Skrifter med historiska perspektiv, No 25
© Copyright Magnus Bergman 2021
Omslagsfoto: Arild Vågen (https://commons.wikimedia.org/wiki/User:ArildV), använd i enlighet med Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International licence (https://creati-vecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en).
MAGNUS BERGMAN
ATT HÖRA DET
FÖRFLUTNA TILL
Adlig minneskultur och kollektiv identitet efter
ståndssamhällets upplösning, 1869-1976
Tidigare avhandlingar i historia och historiedidaktik vid
Malmö universitet
Tolvhed, Helena, Nationen på spel. Kropp, kön, svenskhet i populärpressens representation av olympiska spel 1948-1972, 2008.
Nyzell, Stefan, ”Striden ägde rum i Malmö”. Möllevångskravallerna 1926. En studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige, 2010.
Lozic, Vanja, I historiekanons skugga. Historieämne och identifikationsforme-ring i 2000-talets Sverige, 2010.
Jonsson Malm, Carolina, Att plantera ett barn, 2011.
Kjellgren, Martin, Taming Prophets, Astrology, and the World of God in the Early Modern Sweden, 2011.
Svensson, Matilda, När något blir annorlunda. Skötsamhet och funktionsför-måga i berättelser om poliosjukdom, 2012.
Lindh, Anders, “Unity Pervades All Activity As water Every Wave”. Principal Teachings and Philosophy of Maharishi Yogi, 2014.
Glaser, Joakim, Fotboll från Mielke till Merkel. Kontinuitet, brott och föränd- ring i supporterkultur i östra Tyskland, 2015.
Lindholm, Susan, Remembering Chile. An entangled History of Hip-hop in-between Sweden and Chile, 2016.
Rosenlund, David, History Education as Content, Methods or Orientation? 2016.
Alvén, Fredrik, Tänka rätt och tycka lämpligt. Historieämnet i skärningspunk-ten mellan att fostra kulturbärare och förbereda kulturbyggare, 2017. Ekelund, Robin, Retrospektiva modernister. Om historiens betydelse för
nu-tida mods, 2017.
Rudnert, Joel, Bland stenyxor och tv-spel. Om barn, historisk tid och när unga blir delaktiga i historiekulturen, 2019.
Jarhall, Jessica, Historia från kursplan till klassrum. Perspektiv på lärares historieundervisning från Lpo 94 till Lgr 11, 2020.
Tidigare utkomna titlar i serien Skrifter med historiska
perspektiv
No 1 Greiff, Mats, "Vi bodde, bad och blev utbildade som om vi vore på skilda kontinenter": katolska och protestantiska arbetare i Belfast 1850-1914, Lä-rarutbildningen, Malmö högskola, Malmö, 2004.
No 2 Andersson, Nils, Berggren, Lars & Greiff, Mats (red.), Sociala konflikter och kulturella processer: historia med människor i centrum, Lärarutbild-ningen, Malmö högskola, Malmö, 2004.
No 3 Björk, Fredrik, Eliasson, Per & Fritzbøger, Bo (red.), Miljöhistoria över gränser, Malmö högskola, Malmö, 2006.
No 4 Renander, Carina, Förförande fiktion eller historieförmedling?: Arn-se-rien, historiemedvetande och historiedidaktik, Malmö högskola, Licentiat-avhandling Malmö : Malmö högskola, Malmö, 2007.
No 5 Vall, Natasha, Cities in decline?: a comparative history of Malmö and Newcastle after 1945, Malmö högskola, Malmö, 2007.
No 6 Hellstenius, Mats, Skjutande borgerliga revolutionärer: skarpskytterörel-sen och 1800-talets liberala moderniseringsprojekt, Malmö högskola, Malmö, 2008.
No 7 Ottosson, Mikael & Sörensen, Thomas (red.), Borgerlighet i vapen: en antologi om 1800-talets milisrörelse, [Malmö University Press], Malmö, 2008.
No 8 Berggren, Lars, Horgby, Björn & Greiff, Mats (red.), Populärmusik, upp-ror och samhälle, [Malmö University Press], Malmö högskola], Malmö, 2009.
No 9 Björk, Fredrik, Eliasson, Per & Poulsen, Bo (red.), Transcending boun-daries: [environmental histories from the Øresund region], Malmö högskola, Malmö, 2009.
No 10 Nyzell, Stefan, "Striden ägde rum i Malmö": Möllevångskravallerna 1926 : en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige, [Malmö Uni-versity Press], Diss. Lund : Lunds universitet, 2010, Malmö, 2009. No 11 Lozic, Vanja, I historiekanons skugga: historieämne och
identifikations-formering i 2000-talets mångkulturella samhälle, Lärarutbildningen, Malmö högskola, Diss. Lund : Lunds universitet, 2010, Malmö, 2010.
No 12 Olofsson, Sten Sture & Greiff, Mats (red.), Hembygdshistorik om Män-nikkö-Vaenvaara : byar i Pajala kommun, Tornedalen, Norrbotten, Sverige, Malmö högskola, Malmö, 2010.
No 14 Lindh, Anders, "Unity pervades all activity as water every wave": prin-cipal teachings and philosophy of Maharishi Mahesh Yogi, Fakulteten för lärande och samhälle, Diss. Malmö högskola, Malmö 2014.
No 15 Andersson, Nils & Greiff, Mats (red.), Från Göteborg till Malmö via Kö-nigsberg: en resa i idéhistoria, idrott, kultur och utbildning : till Lennart Ol-ausson en festskrift, Malmö Högskola, Malmö, 2015.
No 16 Lindholm, Susan, Remembering Chile: an entangled history of Hip-hop in-between Sweden and Chile, Fakulteten för lärande och samhälle, Diss., Malmö högskola, Malmö, 2016.
No 17 Alvén, Fredrik, Tänka rätt och tycka lämpligt: historieämnet i skärnings-punkten mellan att fostra kulturbärare och förbereda kulturbyggare, Fakul-teten för lärande och samhälle, Diss., Malmö högskola, Malmö, 2017. No 18 Dahlqvist, Hans, Vem äger tiden?: ett idéhistoriskt perspektiv på
ar-betstidsfrågan i Sverige 1880-1925, Fakulteten för lärande och samhälle, Malmö högskola, Malmö, 2018.
No 19 Ammert, Niklas & Eliasson, Per, Externa historieprov: en studie av va-liditetsfrågor, Fakulteten för lärande och samhälle, Malmö universitet, Malmö 2019.
No 20 Lilja, Fredrik, Whip of the wine: labour relations and the role of alcohol in Western Cape wine farming from 1940s to the 2010s, Fakulteten för lärande och samhälle, Malmö universitet, Malmö 2019.
No 21 Rudnert, Joel, Bland stenyxor och Tv-spel: om barn, historisk tid och när unga blir delaktiga i historiekulturen, Malmö universitet, Fakulteten för lärande och samhälle, Diss., Malmö universitet, Malmö, 2019.
No 22 Blennow, Katarina, Brunnström, Pål och Örbring, David (red.), En histo-riker korsat sitt spår. En vänbok till Roger Johansson om att lära sig av historien och lära ut historia, Malmö universitet, Malmö 2019.
No 23 Jarhall, Jessica, Historia från kursplan till klassrum: perspektiv på lära-res historieundervisning från Lpo 94 till Lgr 11, Malmö universitet, Fakulte-ten för lärande och samhälle, Diss., Malmö universitet, Malmö, 2020. No 24 Lindholm, Susan & Nyzell, Stefan (red.), Människor, mening och
mot-stånd. En vänbok till professor Mats Greiff, Malmö universitet, Malmö, 2020.
INNEHÅLL
FÖRORD ... 13
1. INLEDNING ... 16
Forskningsläge ...20
Begreppsförklaring: Aristokrati eller adel? ...21
Synen på den moderna adeln inom historievetenskapen ...22
Forskning om den moderna europeiska adeln ...25
Forskning om den moderna svenska adeln ...31
Forskning om modern adel och minne ...40
Sammanfattning av tidigare forskning ...47
Teoretiska utgångspunkter: Memory studies ...48
Kommunikativt och kulturellt minne ...53
Minne och identitet ...55
Minneskultur ...58
Sammanfattning av teoretiska utgångspunkter ...62
Syfte, frågeställningar och disposition ...63
Metod och källmaterial ...64
Att studera kultur ...66
Om avhandlingens källmaterial ...69
Historisk bakgrund ...73
2. MINNESMANIFESTATIONER: DEN PERFORMATIVA ASPEKTEN AV DEN ADLIGA MINNESKULTUREN ... 77
”Oss tillhör han”: Uppförandet och invigningen av Axel Oxenstiernas staty, år 1875-1890 ...78
Beslutsprocessen: statyprojektet lämplighet debatteras ...80
Invigningen: Minne manifesterat ...89
”Hand och hufvud är gref Måns”: Stenbocksminnet år 1910 ...96
Finansieringen av Stenbocks staty i Helsingborg ...97
Det historiska narrativet: Den samhällsbevarande adeln ...121
”Det som i dag är och som i framtiden bör bestå”: Riddarhusets 350-årsjubileum år 1976 ... 131
Sammanfattande analys av minnesmanifestationer ... 138
Performativitet och minneskulturens dimensioner... 140
Oxenstierna och Stenbock: två adliga symboler ... 142
Ett bokslut över adeln? ... 147
3. STÅND UTAN STÅNDSSAMHÄLLE: MINNESKULTURENS KOMMUNIKATIVA ASPEKTER ... 151
”I hafven förlorat edra rättigheter…”: Adelsmötenas öppnings-, avslutnings- och tacktal, 1869-1971 ... 153
Den förändrade situationen ... 155
Offret på fäderneslandets altare och likhetsidealet ... 160
Den kontemporära situationen ... 164
Bevarandeidealet växer fram ... 168
Kontinuitet och förändring ... 173
”Den sista trasan”: Upphävandet av forum privilegiatum, 1869-1916 ... 176
Det första avslaget: 1869 års adelsmöte ... 178
Det andra avslaget: 1893 års adelsmöte... 182
Frågan drivs internt och det tredje avslaget: 1902 och 1907 års adelsmöte ... 185
Frågans lösning: 1915 års urtima möte ... 192
Efterspelet: 1916 års urtima möte ... 198
”Hur Gyllensvärd blev Johannezon”: kommunikation och kollektivt handlande i samband med skyddet av adliga släktnamn, 1905-1971 ... 200
Följderna av 1901 års namnförordning: 1905, 1908 och 1914 års adelsmöten ... 204
Namnskyddet i rätten: Den Gyllensvärdska och den Liliehöökska rättegången, år 1918 respektive år 1919 ... 211
Vilhelm Gyllensvärds motion till 1923 års adelsmöte ...218
Begynnande lobbyverksamhet: 1926 och 1929 års adelsmöte ... 224
Riddarhusets roll i namnfrågor: 1938 års adelsmöte... 229
Sammanfattande analys av minneskulturens
kommunikativa aspekter ...246
Adelskapets yttre markörer: privilegier och släktnamn ...249
4. MINNESKULTURENS FIXPUNKTER ... 254
Utdöende och minne ...255
Magnus Brahes död ...256
1875 år adelsmöte...258
Utdöda ätter i Riddarhusdirektionens berättelser ...260
Den siste av sin ätt ...262
Om adliga ätters utdöende ...263
Två statistiska undersökningar: Pontus E. Fahlbeck och Bengt Magnus von Willebrand ...266
”En minnenas och hemmens helgedom”: herrgården i den adliga minneskulturen ...274
Minne och plats ...278
Bilden av det forna herrgårdslivet...279
Herrgården som historisk plats...284
Herrgården som symbol ...287
”Avkoppling, upplevelser och ökade kunskaper om vårt förflutna”: Herrgården som turistmål...293
Sammanfattande analys av minneskulturens fixpunkter ...299
5. ATT HÖRA DET FÖRFLUTNA TILL: AVSLUTANDE DISKUSSION ... 304
Avhandlingens delstudier ...306
Avhandlingens resultat i relation till tidigare forskning ...310
Föränderlig adlig kollektiv identitet: från ambitionen att likna sina förfäder till plikten att förvalta ett arv ...315
6. REFERENSER ... 321
Digitala resurser ...321
Litteratur ...322
Källor: Arte et Marte och adelsmötenas protokoll ...329
13
FÖRORD
En vän som disputerat sa en gång till mig att man inte ska skjuta upp skrivandet av förordet till sin avhandling så att det blir det sista man gör innan den skickas till tryckeriet. Det var ett gott råd, som jag inte följde. Anledning till att jag i stället sitter och skriver detta förord några dagar innan deadline går nog att finna i att insikten att det här mångåriga arbetet nu är slut har haft svårt att sjunka in. En avhandling blir ju heller aldrig riktigt färdig. Det finns alltid fler böcker att läsa, mer källmaterial att stu-dera, och text som kan skrivas om och förbättras, för att bara nämna några saker. Snarare kommer man till en punkt då man helt enkelt får avsluta avhandlingsarbetet och gå vidare. I och med skrivandet av dessa rader har jag nått den punkten.
Det finns många att tacka för att detta har blivit möjligt. Främst tackar jag mina handledare. Thomas Småberg har varit min huvudhanledare och alltid varit till stor hjälp och ett ständigt stöd, både när det gäller själva skrivandet av avhandlingen och de många praktikaliteter som dyker upp under tiden som doktorand. Irene Andersson, min biträdande handledare, är en skarpsynt och uppriktig läsare, som bidragit med många hjälpsamma råd och observationer under arbetets gång. Ni har båda genomgående va-rit lyhörda och konstruktiva. Er handledning har gjort den här avhand-lingen möjlig.
Tack också till Magnus Rodell som var diskutant på mitt slutsemi-narium, och som där kom med många goda synpunkter och förslag till vidareutvecklingar och ändringar.
Tack till alla seniora forskare och doktorander vid institutionen för samhälle, kultur och identitet på Malmö universitet. Det har varit en mångfacetterad och stimulerande miljö att verka i. Särskilt tack till de
doktorandkollegor som började samtidigt som jag, Ann-Sophie, Rikard, Per och Jessica. Det har varit roligt och lärorikt att följa ert arbete under åren som gått. Tack också till alla som varit verksamma i Nationella fors-karskolan för historiska studier. Detta samarbete har varit en ovärderlig resurs under arbetet med avhandlingen. Tack till Kristoffer för alla skratt. Slutligen riktar jag ett stort tack till mina vänner och min familj. Ni har underlättat arbetet ofantligt utan att kanske alltid ha vetat om det. Magnus Bergman
1. INLEDNING
Ursprunget till denna avhandling utgörs av följande problemställning. Hur kunde adeln, en grupp i sådan hög grad påverkad av det äldre sam-hällets värld av privilegier, börd och ståndsuppdelning, fortsätta att exi-stera även under och efter 1800- och 1900-talets moderna genombrott? Detta nya, framväxande samhälles vägledande principer utgjordes ju sna-rare av sådant som jämlikhet, personlig förtjänst och tanken om medbor-garskap, i mångt och mycket motsatsen till de ideal som tidigare varit förhärskande. Redan från början av detta arbete, som nu resulterat i denna bok, stod det klart att liknande frågor även ställdes under tidsperioden i fråga. Följande episod kan fungera som ett inledande exempel på detta.
År 1866 genomfördes representationsreformen i Sverige, vilket bland annat förde med sig att adeln förlorade sin status som rikets första stånd och därmed sin politiska särställning. Tre år efter denna reforms genom-förande, där ståndsriksdagen ersatts av det tvåkammarsystem som skulle vara fram till år 1971, hölls det första adelsmötet i Sverige. Det var på vårvintern år 1869. Till formen var mötet likartat de sammankomster som tidigare varit det första ståndets bidrag till de gamla riksdagarna. Dess arbetsformer var också närmast identiska, och platsen för mötet var den-samma, Riddarhuspalatset i Stockholm.1
Trots likheterna med tidigare möten var det förändringarna som stod i fokus under adelsmötets första dag. Till ordförande hade man valt greve Henning Hamilton. I dennes öppningstal återfinns många av de farhågor och förhoppningar rörande gruppens kommande existens som på olika sätt, och i varierande grad, skulle komma att prägla den svenska adelns kollektiva existens under de cirka 100 år som följde på ståndsriksdagens
1 Ofta enbart kallat Riddarhuset. När själva byggnaden avses skrivs Riddarhuspalatset, för att undvika
sam-manblandning med adelns formella organisation, med namnet Sveriges ridderskap och adel, men även den oftast kallad Riddarhuset.
17 avskaffande. Hamilton hade varit en av representationsreformens mest ut-talade och högprofilerade motståndare.2 Att han trots detta blivit vald till
ordförande såg han som ett tecken på försoning efter den stundtals bittra strid som fått sin lösning tre år tidigare. Vidare poängterade han att:
Ridderskapet och Adelns öfverläggningar skola hädanefter hufvud-sakligen inskränka sig till Ståndets enskilta angelägenheter. Dagens allmänna politiska frågor måste för dem blifva främmande. Emellertid tror jag icke att vi derföre nödgas öfvergifva hoppet, att våra möten kunna blifva äfen af allmänt gagn, nemligen så vidt som de bidraga att bland oss underhålla den anda, det nit för allmänt väl, som lifvat våra fäder. Man säger understundom att väggarne kunna höra. Här tala de, och de tala till oss med tusende tungor ännu i dag, äfven om det, de nu hafva att säga, är något annat än i de flydda tider. Fordom sade de: ’I hafven dyrbara rättigheter. Glömmen ej att med dem stora pligter äro förbundna.’ De säga nu: ’I hafven förlorat edra rättigheter. Förva-ren troget i edra hjertans djup hågkomsten af edra pligter.’3
I detta korta citat framkommer flera teman som kan illustrera den här av-handlingens grundläggande problemställning. Där återfanns en medve-tenhet om den förändring som adeln som grupp nyss genomgått, i och med förlusten av dess politiska särställning. Det går även att utläsa en osäkerhet om vad förlusten av den politiska särställningen skulle medföra för adeln på sikt, sida vid sida med en förhoppning om att det inte skulle innebära ett slut på den anda som Hamilton ansåg att adeln varit besjälad av. Allmänna politiska frågor skulle hädanefter inte behandlas på Riddar-huset. I stället var det gruppens interna angelägenheter som skulle stå i fokus. Men Hamilton uttalade samtidigt en förhoppning om att detta fak-tum inte skulle leda till att mötena därmed upphörde att vara menings-fulla, och han gjorde det genom att hänvisa till det förflutna.
I Riddarhussalen, där Hamilton höll sitt tal, var väggarna då, och är fortfarande, klädda med de adliga ätternas vapensköldar, målade på koppartavlor. När Hamilton sa att dessa väggar talade till mötesdeltagarna
2 Holmberg, Åke, Henning L H Hamilton, Svenskt biografiskt lexikon,
https://sok.riksarkivet.se/sbl/arti-kel/12488, hämtad 2020-12-08.
var det hundratals vapensköldar, symboliskt representerande både le-vande och utdöda ätter, som uppmanade de nu lele-vande att, trots förlorade rättigheter, minnas sina plikter. Samhällets politiska organisation var för-visso förändrad, men om adeln kunde bevara hågkomsten av dessa kanske förändringen inte skulle bli så stor. Riddarhussalen var laddad med en symbolik som Hamilton genom sitt tal aktiverade för ett specifikt ända-mål, upprätthållandet av adel som en meningsfull gemenskap. Det för-flutna användes för att mana till handling. Med hjälp av det förför-flutna skulle adeln även i framtiden komma att spela en roll.
En annan person som närvarade vid 1869 års adelsmöte delade inte Hamiltons förhoppning. Det var en skribent för Aftonbladet, med signa-turen Hilarius. Han betraktade mötet från den för allmänhetens räkning upplåtna läktaren i Riddarhussalen. I det referat som publicerades i tid-ningen framgår en motsatt syn på adeln. Hilarius tyckte att mötesdelta-garna liknade spöken, varelser som en gång hört till de levande, men som trots att de ännu talade och rörde sig representerade en död företeelse. Snarare än att med det förflutnas hjälp fortsätta en meningsfull existens ansåg Hilarius att adeln permanent borde förpassa sig själv till historien. I ett stycke riktat till mötets deltagare skrev han:
Arme gengångare, ni talar alldeles som skulle adeln verkligen ännu vara lefvande. Vi på läktaren kunna en stund bivista ett sådant spek-takel, om icke för annat, så åtminstonde derför, att sedermera skryta med att havfa sett spöken en gång; men vi veta att det blott är något som försvinner vid första hanegället, och att institutionen, trots det starka skenet ur riddarhussalens fönster, trots de stora guldpåletterna, trots det högtidliga frammanandet af ’första bänken’, ’andra bänken’ o.s.v., trots det seriösa testes, som sitta vid bordet, närmast epåletterna, trots alla ’lagtima’ adelsmöten, är en död kropp, på hvilken den nuva-rande tiden icke aktar.4
Dessa båda uttalanden, från samma tid och om samma sak, får här fungera som en introduktion till avhandlingens övergripande tematik. De innehål-ler båda, trots sina diametralt olika ståndpunkter, en medvetenhet om att förutsättningarna för adeln existens i och med representationsreformen
19 hade förändrats. Själva dess existens var ifrågasatt. Skulle adelns med-lemmar då, som Henning Hamilton ansåg, även efter detta fortsätta att upprätthålla den anda, och utföra de plikter, som han uppfattade att detta medförde, eller skulle den, i enlighet med Hilarius synsätt, dra den logiska konsekvensen av reformen, och acceptera att adeln efter denna var att be-trakta som en död kropp?
Det enkla svaret på den frågan behöver inte undanhållas. I Sverige ex-isterar ännu individer som identifierar sig som tillhörande adeln. Adels-möten har fortsatt att anordnas regelbundet ända sedan det första. I skri-vande stund ägde det senaste rum år 2019, vilket ger vid handen att Ha-miltons förhoppning i någon mån besannades.
År 1869 var detta naturligtvis ingenting man visste. Framtidsutsikterna för adeln framstod vid det tillfället kanske inte heller som särskilt ljusa. Gruppens mest betydande ekonomiska privilegier hade avskaffats redan 1809.5 Efter representationsreformen var det därför förståeligt om man
ansåg att det i ekonomiskt, juridiskt eller politiskt hänseende inte längre fanns någon uppenbar eller konkret anledning till att se adeln som en di-stinkt grupp i samhället. Därmed var det ingalunda självklart att den anda, och den känsla för plikter, som Hamilton hoppades skulle fortleva hos adeln skulle göra just det. Hamiltons ord kan tolkas som att det nu var upp till adeln själv, om gruppen skulle fortsätta att existera som en menings-full gemenskap.
Den här avhandlingen studerar just den process, genom vilken den svenska adeln gemensamt sökte upprätthålla en kollektiv identitet efter ståndssamhällets upplösning. Den handlar således om den moderna svenska adeln. Modern ska i det här sammanhanget alltså förstås som pe-rioden efter ståndssamhällets upplösning, som i sin tur här ses som ett fullbordat faktum i och med representationsreformen.6
Utifrån denna grundläggande problemställning kan avhandlingens syfte formuleras. Det är att undersöka hur den svenska adelns kollektiva identitet upprätthölls och förändrades under perioden från det första adelsmötet år 1869 till Riddarhusets 350-årsjubileeum år 1976, genom att analysera den adliga minneskulturen.
5 Detta beskrivs närmare i kapitlet Historisk bakgrund.
6 Det ska medges att detta är en förenkling när det gäller periodiseringen av ståndssamhällets upplösning. För
en diskussion om denna, se: Carlsson, Carl Mikael, Det märkvärdiga mellantinget: jordbrukares sociala
I linje med syftets fokus på det kollektiva, snarare än exempelvis vad tillhörighet till gruppen adel innebar för individen, utgörs avhandlingens källmaterial av olika sorters texter producerade i samband med adelns ge-mensamma verksamhet. Främst rör det sig om periodens adelsmöten, men även annan verksamhet kopplad till organisationen Riddarhuset studeras. I ett internationellt sammanhang erbjuder Riddarhuset som kollektiv arena en unik möjlighet att synliggöra och studera denna identitetsforme-rande process, då inga direkta motsvarigheter existerat i andra länder.7
Vidare kommer det huvudsakliga undersökningsområdet vara det ge-mensamma förflutnas betydelse för upprätthållandet av en adlig kollektiv identitet. Detta kommer att studeras med hjälp av begreppet minneskultur. Vidare i detta inledande kapitel kommer först en genomgång av tidi-gare forskning med relevans för avhandlingens studie, följt av dess teore-tiska utgångspunkter, samt en redovisning av de metodologiska val som gjorts.
Forskningsläge
I egenskap av det äldre samhällets elit har den europeiska adeln gjorts till föremål för en stor mängd historiska studier. Inom den svenska historie-vetenskapen har adelsforskningens tonvikt främst legat på äldre tid än den här avhandlingens undersökningsperiod.8 Detta kan i sin tur förklaras av
den dominanta ställning som adeln innehade i det äldre samhället, samt den jämförelsevis stora mängd potentiellt källmaterial som gruppen pro-ducerade, jämfört med andra samhällsgrupper.
Detta kapitel, vars syfte är att redovisa delar av denna forskning, samt hur den relaterar till avhandlingen, är uppdelat som följer. Först kommer en begreppsförklaring rörande aristokrati och adel, följt av ett avsnitt om den föränderliga synen på adeln som historievetenskapligt studieobjekt.
7 Undantaget möjligtvis Finland som också har ett Riddarhus sedan år 1809, se: Tandefelt, Henrika, Ett
rid-darhus blir till i storfurstendömet Finland, i Aminoff-Winberg, Johanna (red.), Adeln och dess hus, Helsing-fors, Fontana Media, 2013, s. 21.
8 Se exempelvis: Englund, Peter, Det hotade huset: adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden,
2. uppl. Atlantis, Stockholm, 2002; Engström, Alexander, Olikhetens praktiker: adlig begravningskultur i
Sve-rige cirka 1630-1680, diss., Uppsala universitet, 2019, Uppsala, 2019; Planck, Brita, Kärlekens språk: Adel, kärlek och äktenskap 1750-1900, diss., Göteborgs universitet, 2014, Göteborg, 2014; Samuelson, Jan, Aristo-krat eller förädlad bonde?: det svenska frälsets ekonomi, politik och sociala förbindelser under tiden 1523-1611, diss., Lunds universitet, 1993, Lund, Lund University Press, 1993; Småberg, Thomas, Det stängda fräl-set: makt och eliter i det medeltida lokalsamhället: Marks och Kinds härader i Västergötland ca 1390-1520,
diss., Göteborgs universitet, 2004, Göteborg, 2004; Ullgren, Peter, Lantadel: adliga godsägare i Östergötland
21 Sedan följer fördjupningar kring forskning om modern adeln, först ur ett europeiskt perspektiv, följt av en genomgång av den svenska forskningen på ämnet. Avslutningsvis behandlas de fall av forskning som studerat adeln i relation till avhandlingens teoretiska ramverk, vilket i sin leder till de teoretiska utgångspunkterna.
Begreppsförklaring: Aristokrati eller adel?
Innan övrig tidigare forskning redovisas bör ett förtydligande av de be-grepp som används inom fältet göras. Ett antal olika sådana, med något varierande innebörd, används för att beskriva den grupp som studeras i varje enskilt fall, vilket leder till att forskningen i viss mån präglas av otydlighet kring vilka som faktiskt är dess studieobjekt. Förutom adel, som avser den av staten priviligierade samhällsgruppen i sin helhet, är aristokrati ett av de vanligast förekommande begreppen. Det används i sammanhanget för att beskriva den del av adeln som genom ekonomiska resurser och politiskt inflytande, och ofta med ärftliga titlar, kan räknas som samhällets verkliga elit.9 Alla medlemmar av adeln i ett samhälle
tillhörde därmed nödvändigtvis inte aristokratin. I ett svenskt samman-hang används ibland begreppen hög- respektive lågadel för att beskriva denna stratifiering inom gruppen, ofta med definitionen att högadeln ut-görs av grevliga och friherrliga ätter och lågadeln av de övriga.10 Denna
uppdelning är dock inte utan problematik, då en grevlig eller friherrlig titel inte nödvändigtvis har inneburit en elitställning i ekonomiskt eller politiskt hänseende för alla de som innehaft en sådan. Termen högadel översätts ibland till engelska med ”titled nobility”.11 Vidare speglar
upp-delningen i hög- och lågadel i någon mån den brittiska mellan Peerage och Gentry, som sammantaget kan sägas utgöra det landets adel.12
Jäm-förelser och översättningar över nationsgränser och språkområden rö-rande de här diskuterade termerna bär alltid med sig ett visst mått av
9 I överförd bemärkelse har aristokrati i vissa sammanhang även kommit att syfta på en elit som sådan, men
det är alltså inte det som avses här. Se exempelvis: Bourdieu, Pierre, Distinction: A Social Critique of the
Judgement of Taste, Harvard University Press, Cambridge, 1984, som bland annat talar om “aristocracy of
culture”, s. 11, samt “academic aristocracy”, s. 24.
10 Se exempelvis Carlsson, Sten, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700-1865: studier rörande det svenska
ståndssamhällets upplösning, 1700-1865, 2. omarb. uppl., Lund, Gleerup, 1973, s. 317.
11 Se exempelvis: Norrby, Göran, Adel i förvandling: adliga strategier och identiteter i 1800-talets borgerliga
samhälle, diss., Uppsala universitet, 2005, Uppsala, 2005, s. 330.
vansklighet. Detta på grund av att även om adel är ett transeuropeiskt fe-nomen utformades de enskilda beståndsdelarna utifrån nationella kontex-ter i fråga om regelverk, traditioner och kontex-terminologi.
I den här avhandlingen används genomgående begreppet adel för att beskriva den grupp människor som utgör studieobjektet. Med anledning av att adel som kollektiv identitet är i fokus har ambitionen heller inte varit att undersöka huruvida aktörerna har tillhört vad som kan kallas aris-tokrati eller högadel, samtidigt som ingen av dessa termer har funnits vara bas för något kollektivt identitetsskapande. Det medför i någon mån en svårighet i relationen till tidigare forskning på området. Vissa av de arbe-ten som kommer att diskuteras nedan studerar vad de kallar aristokratin, medan andra använder begreppet adel eller motsvarande, i vissa fall an-vänds båda begreppen inom ett och samma verk, med följd att den grupp som där studeras inte helt kan sägas motsvara den här avhandlingens stu-dieobjekt. Någon fullt tillfredställande lösning på den här problematiken finns inte. Hade urvalet begränsats till de arbeten som enbart talar om hela adeln som grupp hade många i övrigt relevanta verk fallit bort, samtidigt som en studie av enbart det som kan kallas aristokratin inte skulle uppfyllt avhandlingens syfte. Läsningen av tidigare forskning har dock varit på-verkad av en medvetenhet om den problematik som här har beskrivits.
Efter denna begreppsförklaring följer nu en mer grundlig genomgång av den historiska forskning som bedrivits på europeisk respektive svensk modern adel.
Synen på den moderna adeln inom historievetenskapen
Forskning om adel under 1800-talet och framåt är inte lika omfångsrik som den som behandlat gruppen under tidigare perioder. Anledningen till det kan delvis sökas i den syn på gruppen och dess förhållande till moder-niteten som tidigare existerat inom historievetenskapen. Enkelt uttryckt innebar de sociala, ekonomiska och politiska förändringar som ägde rum under 1800-talet, enligt detta synsätt, slutet för adeln som de europeiska samhällenas elit. Enligt detta grand narrative utspelades en kamp om he-gemoni mellan den nya, uppåtgående borgarklassen, som förknippats med urbanitet och industrikapitalism, och den huvudsakligen agrart ro-tade adeln, i vilken den senare förlorade sin tidigare förställning och kon-kurrerades ut. Hos en av 1900-talets mest tongivande historiker, Eric Hobsbawm, heter det att:
23
Den revolutionära vågen 1830 […] betecknar borgerlighetens defini-tiva seger över aristokratin i Västeuropa. Den härskande klassen under de närmaste 50 åren skulle bli ’la grande bourgeoisie’ av bankirer, större industriidkare och ibland statstjänstemän i toppställning, som accepterades av aristokratin som ställde sig själv i skuggan och gick med på att gynna den borgerliga politiken.13
Enligt det synsätt som Hobsbawm här får exemplifiera innefattade mo-dernitetens samhällsförändringar en process där det äldre samhällets maktstrukturer löstes upp under 1800-talet. I stället för adel kom de övre samhällsskikten att domineras av företrädare för den nya tidens näringar, vilka ofta visade sig vara oförenliga med den äldre elit de ersatte.
Detta har dock ifrågasatts av den amerikanska historikern Arno Mayer, vars bok The Persistence of the Old Regime från 1981 har fått ett stort inflytande på efterkommande forskning om modern adel. Mayers över-gripande tes är att den nedgång gällande ekonomisk, politisk och social makt som den äldre regimen upplevde under 1800-talet inte alls var så kraftig som tidigare hävdats.14 Om den forskning som Mayer vänder sig
emot skriver han:
[It] have downgraded the importance of preindustrial economic inter-ests, prebourgeois elites, predemocratic authority systems, premod-ernist artistic idioms, and ’archaic’ mentalities. They have done so by treating them as expiring remnants, not to say relics, in rapidly mod-ernizing civil and political society.15
Tidigare historiker har, enligt Mayer, varit för ivriga att betona uppkoms-ten av nya fenomen och framhäva de brott med föregående som ägde rum under perioden, snarare än att belysa kontinuitet. Han hävdar, tvärtemot dem han kritiserar, att 1800-talets Europa fortsatt dominerades av kunga-makt, kyrka och adel, och skulle så göra fram till första världskriget, en
13 Hobsbawm, E. J., Revolutionens tidsålder, Stockholm, Tiden, 1979, s. 151.
14 Mayer, Arno J., The persistence of the old regime: Europe to the Great War, London, Verso, 2010 [Ny
upplaga], s. 5.
konflikt som han huvudsakligen anser vara ett uttryck för den gamla re-gimens försök att upprätthålla sin makt.16 Om Hobsbawm placerade
bor-gerlighetens seger över aristokratin på 1830-talet hävdar Mayer snarare att den äldre regimen förlorade sin dominanta samhällsställning först i samband med de båda världskrigen.17
Mayers perspektiv har dock inte undgått kritik. Exempelvis har invänd-ningar rests mot Mayers påstående att det var borgerligheten som i socialt och kulturellt hänseende var tvungen att anpassa sig till aristokratin och inte tvärtom, samt att han misslyckas med att belysa de skilda förutsätt-ningar och utvecklingar som existerade och ägde rum i olika europeiska länder. I stället har det argumenterats för att det skedde en växelverkan mellan 1800-talets nya borgerliga elit och den äldre, samt efterlysts en större lyhördhet inför eventuella nationella skillnader.18
Mayer har trots kritiken inspirerat till vidare forskning, särskilt om mo-dern adel. Forskare på området har huvudsakligen tagit till vara på slut-satsen att moderniteten i sig nödvändigtvis inte innebar att det äldre sam-hällets aktörer helt marginaliserades till förmån för bankirer och industri-idkare, för att använda Hobsbawms exempel. I stället för att tala om den moderna adeln i termer av nedgång och fall har dessa forskare i stället betonat adlig anpassning till föränderliga omständigheter.19 I de flesta fall
är det just adeln i relation till moderniteten som utgör deras huvudsakliga intresse. Man har kommit att undersöka adlig anpassning20, strategier21,
reproduktion22 och andra liknande processer i relation till de ekonomiska,
kulturella, politiska och sociala förändringar som ägde rum under peri-oden.
Även den här avhandlingen ansluter sig till detta perspektiv. Dess pe-riodisering utgår ifrån den brytpunkt som representationsreformen ansågs innebära för adelns del, men vilar samtidigt på antagandet att denna i sig
16 Mayer, 2010, s. 15. 17 Mayer, 2010, s. 4.
18 Kuiper, Yme, Towards a Comparative History of Nobility in Twentieth-Century Europe, i Kuiper, Yme &
Bijleveld, Nikolaj & Dronkers, Jaap (red.), Nobilities in Europe in the Twentieth Century. Reconversion
Strat-egies, Memory Culture and Elite Formation, Leuven, Peeters, 2015, s. 1.
19 Kuiper, 2015, s. 1.
20 Se exempelvis: Whelan, Heide W., Adapting to modernity: family, caste and capitalism among the Baltic
German nobility, Köln, Böhlau, 1999.
21 Se exempelvis Norrby, 2005.
22 Se exempelvis: Saint Martin, Monique, L'espace de la noblesse, Paris, Editions Métailié ,1993, samt
Jaku-bowska, Longina, The Illusion of Rupture: Polish Nobility in the Socialist State, i Kuiper & Bijleveld & Dronkers (red.), 2015.
25 inte är att betrakta som något definitivt slut för adeln som samhällsgrupp och som meningsfull kollektiv identitet. I stället utgör avskaffandet av den svenska adelns sista betydande särställning en fruktbar utgångspunkt för en undersökning av de förändringar inom den adliga kollektiva iden-titeten som följde på detta. Som kommer att framgå har även andra fors-kare under de senaste årtiondena studerat modern adel ur perspektiv som sätter fokus på förändring och anpassning, snarare än undergång.
Forskning om den moderna europeiska adeln
Det perspektiv som beskrivits ovan, som betonar det äldre samhällets kontinuitet och anpassning, motsäger inte det faktum att samtliga europe-iska samhällen genomgick mer eller mindre dramateurope-iska förändringar un-der 1800- och 1900-talet. Inom den historievetenskapliga forskningen som ägnat sig åt modern europeisk adel beskrivs också perioden genom-gående som en tid av utmaningar för den gamla eliten. För den europeiska adelns del utgjordes dessa framförallt av de samhällsförändringar som förknippas med två revolutioner, den franska och den industriella.
Upplysningstidens filosofi kritiserade vad man ansåg var det felaktiga hos det äldre samhällets principer av en gudagiven ordning, med sitt starka hävdande av rang- och bördskillnader. Samhällets upplevda pro-blem var enligt detta synsätt inte något utslag av en gudomlig vilja utan berodde på brister inom samma samhälles organisation, som med hjälp av reformer kunde och borde åtgärdas. Det jämlikhetsideal som anammades under franska revolutionen och spreds runt Europa av de segerrika franska arméerna utmanade adelns och kungamaktens traditionellt överordnande ställning. Enligt detta skulle i stället för börd och privilegier den person-liga förtjänsten och juridisk och politisk jämlikhet vara de styrande prin-ciperna.23 Uppfattningen att alla människor är skapta lika, och borde ha
samma rättigheter och skyldigheter skulle komma att få stora konsekven-ser för samhällets organisation.24 Realiseringen av dessa ideal blev dock
en långvarig process. Napoleon återinförde efter sitt maktövertagande en något förändrad monarki och adel, och efter det slutliga franska
23 Lieven, 1992, s. 1-2.
24 Leonhard, Jörn & Wieland, Christian, Noble Identities from the Sixteenth to the Twentieth Century –
Euro-pean Aristocratic Cultures in Law, Politics and Aesthetics, i Leonhard, Jörn & Wieland, Christian (red.), What
makes the nobility noble?: comparative perspectives from the sixteenth to the twentieth century, Göttingen,
get kom Europa ännu några årtionden att präglas av det konservativa po-litiska program som hade den österrikiske utrikesministern Klemens von Metternich som huvudsaklig arkitekt. Upplysningen och franska revolut-ionen verkade trots detta som inspiration för kommande generationer av Europas mer eller mindre radikala element, och jämlikhetens idéer och ideal levde vidare. 1800-talets fortsatta förbättringar inom kommunikat-ioner och utbildning innebar att 1789 års idéer fick möjlighet att etableras inom allt bredare samhällslager.25
Under samma period innebar de omfattande förändringarna inom den ekonomiska sektorn en motsvarande utmaning för det äldre samhällets elit. För de som ägnade sig åt den ena av de traditionellt adlig näringarna, jordbruk, bestod utmaningen i att förvandla de gamla godsen till kapital-istiska företag med avyttring på en internationell och ofta oförutsägbar marknad. De delar av adeln som tjänade staten, antingen som tjänstemän eller officerare, fick nu utstå konkurrens från ofrälse på vad som tidigare varit ett relativt homogent område. De expanderande byråkratierna och krigsmakternas organisatoriska och tekniska förändringar krävde mer ar-betskraft, med högre grad av specialisering, än adeln i regel kunde bidra med.26
Inom forskning på 1800-talets borgerlighet har man också påtalat att den gruppens utveckling på flera sätt var relaterad till adeln. Borgerlig-heten kom generellt att definiera sig som en sorts motsatts till den äldre regimen, i det att man betonade utbildning, arbete och liberalism i kon-trast till det äldre systemet, som ansågs präglas av privilegier och despo-tism. Enheten hos det initialt disparata borgerskapet kom också från op-positionen mot vad som uppfattades som gemensamma motståndare, ab-solutism, religiös ortodoxi och, inte minst, adeln.27
Någon egentlig möjlighet att från den gamla regimens sida helt mot-verka eller undvika denna utveckling bort från det äldre samhällets orga-nisation, och mot ökad jämlikhet och kapitalism, kan inte sägas ha fun-nits, även om Arno Mayer och andra, som visats, har illustrerat dess för-måga till anpassning och fortsatt maktinnehav.28 Så gott som all forskning
25 Lieven, 1992, s. 3-4.
26Lieven, 1992, s. 4-5.
27 Kocka, Jürgen, The European Pattern and the German Case, i Kocka, Jürgen & Mitchell, Allan (red.),
Bour-geois Society in Nineteenth-Century Europe, Oxford, Berg, 1993, s. 5.
28 Leonhard & Weiland, 2011, s. 10. Jämför även med den tyske historikern Reinhart Koselleck. En
27 på europeisk adel under den moderna perioden har också ägnat sig åt frå-gan hur gruppen påverkades av, och anpassade sig till, denna utveckling. Ofta har det skett ur ett nationellt perspektiv, även om komparativa ansat-ser förekommer. Jämförelansat-ser mellan olika länders adel försvåras av de ibland stora skillnader som dessa uppvisade i fråga om exempelvis rike-dom, politisk inflytande och de enskilda ländernas skilda lagar och regel-verk.
Skillnader i de enskilda europeiska ländernas historiska utveckling un-der 1800- och 1900-talet framgår dock tydligt vid jämförelser av just adeln. I det följande kommer en genomgång av forskning om modern europeisk adel, vilken kommer att belysa de olika utvecklingslinjer som existerar olika länder emellan. Samtidigt kan detta upplägg även tydlig-göra de gemensamma utgångspunkter som finns inom forskningsfältet.
En skala kan tecknas, där den ena noden är våldsam eller abrupt för-ändring och den andra utgörs av kontinuerlig och mer fredlig integration. På den förstnämnda ytterligheten kan den ryska adeln placeras. I inget annat land upplevde adeln en så genomgripande, våldsam och varaktig förändring som den som ägde rum mellan åren 1917-1922. De medlem-mar av gruppen som överlevade revolutionen och inbördeskriget fann sig tvingade att gå i landsflykt.29
Även den tyska adeln kan placeras in på den del av skalan som betonar abrupt förändring, med tanke på kejsardömets och adelsinstitutionens av-skaffande efter första världskriget. En fördjupning inom tysk forskning på den moderna adeln kommer längre fram i det här kapitlet.
Något närmare mitten kan man placera den franska, som förvisso drab-bades hårt under revolutionen men som sedermera blev återupprättad i samband med Napoleons maktövertagande samt under den konservativa reaktion som följde på dennes nederlag, må så vara utan samma privile-gier som förr. Den kanadensiske historikern David Higgs har studerat den
därmed också ’fördröjning’ ett historiskt nyckelbegrepp, antingen för de konservativa som ville hejda rörelsen eller för de progressiva som ville underblåsa den – båda ståndpunkterna framspringer ur en historia vars dy-namik krävde tidsliga rörelsebegrepp”, Koselleck, Reinhart, Erfarenhet, tid och historia, Göteborg, Daidalos, 2004, s. 150. För skeptiker existerade alltså på sin höjd möjligheten att söka fördröja utvecklingen, snarare än att stoppa den helt.
29 Kuiper, 2015, s. 22. För den tidvis lyckade men i slutändan hopplösa anpassningen bland den balttyska adeln
franska adeln under perioden 1800-1870, utifrån ett uttalat Mayer-inspi-rerat perspektiv.30 Higgs konstaterar att den franska adeln, sett till dess
ringa storlek jämfört med befolkningen som helhet, innehade ”a hugely disproportionate presence in politics, in culture, among the wealthiest lan-downers, and in economic life”.31 Genom att bland annat studera
grup-pens numerär, medlemmarnas landägande och politiska engagemang, konstaterar han att, i kontrast till tidigare forskning, som tenderat att be-trakta den franska adeln efter revolutionen som ”sociala fossiler”, lycka-des gruppen upprätthålla en grad av distinktion, ”a world safe for their kind”, som Higgs uttrycker det.32 Medan erfarenheterna från revolutionen
gjorde att gruppens medlemmar inte sökte återinrätta den ställning man haft eller det system som existerat innan år 1789 i det offentliga försökte man behålla en liknande livsstil i den privata sfären.33 Higgs beskriver
gruppens förändring från revolutionen till slutet av 1800-talet som en rö-relse från stigmatiserad minoritet till ”the guardians of an idealized way of life”.34
Den franska historikern Alice Bravard, har studerat den franska aristo-kratin under perioden från 1800-talets slut till mellankrigstiden. Perioden beskriver hon som paradoxal för gruppens vidkommande. Framväxten av det kapitalistiska samhället och det republikanska statsskicket medförde en nedgång för gruppen i fråga om ekonomiska resurser och politisk makt, som föregick den vidare europeiska trenden. Första världskriget och dess efterföljande omvälvningar drabbade dock inte gruppen lika hårt som på andra håll. Under mellankrigstiden innehade den franska aristokratin, en-ligt Bravard, fortsatt ”both political influence and economic power, as well as acknowledged social prestige”.35
Den nederländska adeln hade inte haft en framträdande roll under lan-dets storhetstid på 1600-talet, som i stället präglades av republikanska principer. Efter kungarikets grundande år 1814 återinfördes dock adels-kapet, och efter en lyckad adlig kollektiv mobilisering omkring vad som ansågs vara gemensamma värden runt sekelskiftet 1900, som syftade till
30 Higgs, David, Nobles in nineteenth-century France: the practice of inegalitarianism, Baltimore, John
Hop-kins University Press, 2019, s. xii.
31 Higgs, 2019, s. xiii. 32 Higgs, 2019, s. 223-224. 33 Higgs, 2019, s. 217. 34 Higgs, 2019, s. 223.
35 Bravard, Alice, The Persistence of the Aristocratic Model: Strategies of Adaption of the Parisian Beau
29 att vitalisera den egna gruppen, kan även denna placeras in på den fredliga delen av skalan.36
Den danska moderna adeln ägnades för några år sedan ett större bok-verk, med historikerna Lars Bisgaard och Mogens Kragsig Jensen som redaktörer. Vid en komparation med svenska förhållanden konstaterar den sistnämnde att den danska adeln inte kunde mäta sig med den svenska när det gäller politiska inflytande under 1800-talet. Anledningen till detta anses vara att adeln i Sverige, genom Riddarhuset, var mer direkt inkor-porerad i det politiska systemet, fram till år 1866. Riddarhuset fortbestånd även efter det årets reform ser han också som betydelsefull för adelns fortsatta existens.37
Det lands vars adel är mest lik den svenska på detta organisatoriska plan är tveklöst den finska. Anledningen till detta är att de båda grupperna fram till år 1809, då Finland införlivades med Ryssland, var en och samma. Den finska adelns moderna historia kan i sin tur sägas vara ett sorts mellanting mellan abrupt förändring och integration. Å ena sidan förändrades dess förutsättningar när Finland blev storfurstendöme i det ryska imperiet, bland annat genom förändringar i den militära organisat-ionen, å andra sidan var det praxis i det ryska imperiet att administrera erövrade områden med hjälp av inhemska eliter. Det sistnämnda fick, en-ligt den finska historikern Henrika Tandefelt, till följd att den finska adeln under hela 1800-talet förblev ”det inflytelserika skikt det hade varit under svenskt styre”.38
Det mest slående exemplet på fredlig integration utgörs förmodligen av den brittiska adeln. Den rikaste och mäktigaste delen av gruppen hade in på 1900-talet större rikedom och politiskt inflytande än någon motsva-rande grupp. Den brittiske historikern David Cannadine har i ett klassiskt verk på området, The Decline and Fall of the British Aristocracy, studerat gruppens historiska utveckling från slutet av 1800-talet. Utifrån ett
36 För mer om ”the revival of dutch nobility”, se Bijleveld, Nikolaj, The Revival of Dutch Nobility around
1900, i Kuiper & Bijleveld & Dronkers (red.), 2015.
37 Kragsig Jensen, Mogens, Udblik til Europa, i Bisgaard, Lars, Kragsig Jensen, Mogens (red.), Adel: den
danske adel siden 1849, Köpenhamn, Gads Forlag, 2015, s. 380-381.
perspektiv inspirerat av Max Weber har han kartlagt förändringar i grup-pens rikedom, sociala status, och politiska makt.39 Nedgången inom
samt-liga av dessa kategorier skedde gradvis och under lång tid.40 Likt Arno
Mayer placerar han gruppens definitiva fall från sin tidigare dominanta samhällsposition till perioden för de båda världskrigen. Exempelvis stu-pade många av gruppens manliga medlemmar i första världskriget, sam-tidigt som en omfattande försäljning av jord skedde under mellankrigsti-den.41 Att den aristokratiske Winston Churchill förlorade
premiärmi-nisterposten till Labours Clement Attlee år 1945, strax innan den slutliga segern i andra världskriget, framstår som en symbolisk bekräftelse av denna utveckling.42 Samtidigt noterar Cannadine att den brittiska
aristo-kratin, särskilt vid en jämförelse med andra europeiska exempel, ”declined gradually and genteely, with neither a bang nor a whimper”.43
Flera brittiska institutioner fortsätter dessutom att uppvisa ”patrician va-lues and traditional forms”, även om de i vissa avseenden samtidigt för-ändrats radikalt under 1900-talet, däribland public school-systemet, par-lamentet samt det fortsatta utdelandet av adelskap.44
Att samma framträdande position som förr inte kunde upprätthållas in-nebar inte att den brittiska aristokratin helt förlorade sina traditionella rol-ler. På vissa områden har gruppen även kunnat återuppfinna sig själv. Som Peter Mandler visat gäller detta inte minst kopplingen till ett country
house eller stately home, vilka väl närmast kan översättas med herrgårdar,
genom vilken medlemmar av gruppen kommit att inta en inflytelserik po-sition som förvaltare av kulturarv, även långt efter dess relativa tillbaka-gång.45
Utifrån ovanstående redovisning kan följande sammanfattas. Det mo-derna genombrottet innebar omfattande utmaningar för det äldre sam-hällets elit. Arno Mayers tes om det äldre samsam-hällets beständighet har haft ett stort inflytande på studier av den moderna adeln. Den har även visat att gruppen i stort på olika sätt försökte anpassa sig till den övergripande
39 Cannadine, David, The decline and fall of the British aristocracy, Rev. ed., London, Papermac, 1996, s. 8. 40 Cannadine, 1996, s. 606, s. 704.
41 Cannadine, 1996, s. 704. 42 Cannadine, 1996, s. 635-636. 43 Cannadine, 1996, s. 703. 44 Cannadine, 1996, s. 705.
31 utvecklingen, med resultat som varierar stort från land till land. Den cen-trala stridsfrågan mellan nyare adelsforskning och det äldre narrativ man ofta vänt sig mot, i den här texten representerad av Eric Hobsbawm, har huvudsakligen rört när det moderna genombrottet, representerat av indu-strikapitalism, demokrati och social utjämning, vann sin slutgiltiga seger över l’ancien régime. Under 1800-talet, var länge det vedertagna svaret, först efter det tidiga 1900-talets krig och kriser, är den nyare forskningens övergripande resultat.
Huvuddelen av denna forskning har också som synes bedrivits utifrån socialhistoriska perspektiv. Samtidigt som den även har visat på gruppens agens, genom anpassning till föränderliga förutsättningar, har fokus, som framgår ovan, ofta varit på förändringar i gruppens innehav av makt, sta-tus, och rikedom, och andra närliggande kategorier. Samma sak kan hu-vudsakligen sägas gälla även för svensk forskning på området, vilket kommer att framgå nedan.
Forskning om den moderna svenska adeln
Som redan nämnts är historisk forskning som behandlar den svenska adeln relativt omfångsrik. I det här avsnittet kommer redovisningen av tidigare forskning därför att begränsas till sådan som ägnat sig åt adeln under 1800-talet, och i något fall även 1900-talet. Det rör sig huvudsakli-gen om Sten Carlssons Ståndssamhälle och ståndspersoner från 1973, en omarbetad version av 1949 års original, Ingvar Elmroths Från överklass
till medelklass från 2001, samt Göran Norrbys Adel i förvandling från
2005. Dessa rör sig, likt den internationella forskningen, på ett socialhi-storiskt plan. Gemensamt för samtliga kan sägas vara att de på olika sätt utgår från problemställningar rörande adeln i relation till de omvälvande samhällsförändringar som ägde rum under perioden, med särskild tonvikt på ståndssamhällets upplösning. Detta har resulterat i ett fokus på föränd-ringar i gruppens samhällsposition och studier av exempelvis yrkesval, giftermålsmönster, och utbildningsnivå i förhållande till andra samhälls-grupper.
Det kan vara på sin plats att börja med det verk som ligger närmast den här avhandlingen när det gäller periodisering och synsätt. Det rör sig då om Göran Norrbys avhandling Adel i förvandling. I centrum för denna står frågan ”hur väl den svenska adeln lyckades upprätthålla sin överord-nade samhällsställning också under 1800-talet – och i vilken grad man
tvingades eller lyckades anpassa sig till samhällsförändringarna”.46 I den
studeras dels vilka strategier som adeln använde för detta ändamål, dels hur gruppens sociala identitet förändrades under perioden. Norrbys tillvä-gagångssätt utgörs av en kvantitativ analys rörande giftermålsmönster, yrkesval, och utbildning bland cirka 8000 högadliga personer födda 1770-1939, dels en kvalitativ analys av adlig identitet baserat på personhisto-riskt material, främst memoarlitteratur.
Norrby är den ende av de svenska adelsforskarna som uttryckligen för-håller sig till Arno Mayers historiografiska program.47 Norrbys
övergri-pande tes är också att adeln tämligen väl lyckades anpassa sig när de för-ändrade omständigheterna så krävde. Detta resulterade i vad Norrby kal-lar adelns integration in i det framväxande borgerliga samhället, i kontrast till en inom forskningen tidigare rådande uppfattning att relationen mellan borgerligheten och adeln präglades av en konflikt, där den förstnämnda avgick med segern.48
Som fog för denna slutsats ger Norrby flera exempel. Ett exempel är en studie av yrkesval inom högadeln, som visar att under den ökade pro-fessionalisering som ägde rum under 1800-talet, lyckades gruppen an-passa sig väl till de nya kraven. Inom relativt kort tid under 1800-talets första årtionden hade 80 procent av männen inom gruppen tagit en eller flera examina.49 De föredragna yrkena var länge de traditionellt adliga.
Officersyrket tappade, enligt Norrbys siffror, i popularitet först under 1800-talets sista årtionden för att sedan sjunka ytterliga under nästa år-hundrade.50 Jordägandet visar även det på en långsam nedgång för att i
början av 1900-talet ligga på cirka 15 procent bland högadeln, en siffra som dock varit relativt konstant sedan dess.51 Även en karriär i det
all-männas tjänst låg under 1800- och tidigt 1900-tal på en låg men konstant nivå, runt 10 procent.52 Industri och affärssektorn blev i stället det nya,
föredragna valet för högadeln under den period som Norrby undersöker. En tredjedel nådde toppositioner.53 Ett annat exempel utgörs av
inom-ad-liga äktenskap, som tidigare varit regel inom högadeln, men blev färre 46 Norrby, 2005, s. 20. 47 Norrby, 2005, s. 12-13. 48 Norrby, 2005, s. 325. 49 Norrby, 2005, s. 142. 50 Norrby, 2005, s. 143. 51 Norrby, 2005, s. 341. 52 Norrby, 2005, s. 256. 53 Norrby, 2005, s. 341-342.
33 under perioden. Snarare än ett tecken på upplösning kan detta förstås som en anpassning, då det kunde finnas fördelar, inte minst ekonomiska, med att söka en partner utanför den egna traditionella gruppen. Enligt Norrby var det symboliska kapitalet som ett adligt namn innebar en ingång till det högborgerliga samhället, i varje fall för manliga medlemmar av högadeln. Adelskvinnors kapital var härvidlag inte lika värdefullt då det adliga ef-ternamnet inte fördes vidare vid ett giftermål.54 Enligt Norrby är denna
utveckling ett tecken på snabb omvandling av samhällets normer.55
Adelns sociala exklusivitet var förvisso på nedåtgående men värdesättan-det av ett adligt efternamn tyder på att tillhörighet till gruppen var fortsatt meningsfull.56 Termen ”gentrificaton” har i andra sammanhang använts
för att beskriva den process av överföring av olika traditioner från adel till borgarklassen, och som dessa giftermål kan sägas vara ett exempel på.57
Detta leder i sin tur in på den del av Norrbys forskning som har störst relevans för den här avhandlingen, den om adlig identitet. Den adliga in-tegration i det borgerliga samhället som Norrby beskriver resulterade dock inte i att uppfattningar om den egna gruppens egenhet och särart försvann:
Mycket av det adliga i identiteten levde alltså kvar hos stora delar av det svenska frälset under hela 1800-talet. I varje fall inom de domi-nanta skikten av denna adliga krets gjorde man ännu vid sekelskiftet 1900 anspråk på ledarskap, på överordning, och på skillnad mot andra samhällsgrupper.58
Med begreppet ledarskap syftar Norrby på det ”ansvar för det allmänna” som fortsatt präglade adlig identitet.59 Detta kunde ta sig olika uttryck,
från politiskt engagemang till militärtjänstgöring och framträdande roller i olika rörelser, inte minst väckelsen.60 Till de ovan nämnda lägger även
Norrby betydelsen av jordägande för den adliga identiteten. Detta gällde
54 Norrby, 2005, s. 134. 55 Norrby, 2005, s. 366-367.
56 Just synen på adliga släktnamn behandlas vidare i delstudien ”Hur Gyllensvärd blev Johannezon”. 57 Brunnström, Pål, Ägare och kapital: klass och genus hos kapitalägare i Sverige 1918-1939, diss., Lunds
universitet, 2014, Lund, Pluribus, 2014, s. 21.
58 Norrby, 2005, s. 298. 59 Norrby, 2005, s. 279. 60 Norrby, 2005, s. 280.
huvudsakligen den förmögnaste delen av den jordägande högadeln. Denna uppvisade en påtagligt seglivad självbild som oberoende, vilket tillskrivs den avskildhet från andra samhällsskikt, och sammanhållning inom den egna gruppen, som möjliggjordes av lantlivets särskilda förut-sättningar.61
Norrby är själv medveten om vad han anser vara svårigheten i att stu-dera och uttala sig om en ”klar och entydig bild av förändrade (eller oför-ändrade) adliga identiteter”.62 Frågan är om inte denna problematik delvis
stammar ur Norrbys val av material. Studien av adlig identitet består, som nämnts, av en analys av personhistoriskt material, främst memoarlittera-tur, till övervägande del skriven under 1900-talet. I den här avhandlingen kommer i stället källmaterialet att bestå av olika texter producerade vid tillfällen då medlemmar ur adeln träffades eller på andra sätt interagerade med varandra som kollektiv. Till skillnad från ett personhistoriskt material underlättar detta en mer sammanhållen analys av adlig kollektiv identitet, samt förändringar över tid.
I Norrbys karaktärisering av adlig identitet återfinns inte heller det som är den här avhandlingens huvudsakliga fokus, nämligen det förflutnas be-tydelse för den adliga identiteten. Den utbredda adliga praktiken att skriva memoarer, som utgör Norrbys huvudsakliga material, kan i sig ses som ett utslag för en gemensam adlig minneskultur. 1900-talets adliga me-moarförfattare kan ur ett sådant perspektiv snarare betraktas som produ-center av en bild av det förflutna, en handling utförd i den tid de skrevs, snarare än som underlag för en analys av adlig identitet under den tid som de beskriver. Den betydelse som det förflutna kunde inneha för adlig iden-titet i det moderna samhället kommer att framgå tydligare i nästa delka-pitel.
Göran Norrby har genomgående bedrivit sin forskning i polemik mot Sten Carlssons respektive Ingvar Elmroths forskning. Denna menings-skiljaktighet kan ses som ett nationellt exempel på de invändningar som nyare adelsforskning haft mot äldre framställningar, där adlig anpassning ställs mot en äldre syn som betonar adlig nedgång.
Sten Carlssons Ståndssamhälle och ståndspersoner från 1973 består av en statistisk analys med syfte att studera ståndssamhällets avveckling, detta genom att främst följa de högre stånden, adel och präster, i relation
61 Norrby, 2005, s. 273. 62 Norrby, 2005, s. 273.
35 till de ofrälse ståndspersonerna. Genom att analysera styrkeförhållandet mellan dessa båda grupper vad gäller den numerära utvecklingen, ägande av jord, civila och militära karriärer och giftermålsmönster söker Carlsson synliggöra 1800-talets samhällsomvandling, en process som han beskri-ver som att "ståndssamhället [blev] ett klassamhälle".63 På alla de
områ-den Carlsson studerar går de högre stånområ-den tillbaka till förmån för de ofrälse ståndspersonerna och ibland även för bönderna. Under perioden 1820-1865 flyttade de ofrälse fram sina positioner på adelns bekostnad inom områden som traditionellt dominerats av de senare, så som inom den civila förvaltningen och jordägande.64 Inom krigsmakten skedde en
liknande utveckling efter 1850.65 Carlsson konstaterar även att från
1820-talet gifte sig över hälften av adeln med icke-adliga personer.66 Som visats
har Norrby tolkat samma fenomen som att adligt symboliskt kapital kon-verterades genom äktenskap utanför gruppen. Carlsson verkar snarare ta det som ytterligare ett bevis på det borgerliga samhällets triumf över den äldre eliten. Sammantaget beskriver Carlsson att utvecklingen präglades av ”en intensifierad ståndsutjämning och ståndsupplösning. Särskilt ödes-digert var, att adelsmännen i så hög grad förlorade sina positioner som militärer och jordägare; därmed undanrycktes själva grundvalarna för adelns ställning som stånd”.67
De politiska reformer som genomfördes under perioden ser Carlsson främst som ett resultat av denna sociala utveckling. Det politiska regel-verket rättade sig efter den sociala verkligheten, vilket gjorde att varje reform kan ses som en sorts konsekvens av ett fait accompli.68
Riksdags-ståndens sammansättning förändrades exempelvis till den grad att ”den sociala och ideologiska grunden för ståndstänkandet revs upp”.69 Följden
blev att representationsreformen genomfördes. Resonemanget exempli-fieras med två av huvudfigurerna i den avslutande riksdagsdebatt som hölls om reformförslaget: Henning Hamilton samt statsrådet Johan Au-gust Gripenstedt, båda adliga. Den förre, med karriär som officer, 63 Carlsson, 1973, s. 13-14. 64 Carlsson, 1973, s. 269. 65 Carlsson, 1973, s. 273. 66 Carlsson, 1973, s. 270. 67 Carlsson, 1973, s. 274. 68 Carlsson, 1973, s. 370. 69 Carlsson, 1973, s. 278.
man, diplomat och landshövding, ”rotad i en släktkrets av idel aristokra-ter”, medan den senare, trots att han innehade en framskjuten samhälls-position och var förmögen, genom gifte, snarare hörde till, och sympati-serade med, medelklassen än aristokratin.70 Enligt Carlsson bör
Riddar-husets gillande av representationsförslaget inte ses som någon självupp-offrande idealism, inte heller som något man kände sig tvungen till. Sna-rare rörde det sig snaSna-rare om att en majoritet av ledamöterna såg egna fördelar med ett ökat inflytande för medelklassen, och därmed värderade sina behov annorlunda än den ”exklusivt aristokratiska grupp som bildade Riddarhusets kärna”.71
Carlssons resultat går att infoga i det grand narrative som Mayer och andra vänt sig emot. Det var de ofrälse ståndspersonerna som satte agen-dan, och adels- och prästeståndet rättade sig därefter. En viktig faktor här-till var att adeln, enligt Carlsson, förlorat basen för sin existens som stånd, genom tillbakagången inom militären, den civila administrationen och jordägandet. Den politiska organisationen jämkades således med den so-ciala samhällsutvecklingen.
Inom forskningen om just representationsreformen förkommer dock även andra tolkningar. Justitiestatsminister Louis De Geers lagförslag har där beskrivits utifrån vad man kallat dess samhällsbevarande karaktär. Genom dess utformning med en första kammare med starkt begränsad rösträtt kunde även de konservativas intressen tillgodoses. Snarare än en medelklassens totala seger rörde det sig alltså om en kompromiss, där den fortsatt aristokratiskt dominerade första kammaren kunde motsätta sig vad man där ansåg vara en alltför radikal politik.72
Mot Carlssons förståelse av representationsreformen kan man alltså ställa en annan tolkning, som betonat den ”persistence of the old regime”, för att använda Mayers term, som präglade det långa 1800-talets sam-hällsutveckling. Den ”ståndsupplösning” som Carlsson hävdar ägde rum fram till år 1865 kan också ifrågasättas. Att medlemmar ur de ofrälse de-larna av samhället kom att flytta fram sina positioner på områden som
70 Carlsson, 1973, s. 323-324. 71 Carlsson, 1973, s. 324.
72 För denna diskussion, se: Hultqvist, Per, Klasspolitik och statsintresse: En studie i oscarisk riksdagstaktik,
Scandia: Tidskrift för historisk forskning, vol. 25, n:r 1, 1959: s. 57-82, Nilsson, Göran B., Den samhällsbeva-rande representationsreformen, Scandia: Tidskrift för historisk forskning, vol. 35, n:r 2, 1969: 198-271, Nils-son, Torbjörn, Elitens svängrum: första kammaren, staten och moderniseringen 1867-1886, diss., Stockholms universitet, 1994, Stockholm, Almqvist & Wiksell International, 1994.
37 traditionellt dominerats av adeln innebar exempelvis, som Norrby delvis visat, att den sociala identiteten slutade att vara av vikt. Förändringar i de konkreta förutsättningarna, i form av exempelvis lagar eller yrke, innebar nödvändigtvis inte att ståndet som sådant upplöstes, i betydelsen upp-hörde som fenomen.
Ingvar Elmroths demografiska undersökning i Från överklass till
me-delklass syftar till att studera adelns ”förutsättningar att spela en
domine-rande roll i det förindustriella samhället”.73 Undersökningsperioden är år
1600-1900. Det svenska frälsets blygsamma storlek vid början av peri-oden krävde en omfattande nyadling för att möta den expanderande sta-tens behov av officerare och tjänstemän. Stormaktstidens adel betecknas således som en utpräglad tjänsteadel, där ett arbete i statens tjänst, an-tingen på den civila eller militära sidan, var det dominerande yrkesvalet för de redan nobiliterade och en karriärväg uppåt för de som önskade bli det.74
Den period som är mest relevant i det här sammanhanget, det vill säga 1800-talet, kännetecknades tvärtom av en för adelns del sjunkande social nivå jämfört med tidigare, samt andra yrkesval än de traditionella i statens tjänst. Enligt Elmroth förlorade adeln under denna tid i stort sin karaktär av tjänsteadel och överklass för att i stället sälla sig till medelklassen, me-dan en del till och med pauperiserades.75 Till skillnad från Sten Carlsson
anser Elmroth att det var interna mekanismer inom adeln som låg bakom denna utveckling, snarare än en antagonistisk kamp med den nya tidens borgerlighet. Elmroth betonar att detta gäller för det helhetsperspektiv på gruppen som varit hans ambition att anlägga, men noterar också att delar av gruppen trots detta kunnat bevara sin överordnade ställning.76
I sin kritik av både Carlssons och Elmroths slutsatser pekar Norrby på att dessa inte medräknat adelns symboliska eller sociala kapital, utan en-bart fokuserat på faktorer som kan räknas till det ekonomiska kapitalet. Sett till de sammantagna kapitaltillgångarna hävdar Norrby att adeln kla-rade sig betydligt bättre än vad Carlsson och Elmroth menar.77 Samtidigt
73 Elmroth, Ingvar, Från överklass till medelklass: studier i den sociala dynamiken inom Sveriges adel
1600-1900, Lund, Nordic Academic Press, 2001, s. 294.
74 Elmroth, 2001, s. 295. 75 Elmroth, 2001, s. 300. 76 Elmroth, 2001, s. 300. 77 Norrby, 2005, s. 318.
