Industrialiseringen av Sverige innebar att många från landsbygden flyttade till städerna i slutet av 1800-talet för att arbeta på de nya fabrikerna och särskilt storstäderna expanderade kraftigt.49 Det fanns därför ett stort behov av bostäder50, men byggandet täckte inte på långa vägar behovet. Under hela 1900-talets första hälft var byggnadsverksamheten ojämn och period-vis mycket låg på grund av krig och depressioner. Det innebar tidperiod-vis en hög arbetslöshet för byggnadsarbetarna. Det fanns gott om arbetskraft och därför realiserades lönesänkningar ofta, vilket ledde till att många fackliga strider utkämpades med arbetsgivarna under den här tiden (Landin & An-dersson 1989; Landin 1987).
Situationen gjorde att byggnadsarbetarna tog egna initiativ för byggan-det med inspiration från den så kallade gillesrörelsen i England, som var en form av producentkooperation. På 1920-talet bildade byggnadsarbetar-förbunden så kallade byggnadsgillen51, som tillsammans kom att utgöra
48 Svenska Byggandsarbetarförbundet bildades 1948.
49 I Stockholm ökade befolkningen mellan 1880 och 1890 med 46 %, vilket innebar 80 000 nya invånare.
50 Stora klasskillnader rådde och samtidigt som överklassen hade stora våningar och levde lyxliv, så var många arbetare beroende av fattigvård för att inte duka under. Bostads-situationen för arbetare i Stockholm på 1880-talet beskrivs som miserabel och i de små lägenheterna hyrdes rummen ut till inneboende. ”I de överbefolkade arbetarstadsdelarna och fattigkvarteren härjade tbc /…/difteri, mässling, rödsot, scharlakansfeber” och många barn dog ” (Landin & Andersson 1989, s. 9; Landin 1987).
Fackföreningarnas bostadsproduktion (FBP). Syftet med bostadsproduk-tionen var enligt stadgarna att ”främja medlemmarnas ekonomiska intres-sen genom att utföra inom byggnadsindustrin förekommande arbeten samt driva därmed sammanhängande verksamhet” (Landin 1985, s. 259). FBP byggde på medlemmarnas andelar och endast fackligt organiserade arbeta-re kunde få arbete hos FBP.
Fackföreningarnas Byggnadsproduktion införde ett element av socialt an-svarstagande i byggnadsverksamheten. Framförhållning och största möjliga årsspridning av arbetena var i sig en utmaning mot spekulationsbyggeriets tvära kast mellan miljonklipp och brakande konkurser (Landin 1985, s. 262).
FBP uppförde bostäder huvudsakligen tillsammans med HSB52. Under 1930-talet kom bostadsproduktion av flerfamiljsbostäder igång, men mins-kade under krigsåren och det var först under efterkrigstiden som ”folk-hemmet” kom att bli en realitet.53 På 1940- och 50-talen togs ett flertal beslut av den socialdemokratiska regeringen för att bygga bort bostadsbris-ten. Vid samma tidsperiod expanderade byggnadsfackförbunden sin bo-stadsproduktion, och 1940 startade de Svenska Riksbyggen ”i syfte att befordra byggnadsarbetarnas intressen” (Landin & Andersson 1989, s. 294) och stå till tjänst för kommunernas byggnadsverksamhet genom att bistå kommunerna med ”upprättande av lämpliga bostadsprogram samt stadsplaner och liknande” (Landin & Andersson 1989).54 1951 kom FBP att få namnet Bostadsproduktion AB, BPA55.
Byggnadsarbetarna skaffade sig även politiskt inflytande i kommuner-na. Under de kommande decennierna fick de fackliga produktionsbolagen ofta uppdragen att bygga allmännyttans och HSB:s nyproduktion. De
anställningstrygghet, främja yrkesskicklighet och personlig duglighet samt tillgodose sam-hällsintresset genom att motverka mellanhandssystemet och utföra allt slags byggnadsarbete på bästa möjliga sätt till lägsta möjliga kostnad (Landin 1985, s. 232).
Byggnadsgillen kallades också yrkessammanslutningarna av murare och hantverkare kring byggnadshyttorna vid de stora kloster- och katedralsbyggena på 1200-talet i Europa. 52 HSB, är en förkortning för Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, en bo-stadskooperativ folkrörelseorganisation (Nationalencyklopedin, tillgänglig 2008-08-11). 53 Per Albin Hansson lanserade redan på 1920-talet begreppet folkhemmet (Landin & An-dersson 1989).
54 Riksbyggen bildades av fackförbunden inom byggsektorn som en reaktion mot den rå-dande bostadskrisen och den höga arbetslösheten bland byggnadsarbetarna. Delägare i Riksbyggen var fackföreningar och de bostadsrättsföreningar och byggföreningar som tillkommit med Riksbyggens medverkan (Landin & Andersson 1989).
55 BPA AB, tidigare byggnads- och installationsföretag som under namnet
Byggnadspro-duktion AB etablerades 1951 av de fackliga byggorganisationerna. År 1993 blev
Peab-koncernen huvudägare och BPA omstrukturerades till att bli ett rikstäckande installationsfö-retag inom VVS, el och ventilation. År 2000 fusionerades föinstallationsfö-retaget med norska Bravida och bildade Bravida ASA, som bedriver verksamhet i Danmark, Norge och Sverige inom bl.a. IKT (informations- och kommunikationsteknologi), tele- och datanät, el, ventilation och geografisk informationsteknik (Nationalencyklopedin, tillgänglig 2008-08-11).
liga intressena gick hand i hand med statens och kommunernas, vilket en-ligt byggnadsarbetarnas fackföreningar innebar en stabilisering av byggan-det och tillgången till arbete (Landin 1985, 1987; Landin & Andersson 1989).
1960- och 70-talen kom att bli en tid då byggandet i Sverige expandera-de kraftigt, unexpandera-der expandera-det så kallaexpandera-de miljonprogrammet (1965-1974). Den ökande levnadsstandarden, och de stora barnkullarna från 1940-talet låg till grund för byggandet och den sociala bostadspolitikens styrmedel praktise-rades fullt ut. För byggnadsarbetarnas del var dessa år framgångsrika, det stiftades lagar och ingicks avtal som innebar en ekonomisk grundtrygghet, bättre arbetsmiljö, kortare arbetstid och löneutjämning mellan olika yrkes-grupper (Ericson & Johansson 1994; Landin 1985; Landin 1987; Landin & Andersson 1989).
Efter miljonprogrammet minskade byggandet och stora byggprojekt som till exempel kärnkraftverk stoppades. Det fanns ett överskott på bostä-der, och det minskade byggandet ledde till fusioneringar inom byggbran-schen. De största byggarbetena gällde nu renovering, och om- och till-byggnader av det befintliga bostadsbeståndet, så kallade ROT- arbeten.56 Det kom också en reaktion mot det storskaliga byggandet och närmiljöns betydelse lyftes fram, där idealet för arkitektur och byggande nu istället blev det gamla bondesamhället (Ericson & Johansson 1994).
I slutet av 1980-talet kom åter en uppgång i byggandet. En bostadsbrist hade uppstått och staten satte som ambition att bygga en halv million bo-städer genom olika bostadssubventioner. Det ledde till en stark uppgång en bit in på 1990-talet, men därefter rasade byggandet till en mycket låg nivå. En överhettning av bostadssektorn med kraftigt ökande kostnader innebar att statens kostnader för bostadssubventioner ansågs för höga, och en av-reglering och avnormering57 av byggandet ägde därför rum (Ericson & Johansson 1994).
Sandberg (1997) menar att ”korporativismen” under lång tid inom byggsektorn hade inneburit att byggbranschen inte hade marknadsanpas-sats och att ”byggkraschen” i början av 1990-talet var en konsekvens av det. Byggkostnadsutredningen (SOU 2000:44) lyfte också fram att bygg-krisen berodde på ”de nya spelregler som stat och myndigheter införde under början av 90-talet”, och som råkade sammanfalla med ”en hård marknadssituation präglad av konkurser i fastighetsbranschen, höjd be-skattning och en kraftig nedgång i byggandet” (a.a., s. 199).
Enligt Byggkostnadsutredningen (SOU 2000:44) hade den inhemska byggsektorn inte anpassat sig till marknaden, och den hade i liten grad varit konkurrensutsatt. Det skulle därför krävas ökad konkurrens, nya in-novationer och stora förändringar av byggprocessen för att komma till rätta
56 Statliga ROT-satsningar skedde under en tioårsperiod på 1980-talet för att rädda syssel-sättningen.
med problemen Fernström och Kämpe (1998) menar att ”byggkraschen” ledde fram till en kraftig omstrukturering av branschen. De menar även att den medverkade till en större öppenhet för nya tekniska lösningar, ökad industrialisering av byggandet och en förändrad organisering av arbetet (a.a. 1998).
Den stora nedgången i byggandet fick konsekvenser för hela branschens struktur. Tidigare bestod branschen av många kunniga byggherrar och byggmästare som byggde för egen långsiktig förvaltning, nu ersattes den av ett fåtal stora företag som producerar byggnadsverk som sedan kommer att förvaltas av någon annan. Folkhemmets byggmästare, med rötterna i egen erfarenhet av byggnadsverksamhet, hade nu gått i graven (SOU 2002:115; Vävare 1987).