De tre första manifestationerna som studerats här uppvisade som sagt stora likheter. Inte minst gällde detta de delar av det gemensamma för- flutna som valdes ut och aktiverades. Att det förflutna inte kan bevaras som sådant, utan är föremål för en selektion i efterhand, är en av cultural
memory-fältets utgångspunkter.482 En minneskultur tenderar att uppehålla
sig vid enskilda delar av det gemensamma förflutna, personer, händelser eller epoker, medan andra inte uppfattas som relevanta. Av Jan Assmann kallas detta för minnets temporala fixpunkter.483
Under den period då likhetsidealet var det dominanta inom den adliga minneskulturen, alltså från undersökningens början till mitten av 1900- talet, var det en sådan temporal fixpunkt som främst gjorde sig gällande. Som framgår ovan var det var huvudsakligen svensk stormaktstid som det då rördes sig om. Varför valdes aktörer och händelser från denna period ut? Den adliga vurmen för stormaktstiden var förvisso inte unik. Denna period innehade en central plats i en vidare svensk kontext under årtion- dena runt sekelskiftet 1900, motsvarande första hälften av undersöknings- perioden. Sådana figurer som Gustav II Adolf och Karl XII, till vilka Axel Oxenstierna respektive Magnus Stenbock var kopplade, innehade cen- trala platser i den nationella historiska berättelsen. Ambitionen från Rid- darhusets sida kan då sägas ha varit att genom de olika manifestationerna betona en distinkt adlig plats i denna berättelse, både i historisk tid men också i den kontemporära situationen. Adelns dominanta ställning under stormaktstiden medförde gott om framstående personer och avgörande händelser som kunde väljas ut och förmedlas. Dåtidens adels insatser i statens tjänst, på det civila och militära området, betonades och relatera- des till ambitionen för gruppens medlemmar att fortsätta i dessa fotspår. Axel Oxenstierna respektive Magnus Stenbock gjordes således till sym- boler för dessa båda verksamhetsområden. Den övergripande ambitionen kan sägas ha varit att fortsätta vara en adel genom att likna förfäderna, något som här benämnas likhetsidealet.
Även den manifestation som hölls i samband med färdigställandet av boken Sveriges riddarhus, och inte minst bokens innehåll, fokuserade på
482 Assmann, Jan, 2011, s. 37. 483 Assmann, Jan, 2016, s. 115.
stormaktstiden. Valet av det historiska narrativets start- respektive slut- punkter var Riddarhusordningen antagande respektive representationsre- formens genomförande. Det var således en historia över adeln som riks- stånd man låtit skriva fram. Titeln på verket blev ju också Sveriges rid-
darhus. Som visats fanns tidigt en ambition att även inkludera det medel-
tida frälset i narrativet, något som slopades av praktiska skäl, även om en sorts kortare förhistoria, med start i Alsnö stadga kom med till slut.484
Även tiden efter 1866 återfinns på ett liknande sätt, genom ett avsnitt med rubriken Riddarhuset som institution efter 1866, omfattande endast fyra sidor.485 Slutsatsen blir att det var den tidigmoderna epoken som huvud-
sakligen motsvarade adelns historia. Tiden före var höljd i för mycket dunkel, tiden efter, utan privilegier och formell politisk makt, var inte vik- tig nog att inkludera, mer än i den begränsade omfattning som gjordes.
Historieskrivningen i sig, så som den framställdes vid manifestationen, var normerande, och hade en konservativ prägel. Den goda samhällsut- vecklingen var en försiktig balans mellan olika intressen. När det ena fick överhanden var det dåligt. Kvinnor, envälde, partier och demokrati var dåligt. När landet letts av ett fåtal, ansvarskännande, adelsmän tillsam- mans med kungamakten var det bra. Balans mellan kung och folk, besk- revs som ett ideal. Blev det för mycket av det första resulterade det i en- välde, blev det för mycket av det andra blev det pöbelvälde. Medlemmar ur adeln, eller främst högadeln, stod genom historien som balansens ga- ranter. Detta låg till grund för den tillspetsade formuleringen att Sveriges historia inte är dess konungars, utan i hög grad dess adels.
Samtidigt var regenterna de naturliga epokindelaren i framställningen. Historiens fortskridande var lika med de på varandra följande monarker- nas regeringar. Dessa utvärderades, var bra eller dåliga. De goda histo- riska perioderna var tack vare ett enat folk, med adeln i främsta ledet. De onda perioderna berodde främst på egennytta, från monarkernas sida, som hos Kristina, Karl XII, och Gustav III i viss mån, från adelns som under frihetstiden, och från folkets.
I framställningen vid minnesmanifestationen 1926 var de perioder av svensk historia som skulle kunna tolkas som konfliktfylld mellan adeln och andra delar av samhället nedtonade. Mordet på Gustav III, adelsväl- det innan till reduktionen, och statskuppen 1809, förbigicks exempelvis
484 Hallendorf (red.), 1926, s. 45-62. 485 Hallendorf (red.), 1926, s. 451-454.
149 med tystnad, trots att kopplingen till gruppen vid dessa tillfällen var up- penbar. Det går därmed att tala om en sorts glömska rörande episoder och figurer som inte passade in i det övergripande narrativet. De delar av det förflutna som valdes ut betonade i stället fosterlandskärlek, lojalitet, den positiva kopplingen mellan adel och kungamakten, samt framstående in- divider som ansågs förkroppsliga detta: Axel Oxenstierna, Magnus Sten- bock, Erik Dahlberg. Det rörde sig om män, verksamma under stormakts- tiden, vars gärningar kunde relateras till tjänst i staten eller till kungamak- ten direkt.
Det hann gå 51 år från att frågan om en historia över adeln togs upp för första gången år 1875, till dess att boken väl kom ut år 1926. Manifestat- ionen som genomfördes i samband med dess utgivning skulle visa sig vara den sista i sitt slag, och historien över adeln som då firades skulle med tiden få karaktären av ett avslutande bokslut.
Efter år 1926 uppmärksammades inte jubileum, enskilda individer eller händelser ur det gemensamma förflutna, inte på samma storslagna eller påkostade vis inom den adliga minneskulturen. Varför skedde denna för- ändring? Perioden sammanfaller i grova drag med den som Arno Mayer beskriver som tiden för den äldre regimens slutgiltiga fall, med början i första världskriget och dess efterdyningar.486 Åren efter demokratins slut-
liga genombrott i Sverige skulle manifestationer av detta slag möjligen framstå som rent reaktionära demonstrationer, och som explicita uttryck för en vilja att återgå till en samhällsorganisation som nu otvivelaktigt hörde till det förflutna. Det likhetsideal som existerat inom den adliga minneskulturen gick då inte längre att uppbära, då skillnaderna mellan den kontemporära kontexten och det uppfattade förflutna blev för stora.
Den sist studerade minnesmanifestationen skiljer sig också markant från de föregående, men bidrar samtidigt med en förklaring till vad den adliga kollektiva identiteten kom att utgöras av i stället. När Wilhelm Tham blickade 50 år tillbaka i tiden, på Sveriges Riddarhus, konstaterade han att det fanns föga att lägga till detta verk, trots den långa tid som gått.487 Hade adelns historia tagit slut? Att 350-årsjubileet av Riddarhus-
ordningen år 1976 uppmärksammades på ett helt annat sätt är något av ett resultat i sig. Det ger vid handen att snarare än att likna förfäderna kom
486 Mayer, 2010, s. 5-6.
synen på att vara adlig under 1900-talets lopp att domineras av uppfatt- ningar om att man som adlig förvaltade ett arv. Detta kan kallas för ett bevarandeideal. Det nationella projekt som de tidigare adelspersonerna i hög grad kopplat adelskapet till, samt ambitionen att "vara som sina fä- der" var inte längre legitimt framåt mitten av 1900-talet. I stället koppla- des att vara adlig samman med att vara kulturbevarare. Texterna i 1976 års nummer av Arte et Marte handlade ju också om vad Riddarhuset var i dag, så som en källa till kunskap om det förflutna, en plats för bevarande av olika historiska ting, Riddarhuspalatset beskrevs som ett historiskt mo- nument som samtidigt måste uppdateras och moderniseras. Den tempo- rala fixpunkt som hört till likhetsidealet återfanns inte längre. Det för- flutna som sådant spelade en tillbakaskjuten roll, och det sågs inte som något ideal. Snarare var det lämningar från det förflutna i nutiden, ett arv, som då var betydelsefulla. Denna övergripande rörelse, från likhet till be- varande, kommer att framgå även av de efterföljande kapitlen.
151