Bedömning – vad och av vem?

Vi har ovan sett att de allra flesta POST-konstruktioner har en matrissats som uttrycker någon typ av bedömning. Det är då relevant att ställa sig frågan vad som bedöms, och vem som kan tolkas som bedömningens avsändare. Den första frågan, vad som bedöms, kan beroende på det postponerade ledets form antingen vara en proposition eller en aktion (se introduktion till 6.1). När det postponerade ledet är en sats bedöms en proposition, som vi ser i (6.15a), och vid postponerad infinitivfras bedöms en aktion, som i (6.15b). De postpone-rade leden är fetmarkepostpone-rade i exemplet.

(6.15) a. Det är vanligt att man först reagerar med undvikandestrategier för att senare våga möta problemet. (A)

b. Det är vanligt att först reagera med undvikandestrategier för att senare våga möta problemet.

I (6.15a) bedöms propositionen i en sats. Denna sats uttrycker ingen språk-handling eftersom den är inbäddad och fungerar som deltagare i process. Propositionen specificerar dock sin aktion med subjekt och finit. I (6.15b) konstrueras det som bedöms istället som en infinitivfras. Här bedöms en aktion utan vare sig uttryckt subjektsreferent eller finit tidsspecificering, till skillnad från i propositionen. Det är alltså enbart aktionen i sig som be-döms. Propositionen i (6.15a) och aktionen i (6.15b) representerar således olika grader av specificering, vilket visas i figur 6:3 (se även figur 6:1). Figu-ren illustrerar även att aktionen och propositionen representerar olika inter-personella funktionsnivåer genom propositionen innebär att något hävdas medan aktionen i sig själv inte gör det. I figuren visas även språkhandlings-nivån, som är den högsta nivån på grund av sin interpersonella status som språkhandling. På denna nivå är satsen är fri och fungerar exempelvis som ett eget påstående – något som propositionen och aktionen i sig själva inte

gör. Till denna figur ska jag återkomma i beskrivningen av satsgrammatisk modalitet (avsnitt 6.2.2.1).

figur 6:3 Aktion, proposition och språkhandling

Nästa fråga är vem som kan tänkas stå bakom bedömningen då konstruktio-nen med det vanligen döljer denna person (se avsnitt 6.2.2). Gällande denna fråga ska jag främst fokusera på POST-konstruktioner som utgör fria satser och som alltså inte är underordnade en annan sats. I de flesta fall kan bedö-maren tolkas som textens avsändare, trots att denna person inte är uttryckt. I en del fall kan bedömaren annars vara specificerad i en enligt-fras, eller så formuleras bedömningen utifrån en annan persons perspektiv genom bruk av modala, epistemiska uttryck. Dessa avsändarperspektivvisas i (6.16).

(6.16) a. Det är så otroligt härligt att uppleva tävlingspirret igen. (B)

b. För att lyckas med detta är det enligt [NAMN] viktigt att ” … klargöra vilka olika (ultimära) önskemål man vill uppfylla …”. (A)

c. Det måste vara jobbigt att behöva gå med dom känslorna kan jag tycka […]. (B)

I (6.16a) är bedömaren implicit och tolkas som textens avsändare. Detta per-spektiv är vanligt vid bedömningar i de POST-konstrutioner som utgör fria satser i materialet, och särskilt vanligt när den aktion som bedöms har en mental innebörd, att uppleva tävlingspirret igen. Textens avsändare tolkas i (6.16a) även som en underförstådd upplevare i den mentala aktionen. I satsen motsvaras detta av att avsändaren tolkas som infinitivfrasens underförstådda subjekt, ett så kallat ”tankesubjekt” (se Lyngfelt 2002). Tankesubjektets re-ferent kan synliggöras av infinitivfrasens möjlighet att alterneras med en sats där jag är subjekt: att jag får uppleva tävlingspirret igen. Här specificeras alltså subjektet, liksom tid specificeras i finitet.

I (6.16b) är bedömaren specificerad i en prepositionsfras (enligt [NAMN]). Bedömaren är alltså inte underförstådd, som i (6.16a). POST-konstruktionen kan alltså uttrycka avsändaren, men i så fall måste det ske på ett annat sätt

än med subjektet (se 6.2.2). Enligt-fraser kan beroende på rektionsledet ange olika personer som bedömare, på samma sätt som en projicerande sats kan ange vem som står bakom bedömning i en projicerad POST-konstruktion:

informanterna tycker att det är tråkigt att de har gamla och ibland halvtrasiga möbler (A). I (6.16b) tolkas bedömaren emellertid inte som enda

tankesub-jekt i den infinita aktionen. Här är tankesubtankesub-jektet istället ett generiskt ”vi” eller ”man”, som inkluderar både bedömaren och andra personer. Infinitiv-frasen kan här alterneras med satsen att vi/man klargör vilka olika önskemål

som man vill uppfylla. Utöver prepositionsfraser kan bedömaren även vara

uttryckt i en predikativ nominalgrupp, som i exemplet: det är min avsikt

att … (A).

I (6.16c) är konstruktionen mer komplex, men vi ska se att bedömningen som ’jobbigt’ inte sker utifrån textens avsändare utan från en annnan avsän-dare. Att det rör sig om bedömning utifrån en annan person indikeras inled-ningsvis av det modala verbet måste som anger att textens avsändare inte är helt säker på huruvida bedömningen som ’jobbigt’ föreligger. Avsändarens perspektiv kommer även till uttryck explicit i kan jag tycka, som projicerar hela POST-konstruktionen. Vi ser alltså här två samspelande avsändarper-spektiv som hör till olika delar av satsen. De två avsändarperavsändarper-spektiven demon-streras med figur 6:4 över hur leden förhåller sig logiskt till varandra:

kan jag tycka

avsändare det måste modalitet, avsändare vara jobbigt modal bedöm- ning, deltagare x

att behöva gå med dom känslorna

aktion, deltagare x

figur 6:4 Analys av avsändare och tankesubjekt

Den logiska struktur som här demonstreras kan förstås som räckviddsom-råden, det vill säga de områden som ingår i tolkningsramen för respektive räckviddsuttryck (se Andréasson 2007 och SAG 1:220). Avsändarperspekti-vet framgår dels i kan jag tycka, som har räckvidd över hela satsen med jag som subjekt, dels i modaliteten sannolikhet (det måste) som har räckvidd över [vara jobbigt att behöva gå med dom känslorna]. Uttrycket för sannolikhet implicerar i sin tur att det är en annan deltagare som står bakom POST-konstruktionens bedömning (vara jobbigt). Denna deltagare har inte samma referens som textens avsändare och kallas i analysen för ”deltagare x”. POST-konstruktionens bedömning har i sin tur räckvidd över aktionen att behöva gå

med dom känslorna. Räckvidden över denna aktion gör att vi i detta fall tolkar

deltagare x även som ett tankesubjekt i denna aktion.

Utifrån exempel (6.16) kan vi alltså se att bedömningens avsändare kan variera mellan textens avsändare (6.16a) och en annan person (6.16b, c). Av-sändaren kan antingen vara explicit i det-konstruktionen, men då uttryckas på ett annat sätt än som subjekt (6.16b), eller framgå genom bruket av modalt uttryck i matrissatsen (måste i 6.16c). Jag har även visat att tankesubjektet i den aktion som i POST-konstruktionen bedöms kan tolkas som textens av-sändare (6.16a), som ett generellt ”vi” eller ”man” (6.16b) eller som en annan person (6.16c). När det gäller infinitivfrasers tankesubjekt förekommer det även att textsammanhanget mer eller mindre tydligt specificerar detta i en prepositionsfras, som i följande exempel:

(6.17) a. Så här års är det normalt för en ljushyllt person att kunna vara ute i två timmar. (W)

b. I de flesta länder är det möjligt att ställa ett sådant preliminärt krav. (A)

I (6.17) specificeras tankesubjektet i olika grad genom prepositionsfraser. I (6.17a) specificeras tankesubjektet i en för-fras, och tolkas därmed som en

ljushyllt person. I (6.17b) är tankesubjektet mindre specificerat eftersom

pre-positionsfrasen anger en rumslig omständighet som inte inkluderar någon deltagare. Utifrån omständighetens betydelse kan tankesubjektet dock tolkas som ’personer i de flesta länder’.