Yrkesutbildningen inom skråsystemet kunde inte i tillräcklig omfattning förse industrierna med kvalificerad arbetskraft och ifrågasattes allt mer i takt med industrialiseringen. Det var främst industrins behov av kvalifice-rad arbetskraft som kom att ligga till grund för hur skolsystemet för yrkes-utbildning utformades. Demokratiseringen i samhället ställde också allt större krav på allmänbildade och ansvarstagande medborgare vilket även påverkade yrkesutbildningens utformning (Lindell 1992; Nilsson 1981).
Ett tekniskt skolsystem tar form
Ett tekniskt skolsystem växte fram ur de tekniska läroanstalter som inrätta-des i slutet av 1820-talet, ett teknologiskt institut i Stockholm startainrätta-des 1827, och Chalmerska slöjdskolan grundlades i Göteborg 1829. Initialt bedrev båda skolorna tekniska utbildningar på såväl vetenskaplig som grundläggande nivå. I Stockholm bedrev det teknologiska institutet inled-ningsvis söndags- och kvällsundervisning för gesäller och lärlingar i olika hantverksyrken, men den utbildningen lades ner och institutet utvecklades i vetenskaplig riktning och kom senare att bli Kungliga Tekniska Högsko-lan. I Chalmerska slöjdskolan utvecklades däremot parallella utbildnings-spår i en högre och en lägre avdelning, där elever från den lägre avdelning-en hade möjlighet att delta i undervisningavdelning-en i davdelning-en högre om de ansågs ha tillräckliga förkunskaper88. Vid 1870-talet fungerade Chalmerska
88 Från att den högre avdelningen hade varit öppen för dem som gick i den lägre avdelning-en så blev det två så småningom skilda utbildningsspår. För att få tillträde till davdelning-en lägre avdelningens ämneskurser fordrades endast folkskola, men för den högre treåriga var kravet matematikkunskaper motsvarande elementarläroverkens kurs, samt även grundläggande kunskaper i historia, geografi och svensk grammatik (Larsson 2001).
lan närmast som en blandning av lägre teknisk yrkesskola, teknisk elemen-tarskola och i någon mån teknisk högskola (Larsson 2001).
Söndags- och lärlingsskolor
1845 instiftade Svenska Slöjdföreningen i Stockholm slöjdskolor för lär-lingar och gesäller över hela landet. Undervisningen bedrevs endast några timmar på kvällar och söndagar, eftersom ungdomarna måste arbeta för sin försörjning. Det fanns en medveten avsikt med att skolorna skulle syssel-sätta de unga arbetarna under ledig tid för att de på sätt skulle hindras från ”mången frestande och låg förströelse” (Larsson 2001, s. 97). När statsbi-drag sedan utgick till skolorna underströks det uttalade fostrande syftet (Larsson 1989).
De vanligaste ämnena i slöjdskolorna var frihandsteckning, modelle-ring, linearritning, aritmetik och geometri samt bokföring. Vid många sko-lor gavs även undervisning i modersmålet (välskrivning, rättskrivning, skönskrivning), algebra och mekanik. Det manuella yrkesarbetet lärdes på arbetsplatsen. Intresset för skolorna var lågt och under perioden 1880-1910 var det i genomsnitt endast var tjugonde arbetare i lärlingsåldern (14-18 år) som deltog i undervisningen (Larsson 2001; Nilsson 1981).
Ungdomsskolereformen 1918
Den första genomgripande yrkesutbildningsreformen efter skråväsendets avskaffande trädde i kraft genom 1918 års ungdomsskolereform. Behovet av en reform var en konsekvens av industrialiseringen av näringslivet, sociala förändringar och den utökade politiska rösträtten. Yrkesutbildning-en betraktades också som ett viktigt medel för Yrkesutbildning-en demokratiskt styrd sam-hällsutveckling. Undervisningen skulle genomsyras av fostran till arbets-duglighet och pliktkänsla, för att komma tillrätta med ”det moraliska för-fallet” bland ungdomen. Inspiration till skolreformen kom från länder i USA och Västeuropa, men framförallt från det tyska utbildningssystemet, som sågs som föredöme (Arfwedson 2000; Lindell 1992; Nilsson 1981).
I och med reformen tog staten ett övergripande ansvar för arbetskraftens kvalificering i Sverige. I Centraleuropa, hade istället lärlingssystem, som reglerades i lärlingslagar, skapats. Även i Sverige drevs frågan om att infö-ra lärlingslag av hantverksorganisationerna, men industrins företrädare motsatte sig en sådan lag. Den ansågs inte främja den industriella utveck-lingen. De industriella arbetsprocesser som hade införts innebar att det inte heller fanns tid att utbilda lärlingar på arbetsplatserna, menade industrins förespråkare. De ifrågasatte också om den kompetens som behövdes för att utbilda lärlingar fanns på arbetsplatserna. En lärlingslag kom därför aldrig till stånd, istället skulle lärlingar inom hantverksyrken ges möjlighet att avlägga mästarprov inom skolsystemet (Larsson 2001; Lindell 1992; Nils-son 1981).
Yrkesutbildningens utformning enligt 1918 års ungdomsskolereform
Resultatet av skolreformen blev att folkskolan, som utgjorde bottenskola, byggdes på med fortsättningsutbildningar. Det innebar att utbildningen generellt förlängdes med två år. Den lägre tekniska utbildningen fick två spår: lärlingsutbildning med yrkesskola som påbyggnad och teknisk fack-skola. Tudelningen av de tekniska/praktiska utbildningarna kom sedan att bestå både som struktur och som tankemodell (Larsson 2001; Lindell 1992; Nilsson 1981).
Sammantaget innebar reformen att ett enhetligt tekniskt skolsystem med tre skilda utbildningsspår och nivåer utformades: tekniska institut (som senare blev tekniska högskolor), tekniska elementarskolor (som senare blev tekniska fackskolor och gymnasier) samt söndags- och aftonskolor (som senare blev lärlingsskolor och yrkesskolor med dagundervisning). Jämför även figur 8. Utbildningssystemet, som utformades för den arbets-delning som rådde i arbetslivet vid tiden för ungdomsskolereformen, kvar-stod sedan i mer än ett halvt sekel. Det var först i och med direktiven till 1971 års gymnasiereform som de två lägre utbildningsinriktningarna sam-manfördes (Larsson 2001; Nilsson 1981).
Lärlingsskolan
Den 2-åriga lärlingsskolan var tänkt som obligatorisk för alla anställda inom industri och hantverk i åldrarna 14-18 år, men kommunerna hade beslutanderätt om lärlingsskolan. Undervisningen skulle ge en grund-läggande medborgerlig fostranoch yrkeskompetens för arbetarna. Frågor om arbetarlagstiftning, olycksfallsförsäkring, sjuk- och sparkasseväsendet, samt grunddragen i kommunal- och statsförvaltningen skulle behandlas för att ”förbereda de unga för en insiktsfull utövning av deras medborgerliga plikter” (Nilsson 1981, s 61). Lärlingsskolans huvudämnen skulle vara yrkeslära (inkl. fackritning), yrkesekonomi samt yrkes- och arbetarlagstift-ning (Larsson 2001, s 110). Avsikten var också att integrera den allmänbil-dande delen mot yrket89. Utbildningen styrdes av det lokala näringslivets behov. Det fanns inga centrala läroplaner, men lärlingsskolorna fick statli-ga bidrag. Utbildningen fick karaktären av en fortsättningsskola med en allmän teknisk och medborgerlig inriktning (Nilsson 1981).
Eleverna yrkesarbetade och gick mellan sex och tolv timmar i veckan på kvällar och helger i lärlingsskolan. Att utbildningen skulle ske vid sidan av arbetet var en uttalad ambition i syfte att disciplinera arbetarungdomarna. Innehållet i utbildningen skulle också inriktas mot att främja intresset för
89 Den allmänbildande delen bestod av ritning, räkning och modersmål och syftet var att även i dessa ämnen skulle yrkesutbildningen stå i centrum. ”I modersmål skulle eleverna till t.ex. läsa berättelser om yrket och dess utveckling, om framstående företagare och deras värv. Syftet var att väcka de ungas intresse och respekt inför sitt arbete och sin samhällstill-hörighet” (Lindell 1991, s 58).
det manuella yrkesarbetet i ett fostrande syfte (Hedman 2001; Lindell 1992).
Yrkesskolan
Den 2-åriga yrkesskolan var en frivillig påbyggnad på lärlingsskolan. Den skulle ge en mer kvalificerad yrkesutbildning för högre tjänster som exem-pelvis förmän och mästare, men också en viss medborgerlig bildning skulle ges. Krav för antagning var minst 17 års ålder, slutförd lärlingsskola och minst 3 års yrkespraktik. Undervisningen var förlagd till kvällstid, så att den inte skulle konkurrera med förvärvsarbetet, och det innebar att den utsträcktes i tid. Yrkesskolans ämnen var yrkesteckning, yrkesekonomi, yrkeslagstiftning. Innehållet i undervisningen skulle ha praktisk karaktär, och bestämmas av yrkets särskilda behov, inte ha teoretiskt vetenskapliga utgångspunkter. Möjlighet att avlägga mästarprov fanns inom yrkesskolan. För byggnadsyrkenas del var avsikten att utbildningen vid yrkesskolan skulle kunna bedrivas vintertid då byggverksamheten låg nere (Hedman 2001; Lindell 1992; Nilsson 1981).
Tekniska fackskolan
Den tekniska fackskolan skulle ge specialinriktad undervisning i olika yrken för högre tjänster inom industrins verkstäder, som exempelvis ritare, detaljkonstruktörer och laboratoriebiträden. Minst 2 års relevant yrkeserfa-renhet samt realskolebetyg i svenska, matematik, fysik och kemi krävdes för antagning. Syftet med undervisningen skulle vara att ge en specialise-ring inom det valda yrkesområdet, inte för att förbereda för tekniska hög-skolor. De tekniska fackskolorna fick olika inriktningar, exempelvis bygg-nadsindustri, elektroteknik och textilindustri, och det betonades att skolor-nas huvudämnen skulle vara centrala. Matematik, fysik, kemi och projek-tionslära skulle betraktas som hjälpmedel för att klara studierna i huvudämnena (Larsson 2001).
Lärarna i den skolförlagda yrkesutbildningen
Före ungdomsskolereformen 1918 var det i huvudsak folkskolelärare, läro-verkslärare, samt teckningslärare som undervisade inom den skolförlagda yrkesutbildningen, endast en fjärdedel var anställda inom industri och hantverk. Det var ytterst få som kunde vara lärare på heltid inom yrkesut-bildningen och någon särskild lärarutbildning krävdes inte. 1921 inrättades Yrkespedagogiska centralanstalten (Ypeca), vars uppgift var att ge kortare kurser till verksamma lärare samt att producera läromedel. Kurserna till lärarna var anpassade till yrkesskolans ämnen. Kurserna varade mellan två till sex veckor. Ypeca lades ner 1928 av besparingsskäl och i princip genomförs sedan ingen specifik yrkeslärarutbildning fram till 1950-talet, endast kortare och tillfälliga fortbildningskurser till yrkesverksamma lärare gavs (Larsson 1989, 1991, 1995; SOU 1954:11).