En vanlig utgångspunkt är att definiera friluftsliv som utomhusvistelse
i natur- och kulturlandskap, syftande till välbefinnande, men utan krav på tävling.69 Olika försök att precisera och definiera friluftsliv innehål-ler ofta någon form av negativ premiss som avgränsar det från turism eller tävlingsidrott. Då ändamålet här är att söka fånga den historiska användningen av friluftsliv som medel för medborgarfostran finns det skäl att söka viss öppenhet i förståelsen av begreppet. Därför har valet av undersökta praktiker och utsagor om friluftsliv tagit sin utgångs-punkt i empirin och knutits till det innehåll som lagts i begreppet inom de undersökta organisationerna. Jag vill med andra ord undvika att göra normativa värderingar av äktheten i friluftslivets upplevelser.
Att jag studerar friluftsliv, liksom medborgarfostran, som praktik är inte tänkt som ett tomt påstående. Trots att de aktuella
organisa-tionerna, särskilt scoutrörelsen, ägnade sig åt praktiska färdigheter och fysiska aktiviteter har tidigare forskning lagt stor vikt vid rörelsernas ideologi och idéinnehåll. Även i studier om naturens kulturella historia har tankar om naturen, natursyn, ofta ägnats större uppmärksamhet än de kulturella praktiker som förknippats med naturumgänget. I linje med den forskningsinriktning som kallas den praktiska vändningen eller the practical turn vill jag understryka betydelsen av att studera praktiserad handling och kulturella praktiker i det förflutna. Prakti-ker är förvisso ett av de milsvida begrepp som risPrakti-kerar att rymma allt och ingenting. I det växande fältet av praktikstudier är det därför van-ligt att avgränsa studiet till kroppsliga eller förkroppsligade praktiker, knutna till någon form av kunskap och intention. Att borsta tänderna kan enligt detta synsätt beskrivas som en praktik; att snubbla är det däremot inte. Friluftsliv å sin sida blir en praktik först då det knyts till kunskap, exempelvis om personlig hälsa.70 Perspektivet ligger nära det som den franske sociologen Marcel Mauss kallade kroppsliga tekniker. Redan 1934 pläderade Mauss för studiet av kroppsrörelser som kultu-rellt och historiskt föränderliga praktiker.71
I linje med detta betraktar jag friluftsliv som en förkroppsligad kul-turell praktik knuten till det upplevda och tillfälliga korsandet av en gräns mellan samhälle och natur.72 Trots att friluftsliv som kulturell praktik varit intimt förknippad med okonstlad ursprunglighet är dess historia i Sverige inte mycket mer än ett sekel gammal. Givetvis har människor i alla tider rört sig i skog och mark, men före industrisam-hällets framväxt fanns inget självklart behov av att skilja ut aktivite-ter som ägde rum i naturen.73 När friluftsliv etablerades som kulturell företeelse kring sekelskiftet 1900 konfronterades dess förespråkare med ett specifikt dilemma. Å ena sidan beskrevs kärleken till naturen och viljan att upptäcka det nationella landskapet som ett grundläggande svenskt eller mänskligt drag. Å andra sidan ansåg man att människor behövde lära sig friluftsliv.74 Denna avhandlings ansats är konstrukti-vistisk så till vida att behovet av friluftsliv betraktas som en produkt av historiska och kulturella processer, där fokus ligger på friluftskultu-ren som förmedlare av normer om människa, samhälle och natur. En konsekvens av detta synsätt är att friluftsliv kan betraktas som en lär-process, där människor genom att bedriva friluftsliv upprättat ett his-toriskt konstituerat förhållande till ”naturen”. Även begreppet natur är
31 för övrigt mycket svårdefinierat. Liksom det likaledes svårfångade
vild-mark används termen natur i denna avhandling inte för att beteckna
ett preciserat landskap utan om de platser där friluftsliv ägt rum. Jag gör med andra ord inte anspråk på att värdera i vilken utsträckning friluftslivet bedrevs i äkta natur, utan hur fostran i medborgarskap bedrevs på de platser som uppfattades som natur.
Den amerikanska kulturhistorikern Lynn Hunt har beskrivit moder-nitet som en process, med början under 1700-talet, i vilken ett upplevt brott mellan nuet och historien skapades vilken ledde till att männis-kor uppfattade att de levde i en tid som var fundamentalt annorlunda än det förflutna.75 Om brottet mellan nu och då utgör modernitetens temporala dimension menar jag att åtskillnaden mellan samhälle och natur som kvalitativt avgränsade platser kan betraktas som den rums-liga dimensionen av denna process. Det var också som en följd av den rumsliga och temporala åtskillnaden mellan samhälle och natur som ett mer systematiskt sökande efter naturupplevelser slog igenom under 1800-talet. Friluftslivets upplevda brott mot stadens luft och larm bidrog till dess lockelse. För att bedriva friluftsliv krävdes korsandet av en föreställd gräns, från samhälle eller civilisation till natur. Naturen och kulturen eller samhället blev betydelsebärande i detta polära för-hållande, kring vilket normativa begreppspar som frihet och instängd-het, hälsa och sjukdom, naturligt och förkonstlat har knutits. Det inne-bar att friluftsliv som kulturellt fenomen uppstod först sedan naturen begreppsliggjorts som något annat än det övriga samhället.76
Det är också viktigt att poängtera att friluftsliv definitionsmässigt präglas av tillfällighet. Att bedriva friluftsliv handlar inte om att per-manent lämna samhället för ett nytt liv i en upplevd vildmark. Där-med förutsätter friluftsliv alltid det dubbla korsandet av en gräns, först ut i naturen och sedan tillbaka igen. Snarare än att betrakta frilufts-livet som ett sätt att förflytta sig kan vi betrakta det som en cirkula-tionsprocess.77 Däri ligger också själva grundförutsättningen för fri-luftslivet som metod för medborgarfostran. Barnen och ungdomarna som skulle fostras eller danas genom friluftsliv förväntades ta med sig något tillbaka till samhället, må det vara hälsosamma kroppar eller nya färdigheter. Därför kan det organiserade friluftslivet betraktas som en cirkulär rörelse, vars mål inte i första hand var att ungdomarna skulle ge sig ut i naturen utan att de skulle återvända från den. Friluftslivets
karaktär av tur-och-retur-resa är nödvändig för förståelsen av varför idén om naturumgänge kunde mobiliseras inom exempelvis skolvä-sende och friluftsorganisationer.