Minnesmanifestationens övriga innehåll var centrerat kring historiska narrativ. Under ceremonin hölls två tal, ett av adelsmötets ordförande Henning Wachtmeister och ett av Adam Lewenhaupt, vars innehåll kan sägas vara kondenserade versioner av bokens övergripande narrativ. Sve-
riges riddarhus kommer av den anledningen inte att analyseras här i sig
själv, utan endast så som dess innehåll förmedlades vid manifestationen. I det sammanhanget krävdes också en hel del kondenserande och förkor- tande. Boken hade nämligen blivit väldigt omfångsrik. Något märkligt kan man tycka efter att svårigheterna med att få det adelshistoriska pro- jektet i hamn under många år hade bedyrats från olika håll. Under redak- tör Hallendorffs ledning hade man dock lyckats producera närmare 600 sidor på ämnet, i folioformat. Förutom redaktören själv hade åtta andra författare bidragit. Bland dessa återfanns de på Riddarhuset bekanta nam- nen Erik Åkerhielm och Adam Lewenhaupt. Den sistnämnde spelade en också en framskjuten roll under manifestationen.
Men det var Henning Wachtmeister som inledde som talare. Hans väl- komsttal var också det kortare av de två. Det hindrade inte att han med detta etablerade vad som skulle bli återkommande teman. Den adelshisto- ria som förmedlades under högtiden var till övervägande del liktydig med tiden 1626-1866. Perioden innan beskrev Wachtmeister kortfattat. Rust- tjänsten hade utgjort grunden för det värdsliga frälset under medeltiden. När denna avskaffades som krav för adlig värdighet under Johan III gav detta, enligt Wachtmeister, upphov till ”stor ovisshet” om vilka som verk- ligen var adliga och inte. En följd av detta blev att adelns deltagande i tidens riksdagar blev lidande, eller ”svävande” för att använda Wacht- meisters term. Den konstituerande effekt som Riddarhusordningen hade på gruppens existens beskrevs som följer: ”All denna oreda avhjälptes genom den nyssnämnda stadgan av den 6 juni 1626, vilken kan kallas för adelns ståndsförfattning”. Med denna nyinstiftade ordning, tillsammans med rusttjänstens avskaffande, började en ny era för adelns vidkom- mande. Det senare beskrevs ha följden att adelskapet nu ”stod öppet för envar” som utmärkt sig i krig eller inom det civila, vilket resulterade i att gruppen ”inom kort kom att i sig innesluta allt det bästa, den tiden ägde,
av bildning och duglighet.”400 Resterande del av talet ägnade Wachtmeis-
ter åt en historik över ”adelns hem”, själva Riddarhuspalatset.401 Avslut-
ningsvis gav han uttryck för den likhetskontinuitet som fortsatt kunde prägla minnesmanifestationerna, om än i mindre omfattning jämfört med invigningen av Axel Oxenstiernas staty: ”Må vi även se till, en var av oss, att ehuru det ej längre sker under samma former som förr, vi må enligt våra fäders föredöme verka för vårt lands bästa, värna om sanning och rätt, vörda vår konung och älska vårt land samt högt sätta Sveriges ära och vårt älskade fosterlands väl.”402
Efter det tog Adam Lewenhaupt vid och höll ett långt anförande om Riddarhusets historia. Han hade själv medverkat i boken med kapitlet
Adelvapnen och den svenska heraldiken. Även i hans tal var det Riddar-
husets existens som institution som fungerade som det historiska narrati- vets riktlinje. Tiden före år 1626 behandlades än en gång kortfattat. Det utgjordes i framställningen av de hundra åren som föregick Riddarhus- ordningens antagande. Den beskrevs i allmänna ordalag som en nyda- ningens, men också som en söndringens tid. ”Kampen mellan nytt och gammalt” hade under perioden krävt blodiga offer.403 Vad Lewenhaupt
specifikt syftade på framgår inte, förutom en hänvisning till Karl IX och dennes konflikter med delar av högadeln som mynnade ut i Linköpings blodbad. Det var dock de nästföljande generationerna som Lewenhaupt fäste sig vid. De ”offer” som Gustav Banér, Erik Sparre, med flera, fått göra var ”hårda, men skulle komma att bära de rikaste skördar”.404
Resterande del av Lewenhaupts anförande var en historia över relat- ionen mellan Sveriges monarker och adeln, även om han själv betonade att det inte enbart var en kungens saga som Clio tecknade ner, med en hänvisning till Gustav Adolf-statyn, utan även hela svenska folkets, in- klusive dess adels.405 Splittringen under Karl IX följdes av Gustav II
Adolfs ”ljusa härskargestalt”, vars regeringstid präglades av försoning
400 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 206. 401 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 207. 402 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 207. 403 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 207. 404 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 208. 405 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 208.
123 och enighet. Den innebar också den tidpunkt då adelns inre och yttre för- hållanden ”ordnades” i och med Riddarhusordningens införande.406 Sam-
arbetet mellan kungen och rådsaristokratin beskrevs dessutom som en av- görande faktor i det som komma skulle. Det tidiga 1600-talets adel var med andra ord: ”mogen att i tanke, ord och handling vid konungens sida och efter hans död, i främsta ledet av ett enigt folk föra verket till fram- gång och vinna det hägrande målet: Sveriges storhet och ära.”407 Den ti-
diga stormaktstidens adel beskrevs som mycket beundransvärd. Landets ledare under denna tid var enligt Lewenhaupt besjälade med målmedve- tenhet, intellekt, förkovran, uthållighet och offervilja. Men den viktigaste och överordnade av alla egenskaper hos tidens adelspersoner var foster- landskärleken.408 I Lewenhaupts framställning är allt gott och väl när det
är denna som utgör aktörernas motivation. Som kommer att framgå fanns det dock historiska tidpunkter när denna fallerade, vilket fick negativa konsekvenser för hela landet. Men under det polska och det trettioåriga kriget, under Gustav II Adolfs ledning, var den allomfattande. Adeln hade under perioden många möjliga roller att spela, alla på olika sätt för fos- terlandets välgång. Lewenhaupt räknade upp följande: statsmannen, med det övergripande ansvaret vars beslut hade åverkningar långt bortom lan- dets gränser; gesanten, som främjade fosterlandets intressen med styrka eller smidighet; krigaren, som långt hemifrån kämpade för sin tro, sitt land och sin kung; domaren, som skipade rätt och höll ordning; makan och modern, som ensamma lämnades kvar att se till hem och härd; samt ynglingen, arvingen, som, i väntan på att bli vuxen nog att fylla någon av de andra rollerna, hjälpte till hemma på gården med att ”i den utskrivna drängens ställe, plöja fädrens teg”.409
Mot drottning Kristina var Lewenhaupt starkt kritisk. Efter att förmyn- darregeringen, med Axel Oxenstierna i spetsen, slutfört sitt uppdrag och hon tagit makten, rådde till en början ”idel glädje, självtillit och framtids- förtröstan” i landet, i och med Westfaliska freden och den nyvunna stor- maktsställningen.410 Detta skulle dock inte bestå, och felet var enbart
Kristinas. Hon beskrevs som slösaktig och lättvindig. De hon slösade på
406 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 207-208. 407 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 208. 408 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 208. 409 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 208. 410 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 208.
var främst adeln, vilket gav upphov till betänksamhet hos de äldre med- lemmarna, men ungdomen lät sig förledas av drottningen. I utbyte krävde hon dess hyllning och trohet, vilket gav upphov till fjäsk och slösaktighet. Lewenhaupt hävdade att många av adelns gårdar pantsattes för att kunna leva upp till Kristinas högt ställda förväntningar. Kristinas korta rege- ringstid beskrevs som ödesdiger för adeln. De belöningar hon delat ut i form av titlar och förläningar stod inte i paritet till förtjänsten, vilket gav upphov till olika motsättningar och adelsfientliga stämningar. Indirekt gav denna framställning bilden av att adeln tidigare fått sina privilegier och annat som en skälig belöning för utförda insatser. Kristinas vidlyftiga belöningspolitik rubbade denna balans. Inte minst gällde detta de nya gre- var som Kristina utsett. Bland dessa fanns ”några helt obskyra utlän- ningar, som hade allenast hovgunst att tacka för sin upphöjelse”, vilket gav upphov till konflikter med de äldre, mer etablerade, grevarna. Kristi- nas sista synd var lättfärdighet. Lewenhaupt avslutar stycket om hennes regeringstid på följande sätt: ”Sedan drottningen efter bästa förmåga sökt förstöra land och folk, tröttnade hon efter få år på regeringsbördan, och eftervärlden kan ej nog beklaga att hon ej gjorde det förr.”411
Drottning Kristina har varit en omstridd figur i svensk historieskriv- ning. Under rubriken ”Den förtalade” beskriver den finske historikern Nils Erik Villstrand hur hon av eftervärlden beskrivits som just slösaktig, ombytlig och självupptagen. Samma årtionde som Lewenhaupt höll sitt tal publicerades flera verk som var starkt kritiska mot Kristina, av Fredrik Böök, exempelvis. Enligt Villstrand skedde detta i en tid då den manliga hegemonin uppfattades som hotad, och Kristina kunde då tjäna som ett varnande exempel på hur det kunde gå när kvinnor släpptes in i offentlig- heten.412
Att Kristina var kvinna betonades även indirekt av att hennes efterträ- dare, Karl X Gustav, av Lewenhaupt beskrevs som ”en man, och en verk- lig man”.413 Efter Kristinas skurkgestalt blev Karl X Gustav i Lewen-
haupts framställning en verklig hjälte, och ett exempel på dennes mora- liskt färgade historiska narrativ. Under Karl Gustavs ledning beslutades
411 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 209.
412 Villstrand, Nils Erik, Sveriges historia 1600-1721, Stockholm, Norstedt, 2011, s. 30. Ytterligare ett utta-
lande från Lewenhaupt som kan relateras till denna kvinnosyn är: ”… en av de oberäkneliga nycker, man så ofta möter i historien – vars gudom inte för inte är en kvinna…”, se: Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns
protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 214.
125 att den reduktion som Kristinas frikostiga donationspolitik tvingat fram skulle genomföras. Adeln accepterade denna, den så kallade. fjärdeparts- räfsten, ”utan knot”.414 De krig som utkämpades under Karl Gustavs led-
ning resulterade i att Sveriges ”naturliga” gränser etablerades, och att ett stort antal, tidigare danska, adelsätter gjorde entré på Riddarhuset, något som Lewenhaupt beskrev i positiva ordalag.415 Dessutom beskrevs en
egenhet med den svenska adeln i förhållande till utländska ståndsbröder: den var under hela sin politiska tillvaro öppen för förtjänsten. Där andra länders adelsstånd under perioden beskrevs som stängda, och där parve- nyer sågs ned på, utgjorde det svenska en närmast meritokratisk institut- ion. Det tydligaste exemplet på detta var enligt Lewenhaupt Erik Dahl- berg. Han föddes ofrälse, men genom sina bedrifter uppnådde han ära och adelskap, främst genom hans ledande roll vid tåget över Bält.416 Att han
efter sin nobilitering accepterats av adeln var ett faktum, inte minst var ett bevis därpå att Riddarhuset år 1912 låtit smycka trapphuset med Gustaf Cederströms målning Tåget över Bält, där en stående Dahlberg ses visa vägen för en beriden Karl Gustav.417 Den senares hastiga död utgjorde en
katastrofal tragedi. Lewenhaupt spekulerade att han, om han fått leva, med sin ”kraftfulla men måttfulla karaktär med känsla för tradition och pietet mot minnet”, skulle ha ordnat rikets inre angelägenheter till det bästa, och utan att orsaka konflikter skulle han ha respekterat adelns rät- tigheter och återgått till det ”jämviktsläge” i fråga om jordinnehav som rådde på Gustav Adolfs tid.418
Ännu en gång fick medlemmar ur högadeln utgöra förmyndarregering. Denna gång fungerade den inte lika väl som när Kristina var omyndig. Det blev ”en frestelses tid”.419 Enligt Lewenhaupt berodde regeringens
brister på själviskhet. Inre konflikter gällande personlig makt och person- liga fördelar gjorde sig gällande. Dessutom var adeln som sådan splittrad. Den fåtaliga men mäktiga högadeln å ena sida, med sina två röster på Riddarhuset, och den månghövdade lågadeln å den andra, med sin enda
414 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 210. 415 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 210.
416 Inte för att detta i sig var någon avvikande uppfattning vid tiden för talets framförande. Erik Dahlberg
tillskrevs då ännu allmänt förtjänsten för Tåget över Bält. Weibullskolans uppgörelse med bilden av honom i svensk historieskrivning, i vilken Dahlberg närmast nedgjordes som varande en bedragare, låg några år framåt i tiden, se: Weibull, Curt, Tåget över Bält, Scandia: tidskrift för historisk forskning, vol. 19, nr. 1, 1948: 1-35.
417 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 210. 418 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 210. 419 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 211.
röst. Den senare beskrevs som bestående av dels en besutten adel, som ekonomiskt inte skilde sig särskilt mycket från de mer välbärgade bön- derna, dels en ämbetsmannaadel som var beroende av kronan för sitt up- pehälle. Skillnaderna inom adeln i fråga om levnadsförhållanden och po- litiska intressen utnyttjades av kungamakten i dess fortsatta strävan efter reduktion. När det enbart var de större donationerna som avsågs fick man lågadelns, och de övriga ständernas, medhåll. Men efter detta var mot- ståndet brutet, enligt Lewenhaupt, och även mindre egendomar började dras in till kronan.420 I sin framställning av reduktionerna under Karl XI
var Lewenhaupt mycket kritisk mot kungamakten: ”slagen föllo snabbt, våldsamt hänsynslöst. Den privata äganderätten var överlämnad åt mak- tens godtycke och rättssäkerheten upphävd”.421 Stora delar av adeln blev
ruinerad. Det var inte bara donationer och förläningar som drogs in, utan det förekom även ”ränteberäkningar, likvidationer och dylikt, som tyvärr ofta måste stämplas som rena bedrägerier från statens sida”.422 Redukt-
ionens grymhet illustrerades med en anekdot. En icke-namngiven fält- marskalk fick en dag besök av reduktionsherrarna. När dessa upptäckte att marskalken inte hade något annat av värde som de kunde ta nöjde de sig med att skära silverknapparna ur hans rock, varpå fältmarskalken ”för första gången i sitt liv fällde tårar”.423
Reduktionerna, tillsammans med enväldets införande, fick flera nega- tiva konsekvenser för adeln och resten av landet. Rådet förlorade sin tidi- gare maktställning, och de gamla rådsherrarna byttes ut mot ”under- stundom ganska vulgära” nya män.424 Ständerna fick först ett reducerat
inflytande för att sedan inte sammankallas alls. Detta beskrevs som att svenska folket, och framförallt adeln, nu förlorat allt inflytande på rikets politik. Riddarhusets röst var tillfälligt förstummad, ”organet för folkvil- jan” fyllde inte längre sin funktion.425 Följderna av detta blev att ingen
fanns som kunde hindra eller påverka det långa krig som fördes under Karl XII:s ledning. Lewenhaupts förhållande till Karl XII var ambivalent. Dennes förmenta djärvhet gjorde honom förvisso till en lämplig förebild för ”den svenske ynglingen”, men hans vårdslöshet och oansvariga politik
420 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 211. 421 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 211. 422 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 211. 423 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 211. 424 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 211. 425 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 211-212.
127 gjorde honom samtidigt till någon som ”den vuxne, ansvarskännande mannen” borde försaka.426 Anledning till detta var inte minst att Stora
nordiska kriget hade en katastrofal inverkan på den svenska adeln. Många var de som drog ut i kriget för att aldrig återkomma, vilket innebar en kännbar förlust i fråga om adelns numerär, samtidigt som de många kon- tributionerna till kronan innebar ekonomisk ruin för många av adelns medlemmar.427
I sin skildring av frihetstiden framträder Lewenhaupts konservativa sympatier tydligt. Det försiktigt balanserade styret kontrasterades där mot de skadliga demokratiska impulserna. Början på frihetstiden utgjorde en förbättring jämfört med föregående period, för adeln och för landet. I och med enväldet hade kungamakten ”svikit sin uppgift i folkets ögon”. I stäl- let fick ständerna ta över styret av riket, och Lewenhaupt betonade att platsen man vid högtiden befann sig på då varit säte för den högsta makten i landet. De facto innebar det en återgång till 1600-talets rådsvälde, med ”en erfaren, försiktig och gammeldags konservativ ledning”.428 Efter fri-
hetstidens två första årtionden, skedde dock en förändring i ”demokra- tisk” riktning. Klassindelning på Riddarhuset avskaffades då. Konsekven- sen av detta blev att lågadeln fick mer makt än den var mogen att hantera. Det goda styret på Riddarhuset, vilket då skulle vara lika med högadeln, ersattes av ett sorts pöbelvälde, där ”gardesfänrikar och extra ordinarie i verken övermodigt och ogenerat gjorde storpolitik, nedtystade motstån- darna med hotelse och oväsen”.429
Det demokratiska i detta kan tolkas som att människor av lägre rang fick mer makt än de kunde hantera eller som var passande, snarare än att det demokratiska förstods som en förändring i kvantitativt avseende, det vill säga att ett flertal av befolkningen fick ökat inflytande. Partiväsendet under perioden medförde, enligt Lewenhaupt, korruption och allmänt mo- raliskt förfall. Medlemmarna av ”dessa lumpna riksdagspartier” priorite- rade partiet och sig själva framför det allmänna bästa, vilket här innebar ”fäderneslandets ära och oberoende”.430
426 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 212. 427 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 212. 428 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 212. 429 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 211. 430 Berättelse […], i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1926, s. 213.
Slutsatsen som Lewenhaupt drog av denna historiska episod var föl- jande: ”Frihetstidsparlamentarismen är ett intressant, men icke alltid upp- byggligt kapitel av adelns historia, och den är ett bevis på att den politiska maktens fullständiga samling på ett håll är av ondo – även om det sker i frihetens ofta missbrukade namn.”431 Detta uttalande skedde vid en tid-
punkt då den allmänna och lika rösträtten enbart var sju år gammal, den hade utnyttjats för första gången vid andrakammarvalet hösten 1921.432
Likaså hade kungens politiska makt under 1800-talets lopp succesivt minskat, medan parlamentarismens principer undan för undan kommit att gälla som de styrande spelreglerna i det politiska livet.433 Frihetstidens
korrumperade och pöbelväldesbetonade parlamentarism kunde i denna kontext fungera som ett varnande exempel. På ett liknande sätt kunde de goda exemplen ur historien verka motiverande. Den ”fullständiga sam- ling” av makten på ett håll som Lewenhaupt kritiserade borde exempelvis motverkas genom kungamaktens återupprättande. Det var detta, hävdade han, som initialt skedde när Gustav III gjorde revolution år 1772 och satte stopp för partiernas maktmissbruk. Att kungamakten nu återtagit sin ”lag- enliga plats” hälsades med glädje av adeln tillsammans med resten av fol- ket.434 Gustav III lyckades dock inte med att komma fram till någon håll-
bar lösning när det gällde rikets styrelse. Efter att tillfälligtvis ha återställt balansen mellan ständerna och kungamakten visade sig kungens person- lighet bli problematisk. Med de båda ofrälse ståndens hjälp infördes en- väldet på nytt. Kungens ”lättsinniga och egenmäktiga” beteende ledde till att Riddarhuset vände sig mot honom.435
Varken mordet på Gustav III i sig, eller den adliga sammansvärjning som låg bakom dådet, skildrades direkt i Lewenhaupts tal. Det skimmer ifrån Gustavs dagar som eftervärlden varit så begeistrat av berodde till stor del på den generation av adel som var samtida med kungen. Det som Lewenhaupt kallade ”misstämningen” mellan adeln och kungen beskrevs