Frågan om uppförandet av en staty över Axel Oxenstierna väcktes första gången på 1875 års adelsmöte, det tredje mötet i ordningen sedan repre- sentationsreformens genomförande. Dessa tidiga adelsmöten var, med en återkommande formulering, ålagda att enbart ägna sig åt ”ståndets en- skilda angelägenheter”, i kontrast till tiden som organ för ett av rikets ständer.216 Gränserna för vad de enskilda angelägenheterna kunde inklu-
dera var dock vid denna tid under förhandling. Huvuduppgiften var för- visso tydlig, den handlade om förvaltandet av Riddarhusets fonder och andra egendomar, samt drift och underhåll av Riddarhuspalatset. Utöver detta ingick även utdelandet av stipendier till studerande, samt pensioner till äldre medlemmar, av gruppen i Riddarhusets verksamhetsområde. På 1875 års adelsmöte väcktes dock två motioner som ledde till debatt om huruvida organisationen även skulle ägna sig åt verksamhet som låg ut- anför detta kärnområde. Den ena rörde finansieringen av ett historieve- tenskapligt verk med den svenska adeln som studieobjekt, och kommer att behandlas längre fram i avhandlingen. Den andra väcktes av Carl- Magnus Björnstjerna och syftade till att få till stånd en staty över Axel Oxenstierna.217
I Björnstjernas motion återfinns flera uttryck för den symboliska di- mension som Oxenstierna tillskrevs och som skulle komma att verka som drivkraft för det mångåriga arbetet med att uppföra statyn. Efter att ha påtalat en uppfattad brist på minnesmärken över rikskanslern i Stock- holms utbud av statyer över historiska personer fortsatte motionsförfatta- ren med att beskriva Oxenstiernas vidare betydelse. I Björnstjernas nar- rativ förekom, förutom Oxenstierna själv, dessutom två andra koncept
215 Assmann, Aleida, 2016, s. 116, s. 122.
216 Se vidare kapitlet: ”I hafven förlorat edra rättigheter…”: Adelsmötenas öppnings-, avslutnings- och tacktal,
1869-1971.
217 Motioner till adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1875, Stockholm,
81 med vilka denne sammankopplades. Den första av dessa var Gustav II Adolf, den andra var fosterlandet, och även dessa skulle komma att bli genomgående teman under statyns tillblivelse. I motionen beskrivs såle- des Oxenstierna som den store rikskanslern, vars namn var sammanflätat med hjältekonungens och inte långt efter denne när det gällde ryktbarhet, både inom och utanför Sveriges gränser. Hans insatser för fosterlandet beskrevs som så välbekanta att de inte ens ansågs behöva beskrivas när- mare. Sammanfattande dessa båda sentenser uttryckte Björnstjerna sig på följande vis:
I häfden strålar städse hans namn vid vår störste konungs sida såsom mönster för en Svensk ädling, tronens säkra stöd, en lagbunden frihets omutliga tolk, och med ett mål städse för ögonen – fosterlandets ära och välfärd.218
Så långt framstod nog Björnstjernas motion inte som apart i den nation- alistiska kontext som existerade i Sverige och Europa vid tidpunkten. Att resa statyer eller andra minnesmärken över historiska figurer var också vanligt förekommande under 1800- och en bit in på 1900-talet.219 Detta
har tidigare studerats främst i relation till den betydelse för nationsforme- ring som statyerna i sig och festligheterna i samband med deras invig- ningar hade. För svenskt vidkommande har idéhistorikern Magnus Rodell visat hur den historia som producerades i samband med tidens statyinvig- ningar bidrog till att koppla samman föreställningar om det förflutna, nuet och framtiden.220 Statyinvigningarna var således inte bara historia, utan i
allra högsta grad offentliga tillställningar med dagspolitiska förtecken.221
De historiska figurer som avbildades skapade tillsammans med de berät- telser om dem som förekom i exempelvis tal och tidningsmaterial i sam- band med statyinvigningarna en rad symboliska gestalter som fylldes med mening, oaktat hur lång tid som förflutit mellan nu och då. Initiativtagarna till dessa statyer varierade. Vissa tillkom på initiativ från hovet, andra kom från lokala sammanslutningar ute i landet, en del kom till genom
218 Motioner till adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1875, s. 11. 219 Rodell, Magnus, Att gjuta en nation: statyinvigningar och nationsformering i Sverige vid 1800-talets mitt,
diss., Uppsala universitet, Uppsala, 2002, s. 26-27.
220 Rodell, 2002, s. 224. 221 Rodell, 2002, s. 218.
landsomfattande insamlingar och på mer eller mindre individuella ini- tiativ.222
Förslaget att resa en staty över Axel Oxenstierna inkom alltså till adels- mötet i en tid då detta i sig inte var att betrakta som särskilt ovanligt.223
Valet av just Axel Oxenstierna bör vidare förstås i relation till vad som har kallts den så kallade kult av Gustav II Adolf som existerade under 1800-talet, då hans födelse- och dödsdag och andra jubileum förknippade med honom firades ofta och påkostat.224 Gustav Adolfs bedrifter uppfat-
tades då som ”det skönaste minne som Sveriges historia äger, och den som ifrågasatte de insatserna behandlades som en landsförrädare”.225
Som redan har framgått figurerar även kungen ofta under arbetet med Ox- enstiernas staty och dess invigning.
I det historiska narrativ som kan utläsas ur Björnstjernas motion utgjor- des Oxenstiernas insatser för adeln främst av hans arbete med 1626 års Riddarhusordning, vilken ansågs ha möjliggjort och präglat gruppens po- litiska tillvaro. Han var även initiativtagare till skapandet av en permanent mötesplats för ståndet, det vill säga Riddarhuspalatset, som började bygg- gas år 1639.226 Således betonade Björnstjerna att platsen de befann sig på
”fordom varit hans” och att palatset de befann sig i var en ”av hans för- nämsta skapelser”227. Men det ”mönster för en svensk ädling” som han
ansågs utgöra hade inte förlorat i relevans, trots att dessa händelser låg över tvåhundra år tillbaka i tiden. Oxenstiernas sammankopplande med Gustav Adolf, i förlängningen kungamakten, som trofast tjänare och vän, samt med fäderneslandet genom hans statsmannagärning, kunde – och borde – fungera som symbol för att konkretisera den adliga identiteten i en tid då den ekonomiska och politiska särställningen hade upphört; något som tydligast uttrycktes i Björnstjernas slutappell:
222 Rodell, 2002, s. 22-27.
223 Den konstnär som sedermera fick uppdraget att utföra statyn, John Börjeson, har en meritlista som kan
fungera som en sorts katalog över denna statysresandets storhetstid, dess ämnen och geografi. Bland de statyer som Börjeson skapade under perioden återfinns: Erik Gustaf Geijer, Uppsala, 1888; Axel Oxenstierna, Stock- holm, 1890; Carl Wilhelm Scheele, Stockholm, 1892; Karl X Gustav, Malmö, 1896; Karl XI, Karlskrona, 1897; Magnus Stenbock, Helsingborg, 1901; Karl IX, Göteborg, 1904, se: Hofberg, Herman, Svenskt biogra-
fiskt handlexikon: alfabetiskt ordnade lefnadsteckningar af Sveriges namnkunniga män och kvinnor från re- formationen till nuvarande tid. Förra delen, A-K, Ny uppl., Stockholm, Bonnier, 1906, s. 151.
224 Oredsson, Sverker, Gustav Adolf, Sverige och Trettioåriga kriget: historieskrivning och kult, Lund, Lund
Univ. Press, 1992, s. 237-239.
225 Oredsson, 1992, s. 239. 226 von Konow, 2005, 105.
83
Jag har föreställt mig att Axel Oxenstiernas bildstod skulle komma att utgöra en värdig prydnad för Riddarhusets norra tomt, motsvarande den Kongliga stod som redan pryder dess södra tomt, båda talande till våra efterkommande om Svenska Adelns mest lysande tidehvarf; men jag har äfven tillika trott, att bilden af Sveriges största patriot skall bära vittne om att Ridderskapet och Adeln, med eller utan politiska rättigheter, vill egna alla sina bästa krafter åt fäderneslandets tjenst enligt den stolta inskrift, som strålar ifrån Riddarhusets facade ’Con- silio atque sapientia, claris majorum exmplis, animis et felicibus ar- mis’.228
Oxenstiernas staty kan förstås som en symbol som ämnade kommunicera den vilja som fanns bland delar av gruppen att fortsätta vara en adel. I den innebörden placerades en fortsatt betoning på att tjäna kung och foster- land, i enlighet med de yrkesområden, militären och statsapparaten till- sammans med godsägande, som historiskt hade dominerats av adeln.
Samtidigt utfördes arbetet med statyn under en tidsperiod då denna ti- digare dominans på allvar började luckras upp. I varje fall gäller detta de militära yrkena och godsägandet, som fallit från en toppnotering runt 40 procent av de manliga adelspersonernas verksamhetsområde vid 1800- talets början till cirka 25 procent på 1890-talet. Vad gäller statstjänste- männen var andelen adelspersoner i den kategorin relativt konstant under 1800-talet, runt 10 procent.229 Om man till ”fäderneslandets tjenst” även
räknar den politiska rollen, som för gruppens avseende upphört i och med representationsreformen, även om en betydande del av medlemmarna i den nya tvåkammarriksdagen utgjordes av adelsmän, kan statyarbetets kontemporära kontext för adelns vidkommande beskrivas som föränder- lig, och framtiden oviss. Uppförandet av statyn bör därför tolkas som en konkretisering av de förhoppningar rörande den adliga kollektiva identi- teten som existerade under denna period av ovisshet rörande gruppens traditionella samhällsuppgift, vad man ansåg sig ha varit, och vad man ansåg sig vilja fortsätta vara. Valet av just Oxenstierna kan även tolkas
228 Motioner till adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1875, s 11-12.
Stoden som omtalas är L’archevêques Gustav Vasa-staty, invigd år 1774 på riddarhustorget, senare flyttad till Riddarhuspalatset förgård. Den latinska frasen betyder: Genom rådighet och vishet, efter förfädernas lysande föredöme, genom mod och segerrika vapen.
229 Norrby, 2005, s. 338. Det bör noteras att Norrby uttalar sig om ”Högadeln”, det vill säga friherrar och
som ett ökat fokus på statstjänstemanna- och politikeruppgiften i relation till den krympande andelen inom de övriga områdena. Som kommer framgå längre fram i avhandlingen förekom det adliga minnesmanifestat- ioner över historiska figurer med militär koppling men faktum kvarstår att den första gemensamma manifestationen efter representationsrefor- men, och den i särklass mest påkostade, genomfördes med en civil stats- man som centralfigur.
I Björnstjernas motion uppskattades kostnaden för det föreslagna pro- jektet till 60 000 kronor. Dessa medel skulle tas från den årliga avgift som gruppens medlemmar betalade till Riddarhuset, den så kallade kapitat- ionsavgiften. Vid tidpunkten uppgick denna inkomst till cirka 12 000 kro- nor per år, vilket ger en fingervisning om statyprojektets finansiella om- fattning.230 Mötets utskott var positivt inställd till Björnstjernas motion,
och yrkade bifall, även om flera av dess ledamöter reserverade sig mot detta.231 För reservanterna var det frågan om vem som borde medverka
till uppresandet av statyn som var anledningen till motståndet. Enligt dem borde hela svenska folket få vara med och bidra med pengar till projektet, då Oxenstierna hörde folket till, och inte enbart adeln, varför det skulle vara olämpligt, och mer ekonomiskt belastande, om Riddarhuset ensamt genomförde projektet.232 Konfliktytan mellan olika vi-identiteter,
svenska folket å ena sidan och adeln å den andra skulle återkomma i be- slutsprocessen rörande statyn, och går även igen inom andra frågor som sysselsatte adelsmötena under denna tid, som kommer att behandlas i nästa kapitel.
Riddarhusdirektionen förordade en utredning av hela saken, som skulle vara färdig till nästa adelsmöte.233 Ingen verkar dock ha ansett något annat
än att förslaget var viktigt. Frågan var på samma gång omtvistad och ändå inte. Det rådde konsensus kring vikten av att hålla det förflutna och för- fäderna i åminnelse, men vilken roll Riddarhuset borde spela i samman- hanget var under förhandling, främst då i relation till vem som borde med- verka vid finansieringen och kunde och borde stå för kostnad ensamt. När
230 Bilaga till Riddarhus-Direktionens berättelse 1875, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adels-
mötet år 1875, s. 27.
231 Riddarhusutskottets utlåtanden, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1875, s. 1-
7.
232 Riddarhusutskottets utlåtanden, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1875, s. 7-
8.
85 frågan gick till votering röstades den ned med liten marginal. Direktion- ens föreslagna utredning blev heller inte tillsatt.234 Nederlaget för staty-
förespråkarna på 1875 års adelsmöte blev inte sista ordet i frågan. Redan på nästa möte, tre år senare, motionerades det i samma syfte av Erik Sparre. Enligt honom föll frågan sist på grund av åsikten att det saknades pengar för ett sådant företag, en situation som sedan dess hade förbättrats till den grad att invändningen numera saknade giltighet.235 Tre år ansågs
dock av utskottets vara för kort tid för att någon avgörande förändring gentemot vad som anfördes förra gången skulle ha ägt rum, och vid vote- ringen röstades förslaget återigen ned.236
Kring lämpligheten i att på något sätt hålla Axel Oxenstierna i åmin- nelse rådde det som tidigare nämnts konsensus. Även i de formuleringar som yrkar direkt avslag på de olika förslagen återfinns formuleringar om det behjärtansvärda i projektet. Något annat verkar i sammanhanget inte ha varit möjligt att uttrycka. Den kritik som förekom handlade i stället om det lämpliga i att Riddarhuset och i förlängningen adeln som grupp själva skulle genomföra projektet. Den belastning statyn skulle innebära för Rid- darhusets ekonomiska tillgångar spelade in, men de i det här samman- hanget mer intressanta invändningarna rörde huruvida det ankom på adeln att resa statyn. För dessa kritiker var uppförandet av statyn av Riddarhu- set, och på Riddarhusets mark, att lägga beslag på en historisk gestalt som tillhörde svenska folket, och inte adeln allena. Denna kritik verkar ha de- lats av en knapp majoritet av mötesdeltagarna vid de två första tillfällena då frågan var uppe för omröstning.
På 1881 års adelsmöte förekommer inga handlingar rörande Oxensti- ernas staty. Men nio år efter det ursprungliga förslaget, det vill säga år 1884, verkar tiden ha varit mogen att omvärdera de tidigare avvisande besluten. På detta möte var det återigen Erik Sparre som motionerade. Appellen han lämnade in var kortfattad. Frågan var förmodligen välbe- kant vid det laget. Han konstaterade att då svenska staten inte rest något äreminne över Axel Oxenstierna, i alla fall inte på ett tillfredsställande sätt, så tillkom det rikskanslerns eget stånd att förverkliga statyn. Av vem,
234 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1875, s. 32.
235 Motioner till Adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1878, Stockholm,
K. L. Beckmans boktryckeri, 1878, s. 3.
och för vem, var återigen en central frågeställning i debatten. Till sam- talsordningen hörde dock att det inte enbart var för adelns egen skull som statyn borde uppföras. Ideligen kopplades Oxenstierna till fosterlandet, han tjänade fosterlandet, försvarade det, och han var ett stöd och en vän åt sin kung. Samtidigt var Oxenstiernas ståndstillhörighet genomgående betonad. Han omtalades även i detta fall som ”vår”, tillhörande ståndet, och enligt Sparre var han ståndets största prydnad.237
Även ett annat förslag med samma syfte som Sparres, det vill säga att föreviga Axel Oxenstierna, inkom till 1884 års adelsmöte. Skillnaderna mellan förslagen, och de reaktioner som de väckte, illustrerar vidare de olika uppfattningar om vem som borde utföra minnesmärket, och vem som borde få ta del av det.
Pierre Hubert L’Archevêques staty över Gustav II Adolf hade efter ett längre dröjsmål invigts år 1796 på torget framför Arvfurstens palats.238
Det hade tidigare funnits planer på att inkludera Tobias Sergels grupp
Axel Oxenstierna och Historien på statyns sockel.239 Den förställde en
stående Oxenstierna tillsammans med en sittande Clio till vilken rikskans- lern dikterade kungens och Sveriges bragder. Av någon anledning hade statyn färdigställts utan denna. Emil von Qvanten motionerade på 1884 års möte om att Riddarhuset kunde bekosta gjutningen av dessa sockel- statyer, och på så sätt få sitt minnesmärke över Oxenstierna.240 Flera in-
vändningar restes mot detta. Direktionen påpekade att Oxenstierna på fö- reslaget vis inte skulle hamna i tillräckligt god dager, att han endast skulle bli en bifigur. Oxenstiernas gärning var förvisso nära sammanknuten med kungens, men den var enligt direktionen av sådan dignitet att den hade ”tillförsäkrat honom ett sjelfständigt rum i historien”, och att han därmed även förtjänade ett eget monument. Dessutom hade Gustav Adolf-statyn en gång uppförts och bekostats av staten, och den stod på kommunal mark, varför det ankom på någon av dessa att färdigställa arbetet, om nå- gon.241 Också till Sparres motion ställde sig direktionen avvisande.
Främst för att de skäl som anförts vid tidigare möten, det vill säga att
237 Motioner till Adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1884, Stockholm,
K. L. Beckmans boktryckeri, 1884, s. 9.
238 Rodell, 2001, s. 22.
239 Tidner, Anders, Palats och kåkar: anteckningar om gamla Stockholm i våra dagar, Stockholm, Magn.
Bergvall, 1917, s. 78.
240 Motioner till Adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1884, s. 1-4. 241 Riddarhus-Utskottets utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1884, s. 48-
87 statyn var en angelägenhet för hela folket, samt den ekonomiska faktorn, fortfarande ansågs giltiga.242 Även utskottet gick i huvudsak på direktion-
ens linje, men som en sorts kompromiss föreslog utskottet att man skulle utföra ett mindre minnesmärke inne i Riddarhuspalatset, och att möjlig- heterna till ett sådant skulle utredas till nästa möte.243
Kring detta förslag fick man dock inte mycket medhåll. Mot utskottets utlåtande i frågan reserverade sig en av dess medlemmar, Jesper Cruse- björn. Han vände sig mot utskottets resonemang och ställde sig på Sparres sida. Ett minnesmärke inom Riddarhusets väggar var enligt Crusebjörn inte någon önskvärd lösning. Den föreslagna placeringen av minnesmär- ket i den övre vestbiulen, ”undandraget den stora allmänhetens blickar”, skulle enligt hans uppfattning ”af de fåtalige besökarne komma att upp- fattas såsom en lycklig dekoration till den prydliga vestibulen och ingalunda såsom ett af Ridderskapet och Adeln rest äreminne af den store statsmannen.”244 I fråga om synlighet var den plats som Sparre, Cruse-
björn och andra förordade, det vill säga Riddarhuspalatsets norra tomt, vestibulens raka motsats.
Platsen ska här beskrivas närmare, då den påverkade statyns symbol- värde och sedermera själva invigningens offentliga karaktär. Riddarhus- palatset ligger i kvarteret Hercules på Stadsholmens nordvästra hörn. Det innebär ett centralt läge i Stockholm, ett kort stycke från bl.a. kungliga slottet, det dåvarande riksdagshuset på Riddarholmen och centralstat- ionen. Bakgården skiljdes från Norrström av en mindre kaj och gränsade till Bondeska palatset, som vid tidpunkten inhyste stadens rådhus, på dess östra sida och Riddarholmskanalen på den västra. Den tilltänkta statyn skulle inte bara vara belägen i landets maktcentra, den skulle även bli di- rekt synlig från Norrmalms södra strand, från Vasabron och Riddarhus- gränd där spårvägen gick, från delar av Helgeandsholmen, samt från den järnvägslinje som anslöt den västra och den norra stambanan, den så kal- lade Sammanbindningsbanan som öppnat för trafik år 1871.245 Statyns
242 Riddarhus-Utskottets utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1884, s. 50-
51.
243 Riddarhus-Utskottets utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1884, s. 53. 244 Riddarhus-Utskottets utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1884, s. 54. 245 Beskrivningen är baserad på A.R. Lundgrens Karta öfver Stockholm, från 1885, från: http://sok.stadsarki-
placering skulle ”dagligen bereda tusentals personer tillfälle att taga [den- samma] i betraktande”, enligt Crusebjörn.246 Härpå kom han med ett eget
förslag som överensstämde med Sparres motion med den skillnaden att det var mer utförligt vad gällde projektets finansiering. I förslaget framgår att på samma sätt som Oxenstierna tillhörde ståndet, kunde hans minnes- märke inte tänkas uppföras på någon annans mark än ståndets egen. Även finansieringen borde skötas internt. Den skulle lösas genom upprättandet av en fond, öppen för donationer, men den största delen beräknades till- komma genom att hälften av de kommande tre årens kapitationsavgifter skulle föras över till fonden. Målet var 100 000 kr, och det förutsågs vara uppnått vid 1890-talets början.247 Sedan Sparre uttryckt sitt stöd för Cru-
sebjörns förslag var det detta som den 4 april 1884 ställdes mot utskottets