Tre år efter invigningen av Axel Oxenstiernas staty väcktes på 1893 års adelsmöte en motion med ett liknande syfte. Författaren av motionen var Carl Augustin Ehrensvärd och hans förslag var att Riddarhuset ur någon av sina fonder skulle dela ut 15 000 kronor till bidrag för upprättandet av en staty i Helsingborg föreställande Magnus Stenbock. En insamling för ändamålet hade, enligt Ehrensvärd, pågått en längre tid men gått så lång- samt framåt att cirka hälften av det uppsatta målet ännu återstod. I mot- ionen liknades Stenbock vid Oxenstierna; det den senare hade gjort på fredens och politikens område hade den förra gjort på det militära områ- det. Ehrensvärd spekulerade att om det inte vore för honom hade kanske Skåne och andra landskap inte längre hört till Sverige. Av denna anled- ning förtjänade denna fäderneslandets hjälte ett minnesmärke.283
De konfliktytor som existerat under vägen fram till beslutet att finansi- era Oxenstiernas staty återfanns även här. Från Riddarhusdirektionens sida ansåg man att det inte fanns så många fonder att tillgå som Ehrens- värd lät påskina. Endast Riddarhuskassan kunde komma i fråga, och den var i sådant skick att den inte tillät några extra utgifter av den storlek som Ehrensvärd förordade. Kapitationsfonden, ur vilken medel till finansie- ringen av Oxenstiernas staty hämtats, var endast avsedd för Riddarhuspa- latsets underhåll och liknande, till vilket Oxenstiernas staty uppenbarligen
283 Motioner till Adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1893, Stockholm,
kunde räknas, och var därmed inte aktuell.284 Utskottet gick på direktion-
ens linje, och yrkade avslag på motionen. Dock förekom en rad reservat- ioner. Av utskottets tolv ledamöter reserverades sig fem, dessa ansåg att man borde bidra med en mindre summa på 5000 kronor, medan en leda- mot ville bifalla motionen.285 Den uppdelning mellan de ledamöter som
ansåg att det låg i Riddarhusets intresse att bidra till finansieringen av olika monument med anknytning till gruppen och dem som, likt direkt- ionens medlemmar, prioriterade ett måttligare användande av de gemen- samma resurserna var således fortsatt närvarande även efter att Cruse- björns förslag om Oxenstiernas staty hade röstats igenom år 1880. Båda instanserna ansåg dock att förlaget var behjärtansvärt och att ett monu- ment över Stenbock var viktigt.286 Ännu ett återkommande tema var ut-
skottets avslutande anmärkning, att Magnus Stenbock hörde till hela svenska folket, och att det därmed ankom på hela svenska folket att be- kosta statyn, men att man också var övertygad om att medlemmar av adeln skulle komma att bidra till detta som enskilda donatorer.287 Ehrens-
värds motion röstades också ned med 70 röster mot 23.288
En av utskottets reservanter vid 1893 års möte, Ludvig Douglas, som vid tidpunkten var landets utrikesminister,289 väckte på nästa möte, år
1896, en motion som var snarlik Ehrensvärds. Den enda skillnaden var att summan som föreslogs var 5000 kronor och inte 15 000. Som argument framlade Douglas att Riddarhuskassans tillgångar ökat avsevärt sedan förra mötet, varför det nu borde kunna avvaras en del av den som bidrag till uppförandet av Stenbocks staty. Dessutom var han övertygad om att det var adeln som sådan som borde vara med och bidra, snarare än dess enskilda medlemmar enbart.290
Direktionen, som till stora delar bestod av samma ledamöter som vid det förra adelsmötet,291 var av samma åsikt som då. Trots att summan var
284 Riddarhus-utskottets Utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1893, s. 5-
6
285 Riddarhus-utskottets Utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1893, s. 6 286 Riddarhus-utskottets Utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1893, s. 6. 287 Riddarhus-utskottets Utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1893, s. 7. 288 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1893, s. 12.
289 Essén, Rutger, Ludvig W A Douglas, Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/arti-
kel/17614, hämtad 2019-06-26.
290 Motioner till Adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1896, Stockholm,
K. L. Beckmans boktryckeri, 1896, s. 1-2.
291 Se: Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1890, s. 16-17, samt Ridderskapet och
99 mindre den här gången, och trots att Riddarhuskassan mycket riktigt ökat vore det oklokt att spendera medel ur den på annat än det den var avsedd för, exempelvis pensioner åt Riddarhusets tjänstemän.292 Denna gång höll
dock en majoritet av utskottet inte med direktionen utan yrkade bifall till Douglas motion. I sitt utlåtande hävdade man att Riddarhuset tidigare be- kostat uppförandet av statyer över ”två bland svenska adelns mest fram- stående medlemmar”, det vill säga Gustav Vasa och Axel Oxenstierna, och att Magnus Stenbock genom sina insatser för fäderneslandet gjort sig förtjänt av en plats bland de främsta ”stormän, som utgått ut adelns led”.293 Mot utskottets utlåtande reserverade sig dock fem av dess med-
lemmar. Splittring i fråga blev än tydligare när den gick till votering. Efter en lång rad yttranden röstades slutligen motionen ned, precis som tre år tidigare, om än med liten marginal.294
Den tredje och sista gången som frågan väcktes var på 1899 års adels- möte. Till skillnad från de föregående tillfällena, och från de flesta andra adelsmöten generellt, fördes 1899 ett stenografiskt protokoll. Detta möj- liggör en mer detaljerad genomgång av de olika skäl, för och emot, som anfördes. Motionen som kom att debatteras var den här gången författad av Gustaf Peyron, och var identisk med de båda tidigare motionerna i äm- net, med den skillnaden att Peyron föreslog att man skulle bidra med 10 000 kronor.295 Direktionens åsikt i frågan var oförändrad, medan ut-
skottet för sin del föreslog att man skulle nöja sig med att donera 5000 kronor.296 Den debatt som följde kom att domineras av nej-sidan. Ett av
dess återkommande argument var att finansieringen av detta monument över en adelsman kunde innebära ett farligt prejudikat. Så många fram- stående adelsmän fanns det i Sveriges historia som, utöver Magnus Sten- bock, även förtjänade att bli uppmärksammade, med statyer eller på andra sätt. Om Riddarhuset gav det föreslagna bidraget till Stenbock-statyn skulle man även vara tvungen att bidra till de minnesmärken över andra
292 Riddarhusutskottets Utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1896, s. 13-
14.
293 Riddarhusutskottets Utlåtande, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1896, s. 14. 294 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1896, s. 27-28.
295 Motioner till Adelsmötet, i Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, Stockholm,
K. L. Beckmans boktryckeri, 1899, s. 1.
296 Riddarhus-Utskottets Utlåtande, Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 10-
adelspersoner som kunde tänkas komma i framtiden.297 Denna argumen-
tation innehöll vad som förefaller vara en inre motsättning, det vill säga att den adliga historien var så full av potentiella föremål för olika minnes- märken att man därmed inte borde bidra någonting alls till sagda arbete. Denna hållning kan dock förklaras genom att den kontrasteras mot de ut- talanden om de båda tidigare statyer som Riddarhuset finansierat, Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas statyer. För det första var dessa båda statyer nära, i geografiskt hänseende. Att Magnus Stenbocks staty skulle stå i Helsingborg, långt från Stockholm, gjorde också att dess uppfattade rele- vans för Riddarhusets räkning sjönk. Gustaf Peyron själv lyfte detta argu- ment, bara för att vädja sina åhörare att förkasta det. I hans ögon var Helsingborg den naturliga platsen för statyn, och bara den stod på svensk jord borde det räcka för Riddarhusets vidkommande.298
Den Stockholmsdominans, som då och då lyftes som ett problem för tidens adelsmöten,299 tog sig olika uttryck under diskussionen. Ett utta-
lande lät gälla att det inte var värt att lägga pengar på att: ”Ridderskapet och Adeln skall få sitt namn med […] på en subskriptionslista för att en stad i landsorten skall få en grann staty”.300 En annan talare ansåg att om
skåningarna ville pryda sin stad med ett konstverk kunde skåningarna be- kosta det själva.301 Ännu en ansåg att Riddarhuset inte borde vara med
och bekosta statyer ”på främmande ställen”.302
Med Vasas och Oxenstiernas statyer var det dock annorlunda. De an- sågs dels att de stod ”på vår egen grund”, men också vara att de var nära i en mer bildlig bemärkelse.303 Den symboliska relevansen för gruppen
var således högre för dessa båda figurer än för Magnus Stenbock. Den senare ansågs av vissa för all del vara begåvad med ”de dygder, som man älskar finna hos en ädling”,304 men Gustav Vasa beskrevs under diskuss-
ionen som en kung utgången ur adelns led, och som fosterlandets befriare
297 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 34-37. 298 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 33.
299 Adelsmötena hölls under ganska lång tid, under några månader på våren, med oregelbundna sammanträ-
destider, vilket gjorde att enbart boende i Stockholm eller dess omnejd hade en realistisk möjlighet att delta i alla förhandlingar, se exempelvis: Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 40.
300 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 35.
301 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 36. Ett liknande uttalande återfinns
på Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 39.
302 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 40. 303 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 34. 304 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 35.
101 från utländskt förtryck,305 medan Oxenstierna beskrevs som själva upp-
hovsmannen till Riddarhusets existens.306 Ännu en skillnad mellan staty-
erna rörde finansieringen. De båda första hade finansierats under Riddar- husets ledning medan Stenbocks staty skulle bekostas av en allmän sub- skription. Tanken att enbart ”vara med på ett hörn” gjorde att förslaget icke ansågs önskvärt.307 I jämförelse uppfattades att de båda andra staty-
erna ägdes av gruppen, samt hörde till Riddarhuset i fysisk bemärkelse.308
Vid voteringen som följde på debatten segrade nej-sidan med klar majo- ritet.309
Försöken att under 1890-talet få till ett bidrag från Riddarhuset till Magnus Stenbocks staty visar att den entusiasm som uppförandet och in- vigningen av Axel Oxenstiernas staty genomförts med några år innan inte resulterade i någon allmän monumentsiver bland Sveriges adel. Snarare var processen kring vad man mindes, hur det skulle minnas, och varför, fortfarande bestående av komplexa och ofta motstridiga mekanismer. Inte ens en i sammanhanget så pass liten summa som 5000 kronor ansågs av en majoritet av adelsmötets deltagare kunna avvaras för statyn, samtidigt som Magnus Stenbocks förtjänster inte förnekades av någon som yttrade sig i den frågan. Avgörande i det här fallet blev hur man skulle minnas fältmarskalken. De argument som redovisats ovan delades, sett till resul- tatet av omröstningarna, av en majoritet av mötets deltagare. Detta inne- bar emellertid inte att Magnus Stenbock helt prioriterades bort. Formen för minnesmanifestationen som relaterade till honom blev dock en annan än den föreslagna. I stället för att ”vara med på ett hörn” högtidlighöll Riddarhuset själv Magnus Stenbock, vid ett senare tillfälle och på ett an- nat sätt.
Stenbockfesten
Helsingborg fick till slut sin Stenbockstaty, utan kontribution från Rid- darhuset. Denna var utförd av John Börjesson, samma konstnär som var upphovsman till Axel Oxenstiernas staty, och ovanligt nog för någon som
305 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 41. 306 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 39, s. 41. 307 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 37. 308 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899. s. 36,-37, s. 39. 309 Ridderskapet och Adelns protokoll vid lagtima adelsmötet år 1899, s. 42.
inte var en kung, som en ryttarstaty. Den invigdes år 1901.310 Nio år se-
nare, 28 februari 1910, inföll 200-årsjubileet av slaget vid Helsingborg, under vilket Stenbock fört befälet över den svenska armé som besegrade den danska invasionsstyrkan. Till sitt innehåll hade festen många likheter med invigningen av Oxenstiernas staty, som behandlades i föregående delstudie.
Hur festen kommit till, vem som tagit initiativet och varför, framgår dock inte i källmaterialet. Då det denna gång rörde sig om ett jubileum, till skillnad från när Oxenstiernas staty invigdes, råkade det bli så att tid- punkten för detta föll mellan två adelsmöten, 1908 och 1911, vilket för- modligen är anledningen till att inga omnämnanden av festen, varken före eller efter, finns i dessa handlingar. I stället kan festens innehåll och till- vägagångssätt rekonstrueras utifrån en artikel i den då nystartade adliga medlemstidningen, Arte et Marte.
Utifrån denna text kan följande huvuddrag utrönas. Precis som 20 år tidigare hade även denna festlighet kunglig närvaro. Det rörde sig då om prinsessorna Maria och Ingeborg, kronprins Gustav Adolf och prinsarna Wilhelm och Carl.311 En hedersvakt från Livregementet stod uppställd i
trapporna och i palatsets inre rum, en annan likhet med tidigare minnes- manifestation. Festdeltagarna, så som de omskrivs i Arte et Marte, bestod till övervägande del av medlemmar av adeln men också av särskilt in- bjudna gäster.312 Ett antal åtgärder hade vidtagits för att etablera en verti-
kal koppling mellan det förflutna tillfälle som var ämnet för festen och det nu i vilket det ägde rum. I likhet med ätten Oxenstiernas hedersplats vid firandet 20 år tidigare hade de levande medlemmarna av ätten Sten- bock en särskilt framträdande position. Tillsammans med de kungliga hade dessa, med ättens ålderman Otto Stenbock särskilt omnämnd, place- rats längst fram i Riddarhussalen, på ömse sidor om talarstolen.313 I fon-
den stod ett porträtt av Magnus Stenbock och bredvid detta två tavlor med namn på adliga officerare som stupat vid Helsingborg. Runt 30 ätter var representerade på dessa tavlor och samtliga namn återgavs i Arte et Marte
310 Asker, Magnus Stenbock, Svenskt biografiskt lexikon. 311 Stenbocksminnet på Riddarhuset, Arte et Marte, 1910, s. 8. 312 Stenbocksminnet på Riddarhuset, Arte et Marte, 1910, s. 7.
103 tillsammans med fotografier av tavlorna.314 Den staty som tidigare adels-
möten inte velat bidra till fanns också representerad, i form av en gipsav- gjutning, som stod på en piedestal längst fram i salen.315
Kvällens huvudtalare var historikern Carl Hallendorff, vars ämne var den svenska stormaktstiden i allmänhet och, vad han kallade Stenbocks bragd, i synnerhet.316 Följande narrativ refererades i Arte et Marte.
Förmågan att möta den danska invasionen berodde, enligt Hallendorff, på den välutvecklade svenska förmågan att regera och organisera nyeröv- rade områden, något som stormaktstidens expansiva utrikespolitik möj- liggjort. De gemensamma umbäranden som kriget inneburit hade dessu- tom fört skåningarna närmare de övriga svenskarna. Trots de motgångar som kriget inneburit var inte landet utan styrelse, betonade Hallendorff, och folket var vant vid tunga bördor. När invasionen kom möttes den där- för inte av defaitism, utan med kraft av ett samlat folk. I spetsen för detta, som organisatör och befälhavare, stod Magnus Stenbock. Det var tack vare hans ledaregenskaper som en ny och välorganiserad armé, snarare än ett simpelt folkuppbåd, kunde sättas upp för att möta hotet. De missupp- fattningar som, enligt referatet, tidigare existerat om slaget vid Helsing- borg motbevisades. Det var ingen ”entusiastisk bondehär” som segrat utan en styrka som var resultatet av ”väl genomtänkt och under möda ut- fördt organisationsarbete”.317
Magnus Stenbock beskrevs som den som bar det huvudsakliga ansvaret för allt detta. De symboliska egenskaper han tillskrevs utgjorde ännu ett exempel på den koppling mellan kungamakten och adeln som var ett åter- kommande tema under dessa första årtionden efter representationsrefor- men. Som organisatör och fältherre var det Stenbock som säkerställde att ”kung Karls Sverige” upprätthållits och försvarats även i kungens fysiska frånvaro, samt att ”Karl Gustafs verk skulle bestå orubbadt”.318 Genom
uppvisande av förträffliga ledaregenskaper såg Stenbock till att Sverige kom senare tiders människor till del i ett stycke. Det indirekta konstate- randet, att skånelandskapen skulle upphört att tillhöra Sverige vid en för- lust i slaget vid Helsingborg, var den punkt i narrativet då den kontempo- rära kontexten tog överhanden. Den påstått kända tacksamheten inför de 314 Arte et Marte, 1910, s. 8. 315 Arte et Marte, 1910, s. 8. 316 Arte et Marte, 1910, s. 8. 317 Arte et Marte, 1910, s. 10. 318 Arte et Marte, 1910, s. 10.
följder som segern i slaget förde med sig var uttryckligen anledningen till att Magnus Stenbock, och i viss mån också de stupade adliga officierna vars namn stod på tavlorna, hölls i åminnelse i och med festen på Riddar- huspalatset. Den gärningen kunde, och borde, leda till tillförsikt även i innevarande tid och i framtiden. Svenskarnas position i samtiden beskrevs som ”ansvarsfull och ej ofarlig”, och i denna kontext kunde Stenbock fun- gera som en symbol som gav anledning till tillförsikt.319 Den defensiva
naturen i Stenbocks gärning, det vill säga att en invasionsarmé besegrats och det egna territoriet fredats, ledde till slutsatsen att framtiden kunde ses an med mod och trygghet. Läxan från det gemensamma förflutna måste dock läras rätt, vilket enligt Hallendorff innebar att man skulle för- bli fäderneslandet troget och sätta dess välgång högre än individens ege- nintressen.320
Till detta fogades av en annan talare, Gustaf Uggla, en bild av även själva stormaktstiden, som beskrevs som präglad av gudfruktighet, kung- atrohet, fosterlandskärlek, laglydnad och offervilja, samt en önskan om att dessa egenskaper även borde genomsyra den innevarande tiden.321 Im-
plicit var yttrandet ett uttryck för den brist på dessa egenskaper som upp- fattades råda, och därmed ett exempel på hur det uppfattade gemensamma förflutna kunde användas i ett mobiliserande syfte i den kontemporära kontexten.
Festligheterna innehöll även andra kulturella uttryck. Den musik som framfördes tillhörde den fosterländska standardrepertoaren: Finska rytte-
riets marsch, Folksången, Stenbocksmarschen dagen till ära, och avslut-
ningsvis arméns tapto.322
Tre dikter figurerade även under arrangemanget. En lästes upp av en skådespelare medan de båda andra delades ut till publiken i tryckt form. Den förstnämnda var Carl Snoilskys dikt Stenbocks kurir.323 Dikten, som
skildrar en kurir som bär budet om segern vid Helsingborg till hovet i Stockholm, ingår i samlingen Nya dikter som publicerades 1881.324 I kort-
319 Arte et Marte, 1910, s. 10. 320 Arte et Marte, 1910, s. 10. 321 Arte et Marte, 1910, s. 10. 322 Arte et Marte, 1910, s. 10.
323 Snoilsky, Carl, Samlade dikter, band 3, Svenska bilder, Stockholm, Geber, 1904, s. 122-130.
324 Lewan, Bengt, Carl J G Snoilsky, Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6093,
105 het består dikten av följande narrativ. Från Skånes lera, via Smålands häl- lar, Östergötland och Södermanland kommer kuriren i ett utmattat till- stånd fram till sitt mål. På slottet tas han emot av en bekymrad Hedvig Eleonora som erbjuder kuriren sin egen stol när dennes krafter tryter. Ef- ter att beskedet om segern levererats utbryter allmän glädjeyra både hos hovet och bland folket. Utanför slottet samlas spontant en folksamling, Stenbock prisas, och kopplingen till kungamakten görs igen: ”Som Gi- deon han fäktat, Den riksens trogne jarl! Nu bytes sorg i lycka, Nu få vi hem kung Karl”. Kuriren själv blir hissad av den jublande massan, ”Och han som budet bragte, Det gäller honom ock. Man kyssa vill hans händer, Och röra vid hans rock”, medan kyrkklockorna ringer och kanonerna skjuter segersalut. Snoilsky tillhörde en grevlig ätt och hade, enligt litte- raturvetaren Bengt Lewan, ett ambivalent förhållande till sin egen aristo- kratiska bakgrund och ställning.325 I dikten ägnade han mer uppmärksam-
het åt hovet och gemene man än åt Stenbock eller andra adliga gestalter. Utöver Stenbock nämns också två av dennes officerare, Carl Gustaf Dücker och Jacob Burensköld. Diktens innehåll passar utöver detta väl ihop med minnesmanifestationens övriga beståndsdelar. Allt och alla in- ordnas inunder det fosterländska. Både folket och överheten oroas för vil-