perspektiv på pendling.
För att förstå effekterna för barn av att deras föräldrar pendlar längre sträckor i arbetet behöver andra perspektiv komplettera dem som hittills finns företrädda i studier om arbetspendling. De vanligast förekommande perspektiven på regionförstoring inom utredning och forskning utgörs av arbetsmarknads-, hushålls- eller vardags- livsperspektiv. Arbetsmarknadsperspektivet utgår från att närings- livet behöver större arbetsmarknader, eftersom kraven på specialise- ring inom yrkeslivet ökar. Därför ligger fokus utifrån detta perspektiv på hur individer väljer att pendla för att förbättra sin arbetssituation. Pendlingen ger individen tillgång till arbete och möjligheter att välja en dynamisk arbetsmarknad. Detta kan leda till bättre jobb
i framtiden med höjd kompetens och en bättre ekonomisk standard för individen. Detta perspektiv omfattar studier av kvinnors och mäns olika resmönster, omfattningen av deras arbetspendling och positioner på arbetsmarknaden. I ett hushållsperspektiv ligger beto- ningen på frågor om hur hushållet får arbete och familj/barn att gå ihop tidsmässigt. Vad kostar barnomsorg och annan service till hus- hållet på olika platser? Vad kostar det att bo på olika platser? Hur lång tid tar pendlingen? Hushållsperspektivet utgår från famil- jen/hushållet som en ekonomisk enhet. Vardagslivsperspektivet, som ibland används synonymt med begreppet hushållsperspektiv, fokuserar på
”…individers vardagliga rutiner och aktiviteter, sett i relation till den sociala och materiella omgivningen – där ingår den byggda miljön. --- Vardagslivsperspektivet omfattar både individens aktiviteter, präglade av sitt sociala sammanhang, och den tids- och rumsspecifika kontexten. --- I vardagslivet ingår även förvärvsarbetet, alla vanliga vardagliga aktivi- teter inkluderas oavsett om de är organiserade som förvärvsarbete eller inte” (Åquist 2001).
Ett kompletterande familjeperspektiv liksom ett barnperspektiv kan på ett intressant sätt belysa hur barnen berörs av föräldrarnas arbetspendling. Familjeperspektivet skulle handla om föräldrarnas val för sin familj i en mängd olika avseenden såsom valet av bo- stadsort och hur föräldrarna väljer att fördela uppgifterna i familjen för omsorgen om och ansvaret för barnen. Föräldrarnas sociala relationer utanför familjen är också viktiga att känna till utifrån vad de betyder för stödet för barnen och samvaron i familjen. Sätten att ordna barnomsorgen är olika och får konsekvenser för familjen. Därför är följande frågor intressanta att studera: hur kan förskolan, skolan och fritidsverksamheterna kompensera föräldrarnas frånvaro för barnen. Fritidsaktiviteterna i familjen – hur sker de? Klarar bar- nen sig på egen hand? Hur kan barnen skaffa sig kamratumgänge? Vilka möjligheter har barnen att träffa sina kamrater på egen hand och vilken roll spelar föräldrarna och eventuellt far/morföräldrarna för barnens fritid och kamratumgänge, är andra viktiga frågor att
studera. Gemensamt för alla dessa frågor är föräldrarnas ställnings- tagande till att leva tillsammans som familj och hur de ser på sin uppgift att vara föräldrar för sina barn.
Ett kompletterande barnperspektiv skulle fokusera på barns behov utifrån aktuell kunskap om barn och deras olika uppväxtvillkor men också på barns möjligheter att själva yttra sig över den situation som skapas av föräldrarnas ökande arbetspendling och frånvaro från hem- met. Dessa båda perspektiv, barnperspektivet och familjeperspektivet är beroende av varandra, eftersom barnen är beroende av föräldrarnas handlingar, strategier och livsprojekt. Men barn behöver uppmärk- sammas utifrån sina särskilda behov, erfarenheter och rättigheter och därför bör ett särskilt barnperspektivet formuleras. Ett barnperspektiv på frågan om föräldrarnas arbetspendling uppmärksammar tydligt det förhållande att vi alltmer i samhället gör ansträngningar att lyssna på barnen för att höra deras uppfattningar i frågor som berör dem. Som framgått kan barns behov lätt komma i konflikt med vuxnas ambi- tioner och intressen. Den rörliga livsstil som kännetecknar många familjer i karriären blir ofta ett hinder för barns behov av förankring på en plats och av mycket tid. Barndomens tempo är långsamt.
Med dessa två kompletterande perspektiv blir det möjligt att bättre förstå vilken roll den sociala situation spelar, som den enskilde indivi- den befinner sig i och som på olika sätt har ett betydande inflytande över hennes beslut om att eventuellt pendla mera i sitt arbete. De kan också bidra till att visa vilka de vidare sociala konsekvenserna blir när den enskilde individen arbetspendlar inte bara för henne själv utan för de andra personer i hennes vardag, som är beroende av henne och som hon själv socialt, känslomässigt och på annat sätt också är bero- ende av.
Konturen av ett familjeperspektiv med exempel från en studie om föräldrars ”tidsmaximeringsstrategier”
Hänsynen till barnen spelar stor roll som Tillberg visat i sin studie om familjers fritidsresor. Barns ålder bestämmer vilka olika slags behov av omvårdnad och samvaro som föräldrarna måste tillgodose för sina barn. Barn i förskoleålder kräver närhet till föräldrar och en samvaro anpassad efter barns behov av både lek och vila. Barn un- der de tidiga skolåren kräver föräldrarnas uppmärksamhet särskilt, när det gäller skoltiden, skolvägen och läxorna. Barn i tonåren kräver annan typ av kontakt med föräldrarna. Föräldrarnas strategier för omvårdnaden och samvaron med sina barn är därför olika. I familjer med flera barn i olika åldrar kan syskonen både vara en hjälp och en komplikation i vardagens tidsplanering.
Att barnens åldrar påverkar familjens disposition av fritid och ar- bete framgår tydligt, när man kartlägger hur familjer använder tiden tillsammans. I en studie av nordiska familjer med 5 år gamla barn visar Kristjansson hur barnfamiljer utvecklar olika ”tidsmaximeringsstrate- gier” för att tänja på tidsgränserna, för att vardagen i familjen ska fungera bra och för att kunna ta hänsyn till barnens behov (Kristjans- son 2001). Dessa strategier möjliggör vad Kristjansson kallar en ”men-
tal framförhållning”, dvs. en förväntan om och förberedelse på vad som ska hända avseende tid och plats. Sådan framförhållning är enligt Kristjansson vanligare i medelklassfamiljer än i arbetarklassfamiljer.
Kristjanssons studie bygger på ett empiriskt material, som han sam- lade in i slutet av 1980-talet. De familjer, som Kristjansson studerade, karakteriserar han som ”moderna”. I dessa familjer var både mamman och pappan förvärvsarbetande, de bodde i stadsmiljö och de anlitade barnomsorg utanför familjen. Barnen hade därför flera olika arenor, där de vistades under dagen. Detta medförde att föräldrarna behövde tid för att transportera sig och barnen till de olika platserna och det krävde energi från dem att upprätthålla goda relationer till de olika personer, som deras barn var tillsammans med på dessa platser.
”Denna rumsliga utspridning --- bidrar till småbarnsfamiljens tidspress genom att vardagstiden styckas sönder av flera övergångar som alla i familjen måste gå igenom. Härmed låses en del av familjens samlade tidsresurser i mindre block, med mindre flexibilitet till följd. Dessutom är det sannolikt att de tidsstrukturer som småbarnsfamiljerna lever efter i hemmet överensstämmer med de tidsstrukturer som gäller på de publika arenor som de behöver vistas på utanför hemmet. I detta möte ställs två (tids)rationaliteter mot varandra; småbarnsfamiljens självklara uppoffrande, där uppgiften (barnets omhändertagande) i princip får ta den tid det tar, och arbetslivets där det är tidsramarna som styr upp- giften. --- all den ”extra” tid som till förskolor och daghem hämtande och lämnande föräldrar lägger ned just på dessa bestyr” (Kristiansson aa 152, hans kursiveringar).
Tidsmaximeringsstrategier är handlingsmönster, som familjer ut- vecklar för att hantera tid rationellt och i överensstämmelse med familjens sätt att leva. En vanlig strategi beskriver Kristjansson som ”praktisk framförhållning”, dvs. praktiska handlingar förbereds så att de kan genomföras snabbt, när det är dags att genomföra dem. Man dukar exempelvis frukostbordet på kvällen och lägger fram barnets kläder till nästa dag, när man vet att man kommer ha bråttom. En annan strategi kallar Kristjansson ”varannanprincipen” – dvs. för- äldrarna delar upp vardagssysslorna mellan sig så att varannan dag utför mamman vardagssysslan, varannan dag pappan. Att lära barnen själva att göra saker vid vissa tillfällen så att föräldrarna slipper använda sin tid till dessa saker är ytterligare en tidsbes- paringsstrategi. Andra strategier är ”rutinisering” och ”ritualisering”, dvs. strukturering av händelser och situationer så att alla berörda vet vad som ska hända och vad som förväntas av dem så att tidskrä- vande aktiviteter med Kristjanssons ord ”ställs om till ett slags ’halv- automatiskt läge’”. Härigenom slipper man varje gång något ska göras att fatta ett beslut om hur detta ska göras. Man sparar energi och tid.
Vardagslivets ”raksträckor” och ”övergångar”
Den vardagliga samvaron mellan barn och vuxna beskriver
Kristjansson utifrån en indelning av dagen i olika faser, ”raksträckor” och ”övergångar”.
”Raksträckorna ---består av sociala interaktioner som brukar sakna över- raskningar och dramatik, och som ofta spänner över förhållandevis långa tidsintervall. Det är m.a.o. perioder i vardagen då saker och ting flyter lugnt på, i stort sett som de skall och brukar göra. Det kan vara framför tv:n, vid matbordet, på väg till eller från barnomsorgen, samvaro eller lekaktiviteter hemma, ute eller i den utomfamiljära omsorgsmiljön. ---En raksträcka slutar då det huvudtema som det kretsat runt av en eller annan anledning avslutas, antingen därför att det är så självklart och därför förståeligt för alla, även barnet ---eller därför att klockan har blivit något visst, och därför måste raksträckans aktiviteter avbrytas. ”Nu slutar vi!” är en vanlig signal i barnens daginstitutioner som markerar ett sådant slut. Den förebådar en övergångssituation---men framför allt, förbereder vad som komma skall, dvs. nästa raksträcka” (Kristjansson aa. s. 158f).
Dessa fysiska markeringar av olika skeden under dagen underlättar för små barn att skapa ett sammanhang i sin vardag liksom en kon- tinuitet. Som framhållits av Hangaard Rasmussen (1990) identifierar förskolebarn tid med rum. Rum är i sin tur för små barn samman- bundna med handlingar i dessa rum och på dessa platser och ger rummen och platserna mening för barnen (Hangaard Rasmussen aa s. 55 & s. 78).
Hur upplever barnen föräldrarnas strama tidsramar? Kristjansson menar att barnen inte nödvändigtvis upplever dem som strama. Han hävdar utifrån sina resultat att sambanden mellan barnens och för- äldrarnas tidsstrukturer är svaga och förklarar att ett syfte med strate- gierna är att skapa tid för barnen att kunna göra vad de vill.
”Sambanden mellan barnens och föräldrarnas tidsstrukturer är mycket svaga. Medan föräldrarnas tidsramar är mer eller mindre strama så är – bortsett från morgontimmar samt övergångarna till och från den utom- familjära omsorgsmiljön – barnens tidsramar inte det, eller är det endast undantagsvis. Sett över vardagen som helhet så dominerar klart de tids- intervall där barnen har relativt stor frihet att bestämma vad de vill göra” (Kristjansson aa s. 160–162).
Kristjanssons perspektiv på unga barnfamiljers sätt att jämka olika krav för att få tiden att räcka till och för att ge sina barn ett utrymme, där dessa skyddas från vuxenvärldens tidstänkande och jäkt, upp- märksammar det faktum att hanteringen av tid är ett stort problem för barnfamiljerna. Detta beror på att barnen är små och behöver ett tempo som är helt annorlunda än det som arbetslivet ställer på deras föräldrar.
Små barns tidsupplevande växer långsamt fram
Uppfattningen om och förståelsen av tid utvecklas efter hand hos barnet under den mentala utvecklingen (Hangaard Rasmussen 1990). Som Kihlbom konstaterat är tidsuppfattningen hos yngre
barn annorlunda än den hos äldre barn (Kihlbom 2003). Han beskri- ver hur återkommande händelser, som barnet lär sig känna igen, hjälper barnet att förstå sammanhang. Kihlboms fokus är småbarn på dagis.
”Det lilla barnet som inte förstår klockan och inte kan överblicka dagen som avgränsad tidsrymd, har stor hjälp av att bli förtrogen med hur olika händelser återkommer varje dag i en viss turordning. Regelbundenheten blir en sorts klocka som man långsamt lär sig, och som blir en grund för att känna sig trygg i förskolan” (Kihlbom 2003 s. 36).
Kilhbom, som är barnpsykiater, visar att det är i relationen till den vuxne, som barnet bygger upp sina föreställningar om sammanhang kunskapsmässigt och känslomässigt. Relationen till den vuxne är avgörande för hur barnet kan skapa sammanhang utifrån de stimuli som når honom och som han som liten har svårt att själv förstå och få ordning på.
”I det ett- eller tvååriga barnets tillvaro förekommer ofta ögonblick då det överväldigas av alltför många stimuli. Upplevandet blir då splittrat och kaotiskt, den psykiska integrationen går förlorad. Följden blir ångest och stress. Det är då som den vuxnes känslomässigt och förståndsmässigt stödjande närvaro är som mest nödvändig.--- En betydelse av uttrycket ’att ta barnets perspektiv’ är att förstå barnets subjektiva värld och upp- levande. Det lilla barnets naturliga sätt att hantera känslor är att låta den vuxna personen dela dem” (Kihlbom aa s. 29f).
Förutom att kunna skapa föreställningar om sammanhang i omvärlden genom bilder av dessa sammanhang måste barnet också kunna hålla bilderna ”levande” i sitt upplevande. Denna grundläggande förmåga leder sedan successivt till framväxten av en tidsuppfattning och samtidigt ett minne. För att detta ska ske på ett bra sätt – utifrån barnets tempo och behov – krävs att de vuxna an- passar sig till barnen.
”Ju äldre barnet är desto längre blir den tid som barnet kan hålla /…/ inre bilder levande inom sig, den tid som den frånvarande vuxna finns så att säga virtuellt närvarande för barnet. Den kan före ettårsåldern bara räknas i timmar, eller kanske på sin höjd i någon eller ett par dagar. Först under tredje eller fjärde året har utvecklingen nått en första nivå, där barnet klarar sig hyggligt på egen hand utan att ha en trygg vuxen i närheten” (Kihlbom aa s. 36).
Kontinuiteten i relationen till vuxna är vad som är viktigt för att det lilla barnet ska kunna skapa ett eget inre sammanhang och en förstå- else för vad som händer i omvärlden. Detta, menar Kihlbom, utgör kriteriet för ett bra dagis och är avgörande för bedömningen av kvali- teten hos dagiset för barnet. Det är föräldrarna som ska bedöma dagiset för sitt barn och för att de ska kunna bedöma det kan de behöva råd från en erfaren person, menar Kihlbom. Och för att de ska förstå betydelsen av denna bedömning förutsätts att de själva i sin roll som föräldrar uppmärksammar samvarons betydelse för sina barn. De måste förstå ”problemet”.
”Kvalitetstid” — vilken kvalitet och för vem?
Kristjansson beskriver de strategier föräldrar utvecklar för att ge ett så stort tidsutrymme för sina barn som är möjligt utifrån de krav som föräldrarna har från förvärvslivet och påpekar att olika familjer utvecklar olika strategier. I den allmänna debatten är detta ett ämne som återkommer allt oftare och artiklar publiceras om olika familje- strategier avseende samvaron med barnen. Fördelningen av tid och av pengar betraktas som ett ”senmodernt samhällsproblem” (Enoksson & Salonen 2004). Vardagslivet hos ”Familjen Tid”, som ägnar mycket tid åt samvaron i familjen och vars främsta problem är brist på pengar, ställs mot vardagslivet hos ”Familjen Pengar”, för vilken tid tillsammans med barnen i stället upplevs som det främsta problemet (Jusek-tidningen 8/04). I ”Familjen Tid” är inkomsterna låga och föräldrarna har inte gjort karriär i sina arbeten, eftersom de oftast inte har den typen av arbeten. I ”Familjen Pengar” har båda makarna krävande arbeten och satsar på att göra karriär med följden att deras lediga tid blir mycket begränsad. Det handlar alltså om olika möjligheter och prioriteringar i olika familjer.
Ett begrepp som kommit allt mer att användas i sammanhanget, men än så länge kanske mer i USA än i Sverige, är ”kvalitetstid”. Detta är ett begrepp som man också på 1970-talet använde i debatten om tid i familjen för barnen (se Dahlén 1977 s. 146). Det engelska uttrycket är ”Quality Family Time”. När man söker efter hemsidor på internet för detta begrepp kommer många beskrivningar av begreppet upp. Innebörden hos begreppet är att man strävar efter att under den tid man tillbringar tillsammans med barnen ska vara så meningsfull och berikande som möjligt för barnet och att den inte får avbrytas. Själva vuxenvärldens tidsstressade tillvaro reflekteras i begreppet liksom strävan att hålla barnen utanför vuxenvärlden. Men kan kvalitetstid vara något bra för barn – till skillnad från för vuxna? Är det inte i stället de vuxnas behov som avspeglar sig i föreställningen att man kan reservera en viss tid för en viss uppgift? På internet hittar man inte bara hänvisningar till företag eller institutioner, som har råd att ge föräldrar, när det gäller bästa sättet att förstå och använda ”Quality Family Time”. Man hittar också inlägg från föräldrar med synpunkter på begreppet och företeelsen. I ett sådant inlägg hävdar en kvinna att föräldrarnas föreställning om ”kvalitetstid” för sina barn leder till stress för barnen, eftersom föräldrarna passar på att på kort tid göra alltför många saker på en gång. I stället för att tänka efter och prioritera vad som är viktigt blir man överaktiv.
” Jo mere travlt vi har, jo mindre husker vi at märke og tänke efter, om det er det riktige vi nu også gör. Fordybelse og eftertanke er der slet ikke tid til” (www.anja.essenet.dk).
Kristjansson konstaterar att i vad han kallar ”barncentrerade famil- jer” så finns en strävan efter en avslappnad samvaro med barnen trots långa arbetstider. Det är med andra ord viktigt med föräldrar- nas uppmärksamhet på barnens behov och deras egen lust och öns
kan om en samvaro med sina barn. Hos sådana familjer behövs ingen särskilt reserverad ”kvalitetstid” för samvaron med barnen och familjeumgänget.
”--- långa arbetstider betyder inte per automatik trötta och irriterade för- äldrar. För att ta några exempel som kommer upp /---/ så beror stäm- ningen i hemmet på en mängd andra faktorer som t. ex. de vuxnas och barnens personligheter och den inbördes personkemin, arbetstrivseln, hur samarbetet i familjen fungerar, om det finns äldre syskon i hemmet som kan hjälpa till, om man har hjälpsamma grannar eller släktingar. --- De föräldrar som ger intryck av att vara barncentrerade, och som långa arbetstider till trots ändå verkar ha krafter över till en avslappnad barn- samvaro, uttrycker ofta explicit att de månar extra mycket om kvaliteten på samvaron just på grund av dessa strama tidsramar (Kristjansson aa s. 144, min kurs).
Den insikt som föräldrarna behöver ha är att det är stor skillnad på barns och vuxnas möjligheter att förstå saker och att göra saker. Det unga barnet håller under många år på att anpassa och utveckla sin biologiska rytm till kulturens och samhällets rytm och lära sig förstå vad tid är. Som vi sett är i samvaron med föräldrarna som barnen lär sig detta. Föräldrarnas närvaro är det lilla barnets bästa tillgång när barnet ska ta detta stora utvecklingspsykologiska steg. Det är i relationen till föräldrarna som barn lär sig hur verkligheten funge- rar. Redan spädbarnet är mycket aktiv för att skapa en relation till sina föräldrar, påpekar Kihlbom.
”Spädbarnet bidrar mycket aktivt till att skapa den framväxande relatio- nen och söker från början komma i aktiv dialog med den eller de viktiga vuxna personerna. Dess fortsatta emotionella, kognitiva och sociala ut- veckling är beroende av vilken uppmuntran det får och hur väl det lyckas i dessa försök” (Kihlbom aa s. 16).
Hansen beskriver föräldrarnas avgörande roll för att barnets upp- märksamhet på omvärlden uppkommer och hur den riktas (Hansen 2002). Denna uppmärksamhet börjar formas tidigt och under lång tid i interaktionen mellan barnet och hans föräldrar. Efterhand blir den en självständig funktion hos barnet. Denna process benämner Hansen ”uppmärksamhetens sociala organisering”.
Språket blir ett redskap i denna organisering med stor betydelse för att processen internaliseras hos barnet. Språket spelar samtidigt stor roll för framväxten av barnets tidsuppfattning, påpekar Hangaard Rasmussen. I samma ögonblick som språket utvecklas hos barnet ändras förutsättningarna för barnet att kunna rekonstruera och ordna händelseförlopp tidsmässigt. Innan dess är tidsuppfattningen hos barnet knuten till barnets egna rörelser och varseblivning, vilket inne- bär att minnet av tidigare händelser blir kortvarigt.
Betydelsen av språkutvecklingen för barnets tidsuppfattning Hangaard Rasmussen framhåller att språket är ett instrument för