Som redan nämnts är historisk forskning som behandlar den svenska adeln relativt omfångsrik. I det här avsnittet kommer redovisningen av tidigare forskning därför att begränsas till sådan som ägnat sig åt adeln under 1800-talet, och i något fall även 1900-talet. Det rör sig huvudsakli- gen om Sten Carlssons Ståndssamhälle och ståndspersoner från 1973, en omarbetad version av 1949 års original, Ingvar Elmroths Från överklass
till medelklass från 2001, samt Göran Norrbys Adel i förvandling från
2005. Dessa rör sig, likt den internationella forskningen, på ett socialhi- storiskt plan. Gemensamt för samtliga kan sägas vara att de på olika sätt utgår från problemställningar rörande adeln i relation till de omvälvande samhällsförändringar som ägde rum under perioden, med särskild tonvikt på ståndssamhällets upplösning. Detta har resulterat i ett fokus på föränd- ringar i gruppens samhällsposition och studier av exempelvis yrkesval, giftermålsmönster, och utbildningsnivå i förhållande till andra samhälls- grupper.
Det kan vara på sin plats att börja med det verk som ligger närmast den här avhandlingen när det gäller periodisering och synsätt. Det rör sig då om Göran Norrbys avhandling Adel i förvandling. I centrum för denna står frågan ”hur väl den svenska adeln lyckades upprätthålla sin överord- nade samhällsställning också under 1800-talet – och i vilken grad man
tvingades eller lyckades anpassa sig till samhällsförändringarna”.46 I den
studeras dels vilka strategier som adeln använde för detta ändamål, dels hur gruppens sociala identitet förändrades under perioden. Norrbys tillvä- gagångssätt utgörs av en kvantitativ analys rörande giftermålsmönster, yrkesval, och utbildning bland cirka 8000 högadliga personer födda 1770- 1939, dels en kvalitativ analys av adlig identitet baserat på personhisto- riskt material, främst memoarlitteratur.
Norrby är den ende av de svenska adelsforskarna som uttryckligen för- håller sig till Arno Mayers historiografiska program.47 Norrbys övergri-
pande tes är också att adeln tämligen väl lyckades anpassa sig när de för- ändrade omständigheterna så krävde. Detta resulterade i vad Norrby kal- lar adelns integration in i det framväxande borgerliga samhället, i kontrast till en inom forskningen tidigare rådande uppfattning att relationen mellan borgerligheten och adeln präglades av en konflikt, där den förstnämnda avgick med segern.48
Som fog för denna slutsats ger Norrby flera exempel. Ett exempel är en studie av yrkesval inom högadeln, som visar att under den ökade pro- fessionalisering som ägde rum under 1800-talet, lyckades gruppen an- passa sig väl till de nya kraven. Inom relativt kort tid under 1800-talets första årtionden hade 80 procent av männen inom gruppen tagit en eller flera examina.49 De föredragna yrkena var länge de traditionellt adliga.
Officersyrket tappade, enligt Norrbys siffror, i popularitet först under 1800-talets sista årtionden för att sedan sjunka ytterliga under nästa år- hundrade.50 Jordägandet visar även det på en långsam nedgång för att i
början av 1900-talet ligga på cirka 15 procent bland högadeln, en siffra som dock varit relativt konstant sedan dess.51 Även en karriär i det all-
männas tjänst låg under 1800- och tidigt 1900-tal på en låg men konstant nivå, runt 10 procent.52 Industri och affärssektorn blev i stället det nya,
föredragna valet för högadeln under den period som Norrby undersöker. En tredjedel nådde toppositioner.53 Ett annat exempel utgörs av inom-ad-
liga äktenskap, som tidigare varit regel inom högadeln, men blev färre 46 Norrby, 2005, s. 20. 47 Norrby, 2005, s. 12-13. 48 Norrby, 2005, s. 325. 49 Norrby, 2005, s. 142. 50 Norrby, 2005, s. 143. 51 Norrby, 2005, s. 341. 52 Norrby, 2005, s. 256. 53 Norrby, 2005, s. 341-342.
33 under perioden. Snarare än ett tecken på upplösning kan detta förstås som en anpassning, då det kunde finnas fördelar, inte minst ekonomiska, med att söka en partner utanför den egna traditionella gruppen. Enligt Norrby var det symboliska kapitalet som ett adligt namn innebar en ingång till det högborgerliga samhället, i varje fall för manliga medlemmar av högadeln. Adelskvinnors kapital var härvidlag inte lika värdefullt då det adliga ef- ternamnet inte fördes vidare vid ett giftermål.54 Enligt Norrby är denna
utveckling ett tecken på snabb omvandling av samhällets normer.55
Adelns sociala exklusivitet var förvisso på nedåtgående men värdesättan- det av ett adligt efternamn tyder på att tillhörighet till gruppen var fortsatt meningsfull.56 Termen ”gentrificaton” har i andra sammanhang använts
för att beskriva den process av överföring av olika traditioner från adel till borgarklassen, och som dessa giftermål kan sägas vara ett exempel på.57
Detta leder i sin tur in på den del av Norrbys forskning som har störst relevans för den här avhandlingen, den om adlig identitet. Den adliga in- tegration i det borgerliga samhället som Norrby beskriver resulterade dock inte i att uppfattningar om den egna gruppens egenhet och särart försvann:
Mycket av det adliga i identiteten levde alltså kvar hos stora delar av det svenska frälset under hela 1800-talet. I varje fall inom de domi- nanta skikten av denna adliga krets gjorde man ännu vid sekelskiftet 1900 anspråk på ledarskap, på överordning, och på skillnad mot andra samhällsgrupper.58
Med begreppet ledarskap syftar Norrby på det ”ansvar för det allmänna” som fortsatt präglade adlig identitet.59 Detta kunde ta sig olika uttryck,
från politiskt engagemang till militärtjänstgöring och framträdande roller i olika rörelser, inte minst väckelsen.60 Till de ovan nämnda lägger även
Norrby betydelsen av jordägande för den adliga identiteten. Detta gällde
54 Norrby, 2005, s. 134. 55 Norrby, 2005, s. 366-367.
56 Just synen på adliga släktnamn behandlas vidare i delstudien ”Hur Gyllensvärd blev Johannezon”. 57 Brunnström, Pål, Ägare och kapital: klass och genus hos kapitalägare i Sverige 1918-1939, diss., Lunds
universitet, 2014, Lund, Pluribus, 2014, s. 21.
58 Norrby, 2005, s. 298. 59 Norrby, 2005, s. 279. 60 Norrby, 2005, s. 280.
huvudsakligen den förmögnaste delen av den jordägande högadeln. Denna uppvisade en påtagligt seglivad självbild som oberoende, vilket tillskrivs den avskildhet från andra samhällsskikt, och sammanhållning inom den egna gruppen, som möjliggjordes av lantlivets särskilda förut- sättningar.61
Norrby är själv medveten om vad han anser vara svårigheten i att stu- dera och uttala sig om en ”klar och entydig bild av förändrade (eller oför- ändrade) adliga identiteter”.62 Frågan är om inte denna problematik delvis
stammar ur Norrbys val av material. Studien av adlig identitet består, som nämnts, av en analys av personhistoriskt material, främst memoarlittera- tur, till övervägande del skriven under 1900-talet. I den här avhandlingen kommer i stället källmaterialet att bestå av olika texter producerade vid tillfällen då medlemmar ur adeln träffades eller på andra sätt interagerade med varandra som kollektiv. Till skillnad från ett personhistoriskt material underlättar detta en mer sammanhållen analys av adlig kollektiv identitet, samt förändringar över tid.
I Norrbys karaktärisering av adlig identitet återfinns inte heller det som är den här avhandlingens huvudsakliga fokus, nämligen det förflutnas be- tydelse för den adliga identiteten. Den utbredda adliga praktiken att skriva memoarer, som utgör Norrbys huvudsakliga material, kan i sig ses som ett utslag för en gemensam adlig minneskultur. 1900-talets adliga me- moarförfattare kan ur ett sådant perspektiv snarare betraktas som produ- center av en bild av det förflutna, en handling utförd i den tid de skrevs, snarare än som underlag för en analys av adlig identitet under den tid som de beskriver. Den betydelse som det förflutna kunde inneha för adlig iden- titet i det moderna samhället kommer att framgå tydligare i nästa delka- pitel.
Göran Norrby har genomgående bedrivit sin forskning i polemik mot Sten Carlssons respektive Ingvar Elmroths forskning. Denna menings- skiljaktighet kan ses som ett nationellt exempel på de invändningar som nyare adelsforskning haft mot äldre framställningar, där adlig anpassning ställs mot en äldre syn som betonar adlig nedgång.
Sten Carlssons Ståndssamhälle och ståndspersoner från 1973 består av en statistisk analys med syfte att studera ståndssamhällets avveckling, detta genom att främst följa de högre stånden, adel och präster, i relation
61 Norrby, 2005, s. 273. 62 Norrby, 2005, s. 273.
35 till de ofrälse ståndspersonerna. Genom att analysera styrkeförhållandet mellan dessa båda grupper vad gäller den numerära utvecklingen, ägande av jord, civila och militära karriärer och giftermålsmönster söker Carlsson synliggöra 1800-talets samhällsomvandling, en process som han beskri- ver som att "ståndssamhället [blev] ett klassamhälle".63 På alla de områ-
den Carlsson studerar går de högre stånden tillbaka till förmån för de ofrälse ståndspersonerna och ibland även för bönderna. Under perioden 1820-1865 flyttade de ofrälse fram sina positioner på adelns bekostnad inom områden som traditionellt dominerats av de senare, så som inom den civila förvaltningen och jordägande.64 Inom krigsmakten skedde en
liknande utveckling efter 1850.65 Carlsson konstaterar även att från 1820-
talet gifte sig över hälften av adeln med icke-adliga personer.66 Som visats
har Norrby tolkat samma fenomen som att adligt symboliskt kapital kon- verterades genom äktenskap utanför gruppen. Carlsson verkar snarare ta det som ytterligare ett bevis på det borgerliga samhällets triumf över den äldre eliten. Sammantaget beskriver Carlsson att utvecklingen präglades av ”en intensifierad ståndsutjämning och ståndsupplösning. Särskilt ödes- digert var, att adelsmännen i så hög grad förlorade sina positioner som militärer och jordägare; därmed undanrycktes själva grundvalarna för adelns ställning som stånd”.67
De politiska reformer som genomfördes under perioden ser Carlsson främst som ett resultat av denna sociala utveckling. Det politiska regel- verket rättade sig efter den sociala verkligheten, vilket gjorde att varje reform kan ses som en sorts konsekvens av ett fait accompli.68 Riksdags-
ståndens sammansättning förändrades exempelvis till den grad att ”den sociala och ideologiska grunden för ståndstänkandet revs upp”.69 Följden
blev att representationsreformen genomfördes. Resonemanget exempli- fieras med två av huvudfigurerna i den avslutande riksdagsdebatt som hölls om reformförslaget: Henning Hamilton samt statsrådet Johan Au- gust Gripenstedt, båda adliga. Den förre, med karriär som officer, hov- 63 Carlsson, 1973, s. 13-14. 64 Carlsson, 1973, s. 269. 65 Carlsson, 1973, s. 273. 66 Carlsson, 1973, s. 270. 67 Carlsson, 1973, s. 274. 68 Carlsson, 1973, s. 370. 69 Carlsson, 1973, s. 278.
man, diplomat och landshövding, ”rotad i en släktkrets av idel aristokra- ter”, medan den senare, trots att han innehade en framskjuten samhälls- position och var förmögen, genom gifte, snarare hörde till, och sympati- serade med, medelklassen än aristokratin.70 Enligt Carlsson bör Riddar-
husets gillande av representationsförslaget inte ses som någon självupp- offrande idealism, inte heller som något man kände sig tvungen till. Sna- rare rörde det sig snarare om att en majoritet av ledamöterna såg egna fördelar med ett ökat inflytande för medelklassen, och därmed värderade sina behov annorlunda än den ”exklusivt aristokratiska grupp som bildade Riddarhusets kärna”.71
Carlssons resultat går att infoga i det grand narrative som Mayer och andra vänt sig emot. Det var de ofrälse ståndspersonerna som satte agen- dan, och adels- och prästeståndet rättade sig därefter. En viktig faktor här- till var att adeln, enligt Carlsson, förlorat basen för sin existens som stånd, genom tillbakagången inom militären, den civila administrationen och jordägandet. Den politiska organisationen jämkades således med den so- ciala samhällsutvecklingen.
Inom forskningen om just representationsreformen förkommer dock även andra tolkningar. Justitiestatsminister Louis De Geers lagförslag har där beskrivits utifrån vad man kallat dess samhällsbevarande karaktär. Genom dess utformning med en första kammare med starkt begränsad rösträtt kunde även de konservativas intressen tillgodoses. Snarare än en medelklassens totala seger rörde det sig alltså om en kompromiss, där den fortsatt aristokratiskt dominerade första kammaren kunde motsätta sig vad man där ansåg vara en alltför radikal politik.72
Mot Carlssons förståelse av representationsreformen kan man alltså ställa en annan tolkning, som betonat den ”persistence of the old regime”, för att använda Mayers term, som präglade det långa 1800-talets sam- hällsutveckling. Den ”ståndsupplösning” som Carlsson hävdar ägde rum fram till år 1865 kan också ifrågasättas. Att medlemmar ur de ofrälse de- larna av samhället kom att flytta fram sina positioner på områden som
70 Carlsson, 1973, s. 323-324. 71 Carlsson, 1973, s. 324.
72 För denna diskussion, se: Hultqvist, Per, Klasspolitik och statsintresse: En studie i oscarisk riksdagstaktik,
Scandia: Tidskrift för historisk forskning, vol. 25, n:r 1, 1959: s. 57-82, Nilsson, Göran B., Den samhällsbeva- rande representationsreformen, Scandia: Tidskrift för historisk forskning, vol. 35, n:r 2, 1969: 198-271, Nils- son, Torbjörn, Elitens svängrum: första kammaren, staten och moderniseringen 1867-1886, diss., Stockholms universitet, 1994, Stockholm, Almqvist & Wiksell International, 1994.
37 traditionellt dominerats av adeln innebar exempelvis, som Norrby delvis visat, att den sociala identiteten slutade att vara av vikt. Förändringar i de konkreta förutsättningarna, i form av exempelvis lagar eller yrke, innebar nödvändigtvis inte att ståndet som sådant upplöstes, i betydelsen upp- hörde som fenomen.
Ingvar Elmroths demografiska undersökning i Från överklass till me-
delklass syftar till att studera adelns ”förutsättningar att spela en domine-
rande roll i det förindustriella samhället”.73 Undersökningsperioden är år
1600-1900. Det svenska frälsets blygsamma storlek vid början av peri- oden krävde en omfattande nyadling för att möta den expanderande sta- tens behov av officerare och tjänstemän. Stormaktstidens adel betecknas således som en utpräglad tjänsteadel, där ett arbete i statens tjänst, an- tingen på den civila eller militära sidan, var det dominerande yrkesvalet för de redan nobiliterade och en karriärväg uppåt för de som önskade bli det.74
Den period som är mest relevant i det här sammanhanget, det vill säga 1800-talet, kännetecknades tvärtom av en för adelns del sjunkande social nivå jämfört med tidigare, samt andra yrkesval än de traditionella i statens tjänst. Enligt Elmroth förlorade adeln under denna tid i stort sin karaktär av tjänsteadel och överklass för att i stället sälla sig till medelklassen, me- dan en del till och med pauperiserades.75 Till skillnad från Sten Carlsson
anser Elmroth att det var interna mekanismer inom adeln som låg bakom denna utveckling, snarare än en antagonistisk kamp med den nya tidens borgerlighet. Elmroth betonar att detta gäller för det helhetsperspektiv på gruppen som varit hans ambition att anlägga, men noterar också att delar av gruppen trots detta kunnat bevara sin överordnade ställning.76
I sin kritik av både Carlssons och Elmroths slutsatser pekar Norrby på att dessa inte medräknat adelns symboliska eller sociala kapital, utan en- bart fokuserat på faktorer som kan räknas till det ekonomiska kapitalet. Sett till de sammantagna kapitaltillgångarna hävdar Norrby att adeln kla- rade sig betydligt bättre än vad Carlsson och Elmroth menar.77 Samtidigt
73 Elmroth, Ingvar, Från överklass till medelklass: studier i den sociala dynamiken inom Sveriges adel 1600-
1900, Lund, Nordic Academic Press, 2001, s. 294.
74 Elmroth, 2001, s. 295. 75 Elmroth, 2001, s. 300. 76 Elmroth, 2001, s. 300. 77 Norrby, 2005, s. 318.
noterar även Norrby att inkomstklyftorna gentemot andra samhällsgrup- per hade minskat vid sekelskiftet 1900.78 Ytterligare forskning på det eko-
nomiskhistoriska området har gjort gällande att Elmroths och Carlssons teser om adlig nedgång inte stämmer. Enligt denna genomgick en bety- dande minoritet av gruppen visserligen en nedåtgående rörelse i fråga om socio-ekonomisk ställning under perioden 1750-1900, men ännu vid pe- riodens slut var den genomsnittlige adelspersonen 19 gånger mer för- mögen än den genomsnittlige svensken.79
Den tidigare forskningens huvudsakliga fokus på socioekonomiska aspekter av den moderna adeln är inte utan problematik. Mer eller mindre explicit ger den vid handen att gruppens fortlevnad varit beroende av att den ekonomiska och sociala ställning som den innehade före modernite- tens genombrott kunde upprätthållas. Detta ger i sin tur endast en begrän- sad förklaring till hur och varför adel trots allt fortsatte att existera som en distinkt kollektiv identitet även efter att den process ägt rum som såg det förmoderna samhället, vars ideal och praktiker i hög grad påverkat just adeln, ersättas av ett samhälle som i högre utsträckning baserades på borgerliga och egalitära principer.
Till den delvis motsägelsefulla diskussionen om adelns förändrade so- cio-ekonomiska ställning under 1800-talet kommer den här avhandlingen således inte att direkt bidra, då dess problemställning inte rör sådana fak- torer som gruppens samhällsposition, förmögenhet eller yrkesval. Denna del av forskningsläget är dock viktig som referenspunkt. Den visar, trots skillnader i angreppssätt och resultat, att perioden förde med sig stora för- ändringar för adelns vidkommande. Delar av den kunde ännu vid sekel- skiftet 1900 anses vara en del av överklassen. Dock bidrog de föränd- ringar i val av yrke och giftermålsmönster, tillsammans med minskat jord- ägande, till att göra gruppen mindre homogen. Ur detta följer rimligtvis att det fortsatta upprätthållandet av adel som en distinkt kollektiv identitet i det moderna samhället blev problematisk, i betydelsen att de föränd- ringar som gruppen genomgick även gav upphov till en process av iden- titetstranformering, där synen på den egna gruppen och dess relation till den omkringliggande samhälleliga kontexten omförhandlades.
78 Norrby, 2005, 316.
79 Bengtsson, Erik, Missiaia, Anna, Olsson, Mats & Svensson, Patrick, Aristocratic Wealth and Inequality in
39 Två avhandlingar om slottsbyggandet i Sverige under 1800-talet fram till sekelskiftet är slutligen värda att lyfta fram här. Båda har berörings- punkter med den här avhandlingens fokus på adeln och det förflutna, och delar ett i grunden kulturhistorisk angreppssätt, varför de behandlas sepa- rat från den socialhistoriskt färgade forskningen som behandlats ovan. Det rör sig dels om Kajsa Bjurklint Rosenblads Scenografi för ett stånds-
mässigt liv från år 2005 och Anne Sumners Borgerliga ambitioner och adliga ideal från år 2004. I den förstnämnda studeras enbart adliga bygg-
herrar, medan den sistnämnda ägnar sig åt både medlemmar av adeln och högborgerligheten. Slottsbyggandet under perioden präglades av en kom- bination av gammalt och nytt. Stilspråket inspirerades starkt av äldre sti- lar, främst medeltid och renässans, samtidigt som de nybyggda slotten även utrustades med moderna bekvämligheter.80 Intresset för historia, och
de historiska stilarna, var inget unikt för adeln under perioden. Intressant är dock Bjurklint Rosenblads slutsats att adeln genom sitt byggande upp- trädde för att uppfylla omgivningens förväntningar på vad en adlig slotts- herre skulle vara.81 Det ståndsmässiga satte fortsatt ramarna för ett legi-
timt adligt beteende, speciellt som både slotten och byggandet av dem var publika affärer som följdes med intresse på både lokal och regional nivå. Slottsbyggandet var således ett sätt för godsägarna att manifestera sin ad- lighet. Byggandet i historiska stilar med hänvisning till medeltiden eller renässansen upprättade en koppling till det förflutna som matchade adelns anspråk på uråldrighet och gemenskap, både på släkt- som gruppnivå. Så- ledes löd byggandet och designen förvisso under byggherrens och form- givarens preferenser och ideal, men de utformades inom ramen för vad som kunde anses vara ståndsmässigt, passande, och värdigt.82 Till detta
kan fogas Sumners slutsats att resultaten av det borgerliga slottsbyggan- det inte skilde sig nämnvärt från de slott som uppfördes av samtida adliga byggherrar.83 Detta kan i sin tur relateras till den diskussion om adelns
integrering i det borgerliga samhället, samt den högre borgerlighetens anammande av traditionellt adliga uttryck och levnadsvanor som förts inom delar av forskningen. En skillnad mellan adliga och borgerliga slott
80 Sumner, Anne, Borgerliga ambitioner och adliga ideal: slott och byggherrar i Sverige kring sekelskiftet
1900, diss., Göteborgs universitet., 2004, Stockholm, 2004, s. 332.
81 Bjurklint Rosenblad, Kajsa, Scenografi för ett ståndsmässigt liv: adelns slottsbyggande i Skåne 1840-1900,
diss., Lunds universitet, 2005, Malmö, Sekel, 2005, s. 80-82.
82 Bjurklint Rosenblad, 2005, s. 230. 83 Sumner, 2004, s. 331.
var olika referenser till den egna släkten, vilka var vanligare hos de adliga, bland annat genom att byggandet i de fallen ofta skedde på gammal släkt- jord, samt att de i högre grad inreddes med porträtt på avlidna släktingar och med ärvda möbler.84
Varken Bjurklint Rosenblad eller Sumner skriver uttryckligen om