplatsens tillgångar. För barn i skolåldern ökar beroendet av föräldrarna, när barnen inte på egen hand kan röra sig utanför sin närmiljö och själva söka sig till kamrater och aktiviteter.
Stadsboende och landsbygdsboende innebär olika slags friheter och begränsningar för barnen också vad gäller relationen till föräldrarna och är beroende av föräldrarnas livsstil. Föräldrarnas höga grad av egen rörlighet är en annan slags rörlighet än den skolbarn utvecklar på egen hand. Föräldraidealet att fostra självständiga individer genom att stödja barnens olika önskemål om olika fritidsaktiviteter stjälps, när detta stöd sker på föräldrarnas villkor och inte på barnens. Det medför att barnen blir kvar i ett beroende till föräldrarna. Familjens
bosättningsmönster liksom livsstil får konsekvenser för barnens själv- ständighet.
Referenser
Ahlberg, G. (1958), Befolkningsutvecklingen och urbaniseringen
i Sverige 1911–1950. Stockholm, Monografier utgivna av
Stockholms kommunalförvaltning
Amcoff, J. (2000), Samtida bosättning på svensk landsbygd, Geogra- fiska regionstudier nr 41, Uppsala universitet
”Det blir fler och fler barn i innerstaden”, artikel i DN 2005-01-03 Forsberg, G. & Carlbrand, E. (1993), Mälarbygden – en kreativ region?
En studie av Mälardalens landsbygd i förändring,
Forskningsrapport nr 107 från Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
”Förskole- och skolbarn, flyttningsmönster – utveckling och trender för Östermalm och stadsdelarna Engelbrekts k:a, Hedvig Eleonora, Hjorthagen–Värtahamnen, Oscars k:a och Gärdet”, pm USK, Stockholms stad, 2004-01-16
Karsten, L. (2002), Mapping Childhood in Amsterdam: the Spatial and Social Construction of Children’s Domains in the City” i Tidschrift voor Economische en Sociale Geografie – 2002, vol. 93, no. 3, s. 231--241
Lindén, H. (1999), ”Endringer i barns uteliv. En litteraturstudie og en undersökelse fra Olso” i Barn nr 1, 1999, Trondheim
Nilsson, L. (2003) “New Forms of Metropolitan Developments: Stockholm in the 20th Century”, http://bscw.few.eur.nl Rissotto, A. & Giuliani, M.V. (under utgivning 2005), ”Learning
Neighbourhood Environments: the Loss of Experience in a Modern World” i M. Blades & C. Spencer (red), Children and
their Environment, Cambridge University Press
Saegert, S. & Winkel, G. (1980), The Home: a Critical Problem for Changing Sex-roles. In G. Werkele, R. Peterson & D. Morley (Eds.), New spaces for women, Boulder, Colorado, s. 41--64. Schantz, P. (2004), ”Stadsliv och stadsmässighet – en studie av
staden som livsmiljö”, d-uppsats, samhällsplanerarlinjen, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet mars 2004
Stenbacka, S. (2001), Landsbygdsboende i inflyttarnas perspektiv.
Intention och handling i lokalsamhället, Geografiska
regionstudier nr 42, Uppsala universitet
Tillberg, K. (2001a), Barnfamiljers dagliga fritidsresor i bilsamhället –
ett tidspussel med geografiska och könsmässiga variationer,
Geografiska regionstudier nr 43, Uppsala universitet Tillberg, K. (2001b), ”Föräldrars skjutsresor till egna och barnens
fritidsaktiviteter” i Barn i stan? Om barns tillgång till
stadsbygden, red. Nyström, L. & Lundström, M., Stadsmiljö-