Riksföreningen för anestesi och intensivvård, som är en intresseorganisation för sjuksköterskor inom anestesi och intensivvård, har i sin funktionsbeskrivning för intensivvårdssjuksköterskor (Riksföreningen för anestesi och intensivvård, 1993) angivit följande arbetsplatser för intensivvårdssjuksköterskans yrkesutövning: intensivvårdsavdelning, prej- och postoperativ avdelning, smärtbehandlingsav-delning, akutmottagning, övriga kliniker, ambulanssjukvård samt skade- och katastrofplatser. Efter tillkomsten av denna funktionsbeskrivning har speciella utbildningar för sjuksköterskor inom akut- och olycksfallsvård och ambulans-sjukvård tillkommit (Sundström & Magnusson 1995). Detta har emellertid inte lett till några förändringar i funktionsbeskrivningen för intensivvårdssjukskö-terskor.
I denna studie riktas uppmärksamheten främst mot intensivvårdssjuksköterskors arbete inom intensivvård och postoperativ vård. Den postoperativa vården är svår att helt särskilja från intensivvården, eftersom en stor andel av intensiv-vårdspatienterna har genomgått någon form av större operativt ingrepp. En van-lig anställningsform för intensivvårdssjuksköterskor är också att rotera mellan intensivvårdsavdelning och postoperativ avdelning.
Socialstyrelsen gav ut kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor 1995 (SOSFS 1995:5). Det finns stora likheter med Riksföreningens funktionsbeskrivning, men Socialstyrelsens dokument är mer omfattande och detaljerat. Respektive organisation har också varit delaktig i utformningen av de olika kompetensbe-skrivningarna.
Socialstyrelsen beskriver patientgrupperna inom intensivvården i samband med kompetensbeskrivningen för intensivvårdssjuksköterskan. Intensivvård omfattar patienter i alla åldrar med kirurgiska, medicinska och psykiska
sjukdomstill-stånd, infektionssjukdomar samt trauma. Det gemensamma kriteriet är att patien-terna har svikt eller risk för svikt i ett eller flera organsystem. Intensivvårdssjuk-sköterskans kompetens kan utifrån samma källa sammanfattas enligt följande.
En sjuksköterska med specialisering inom intensivvård måste med ett etiskt för-hållningssätt och i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet inom specialområdet:
ansvara för omvårdnaden av patienter
medverka vid och i vissa fall ansvara för genomförandet av undersökning-ar och behandlingundersökning-ar
informera enskilda patienter och deras närstående samt handleda och un-dervisa studenter och medarbetare enskilt och i grupp
följa, utnyttja och medverka i forsknings- och utvecklingsarbete, samt ini-tiera och leda utvecklingsarbete
leda, planera och utveckla arbetet inom sitt arbetslag samt samarbeta med företrädare för andra yrken
medverka i omhändertagande och vård av skadade vid stora olyckor, kata-strofer och krig (SOSFS 1995:5, s. 45).
Vidare betonar Socialstyrelsen intensivvårdssjuksköterskans kompetens inom det medicintekniska området.
Svensk förening för anestesi och intensivvård (SFAI, 1997), en förening för läkare verksamma inom anestesi och intensivvård, betonar att intensivvårdens syfte både är att behandla och förebygga uppkomst av svikt i vitala funktioner.
Värt att kommentera är att sjuksköterskans preventiva funktion saknas i Social-styrelsens kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor inom intensivvård, trots att en stor del av den moderna intensivvården handlar om att förebygga och inte bara behandla redan uppkommen svikt. Den preventiva funktionen saknas också för anestesisjuksköterskor, operationssjuksköterskor, sjuksköterskor inom dia-gnostisk radiologi och sjuksköterskor med särskilt medicinskt ansvar inom den kommunala hälso- och sjukvården. Det förebyggande arbetet har nog alltid före-kommit inom intensivvården men har blivit tydligare och intensifierats under senare år. Det kan därför möjligen bero på en eftersläpning i tänkesättet.
Den högteknologiska vården leder fram till en alltmer specialiserad vård, och inom intensivvården har ett antal subspecialiteter utvecklats. Den mest speciali-serade vården bedrivs endast på regions/universitetssjukhusen t.ex. inom neuro och thorax. Inom länssjukvården kan vissa subspecialiteter finnas t.ex. neonatal-intensivvård och hjärtneonatal-intensivvård. Allmän neonatal-intensivvård bedrivs på alla tre nivå-er även inom länsdelssjukvården (SFAI, 1997). Vilken kompetens som faktiskt
utnyttjas kan därför variera inom intensivvården. Inom allmän intensivvård krävs både en bred omvårdnadskompetens och en bred medicinsk kompetens medan inom en subspecialitet krävs en fördjupning inom ett smalare område.
I och med subspecialiseringen, och därmed centralisering av viss verksamhet, ökar också antalet transporter av svårt sjuka patienter mellan olika sjukhus. När mer avancerade undersökningar eller behandlingar ska göras, behöver patienten transporteras även inom sjukhuset. Vid dessa transporter medverkar ofta aneste-sisjuksköterskor eller intensivvårdssjuksköterskor.
I framtiden blir intensivvårdssjuksköterskans infektionsförebyggande funktion allt viktigare. Det finns en risk att utvecklingen av infektioner med MRSA (Me-ticillinresistenta Staphylococcus aureus) och även VRE (Vancomycinresistenta enterokocker) blir ett allt vanligare problem inom intensivvården. Problemet är redan stort i hela USA och Europa, utom Norden. Patienter som vårdats på något sjukhus utomlands och som sedan får fortsatt vård i Sverige kan sprida dessa infektioner till svenska sjukhus (Referensgruppen för antibiotikafrågor [RAF] 2002). Ökningen av antalet transporter av intensivvårdspatienter mellan sjukhus ökar också risken för spridning av infektioner mellan sjukhusen i Sverige. Pati-enterna på en intensivvårdsavdelning har ofta ett nedsatt immunförsvar och de invasiva behandlingsmetoder som används ökar riskerna för infektioner och sepsis/septisk chock (Sprung, Bernard & Dellinger, 2001).
I dagens intensivvård är lägsta kvalifikationskrav för anställning undersköterske-kompetens. Vissa avdelningar har sjuksköterskekompetens som lägsta kvalifika-tionskrav. Svensk förening för anestesi och intensivvård (SFAI, 1997) ställer följan-de bemanningskrav för intensivvårföljan-den när följan-det gäller förföljan-delningen mellan sjukskö-terskor och underskösjukskö-terskor: inom regionssjukvården 75-100 % specialistutbildade sjuksköterskor och för länssjukvården >50 % specialistutbildade sjuksköterskor. De efterfrågade kvalifikationskraven, men också den faktiska tillgången på intensiv-vårdssjuksköterskor påverkar yrkesfunktionen. I vilken utsträckning sjuksköterskan deltar i genomförandet av det patientnära arbetet och hur mycket tid som läggs på arbetsledning, undervisning och uppföljning av andras arbete påverkas av hur be-manningen ser ut (Lindblad Fridh, 1993; Segesten, 1997). Genomförande av om-vårdnad finns heller inte explicit uttryckt i vare sig funktionsbeskrivningen från Riksföreningen för anestesi och intensivvård (1993) eller Socialstyrelsens kompe-tensbeskrivning (SOSFS 1995:5).