Under beredskapsåren sökte också Unga Örnar nya vägar för att iscen-sätta sina läger som samhällen i miniatyr. Riksdagsvalen, som förekom-mit på nästan alla större läger under 1930-talet, fortsatte i olika vari-anter. Större läger delades i regel in i byar, och dessa utgjorde ibland separata valkretsar.70 Till Motalalägret 1944 planerades i stället en två-kammarriksdag – ”precis som i verkligheten” – där ledare och örn-repre sen tan ter tog plats i var sin kammare.71 Kanske var det också en spegling av krigsårens samlingsregering och samförståndsanda att flera lägerrapporter poängterade att valen förrättats i ”all stillhet i byarna” eller ”under lugna och lidelsefria former”, i skarp kontrast till de karne-vals lika valprocedurer som förekommit under 1930-talet.72
Ett inslag i lägrets politiska geografi som fick större utrymme i rapporterna från dessa år är de polisiära och juridiska instanserna – vilka i regel upprättades som utskott inom ramen för lägrets riksdag. Furuviks lägret 1943 försågs exempelvis med polisnämnd, hälsovårds-nämnd och skönhetsråd.73 Inför Motalalägret 1944 skrev tidningen
Unga Örnar: ”Lägret kommer att hålla sig med egen domstol och
polisnämnd, hälsovårdsnämnd, stadsplanenämnd, skönhetsråd och alla andra institutioner som hör till i ett väl ordnat samhälle.”74
Den 17 juli 1944 pryddes Motalalägrets egen lägertidning Örn staden av rubriken: ”Riksdagen nu i funktion. Beslut om ordningsregler och STRAFF.”75 Därefter förkunnades att kamrarna vid örnriksdagen beslu-tat om ordnings- och straffbestämmelser, vilka trädde i kraft från ”det ögonblick de genom tidningen komma till lägerdeltagarnas känne-dom”. Ordningsreglerna och dess konsekvenser ger en inblick i örn-lägrets juridiska logik. Brotten gällde allt från att föra oväsen natte tid eller att ha stökigt i sitt tält till brott mot badreglerna. Förstörelse av grönska sågs som en allvarlig förseelse för vilken den skyldige ålades att ”utföra handräckningstjänst eller stå i ’skamvrån’ eller bådadera”.
Till varje regelbrott knöts en påföljd och det tillkom lägrets dom-stol eller ting att utdela straff. Dessa institutioner präglades av lekfulla former, men bakom fanns den samhällsfostrande ambitionen att visa hur ett samhälle fungerade på institutionell nivå. Samtidigt tycks just ritualerna kring straffen ha väckt stort genomslag bland örnarna. I en lägerrapport från 1945 stod exempelvis att läsa att tingen ”börjar ju nästan bli tradition vid våra läger.”76
Förseelse Straff
1. Stör tystnaden mellan ”tystnad”
och ”revelj”. Skall köras ut ur tältet minst 10 min. och högst 2 timmar före reveljen en följande morgon.
2. Ligger utan giltigt skäl kvar i
täl-tet efter reveljen. Samma som för 1. 3. Har uppenbart ostädat i sitt tält
vid inspektion. Skall bära ut allt som finns i tältet och därefter in det igen i mönster-gill ordning, ev. även tömma en eller flera papperskorgar.
4. Klättrar över staket eller går andra
klart otillåtna vägar. Skall gå rätta vägen fram och åter under kontroll minst 1 och högst 10 gånger.
5. Nedskräpar med kolapapper
e. dyl. Skall under kontroll plocka rätt på tiodubbelt antal papper etc. 6. Diskar privata bestick etc. under
kökets kran. Skall utföra erforderligt diskarbete åt köket. 7. Skär eller bryter växande grönska. Skall utföra handräckningstjänst
eller stå i ”skamvrån” eller bådadera. 8. Beträder det s.k. ”kulturbetet”
(vid toalettvägen nedåt sjön till.) Samma straff som för 7. 9. Simmar under tvagning eller bad
trots förbud däremot. Kortare badförbud. 10. Simmar på förbjudet område. Totalt badförbud. 11. Inställer sig inte eller försent vid
allmän samling, utan skäl. Skall se på när de andra äter i byn och sedan äta ensam efter de andra.
I rapporten från Furuvikslägret 1943 förkunnades att: ”Lägerpolisen hade uppdagat en del gräsliga förbrytelser och ville begagna tillfället att straffa de skyldiga, innan de gav sig av. Tinget blev ett festligt skådespel, där den vördige domaren utmätte fruktansvärda straff, som till tings-menighetens förtjusning omedelbart gingo i verkställighet.”77
Hur straffen såg ut framgår inte i detta fall, men exempel finns i stäl-let från andra läger. En av deltagarna vid lägret i Fagersta 1944 berättade:
En dag, när fanorna hissades, kom det en ledare ut ur sitt tält och ropade: Vad i innersta glödheta, här ligger ju strumporna! Vi hade svårt för att hålla oss för skratt, men vi kunde hålla ut, tills fanorna var nere. Då började vi skratta. Men ledaren fick sitt straff. På tinget, som vi hade sista dagen, dömdes han att springa tjugu varv runt ett träd utan att hålla i sig.
163 En annan deltagare beskrev tinget vid samma läger som dess höjd-punkt och ett verkligt skådespel:
Saxén var en rättvis domare och klarade med glans av alla tilltrasslade mål trots en knipslug advokat. Själve kung Elis I av Lyckeby var ju instämd, men han frikändes. Kanske domaren var litet rädd för kungen?79
På ett liknande sätt dömdes en av borgmästarna vid Ölandslägret 1944 till ett ”absolut rättvist” straff då ”lägrets polismyndigheter hade jämnt och ständigt besvär med honom”80 medan Motalalägrets räfst gick längre än så: ”En av lägrets höjdpunkter var den högtidliga dekapite-ringen (finare ord för halshuggning) av regering och borgmästare, vil-ket företogs medelst en genomblöt handduk.”81
Det fanns som synes en tydlig karnevalisk dimension i dessa juri-diska processer – där de vuxna ledarna straffades till de unga delta-garnas förtjusning. Sociala ordningar vändes över ända under lekfulla former. Kulturhistorikern Peter Burke har argumenterat för att den förmoderna europeiska karnevalens tillfälliga omkullkastande av soci-ala ordningar utgjorde en form av säkerhetsventil som bidrog till att vidmakthålla dessa ordningar.82 På samma vis kan det uppenbart orim-liga rättegångsförfarandet vid örnlägren ha illustrerat behovet av fak-tisk rättvisa i det omgivande samhället. Genom sina domstolar skilde sig på så vis Unga Örnars läger väsentligen från scouternas, genom att maktrelationer synliggjordes och blev en del av lärprocessen. Däremot bör inte den energi med vilken örnarna gav sig på att stifta lagar och utdöma straff tolkas som en rörelse mot ökad disciplinering. Tvärtom kan de humoristiska och karnevaliska inslagen i lagstiftningen ses som uttryck för en vilja att söka andra vägar än traditionell discipli-nering, att aktivt resonera kring rätt och fel i individens relation till kollektivet. När riksledaren Hugo Heffler 1941 försökte sammanfatta Unga Örnars första tio år var det just detta han lyfte fram: ”’Örntiden’ lärde dem inte disciplin, men självdisciplin, inte absolut lydnad, men
ansvar.”83 Detta fokus på självdisciplin och självansvar knyter an till den liberala styrningens praktiker. I ambitionen att fostra ansvarskän-nande och självdisciplinerade medborgare förenades Unga Örnar och scoutrörelsen, men en skillnad låg i att örnrörelsens förståelse av med-borgarbegreppet bottnade i en maktanalys. Självdisciplinen var i Unga Örnars förståelse av begreppet inte en kroppslig praktik i första hand,
utan markerade återhållsamhet och målmedvetenhet i förhållande till politiska processer och samhällsansvar. Resonemanget kan också jämföras med Jens Ljunggrens känslopolitiska analys av den svenska socialdemokratin. Som tidigare nämnts förutsatte den socialdemokra-tiska reformismen enligt Ljunggren självdisciplin. Däri fostrades också örnarna genom lägrets politiska arena.84