Bristen på intensivvårdssjuksköterskor är ett problem som har funnits länge och som inte har visat på någon tendens till minskning (Socialstyrelsen, 1990; Vård-förbundet, 1996; 1998a). Behovet av specialistsjuksköterskor ökar till följd av förändrad vårdstruktur, ny teknik, nya metoder, ökat antal ålderspensioneringar och en trolig förändrad yrkesroll. Dessutom har behörighetskraven höjts på många lärosäten (Landstingsförbundet, 2002 a).
För att avhjälpa brist på en yrkesgrupp ges ofta förslaget att utöka antalet utbild-ningsplatser. Vid en jämförelse mellan resultatet från studien i denna avhandling med datainsamling från höstterminen 1999/vårterminen 2000, och med resultatet från en studie gjord av Landstingsförbundet som gäller 2002, visar istället att antalet som antagits till specialistutbildningen 2002 är färre än läsåret 1999-2000, trots att antalet utbildningsplatser har ökat. Orsaken är att antalet behöriga sökanden har minskat (Landstingsförbundet, 2002 b). Dessutom gäller antalet från 2002 endast antagna medan antalet från 1999/2000 gäller antalet som
full-följt utbildningen. Men för att minska bristen räcker det inte att studenter antas till utbildningen, de måste också fullfölja sina studier och sedan börja arbeta inom intensivvården.
Det starkaste utbildningsmotivet för studenterna i denna studie var att de hade egna positiva erfarenheter av intensivvård, vilket hade fått dem intresserade av att söka intensivvårdsutbildningen.
Det fanns också personliga skäl, framför allt av ekonomiskt slag, som lockade allmänsjuksköterskor att söka utbildningen antingen genom att arbetsgivaren betalade lön eller utbildningsbidrag under studierna och/eller gav löfte om höjd lön efter avslutad utbildning. Det kan jämföras med att 38 procent av dem som blev antagna till specialistutbildningen läsåret 2001-2002 i Västra Götaland, men som inte påbörjade sina studier, avstod av ekonomiska skäl (Lundquist, Johan-son & Rosenberg, 2003). Några specificerade siffror för intensivvårdsutbild-ningen framgår emellertid inte i denna undersökning.
Gruppen intensivvårdsstudenter tillhör gruppen icke-traditionella studenter en-ligt Brandells klassificering (1998). De är äldre och har i allmänhet gjort ett längre uppehåll mellan sjuksköterskeutbildningen och specialistutbildningen inom intensivvård. Därav följer att en stor andel har hunnit bilda familj och har vårdnadsansvar för barn. Det ställer krav på närhet mellan bostadsort och utbild-ningsort alternativt en väl utbyggd distansutbildning. Drygt hälften av studenter-na i undersökningsgruppen hade inte kunstudenter-nat genomföra utbildningen om den inte funnits på deras bostadsort. Familjesituationen och ekonomiska skäl utgjor-de utgjor-det främsta hindret.
I avhoppargruppen i denna studie kan förklaringar sökas, varför nyutbildade intensivvårdssjuksköterskor inte börjar arbeta inom intensivvård, alternativt har slutat redan under det första året efter avslutad utbildning. Det är 21 procent som inte arbetar inom intensivvård ett år efter avslutad utbildning Räknar man med dem som arbetar med intensivvård utomlands tillkommer ytterligare två procent. Arbetsförhållandena inom intensivvården anges som den vanligaste orsaken till avhopp från intensivvården. Negativa faktorer som beskrivs är att arbetet är tungt, stressigt och ansvarsfullt och med arbetstider som omfattar kvälls- och helgarbete och treskift i hög utsträckning. Dessutom har högre lön erbjudits dem inom andra specialiteter.
Vilka skillnader mellan avhoppare och kvarvarande visar resultaten på? Det är färre i avhoppargruppen som uttalar ett intresse för att arbeta inom
intensivvår-den som utbildningsmotiv än i gruppen kvarvarande. Det finns också exempel på studenter, som inte har haft för avsikt att börja arbeta som intensivvårdssjukskö-terskor. Istället anger de som utbildningsmotiv att de tror att intensivvårdsutbild-ningen ska kunna ge dem den kompetens som de saknar för att kunna sköta svårt sjuka patienter, som också vårdas på vanliga vårdavdelningar.
Enligt högskolelagen ska en högskoleutbildning vara präglad av studenternas aktiva medverkan (SFS 1992:1434). Avhoppare har i lägre grad bidragit till ett gott inlärningsklimat och i lägre grad erfarit att andra studenter bidragit till detta jämfört med vad de kvarvarande har erfarit. De har också i lägre grad erfarit möjligheter till reflektion under utbildningstiden och i lägre grad erfarit hög handledarkompetens än de kvarvarande. Det kan tolkas som gruppen har vissa likheter med de av Pilhammar Andersson (1991) beskrivna studenter som uppvi-sar ett utanförstående perspektiv under sjuksköterskeutbildningen. Att byta per-spektiv till sjuksköterskeperper-spektivet menar Pilhammar Andersson (1991) är en följd av egen reflektion och interaktion med signifikanta andra, som lärare, handledare, läkare, övrig personal, kamrater och patienter. Avhopparna har ock-så i högre utsträckning erfarit osäkerhet och rädsla under de kliniska studierna, vilket i sin tur kan förstärkas om inte handledaren har hög kompetens. När det gäller betydelsen av olika studiestrategier under de kliniska studierna skiljer sig avhoppargruppen från de kvarvarande på endast en punkt. ”Att med monitore-ring med hjälp av den medicintekniska utrustningen lära sig fysiologi och pato-fysiologi” har haft mindre betydelse för avhoppargruppen. Denna studiestrategi kan vara ett sätt att lära sig att bemästra den medicintekniska utrustningen. Det kan jämföras med vad som framkom i Littles studier (1999; 2000) där bemäst-rande av den medicinska tekniken betecknas som specifik för intensivvård. Stu-denterna såg där den medicinska tekniken som stöd för och utveckling av den existerande praktiken, och att en bristande kompetens inom detta område kunde ge dem extrem ångest.
Däremot uppvisar inte avhoppargruppen några skillnader i skattning av vad de hade lärt sig under intensivvårdsutbildningen eller hur de skattar i vilken grad utbildningen hade förberett dem för arbete som intensivvårdssjuksköterska jäm-fört med de kvarvarande.
Om bristen på intensivvårdssjuksköterskor ska kunna minska behöver föränd-ringar ske på flera nivåer. Intresset för intensivvård behöver väckas bland all-mänsjuksköterskor, så att fler vill söka utbildningen. Det kan ske genom att öka sjuksköt-erskestudenters möjligheter till kliniska studier inom intensivvård, och för allmänsjuksköterskor att t.ex. hospitera inom intensivvård De ekonomiska
villkoren för sjuksköterskor som väljer att skaffa sig en specialistutbildning mås-te förbättras, för att locka sjukskömås-terskorna att genomföra ytmås-terligare ett års stu-dier. En hög handledarkompetens under de kliniska studierna är viktig för att minska studenternas upplevelse av osäkerhet och rädsla. Med hög handledar-kompetens menas då både specifik intensivvårdshandledar-kompetens och pedagogisk kompetens.
De negativa faktorerna i arbetsmiljön inom intensivvården kan delvis förklaras av bristen på specialistutbildade intensivvårdssjuksköterskor. Lyckas arbetsgi-varna att rekrytera och behålla de specialistutbildade intensivvårdssjuksköters-korna så att bemanningen blir optimal kan arbetsförhållandena också förväntas bli bättre.
Men vid dimensionering av utbildningen behöver hänsyn tas till att en viss andel av studenterna har andra motiv för utbildningen än att arbeta som intensivvårds-sjuksköterskor.
De höjda behörighetskraven för tillträde till specialistutbildningarna för sjukskö-terskor diskuteras i ett senare avsnitt.