Icke-referentiellt det historiskt

Bruket av icke-referentiellt det har stegvis växt fram under den äldre nysvenska perioden (1526–1732) i samband med den syntaktiska förändring som vid denna tid ägde rum. Denna utveckling har studerats ingående av Falk (1993) i ett perspektiv av diakron syntax.14 Falks studie handlar till stor del om den genomgripande grammatikförändring som ägde rum vid 1600-talet och om hur ökningen av icke-referentiella subjekt är relaterad därtill. Förändringen

14 I Falks studie ingår även synkrona inslag, som fokuserar på jämförelser mellan icke-refe-rentiella subjekt i olika germanska språk samt på jämförelser av olika stadier för att utreda egen-skaper hos olika typer av det.

har även studerats av Håkansson (2008) som fokuserar på utvecklingen av svenskans subjektstvång under fornsvensk tid (se även Platzack 1985, som visar hur subjektslösa satser tydligt minskade under 1600-talet).

Före grammatikförändringen kongruerade verbet med subjektet genom att böjas efter både person och numerus. En viktig tes hos Falk är att denna subjekt- och verbkongruens möjliggjorde att subjektet kunde utelämnas, medan den nya grammatiken sedan utvecklade ett krav på öppet (uttalat) subjekt i samband med att verbkongruensen försvann. Eftersom pronomi-nella subjektsreferenter efter förändringen inte längre kunde identifieras av verbböjningen måste de bli uttalade – en skillnad som blev särskilt tydlig vid framväxten av icke-referentiella subjekt. Falk beskriver utvecklingen som att den parameter som styrde verbkongruensen helt enkelt upphörde att gälla i språket (Falk 1993:152, 236). Platzack (1985) beskriver samma fenomen som att noll-subjektsparametern under 1600-talet gick från värdet plus till värdet minus, vilket innebar att subjektsplatsen måste fyllas ut även när ett referen-tiellt subjekt saknades.

Håkansson (2008) föreslår dock att ökningen av icke-referentiella subjekt kanske inte hade en så nära koppling till förlusten av subjekt-verbkongru-ensen som Falk (1993) beskriver. Framväxten av icke-referentiella subjekt var enligt Håkansson snarare något av en slutgiltig fas i utvecklingen av svenskans subjektstvång och relaterar därför närmast till detta. Referentiella subjekt ökade till exempel enligt Håkansson (2008:225) tidigare än icke-re-ferentiella. Detta skulle bland annat kunna förklara den långvariga variation av utsatt subjekt och nollsubjekt som Falk (1993:266) tidigare observerat – något som Falk förklarar dels utifrån pragmatiska och stilistiska aspek-ter, dels utifrån att grammatiken under denna tid var sådan att den under vissa förutsättningar tillät båda möjligheterna.15 Oavsett vad den närmaste kopplingen till framväxten av icke-referentiella subjekt är, kan det antas att utvecklingen är associerad med förändringar som alla hänger samman med varandra – den förlorade verbkongruensen och utvecklingen av subjekts-tvånget.

Även om icke-referentiellt det ökade efter 1600-talet visar Falks resultat att det ändå inte blev helt obligatoriskt utan kunde fortsatt utelämnas i en del fall. Falk förklarar detta med att det uppstod andra strategier för att

li-15 En del det-typer, så kallade kvasi-argument, kunde enligt Falk tolkas både som argument och som icke-referentiellt (Falk 1993:81 ff., 236). Att subjektet kunde vara utsatt tydde på argu-mentstatus enligt det krav på subjekt som hade utvecklats, medan nollsubjekt snarare represen-terade en tolkning av subjektet som icke-referentiellt. De två dragen var således kompatibla med både äldre och yngre grammatik.

censiera en tom subjektsposition. En sådan strategi är exempelvis ett topika-liserat rumsadverbial: I gräset kan finnas ormar, där dansades hela natten (Falk 1993:269 f.). Falk visar dessutom att utsatt det kunde förekomma i PRES-konstruktioner även i äldre svenska, vilket man kanske inte borde förvänta sig vid tiden före subjektstvånget. En möjlig anledning är enligt Falk att att det vid denna tid inte fungerade som ett syntaktiskt subjekt utan som en prag-matisk markör för att signalera ett ”icke-topikalt” subjekt (1993:255 ff.). Att

det i PRES-konstruktioner ska ha gått från pragmatisk till syntaktisk funktion

har senare diskuterats av Håkansson (2014). Håkansson menar att det finita verbets övergång från att kongruera med egentligt subjekt till att kongruera med formellt det stöder hypotesen, men samtidigt noteras att den fornsvenska användningen av det (som icke-subjekt) i viss utsträckning fortsätter att leva kvar i talspråket.16 Efter Falks avhandlade tidsperiod har svenskan inte genom-gått några stora syntaktiska förändringar, men en standardisering av stavning och morfologi har ägt rum, varvid tredje personens personliga pronomen gick från att stavas <thet> till <det> (Santesson 1986).

Engdahl (2010) uppmärksammar att icke-referentiellt det i modern talad svenska i vissa kontexter kan utelämnas som subjekt, trots svenskans subjekts-tvång. Förutom att icke-referentiellt det i talspråk ofta utelämnas i fundamen-tet (Engdahl 2010:82, Engdahl 2012), kan det även utelämnas i det-inledda satser där det inledande det representerar ett underförstått led i en verbfras som står i satsens slutfält. Engdahl visar detta med följande exempel (hämtat från Engdahl 2010:85):

(2.15) a. Det var bra att du sa. b. Det var det bra att du sa.

I exempel (2.15a) har ett icke-referentiellt det till skillnad från i (2.15b) ute-lämnats i mittfältet, vilket i regel inte är möjligt i andra typer av det-satser, så-som satser med opersonligt predikat: Igår regnade det inte (Engdahl 2010:82). Enligt Engdahl kan möjligheten till utelämning av subjektet främst förklaras av att det i denna konstruktion råder ett sammanfall mellan anteciperande och anaforiskt det (se avsnitt 2.2.2). Konstruktionen liknar enligt Engdahl konstruktioner med adjektiv och infinitivfras: det är omöjligt att säga [-], men när den efterställda satsen är finit sammanfaller anaforiskt det med antecipe-rande det (Engdahl 2010:101 f.). Konstruktionen är dessutom motiverad av

16 Ett exempel är det-inledda presenteringssatser med transitivt verb som kan förekomma dia-lektalt (se även Håkansson 2017).

att anaforiskt det kan spetsställas för att ange ett nytt tema som i diskursen an-knyter till något tidigare (Engdahl 2010:99, se även Fraurud 2000 och Ham-marberg 2008). Subjektsutelämningar av detta slag föranleder enligt Engdahl frågor om huruvida subjektstvånget i svenskan kan tänkas vara i förändring.

2.2.4 Sammanfattning

Icke-referentiellt det har i svenskan flera benämningar: expletivt, formellt och anteciperande. Expletiv innebär i traditionell grammtik avsaknad av referens och betydelse, medan expletivt subjekt i formella grammatikperspektiv kan definieras som icke-referentiellt icke-argument, vilket i regel begränsar defini-tionen till det i presenteringar och opersonlig passiv. Formellt det används om

det i satser med egentligt subjekt, medan anteciperande det används om det

i satser med postponerat led. Anteciperande det liknar delvis det kataforiska, och i en del det-inledda satser kan flera tolkningar av det vara möjliga. Icke-referentiellt det som subjekt antas ha växt fram i samband med subjektstvång-ets utveckling och verbkongruensens försvinnande.