Forskning inom det fält som benämns memory studies har under de senare årtiondena utgjort ett växande inslag inom såväl historievetenskapen som andra discipliner. Gemensamt för detta stundtals disparat fält, som kom- mer behandlas närmare i avhandlingens teorikapitel, kan sägas vara ett övergripande intresse för det förflutnas inverkan på nuet inom socio-kul- turella kontexter.86 Det gemensamma förflutnas betydelse för den adliga
kollektiva identiteten är den här avhandlingens huvudsakliga fokus. In- spiration till detta kommer, förutom det vidare memory studies-fältet, spe- cifikt från ett antal studier rörande just modern adel och minne.
Det är inom tysk forskning om modern adel som betydelsen kopplingen mellan adel och minne särskilt betonats. Detta har i sin tur skett i en vidare
84 Sumner, 2004, s. 332.
85 Bjurklint Rosenblad, 2005, s. 270.
86 Erll, Astrid, Cultural Memory Studies: An Introduction, i Erll, Astrid & Nünning, Ansgar (red.), A Compan-
41 kontext, där det vetenskapliga intresset för frågor rörande minne, i relat- ion till det landets moderna historia, har varit stort.87 Även historisk forsk-
ning rörande modern adel har i Tyskland varit jämförelsevis omfat- tande.88 Resultaten från denna forskning, till övervägande del skriven på
tyska, har delvis kunnat nås via de forskare som låtit översätta delar av sitt arbete till engelska.
Som tidigare påtalats upplevde Tyskland ett av de mer dramatiska och abrupta brotten med det gamla samhällets organisation i och med första världskrigets slut. Revolutionen 1918-1919 ledde bland annat till att adeln avskaffades i juridisk mening. Det samma gällde även för monarkin som ersattes av ett demokratiskt styrelseskick.89 Det formella avskaffandet av
den äldre regimen innebar dock inte att adeln upphörde att existera som grupp, och inom forskningen har det hävdats att minne spelade en avgö- rande roll för att adel som social identitet överlevde denna historiska om- vandling.
I ett antologikapitel författat av historikerna Marcus Funck och Step- han Malinowski beskrivs den tyska 1900-talsadeln exempelvis som ”mas- ters of memory”.90 Vid en jämförelse med andra samhällsgrupper hävdar
de att den adliga minneskulturen framstår som unik. Detta på grund av dess historiska djup, den stora mängd olika tekniker för minne som an- vänds av gruppen, samt slutligen den höga grad av medveten selektion gällande vilka delar ur det förflutna som lyftes fram och betonades.91
Med historiskt djup menar de att adeln i allmänhet hade tillgång till en längre känd historia än någon annan samhällsgrupp, möjligen undantaget medlemmar av kungliga ätter. Till skillnad från övriga grupper, vilkas
87 Confino, Alon & Fritzsche, Peter, Introduction: Noises of the Past. i Confino, Alon & Fritzsche, Peter
(red.), The work of memory: new directions in the study of German society and culture, Urbana, University of Illinios Press, 2002, s. 2.
88 Se exempelvis: Conze, Eckart (red.) Aristokratismus und Moderne: Adel als politisches und kulturelles
Konzept, 1890–1945, Köln, Böhlau, 2013; Conze, Eckart, Von deutschem Adel: Die Grafen von Bernstoff im zwanzigsten Jahrhundert, Stuttgart, München, Deutsche Verlags-Anstalt, 2000; Malinowski, Stephan, Vom König zum Führer: sozialer Niedergang und politische Radikaliserung im deutschen Adel zwischen Kaiser- reich und NS-Staat, Berlin, Akademie, 2003; Reif, Heinz, Adel, Aristokratie, Elite, Oldenbourg, De Gruyter,
2016; Reif, Heinz, Adel im 19. und 20. Jahrhundert, Oldenbourg, Wissenschaftsverlag GmbH, 1999, Reif,
Heinz, Adel und Bürgertum in Deutschland I: Entwicklungslinien und Wendepunkte im 19. Jahrhundert,
Akademie Verlag, 2009.
89 Seelig, Michael, The longing for leadership: Collective memory of nobles, the perception of their present
days, and the need for ‘noble-minded personalities’ in the Weimar Republic, Virtus: Journal of Nobility Stud-
ies, Vol. 23, 2016: 57-84, s. 57.
90 Funck, Marcus & Malinowski, Stephan, Masters of Memory: The Strategic Use of Autobiographical
Memory by the German Nobility, i Confino, & Fritzsche (red), 2002, s. 86.
kännedom om sina förfäder i normalfallet kan sägas sträcka sig några ge- nerationer bakåt i tiden, var det inte ovanligt för tyska adelssläkter att kunna leda sina föregångare ända tillbaka till medeltiden. Kopplat till detta hävdar Funck och Malinowski att adelns uppfattning av familjen inte enbart inkluderade levande släktingar, utan även för länge sedan döda, likväl som ännu inte födda medlemmar.92 Denna historiska kunskap
om den egna familjen, förstådd som en temporal gemenskap, och i för- längningen adeln som grupp, upprättad genom bland annat släktträd och familjehistorier, och traderad från generation till generation, fungerade som inspiration för efterkommande, både vad gällde att upprätthålla en distinkt adlig identitet samt att hantera de samhällsförändringar som be- rörde gruppen.93
De minnestekniker som adeln hade tillgång till var också ovanligt mångtaliga. Slott, herrgårdar, arvegods, porträtt, sköldebrev, vapensköl- dar, familjegravar, familjehistorier och genealogier är alla exempel på fe- nomen som var förbundna med gruppens gemensamma förflutna, och som dessutom var mer eller mindre unika för adeln som grupp.94 Här kan
man jämföra med Sumners slutsats som redovisats ovan, att de slott som uppfördes av adliga byggherrar hade starkare anknytning till släkten och det förflutna än de med borgerliga.95 Denna mångfald av vad Funck och
Malinowski kallar för ”media of memory” pekar på ett komplext system av exklusiva adliga minnestekniker, där de olika beståndsdelarna kunde användas för att upprätthålla en uppfattning om adlig distinktion.96 Detta
gällde inte minst i en tid då adelns ställning förändrades. Då kunde det förflutna i högre grad än innan fungera som en resurs för detta ändamål. Betydelsen av materiella ting i den adliga minneskulturen betonas också. Saker som slott, familjeporträtt och silverbestick kunde verka som me- dium för minne genom den möjliga koppling till gruppens gemensamma förflutna som de utgjorde.97
Slutligen hävdar Funck och Malinowksi att den adliga minneskulturen präglades av en hög grad av medvetet urval. Framstående historiska indi-
92 Funck & Malinowski, 2002, s. 87. 93 Funck & Malinowski, 2002, s. 88. 94 Funck & Malinowski, 2002, s. 88. 95 Sumner, 2004, s. 332.
96 Funck & Malinowski, 2002, s. 89. 97 Funck & Malinowski, 2002, s. 89.
43 vider lyftes fram medan mindre lyckade eller obetydliga personer negli- gerades. Detta skapade en idealiserad bild av hela gruppen, där de fram- stående historiska individerna kom att stå för gruppen som helhet.98 Ap-
plikationen av minne förutsatte därmed ett element av glömska, i betydel- sen att enbart valda delar av det förflutna ansågs passande att hållas i åminnelse.
Utifrån denna karaktäristik konstaterar Funck och Malinowski att:
No social group relied more on the strategic deployment of memory in shaping its identity than the nobility, and no social group developed techniques as finely honed in order to recall and guide memories. The quality and significance of the nobility’s culture of memory are among those achievements of the nobility that have been preserved into the present […]99
Denna minneskultur har i sig en lång historia bland den tyska adeln, men Funck och Malinowski hävdar att gruppen under 1900-talet ”rediscovered and refined techniques of memory in order to reinvent their gravely im- perilled cultural and political identities”.100 Minne kan därmed sägas i hög
grad ha präglat gruppen historiskt, men sedermera även fått en accentue- rad vikt i relation till modernitetens sociala, politiska och kulturella för- ändringar. För adelns hänseende verkade dessa förändringar ofta som ut- maningar av gruppens traditionella levnadssätt och samhällsposition, vil- ket omskrivits ovan. Det historiska brott som första världskrigets slut och kejsardömets fall innebar gjorde att minnets betydelse ökade dramatiskt i den tyska adelns fortsatta försök att upprätthålla gruppens distinktion som social grupp.101
Ännu en studie av tysk modern adel pekar i samma riktning. Histori- kern Michael Seelig har i en studie av adlig memoarlitteratur skriven un- der Weimar-eran konstaterat att det adliga kollektiva minnet av kejsardö- met i hög grad relaterades till den kontemporära situation i vilken memo- arerna skrevs. Vad dessa betraktade som de traditionellt adliga värdering- arna av, dels ledarskapsegenskaper, dels ”förnäma” personligheter, ingick
98 Funck & Malinowski, 2002, s. 89. 99 Funck & Malinowski, 2002, s. 86. 100 Funck & Malinowski, 2002, s. 86. 101 Funck & Malinowski, 2002, s. 91.
i en vidare diskurs som betonade behovet av en ”ny adel” eller ”neo-aris- tokrati” för att lösa landets uppfattade problem. Första världskrigets slut uppfattades som ett historiskt brott, med ett tydligt före och efter. Tiden före betraktades i allmänhet som ”den gamla goda tiden”.102 Tiden efter,
alltså den innevarande, då litteraturen skrevs, ansågs drabbad av en brist på ledarskap, där det parlamentariska systemet gav upphov till att de en- skilda partiernas särintressen sattes före nationens.103 Otto von Bismarck
verkar i sammanhanget ha varit modellen för lyckat adligt ledarskap, och hans avsked år 1890 kritiserades ofta i litteraturen.104 Detta kan i sin tur
relateras till Funcks och Malinowskis betoning av framstående historiska individer inom den adliga minneskulturen. Memoarförfattarna under Weimar-eran förordade nödvändigtvis inte ett återupprättande av adeln i sig, utan snarare att de kvalitéer som förknippades med adelskapet borde utgöra ideal även för ledare ur andra grupperingar.105 Delar av de stude-
rade författarna kom därför att acceptera eller rent av att stödja den nat- ionalsocialistiska rörelsen, vilken uppfyllde deras krav på nytt ledarskap, även om den också betraktades som mer vulgär än förnäm.106 Enligt Se-
elig präglades bilden av adlighet (”Adeligkeit”) i litteraturen av just upp- fattningar om ”förnämlighet”. Begreppet innebar att adliga personer skulle vara, och ofta uppfattades vara, ärliga, pliktskyldiga, rättvisa och uppvisa en självständighet både i tanke och handling.107 Andra kvalitéer,
förknippade med begrepp som karaktär och ridderlighet, innefattade vär- dighet, hjälpsamhet och rättfärdighet.108 Dessa betraktades vidare som nå-
got som reproducerades genom praktiker rörande adlig historia och trad- ition.109 Sammantaget bildade dessa grunden för uppfattningen att denna
personlighetstyp, genom sin bildning och kultur, var överlägsen andra.110
Ytterligare en artikel av Michael Seelig är av vikt för den här avhand- lingen.111 Den behandlar självuppfattning och minne hos den tyska adeln
från de östra delarna av det tyska riket efter år 1945. Även här är således 102 Seelig, 2016, s. 61. 103 Seelig, 2016, s. 67. 104 Seelig, s. 2016, s. 63. 105 Seelig, 2016, s. 76. 106 Seelig, 2016, s. 77. 107 Seelig, 2016, s. 68. 108 Seelig, s. 2016, s. 69. 109 Seelig, s. 2016, s. 69. 110 Seelig, 2016, s. 73.
111 Denna artikel är baserad på delar av Seeligs avhandling: Seelig, Michael, Alltagsadel. Der ehemalige os-
45 utgångspunkten ett historiskt brott och dess relation till delar av den tyska adeln, i det här fallet den migration av tyskspråkiga personer från de geo- grafiska områden som tidigare hört till Tyskland men sedermera annek- terats av Polen och Sovjetunionen i samband med andra världskrigets slut. För adeln som haft sitt hem öster om floden Elbe innebar detta en förlust av dess naturliga, sociala och kulturella livsvärld.112 Han hävdar vidare
att efter denna förlust, och migrationen västerut, blev minne av avgörande betydelse för gruppens fortsatta möjlighet att upprätthålla en distinkt identitet. Seelig, med hänvisning till andra tyska forskare, har föreslagit begreppet minnesgemenskap eller minnesgrupp (”erinnerungsgruppe”) för att beskriva den moderna adeln.113 I en vidareutveckling av Benedict
Andersons begrepp ”imagined community” utgör en minnesgemenskap en social grupp vars sammanhållning och exklusivitet är baserad på upp- fattningen att den delar ett gemensamt förflutet.114
I sin studie av den östelbiska adelns självuppfattning efter 1945 kon- staterar Seelig att den kulturella form, motsvarande det Funck och Ma- linowski kallar media of memory, som det gemensamma förflutna främst förmedlades igenom var olika typer av texter, exempelvis memoarer, bi- ografier, familjehistorier, och genealogier.115 Händelser och personer ur
de enskilda familjernas historia, dess ursprung, vapensköldar och släkt- träd samt den tyska motsvarigheten till adelskalendern fyllde funktionen att definiera och gränsa av den egna gruppen samtidigt som de även fun- gerade som ett sätt att skilja de som i historisk tid och nutid hört till grup- pen och de som inte gjorde det. Också muntlig tradition var av vikt för att minnas delar av det gemensamma förflutna, inte minst sedan förlusten av livsvärld i många fall också inkluderade förlusten av skriftliga doku- ment.116 Förlusten innebar också ett intresse för att upprätthålla minnet av
miljön och byggnaderna som man tvingats överge. Formerna för detta minne utgjordes av olika materiella lämningar, exempelvis fotografier av
112 Seelig, Michael, Communities of Memory and Attitude: The Self-Perception of the East Elbian Nobility in
West Germany, 1945/1949-c. 1975, i Kuiper & Bijleveld & Dronkers (red.), 2015, s. 170.
113 De Seelig hänvisar till är Marburg, Silke & Matzerath, Josef (red.), Der Schritt in die Moderne. Sächsiser
Adel zwischen 1763 und 1918, Köln, Böhlau, 2001; och Matzerath, Josef, Adelsprobe an der Moderne: säch- sischer Adel 1763 bis 1866: Entkonkretisierung einer traditionalen Sozialformation, Stuttgart, Franz Steiner
verlag, 2006.
114 Seelig, 2015, s. 173, s. 183. För ursprunget till begreppet ”imagined community” se Anderson, Benedict,
Imagined communities: reflections on the origins and spread of nationalism, Rev. Ed., London, Verso, 2006.
115 Seelig, 2015, s. 173. 116 Seelig, 2015, s. 174.
godsen och porträtt av döda släktingar.117 Seelig poängterar, i likhet med
Funck och Malinowski, att betydelsen av det förflutna, i form av exem- pelvis genealogi och intresse för släktförhållanden, är adliga företeelser som går långt tillbaka i tiden och således inte är att betrakta som något helt nytt fenomen. Dock betraktar han den process som ägde rum inom den östelbiska adeln efter 1945 som ett fall av ”invention of tradition”, där äldre former för minne processuellt kan sägas ha återuppfunnits uti- från nya förutsättningar och behov.118
Genom denna process hävdar Seelig att det var möjligt för den östel- biska adeln att upprätthålla en distinkt social identitet, även efter att de materiella förutsättningarna för den, i form av dess livsvärld, hade för- svunnit. Han listar vidare en uppsättning idealtypiska värderingar som sammantaget kan sägas utgöra den studerade adelns självuppfattning. Be- tydelsen av familjen betonades, både i vertikal och horisontell bemär- kelse, vertikal i betydelsen bakåt i tiden och horisontell i betydelsen le- vande familjemedlemmar. Även börd var av vikt, i bemärkelsen tillhörig- het till gruppen, något som upprätthölls noggrant trots att adelskapet i ju- ridisk bemärkelse hade upphört. Släktnamn och titlar var fortsatt viktiga. Deras korrekta användande var av vikt för att definiera tillhörighet, och deras missbruk sågs som problematisk, vad som gick under beteckningen ”namensschwindel”, alltså namnsvindel på svenska, vilket man sökte motarbeta. Ett värdesättande av historia och traditioner, vilket, utöver det som framgår ovan, bland annat resulterade i ett samlande av historiska dokument och upprättande av arkiv. Religionen antog också en central roll, där det lutheranska sågs som viktigt i dess egenskap av kulturarv. Slutligen, och i någon mån sammanfattande allt det övriga, existerade en bild av den egna gruppen som en samling individer med högt stående ka- raktär och moral.119
Flera aspekter av den tyska adelsforskningen har fungerat som inspi- ration för den här avhandlingen. Den har visat på betydelsen av det ge- mensamma förflutna, för den adliga kollektiva identiteten i en modern kontext. Där framgår också att det inom den tyska adeln existerade en allmänt hållen uppfattning att adelskapet i sig inte var beroende av något
117 Seelig, 2015, s. 178.
118 Seelig, 2015, s. 172. För ursprunget till begreppet ”invention of tradition”, se: Hobsbawm, Eric & Ranger,
Terence (red.), Invention of Tradition, Cambridge, Cambridge University Press, 1992.
47 juridiskt regelverk. Det faktum att adeln och monarkin avskaffats i sam- band med krigsslutet och revolutionen hindrade inte att uttalat adliga at- tityder och värderingar fortsatte att på olika sätt verka som ideal och prak- tiker. Parallellen till svenska förhållanden är härvidlag intressant. Det hi- storiska brottet med det äldre samhällets organisation var förvisso inte lika dramatiskt som i Tyskland. Varken Riddarhuset eller adeln som så- dan avskaffades i samband med representationsreformen. Men förlust av ”den sista och högsta av ståndets rättigheter”120, som reformen innebar,
kan rimligtvis antas ha varit ett jämförbart tecken på att en, särskilt för adelns vidkommande, ny tid hade inträtt, med nya förutsättningar för gruppens existens.