Bostadsproduktionens utveckling efter industrialismens genombrott hand-lar om en brytning mellan hantverksmässig och industriell produktion. I det följande beskrivs bostadsproduktionens utveckling i stora drag, samt några exempel på dess inverkan på yrkesinnehållet och yrkeskunnandet inom byggnadsyrkena. Förändringarna medförde att de gamla yrkesgräns-erna inte blev funktionella och tidigare yrkesgrupper såg sina hantverksyr-ken utarmas till förmån för mer industrialiserat byggande och medföljande metoder (Landin & Andersson 1989; Marmstål 1992).
Hantverksmässigt byggande och yrkesstolthet
Byggnadsarbetet var i huvudsak hantverksmässigt och manuellt under den första halvan av 1900-talet. Några nedtecknade byggnadsarbetarminnen illustrera timmermännens yrkeskunnande (Rehnberg 1950). Timmerman-nen var den hantverkare som ursprungligen timrade hus av liggande tim-mer. Det var ett hantverksarbete som ingående beskrivs i Rehnberg (a.a.) av byggnadsarbetaren C J Björklund, som var född 1872. Han beskriver ett bygge i Västerås som timmerman år 1900.
Det var ej så bråttom på den tiden, då gjorde man ett arbete ordentligt. Vi fick timret direkt från skogen. Det var att lägga upp stocken, så han passa något så när, så hade vi ett så kallandes drag och drog å ömse sidor först ett skåpdrag, sedan lades stocken ner, slogs fast med hållhakar utav järn, sedan tog man draget och drog för huggning. Man fick hugga ur för undre stock-ens rundning, kanten skulle vara skarp som en kniv. När det var gjort, lades mossa på undre stocken, ett jämnt lager. Så borrades dymlingshål igenom de båda stockarna. Dymlingarna gjordes utav något gammalt torrt trä. Och de drevs i med en träklubba. Så lades stock på stock till önskad höjd. Även mellanväggar timrades.
/…/
Varje stock, som lades in, bilades, så att väggen blev jämn och snygg. Det var en stor skicklighet att kunna bila snyggt. Detta arbete utfördes på
som-maren, sedan skulle huset torkas ut ordentligt under vintern och våren. På vintern gjordes inredningen hemma hos byggmästaren, då fick vi hem bandsågat trä okantat. Då var det att börja oxhyvla först, två man om en hyvel, en drog den andra sköt på. Så kapades virke i olika längder till dörrar och fönster och karmar, allt gjordes för hand under vintern. Var ej någon skillnad på snickare och timmermän, den som kunde utföra snickeri fick hålla på med det, den som ej kunde det fick lättare arbete, som dom kunde utföra (a.a. 1950, s. 52).
Timmermännens byggnadsverk kom att stå som monument över yrkes-skickligheten hos den enskilde hantverkaren. Rikard Leander Ernberg föd-des i Torsång, Dalarna 1890 i en släkt vars män varit timmermän och jord-brukare under tre generationer. Rikard minns inte så mycket av sin farfar Änges Eriks verksamhet som timmerman, men hans byggnader bevisade hans yrkeskunnande (a.a. 1950).
Men vad jag vet är att han var en skicklig timmerman, därom vittnar de byggnader som finns kvar och som han har uppfört. Hans laxknutar och ”hopdrag” av timmer äro som hophyvlade, man skulle kunna säga lufttäta. Änges Erik var också känd i flera socknar häromkring för sin yrkesskick-lighet (a.a. 1950, s. 195).
Nya elektriska redskap införs
I princip användes de gamla handredskapen yxa, såg, hammare och lod av timmermännen ända fram till slutet av 1950-talet. Införandet av elverktyg väckte motstånd hos exempelvis snickarna, som 1945 beslutade de att el-handsåg inte skulle få ingå i deras verktygsutrustning. Efterlevnaden av förbudet skulle kontrolleras av fackföreningen, och varade endast ett halv-år, men diskussionen fortsatte och starka motsättningar fanns mellan de konservativa och de som accepterade förändringarna (Landin 1987).
När nya byggmaterial och nya, eldrivna, redskap införts så har de an-vänts parallellt med gamla metoder och redskap under en tid, till dess att de nya redskapen utvecklats och anpassats tillräckligt väl till arbetet så att arbetarna känt sig förtrogna med dem. De första modellerna av nya elekt-riska handredskap var ofta klumpiga att använda och förorsakade arbets-skador. Byggnadsarbetarna har därför, genom arbetsmiljöarbetet, deltagit i anpassning av nya redskap till det specifika byggnadsarbetet.
Industrialisering av byggandet medför en ny arbetsdelning
De första ansatserna till industrialisering av byggandet togs i liten skala under den första halvan av 1900-talet. Under funktionalismen på 1920- och 1930-talen ändrades byggnadernas formspråk och nya byggmaterial och byggmetoder kom i användning (Vävare 1987).
Byggnadsdelar, som köksinredning och fönster och dörrar, började pre-fabriceras enligt industriella metoder i fabriker. De många krisåren under
mellankrigstiden innebar att det var en mycket ojämn bostadsproduktion. Det fanns gott om billig arbetskraft och byggnadsarbetarna motsatte sig därför införandet av nya maskiner och produktionsmetoder, som de kallade ”brödtjuvar” eftersom de antogs ge upphov till arbetslöshet. Dessa faktorer bidrog gemensamt till den sena industrialiseringen och mekaniseringen av byggproduktionen. Nya byggmetoder har införts främst i högkonjunkturer (Marmstål 1992).
Den ökande prefabriceringen av byggnadsdelar58 innebar att flera ”gränstvister” mellan Byggnads och andra fackförbund uppstod under senare delen av 1920-talet om vilket avtal som skulle gälla, och om vem som hade rätt att utföra arbetet59 (Landin & Andersson 1989).
Om allt arbete, även rent nybyggnadsarbete, som förekommer för resp. in-dustris behov skall utföras av fabrikens egna arbetare, som man älskar att uttrycka sig, och väl att märka för de löner som gäller för fabriksarbetarna, skulle det medföra att en särskild fabriksbyggnadsarbetskår uppstod och att byggfackens medlemmar aldrig fick sticka näsan innanför fabriksporten. Den ytterligare följden av en dylik ordning blev givetvis, att den kom att verka neddragande på lönenivån för byggnadsarbetarna och därefter på lö-nerna i allmänhet (Citat från murarnas förbundsstyrelse 1927 i Landin & Andersson 1989, s 192).
Särskilt snickarna upplevde länge prefabriceringen som hotande och de gjorde motstånd mot utvecklingen. Stockholmssnickarna opponerade sig exempelvis emot att de fackföreningsägda bostadsproduktionsbolagen använde fabriksfärdiga snickerier, och de hotade därför 1943 med att åter-kräva sitt kapital som delägare i företagen om det inte upphörde (Landin 1987).
Genombrott för nya byggtekniker kom under efterkrigstiden
Bostadspolitiken på 1940-talet skulle enligt den statliga bostadssociala utredningens två övergripande mål, dels bygga bort bostadsbristen, dels skapa en hög sysselsättning bland byggnadsarbetarna, (Ericson & Johans-son 1994).
1948 fanns starkt framtidshopp och en anda av reform och omvälvning svävade över Sverige. Det sönderslagna Europa höll på att byggas upp igen efter det stora kriget. I Sverige skulle det så kallade folkhemmet skapas… Det fanns enorma behov av bostäder och av nybyggnad inom jordbruk och industri. Men på fyrtiotalet byggdes hus för hand. Det oerhört slitsamma byggnadsarbetet måste göras lindrigare. Det var ont om tid, arbetskraft och maskiner. Men det fanns pengar, driftighet och optimism (Marmstål 1992).
58 På 1920-talet började en mängd nya byggvaror saluföras av små snickeriföretag.
59 Fackföreningen Byggnadsträ blockerade en arbetsplats 1925 då en byggmästare hade anlitat ett möbelsnickeri för uppsättning av snickerier, vidare förekom tvister med metallar-betare, pappersarmetallar-betare, gruvarbetare och kommunalarbetare om vem som hade rätt att arbeta som byggnadsarbetare.
Efter andra världskriget kom också det verkliga genombrottet för an-vändning av nya tekniker och redskap i byggandet, men länge levde gamla metoder kvar inom byggnadsarbetet, sida vid sida med den nya tekniken.
Bild 1- 2. Murbruket blandades i stora baljor, så kallade rullar, och bars sedan upp till murarna på bygget i spannar, så kallade ”rullar”. Bilden till vänster fotografera-des 1895 vid bygget av operan i Stockholm och visar att det då var vanligt med kvinnliga bruksbärare, så kallade bruks- eller murarsmäckor. Bilden till höger är från 1951, och visar att bruksbärningen fortfarande utförs på samma sätt, med skillnaden att det var män som utförde arbetet (Marmstål 1992, s.20 och s.12).
Några viktiga tekniska uppfinningar som förändrade byggprocessen var hissen, förbättrade transportmedel, byggkranar, betong och användning av byggelement. Det rationella byggandet uppmuntrades av staten som bland annat inrättade en maskinlånefond 1952. Marmstål (a.a.) har med bilder och beskrivningar dokumenterat förändringarna av byggproduktionen un-der 1950-60 talet, och framställningen här bygger huvudsakligen på dessa. Under mekaniseringen av byggandet och den ökande användningen av betong kom hantlangningen att ersättas av hissar och kranar. Att bära upp bruk, tegel och annat byggnadsmaterial var en långsam metod och ett tungt och slitsamt jobb som orsakade förslitningsskador. Den manuella ingen var kostsam materialmässigt då en del av teglet gick sönder i hanter-ingen60 och det krävdes massor av virke till trappställningar, landgångar, räcken och plattformar. Det medförde höga kostnader, eftersom bara gröv-re plankor och spiror överlevde mer än ett bygge. Rationaliseringen inne-bar även att förtjänsten steg för hantlangarna, som kunde förse allt fler murare med bruk och tegel (a.a. 1992).
Det blev lönsamt att investera i hissar och kranar på grund av bespa-ringar i materialhanteringen. Bygghissarna, som infördes på 1950-talet, kom att radikalt förändra byggnadsarbetet. De första hissarna var
tioner av trappställningar och hissar, men de utvecklades snabbt till både material- och personhissar.
Även utvecklingen och användningen av byggkranar ökade explosions-artat parallellt med hissarna och de underlättade transporterna inom bygget och byggandet av högre hus. Hissarna och byggkranarna möjliggjorde också användningen av större byggblock, så kallade leca-block61 och sena-re transport av betong och byggelement.
Bild 3-4. Istället för att bära materialet i trappor kunde både material och bygg-nadsarbetare åka hiss. Byggkranar innebar att stora mängder tegel kunde transpor-teras inom bygget i s.k. kranpaket (Marmstål 1992, s.32 och s.60).
Betong har använts sedan lång tid inom byggnadsverksamhet62, men pro-blemet har varit att den måste tillverkas på platsen för gjutningen. Den kan inte lagras och måste användas inom en eller högst två timmar. Innan be-tongtillverkningen hade mekaniserats matades cementblandaren med fin-grus, sten, cement och vatten manuellt. En arbetsdag kunde innebära att en byggnadsarbetare skyfflade upp till 30 ton material. Blandarna utvecklades och betongframställningen rationaliserades med hjälp av hissar och kranar. Så småningom ersattes den manuella hanteringen av blandarmaskiner på byggarbetsplatsen, biltransporter från betongstationer och sedan fabriks-blandad betong som pumpas ur bilarna direkt till platsen för gjutningen.
I början av 1900-talet gjordes betonghusen genom att bygga formar i trä, som armerades och i dessa formar hälldes lös betong. När betongen stelnat avlägsnades träet. Så byggdes många flerfamiljshus under
61 Leca-block är ett lättbetongblock som motsvarar tio eller tolv tegelstenar. Lättbetongen är ett svenskt patent från 1910-talet.
62 Redan på romartiden användes betong till akvedukter och badanläggningar. Då användes så kallad romancement: bränd kalk blandad med exempelvis tegelmjöl eller mald vulkanisk slagg. Den typen av cement kunde stelna under vattnet.
talets första hälft63. Konstruktionerna kombinerades med murade väggar. Sättet att gjuta rationaliserades genom utveckling av metoder att göra for-mar och så småningom ledde det fram till att färdiggjutna betongelement monterades samman till huskroppar. Utvecklingen av byggkranarna möj-liggjorde lyft av stora husdelar.
I slutet på 1960-talet kom ett industrialiserat, storskaligt och effektivt byggande igång i och med milljonprogrammet. Bebyggelsen benämns ofta för kranbanearkitektur, då utformningen i stor utsträckning styrdes av den tekniska utvecklingen. Stora byggkranar hade utvecklats, liksom att stan-dardiserade byggelement hade blivit en etablerad produktionsmetod (Eric-son & Johans(Eric-son, 1994).
Bild 5. Färdiggjutna betongelement monteras till hus (Marmstål 1992, s. 155).
Ny byggteknik innebar nya byggyrken och nytt yrkeskunnande
En central facklig fråga för byggnadsarbetarna har handlat om att slå vakt om yrkesinnehållet och yrkesstatusen i takt med industrialiseringen av byggproduktionen. Byggnadsarbetarnas arbetsdelning har historiskt gått mellan utbildade yrkesarbetare och outbildade grovarbetare. Yrkesarbetar-na värYrkesarbetar-nade siYrkesarbetar-na yrkesgränser, men den tekniska utvecklingen innebar att det inte längre var hållbart. Exempelvis så innebar övergången från mur-ning till betonggjutmur-ning av byggnadsstommar att många av murarens yr-kesuppgifter försvann och att nya yrkesgrupper, exempelvis betongarbetare och elementbyggare, uppstod. Förändringen blev betydelsefull för
nehållet och yrkeskunnandet, men även för byggnadsarbetarnas inbördes status. De fackliga företrädarna började tala om att de gamla yrkesgränser-na inte var funktionella och om ”montagearbetare” som en ny yrkeskår.
Något som vi inte får stå främmande för är att utvecklingen, genom den ökade mekaniseringen och stordriften, är på väg att skapa en helt ny yrkes-kår vid sidan av de traditionella yrkesfacken. Denna yrkes-kår är montagearbetar-na. I framtiden kommer vi sannolikt att få flera arbetsplatser, där man inte kan tala om olika yrkesgrupper eller olika lag, utan där hela arbetsstyrkan utgör ett enda stort arbetslag. (Byggnads förbundsstyrelse på 1960 års kon-gress i Landin 1987, s. 212)
Inom Byggnads var en femtedel av grovarbetarna arbetslösa på 1950-talet, samtidigt som det rådde brist på yrkesarbetare. Byggnads drev linjen att grovarbetare skulle bli yrkesarbetare, och ett sätt att genomföra det var att införa en yrkesutbildning till specialarbetarlärling. Den innebar att grovarbetare fick intyg om sitt yrkeskunnande och därmed jämställdes med yrkesarbetarna. Senare framstod även den yrkesbeteckningen som otidsen-lig och 1962 ändrades den till betongarbetare. Därmed kom grovarbetarens och murarens arbete att bli mer jämbördigt, löneskillnaderna mellan yrkes-grupperna minskade och gemensamhetsackord för de så kallade TBM (Trä, betong, mureri) kom att bli huvudregel i slutet av 1960-talet.