Skråväsendet ansvarade för utbildning och legitimering av hantverkare och yrkesarbetare fram till dess avskaffande 1846. Skråordningar reglerade utbildningens organisation och förhållandet mellan aktörerna lärling, gesäll och mästare. Det var endast mäster som fick utöva yrket som entreprenör. Gesällen fick inte bedriva yrkesarbete fritt, utan var beroende av en an-ställning hos en mäster. Lärlingens förhållanden var reglerat i ett utbild-ningskontrakt med en mäster. Skråsystemets utbildningssystem var varak-tigt, men inte statiskt, då reglerna kom att förändras i takt med samhällsut-vecklingen. Hur utbildningen såg ut skilde sig också regionalt, främst mel-lan stad och mel-landsbygd. I Stockholm fanns den striktaste uppdelningen
mellan olika yrkesgrupper, medan skråsystemet inte gällde generellt på landsbygden (Hall 1987; Rosander 1967; Pursche 1989; Wikström 1987).
Lärlingsutbildning inom byggmästarskrået i Stockholm
Lärlingsutbildningen inom byggmästarskrået84 i Stockholm får utgöra ex-empel på hur lärlingsutbildningen var utformad och fungerade. Förhållan-dena skilde sig från landsbygden, där byggnadsarbetet inte var reglerat av skråna, och där det var vanligt att byggnadsarbetet gick i arv från far till son, eller inom hela byar och släkter. Stockholmsbyggmästarna hade oftast ett stort antal lärlingar, som närmast kunde betraktas som arbetskraft (Hall 1987; Pursche 1989).
Lärlingstiden var enligt skråordningarna reglerad till mellan tre och fem år, men tiden kunde förkortas om lärlingen hade yrkeskunskaper innan, eller om han ansågs ha ”naturliga anlag” för yrket. De första två månader-na prövades lärlingen, och ansågs han lämplig för yrket skrevs han in i utbildningen. När lärlingen hade gjort sina utbildningsår, innebar utskriv-ningen att lärlingen blev gesäll85. Gesällen kunde efter att ytterligare ha utvecklat sitt yrkeskunnande under minst tre år avlägga ett mästarprov och därigenom upptas som mäster. I skråordningen var det en ganska enkel process att bli mästare. Först skulle gesällen äska ämbetet och erlägga en avgift. Därefter skulle han göra sitt mästarstycke, och om det blev godkänt blev han mästare och fick då avlägga en avgift till ämbetet. I praktiken kunde det vara mycket svårt och olika för mästarkandidaterna hur de be-handlades av ämbetet. En avgörande faktor var om det ansågs finnas en marknad för den nya mästaren, så att han inte konkurrerade med de redan etablerade mästarna.
Några mästare i Stockholm hade flera hundra lärlingar, men det vanli-gaste var mellan 20-100, och det fanns inga begränsningar för hur många lärlingar en mästare kunde ha. I Pursches (1989) beskrivningar framkom-mer att det i regel inte var mästaren som stod för utbildningen av lärlingar, utan att de deltog i byggnadsverksamheten och lärde sig yrket av såväl gesäller som andra lärlingar.
Många lärlingar fortsatte att arbeta som anställda hos mäster, trots att det var emot skråordningen eftersom en lärling efter utbildningstiden skul-le skrivas ut och därefter bli gesäll. Skrået hade också probskul-lem med lär-lingar som skrevs ut utan att ha fullgjort lärlingstiden, och enligt reglerna inom skrået inte var tillåtna att arbeta inom byggyrken, arbetade många kvar inom byggnadsyrken, eller närliggande yrken, som skeppsbyggeri (Hall 1987; Pursche 1989).
84 Byggmästarskrået utgjordes huvudsakligen av timmermannaskrået, men när byggnaderna i större utsträckning blev stenhus kom även murarmästarna att fungera som byggmästare. 85 Efter utskrivningen kunde gesällen bli upptagen i gesällskapet, en organisation av
gesäl-Det fanns inte så stor anledning att bli gesäll. Ett skäl var att en yrkes-skicklig lärling kunde få samma lön som en gesäll86. Ett annat skäl var att det låg i mästarnas intresse att behålla lärlingar de utbildat och inte släppa dem till konkurrenter erbjöds många lärlingar fortsatt arbete hos byggmäs-taren istället för att skrivas ut. Gesällutbildningen innebar att avgifter skul-le betalas till gesällskapet och gesälskul-lerna hade fskul-lera skyldigheter, till exem-pel att delta vid de talrika brandsynerna, vilket innebar bortfall av lön. Yt-terligare ett skäl som talade mot att bli gesäll var att det var känt att mäs-tarna inte var intresserade av att släppa fram nya gesäller som mästare och konkurrenter. Ett sätt att hindra att fler att bli mästare var att göra mäster-provet väldigt svårt och kostsamt. Resultatet blev att antalet gesäller mins-kade betydligt, och i ett försök att stävja problematiken och kontrollera utbildningen tillkom gesällprovet 177487 (Pursche 1989).
Några specifika beskrivningar av hur lärlingsutbildningen inom bygg-verksamheten kunde te sig har inte gått att finna, däremot finns det några beskrivningar utifrån studier av lärlingsskapet inom andra yrken. Lindqvist (1994) skildrar i en studie av smeder och lärlingar ett system där hierarkin var stark och ordningen mellan medlemmarna markerades i alla delar av vardagslivet, eftersom lärlingen också bodde hemma hos mäster.
Statusskillnaderna markerades ständigt i vardagslivets alla rutiner, under arbetet, genom bordsplacering, tilldelad sovplats osv. Längst ner i hierarkin fanns lärlingen som hade att utstå två ”herrars” och en husmors ständiga nycker och befallningar. Han var allas hackkyckling, föremål för otaliga övergrepp. När något gick snett så var det lärlingen man avreagerade sig på. Det hette att det hörde till utbildningen (Lindqvist 1994, s 33).
Ovanstående beskrivning gäller, och representerar förhållandena i lär-lingssystemet generellt (se även Larsson 2001). Värt att notera är att inom byggskråna i Stockholm skilde sig förhållandet genom att lärlingarna van-ligtvis inte bodde hemma hos mäster på grund av det stora antalet lärlingar som var i lära hos varje byggmästare.
Lärlingarna var tvungna att försörja sig själva och ”somliga [lärlingar] hade haft annat förvärvsarbete innan och torde även i en del fall ha haft en familj att försörja” (Pursche 1989, s. 60). Därför var det vanligt att lärling-arna skaffade sig extra arbete, så kallade skålverk. Det tilläts om inkoms-terna redovisades för mästaren, och om mästerpengen erlades, som var en andel av lärlingarnas och gesällernas lön, men att det verkligen skedde var
86 Det kan avläsas av lönetaxor som fastställts hos byggmästarämbetet. I ett dokumenterat fall uppdagades också att en lärling förestod en mästares verkstad, vilket väckte protester i skrået (Pursche 1989).
87 Provet bestod av tre alternativ: 1/ ”att utslå och rätt göra en perrongtrappa” (svängtrappa), att utföra ”den delen av ett taklag som skiftning åtföljer”, 3/ att ”göra en ordentlig vinds-trappa eller ock något däremot svarande arbete…”. Provet skulle sedan granskas av ålder-mannen [i skrået] och en av bisittarna och antingen gillas eller ogillas. I det senare fallet skulle vederbörande gå kvar i ytterligare ett år som lärlingar (Pursche 1989, s. 63).
svårt för mästaren att övervaka. Svårigheten att kontrollera lärlingars och gesällers arbete, och deras skyldighet att betala mästerpeng, var ett ständigt problem bland skråna (Pursche 1989).
När skråsystemet avskaffades uppluckrades regleringen av yrkesut-övandet, men av olika arbetarskildringar (Carlqvist 1988; Rehnberg 1950) framkommer att lärlingsutbildningen för olika byggyrken ändå fortsatte i liknande former som under skråväsendet.