När Ebbe Lieberath på 1910-talet diskuterat för- och nackdelar med permanenta respektive tillfälliga läger hade han konstaterat att livet i fält kunde vara en hård prövning för nybörjaren.87 Tältlägrets frilufts-liv ställde krav på tekniska färdigheter, god sammanhållning och nog-granna förberedelser. Just dessa faktorer medförde dock att de tillfälliga, friluftsmässiga lägren med tiden kom att betraktas som den mest full-ändade formen av scouting. Till skillnad från i USA – där permanenta lägerplatser blev normen för scoutferierna – kom de svenska lägren att domineras av den tillfälliga typen.88 I Lennart Wennerströms Lägerliv beskrevs permanenta sommarläger, med fast personal under hela som-maren, som en ”ganska ny typ av läger” efter amerikansk modell. Som främsta exempel lyftes Skatboet i Stockholms skärgård fram.89 Sveriges Flickors Scoutförbund förvaltade från 1925 gården Frustunaby, som bland annat användes för ledarutbildningar och läger för flickor till-hörande kårer ”som av en eller annan anledning ej kunna ordna egna kårläger.”90 Men dessa gårdar blev aldrig mer än komplement till de tillfälliga lägren.
Oavsett förläggningsform betraktas lägret som en viktig arena för att fostra scouter. Endast då kunde scoutledaren övervaka och påverka sina ungdomar under en längre sammanhängande tid. Eftersom lägren uppfattades som så emotsedda och uppskattade bland barnen fanns det också större möjlighet att verkligen påverka dem på djupet, enligt logi-ken att en pojke eller flicka som trivdes och hade roligt också skulle ta till sig scoutings budskap bättre. Pojkscoutchefen Ebbe Lieberath skrev:
Inom scoutvärlden skattas lägerlivet synnerligen högt såsom ett av de yppersta medel man har att bibringa pojkarna den fostran rörelsen avser. Och det med rätta. Det är nämligen en känd sak, att en pojke sällan är så mottaglig för sådana impulser och intryck, som eljest ligga hans lätta och oftast ostadiga sinne tämligen fjärran, som när han lever i en miljö, i vilken han trivs och har roligt. Och vilken hurtig och rask pojke älskar icke lägerlivet med dess fläktar av romantik och äventyr, dess små strapatser och enkla levnadsförhållanden!91
Det ideala scoutlägret var därför en noggrant koreograferad tillställ-ning, där varje klockslag var inrutat och tänkt för särskild verksamhet, från morgonens revelj till kvällens tapto. Lennart Wennerström skrev: ”Lägertidens program ger sig lätt men skall under alla förhållanden
75 ordnas efter bestämda tider i en dagordning. Ordning och reda, var timme sin uppgift, men intet jäkt.”92
En normaldagordning för ett sommarläger kunde, enligt handbo-ken Lägerliv, se ut på följande sätt:93
07.00 Revelj
07.05 Uppställning. Gymnastik 07.10 Tvättning. Klädsel. Städning.
08.00 Uppställning vid tälten. Flaggan hissas. Morgonbön. Order. Inspektion. 08.45 Frukost
09.30–11.45 Övningspass 12.00 Bad
13.30 Midkost
14.15–17 Uppställning. Övningspass II 17.00 Uppställning till ”middagstoalett”. 17.45 Middag
18.45–20.15 Vila. [Eller Övningspass III94] 20.25 Uppställning. Flaggan halas. 20.30 Lägerbål. Kvällsvard 22.00 Tapto
22.30 Tystnad
Scoutledarhandboken, från 1939, hade ett något annorlunda schema,
men grunden var densamma. Dagen inleddes med flagghissning, tvätt och städning varefter ett antal övningspass följde innan dagen avsluta-des med lägerbål:
08.00 Flagghissning
08.30 Inspektion, uppställning, morgonandakt, frukost 09.00 Övningspass I
12.00 Bad, midkost 13.30 Övningspass II
16.00 Patrullernas tid (middag, patrullövningar, lätt kvällsmat) 20.30 Lägerbål
21.30 Kojning 22.00 Tystnad95
Även vilan skulle regleras. Wennerström skrev: ”Vila och fritid skall det vara på sommarlägren, men de få inte komma då och då av sig själva – det är planlöshet, och det är pojkarna icke ute för att lära sig.”96
Den rekreation lägerlivet erbjöd bröt inte av mot vardagen genom att erbjuda sysslolöshet, utan genom en annan sorts ordning, där
dyg-nets timmar organiserades för att skapa en rytm som gav utrymme till arbete, lek och vila. Eller som SFS Ledarblad uttryckte det: ”På läger däremot har man dagen uppdelad och allting har sin tid, arbete och vila, lek och förströelse.”97 Detta knöt också direkt an till scoutrörel-sens förståelse av medborgarfostran knuten till självdisciplinering – att lära medlemmarna att reglera sin tid och sina kroppar på ett för ända-målet produktivt sätt. Den liberala styrningen sökte skapa självverk-samma medborgare; på så sätt gjordes medborgarskapet till en akti-vitet. Det gjordes. I en handbok för scouter och scoutledare talades om att ett av scoutrörelsens syften var ”att vänja [scouterna] använda lediga stunder till nyttigt och nöjsamt arbete i syfte att motverka de dåliga inflytelser, vår ungdom är utsatt för.”98
Dagordningarna vittnar om vilka uppgifter som ansågs viktiga. Städning av tält, hygien och gymnastik införlivades i morgonrutinerna. Bad förekom i regel mitt på dagen. Även kvällarnas lägerbål var viktiga och kommer att avhandlas längre fram i detta kapitel. Övningspassen spelade givetvis en central roll i scoutfostran, då de erbjöd möjlighet att träna de praktiska färdigheter som låg till grund för ett aktivt med-borgarskap. Interna tävlingar, särskilt lagtävlingar mellan patruller, var vanliga.99 Genom lekar och tävlingar övade sig scouterna i olika fär-digheter, men en stomme i arbetet utgjorde de så kallade klassproven samt (för de scouter som redan uppnått graden första klass) proven för olika specialmärken.100 Proven reviderades vid flera tillfällen, men en jämförelse mellan de klassprov för pojk- och flickscouter som publi-cerades i handböckerna 1928 respektive 1930 visar att flickornas klass-prov ställde högre krav på att kunna sy och laga mat, färdigheter tra-ditionellt knutna till hemarbete. Pojkscouternas prov ställde lite högre krav på fysisk prestation i orienteringslika övningar samt livlinekast-ning, där kraven var påfallande detaljerade. Men även pojkscouterna skulle lära sig sjukvård, strumpstoppning och matlagning. Flickscou-terna fick lära sig att ordna eldstäder, spåra i terrängen och slå knopar (se bilagan i slutet av boken).101 Överlag betonade klassproven färdig-heter som kunde vara till nytta både i samband med friluftsliv och i vardagen, exempelvis observationsförmåga, kunskaper i simning och sjukvård. Klassprovens relativt detaljerade anvisningar fungerade som riktmärke för verksamheten i kårerna, och förklarar varför till exem-pel knopslagning kommit att förknippas så starkt med scouting. Men
77 knopar och andra praktiska färdigheter var viktiga främst eftersom de gav scouterna redskap för att vara aktiva och nyttiga. Om klassproven skrev Handbok för flickscouter: ”Vi få aldrig glömma, att scoutrörelsen ej främst avser att ge fysisk fostran och duglighet i vissa praktiska fär-digheter, utan att dess mål är karaktärsdaning.”102
Knopslagning och andra färdigheter var med andra ord främst ett medel för scoutrörelsens medborgarfostran och erbjöd en länk mellan scoutlagens personlighetsideal och den praktiska verksamheten: ”Klass-proven äro alltså medlen, som skola hjälpa oss att förverkliga scoutla-gens krav. Scoutfärdigheterna hjälpa dessutom scoutflickan att reda sig själv, ty de utgöras av sådant som varje människa behöver kunna för det dagliga livet.”103
Något bör också sägas om de religiösa inslagen i det ideala scout-lägret. Wennerström förespråkade både morgonbön och kvällsandakt för scouterna, samt på söndagarna antingen deltagande i gudstjänst i en närliggande kyrka eller en fältgudstjänst. Lägret sågs som ett tillfälle för scouterna att stifta bekantskap med religiösa frågor genom mötet med naturen: ”Det dröjer icke länge förrän pojken i läger känner tack-samhet och beundran mot Skaparen och gärna i tankarna sysslar med ting som stå över det dagliga.”104
I scouternas tapto (liksom reveljen ursprungligen en militär term) uttrycktes det andaktsfulla mötet med naturen som en religiös erfaren-het. Det löd:
Dagen dör, skymning rår,
över skog, över berg, över hav. Allt är ro, vila trygg, Gud är när.
Scoutlagen betraktades som ett uttryck för en kristen livsåskådning. Att lära barnen och ungdomarna att leva i enlighet med scoutlagen sågs med andra ord som ett sätt att ge dem en kristen uppfostran.105
Lägren ingick i en större helhet vad beträffar scouternas arbete under året. Under lägervistelsen förväntades scouterna nämligen inte bara tillgodogöra sig nya kunskaper och färdigheter; lägret fungerade också som utvärdering av de färdigheter scouterna hade förvärvat under resten av året. Under vinterhalvåret förväntades scouterna träna färdigheter i scoutstugor och andra möteslokaler för att sedan kunna
praktisera dessa färdigheter genom sommarsäsongens friluftsaktivite-ter. Scoutarbetet siktade mot att göra deltagarna väl förberedda för lägret: ”Allt som göres inomhus eller på scoutlokalens gård är blott en förberedelse till det scouten skall uppleva i skog och mark.”106