Efter Adam Lewenhaupts frånfälle år 1944 skedde en förändring i den mening som kommunicerades rörande kopplingen till det förflutna. Talet om att i samma anda som förfäderna verka för fosterlandets bästa ersattes under 1950-talet med betoningar av att adelns gemensamma verksamhet relaterade till en bevarande praktik. Detta innebar nödvändigtvis inte att de fosterländska referenserna upphörde. Snarare kopplades dessa på ett nytt sätt samman med just bevarandet av vad som beskrevs som kulturhi- storiska värden. Carl Gustaf Adam Lewenhaupts tal till 1950 års möte kan exemplifiera detta:
Vi lever i en tid då hävd och tradition alltmer ställs i bakgrunden, en tid då penningtvist och bekvämlighet betyder mer än bevarandet av
542 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1956, s. 186.
543 Ridderskapet och Adelns handlingar och protokoll vid lagtima adelsmötet år 1971, Stockholm, 1971, s.
132.
544 Ridderskapet och Adelns handlingar och protokoll vid lagtima adelsmötet år 1971, s. 132. 545 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1956, s. 186.
169
kulturhistoriska värden, en tid då fosterlandskärlek och nationalitets- känsla ofta inskränker sig till jublet över det egna landets framgångar på idrottsliga vädjobanor. Vi som idag samlats i denna minnesrika sal tillhöra dock alla den glesnande skara, som sätter traditionen högt och fosterlandet högst.547
Medan sådana begrepp som fosterlandskärlek fortsatt var närvarande kontrasterades det i det här fallet med den innevarande tiden, som besk- revs som präglad av andra, i sammanhanget negativt laddade, värden. Samtidigt tecknade talaren bilden av en utveckling där de som värderade det ideella, sådana saker som tradition och fosterlandskärlek, blev färre, medan de materialistiska principerna framstod som hegemoniska. Beva- randet av kulturhistoriska värden var ett av sätten på vilket man kunde verka för fosterlandets bästa. Att själva bevarandet tillskrevs mening var nytt i sammanhanget. Detta kan ställas i relation till den likhetstanke som varit ett dominerande tema i de tidigare talen. Adelspersoner skulle enligt denna agera efter förfädernas föredöme, genom att exempelvis på ett per- sonligt plan engagera sig i allmänna frågor, och på så sätt verka för fäder- neslandets bästa. Adelns gemensamma verksamhet beskrevs i detta tal återigen i relation till representationsreformens historiska brott. Men de ”egna angelägenheterna” kopplades där för första gången samman med bevarandets praktik, som i sin tur placerades i en vidare samhällelig kon- text:
Den tid är dock längesedan förgången, då landets öden och framtid avgjordes i denna sal. Detta det 28:de adelsmötet har sammankallats för att handlägga vårt stånds egna angelägenheter, vilka dock i många stycken ha nära samband med bevarandet av stolta kulturhistoriska minnesmärken av oskattbart värde för hela vårt folk.548
Carl Lewenhaupt representerade en yngre generation, något han också påtalade vid ett annat tillfälle.549 I hans tal framkommer betydelsen av det
förflutna fortsatt, men med en annan betoning än företrädarna. Adelns uppgift var att ägna sig åt bevarande, men det var inte för gruppens egen
547 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1950, Stockholm, K. L. Beckmans Boktryck-
eri, 1950, s. 209.
548 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1950, s. 209-210. 549 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1953, s. 233.
skull allena, utan detta hade även ett värde för resten av svenska folket. Han uttalade i ett annat tal vikten av traditionalism, då adelsmötets föråld- rade former försvarades mot vad Lewenhaupt ansåg vara ”den moderna tidens jäktade anda”.550 Att följa de vägar som förfäderna en gång valt,
som Lewenhaupt uttryckte det, var fortsatt viktigt. I jakten på framtiden var det lätt att tappa kontakten med det förflutna. För adeln var den senare lättare att upprätthålla än för andra, då förfädernas öden fanns nedteck- nade och lätt åtkomliga. Detta faktum borde hos adeln ge upphov till tack- samhet, och inte, hävdade Lewenhaupt med en möjlig udd riktad mot fö- reträdarna som betonat adelns roll som så kallade kulturbärare, ”att i hög- mod och stolthet tro oss just därför vara förmera än många andra medbor- gare”.551 Den traditionens grund, som adeln fick mer eller mindre gratis,
utgjorde utgångspunkten för varje medlem att ”under vår egen livstid ge- nom eget arbete måste söka skapa ett gott resultat.”552 Genom detta för-
faringssätt kunde adeln, enligt Lewenhaupt, även i framtiden göra en stor insats i det moderna samhället.553 Snarare än att, som tidigare, söka efter-
likna förfädernas storhet, rörde det sig här om att varje individ, med trad- itionen som grund, skulle bli sin egen lyckas smed. Det förflutna blev i Lewenhaupts framställning mindre av rättesnöre än tidigare. Snarare än att, som vissa gjort tidigare, hävda adelns skillnad mot övriga befolk- ningen, tycks Lewenhaupt ha kommunicerat en syn på adelskapet som var förenlig med de egalitära ideal som av hans företrädare beskrevs i nega- tiva ordalag som ”nivellering”.
Det handlade inte längre om att vara som förfäderna, utan att förvalta det arv som man fått sig givet av dessa, till gagn för framtida generationer. Även om termen inte förekommer ordagrant motsvarar ”bevarandet av kulturhistoriska värden” och betoningen av förvaltande, det som seder- mera kom att gå under betäckningen kulturarv. Detta specifika förhål- lande till det förflutna kan förstås på flera sätt, men karaktäriseras enligt den brittiske forskaren på området, Rodney Harrison, av ”a reverence and attatchment to select objects, places and practices that are thought to con- nect with or exemplify the past in some way”.554 Till detta kan fogas att
inställningen även ger upphov till en vilja att på olika sätt bevara det som
550 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1953, s. 233. 551 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1953, s. 234. 552 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1953, s. 234. 553 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1953, s. 234.
171 uppfattas vara kopplat till det förflutna. Historiskt brukar kulturarvstan- kens uppkomst förläggas till det sena 1800-talet, i en anglo-saxisk kontext ofta specifikt till antagandet av Ancient Monuments Act år 1882.555 An-
ledningen till detta är att kulturarv tenderar att betraktas som ett fenomen förknippat med moderniteten. Enkelt uttryckt grundar sig den förståelsen på att modernitetens samhällsförändringar vid 1800-talets slut haft sådana långtgående effekter att det äldre samhällets ”objects, places and practices”, för att tala med Harrison, uppfattades vara på väg att försvinna för gott, och därmed behövde ett aktivt skydd i samtiden.556 Den moderna
epoken kom vidare att förstås av de som levde i den som en tid präglad av förändring, nymodigheter och framsteg, en irreversibel resa in i fram- tiden, med särskilda konsekvenser för fenomen som förknippades med det förflutna, en process som Harrison hävdar accelererar från mitten av 1900-talet.557 Kopplingen till det adliga talet om jäkt, samt att tiden gick
fort, som omskrivs ovan är här tydlig, och som uppträder vid samma tid som bevarandeidealet blir det dominerande temat i adelsmötenas olika tal, det vill säga på 1950-talet. Den adliga viljan att bevara och förvalta bör därför förstås i en vidare kontext av kulturarvsdiskursens framväxt.
Detta blir än tydligare när man konstaterar att arvsmetaforen även fö- rekom i adelsmötenas tal, förvisso utan kultur före. Första gången den användes var vid 1953 års möte, då i relation till Riddarhusets materiella tillgångar, vilka talaren ansåg att man gemensamt ”ärvt”, och var satta att förvalta.558 Även immateriella fenomen kunde dock förstås som arv, det
vill säga något den innevarande tidens människor fått från forna tiders människor, att förvalta med ambitionen att det även skulle vara tillgäng- ligt för de som komma skulle. Själva adelsmötet och dess former var ett sådant arv, det ansågs vara ”en tradition som våra förfäder skapat och som det är vår självklara plikt att förvalta och föra vidare till kommande gene- rationer.”559
555 Harvey, David C., Heritage Pasts and Heritage Presents: Temporality, meaning and the scope of heritage
studies, i Smith, Laurajane (red.), Cultural Heritage: Critical Concepts in Media and Cultural Studies, Milton Park, Abingdon, Routledge, 2007, s. 27.
556 Harrison, 2013, s. 26-27. 557 Harrison, 2013, s. 24-25.
558 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1953, s. 257.
559 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1956, s. 185; se även: Ridderskapet och Adelns
Att bevara, och att förvalta, dessa båda handlingar var centrala i den kommunikation som präglade adelsmötena under den senare delen av den undersökta perioden. Vid 1965 års möte hette det exempelvis att adelns:
[…] stora uppgift är såsom traditionsbevarare och förvaltare av histo- riska värden. Riddarhusdirektionen, Adelsmötena men framför allt ägarna och förvaltarna av gamla arvegods och slott gör där, tyngda av skatter, pålagor och personalbrist, en insats som kommande släktled har stor anledning känna djup tacksamhet inför. Historiska och kultu- rella minnen skall leva, inte vara döda föremål på grå och dammiga museer.560
Adelns verksamhet i stort förstods alltså som ett sätt att levandegöra de traditioner och institutioner som annars riskerade att dö. Riddarhusdirekt- ionen fick här stå för Riddarhusets löpande verksamhet, med mötena som dess högtidliga avbrott. Ännu en arena för detta levandegörande utgjordes av slotten och, får man anta, herrgårdarna, som fortsatt var i adligt ägande. För mer om denna miljö och den adliga synen på herrgården, se avhand- lingens tredje empirikapitel.
Slutligen kan framhållas, att på 1970-talet formulerades detta på ett övergripande sätt som ”förvaltningsuppgiften”, av 1971 års mötes ordfö- rande, justitierådet Olof Riben.561 Han gjorde det genom att referera till
en tv-intervju, med en adlig person, där denna fått frågan ”hur känns det att äga allt detta”, varpå personen svarat ”vi äger inte – vi endast förval- tar”. Riben framhöll detta som motsvarande kärnan i ”förvaltningsuppgif- ten”.562 Den hade vidare grundats av förfädernas handlingar, som skapat
vissa förväntningar på hur saker skulle skötas, det gick alltså inte att göra som man ville utan de uppfattat traditionella formerna ramade in hand- landet. Förvaltningstanken krävde dock också ett mått av framsynthet, nå-
560 Ridderskapet och Adelns handlingar och protokoll vid lagtima adelsmötet år 1965, s. 148. 561 Vem är det: Svensk biografisk handbok 1993, Stockholm, Norstedt, 1992, s. 920.
173 got som Riben formulerade i relation till adelns offentligrättsliga ställ- ning, som var ifrågasatt vid tiden.563 Detta i samband med den grundlags-
beredning som pågick vid tillfället.564 Dessutom hade en motion inkom-
mit till det föregående adelsmötet som rent av propagerat för hela adelns avskaffande.565 ”Förvaltningsuppgiften” formulerades alltså i relation till
dessa ifrågasättanden av adeln som institution, och kan alltså ses som ett svar på desamma. Likt den intervjuade i tv kunde adeln vid dessa ifråga- sättanden säga, till andra och sig själva, att man enbart förvaltade ett hi- storiskt arv. Något som på 1970-talet uppfattades som mer legitimt än exempelvis det äldre talet om att likna sina förfäder i förmåga och sam- hällsposition.