När finska vinterkriget inleddes senhösten 1939 gav händelsen också eko inom örnrörelsen. Till skillnad från scoutrörelsen hade Unga Örnar vid denna tidpunkt inte någon finsk samarbetsorganisation, men uttrycken av solidaritet med grannfolket i öster blev ändå starka. I 1940 års första utgåva av medlemstidningen Unga Örnar talades om ”den svåra tid” som Finland upplevde, där särskilt grannlandets barn var i behov av hjälp. Rubriker som ”Vi kan också hjälpa till!” och ”Vad kan du göra?” signalerade ett tydligt budskap.137 I tidningen uppmana-des flickorna inom örnrörelsen, av vilka många redan deltog i arbets-cirklar för sömnad, att sticka plagg till förmån för Finlands barn. Även pojkarna anmodades att hjälpa till genom att sticka och tänka på vil-ken insats de kunde göra: ”Och då kanske ni bortser från om det är ’manligt’ eller ej.”138 När det gällde att mobilisera krafter för en hjälpin-sats till Finlands barn uttrycktes möjlighet att anspela på traditionella förväntningar av pojkars och flickors arbete, men också en möjlighet att utmana sådana föreställningar.
175 Även inom Unga Örnar uttrycktes föreställningar om tacksamhet och ansvar i förhållandet till omvärlden. 1943 uppmanade riksledaren Hugo Heffler örnarna att visa solidaritet med sina norska kamrater och stödja en insamling till grannlandet i väster, där Unga Örnars syster-organisation Framfylkingen förbjudits under den tyska ockupationen. För att väcka engagemang i frågan appellerade Heffler till gemensamma erfarenheter i form av lägerminnen: ”Minnena från Falkenbergs lägret manar till krafttag. Visa att de inte är glömda!”139
Lägerminnena, som spelade en så viktig roll inom både örnrörel-sen och scouting, kunde således även mobiliseras i den internatio-nella solidaritetens syfte. Likaså utgjorde lägerlivets glam och glädje en skarp kontrast mot verkligheten i de krigsdrabbade länderna. Vid 1944 års Motalaläger kunde deltagarna den 21 juli 1944 (följaktligen dagen efter Claus Schenk von Stauffenbergs misslyckade attentatsförsök mot Adolf Hitler) läsa i lägertidningen Örnstaden:
Vi glammar och stojar på detta läger. Vi har rätt till det. Men vi har också en skyldighet att tänka på alla barn där ute i de krigshärjade länderna. Där finns inga örnläger, inte ens mat och kläder. Nu synes det förfärliga kriget lida mot sitt slut. Vi läser i kvällstidningen, att flera generaler gjort uppror mot Hitler. Det var inte en dag för tidigt. Men ännu skall kriget skörda oskyldiga offer, unga kamrater i många länder, soldater och civilpersoner. Alla Unga Örnar måste minnas dessa hemska tider och arbeta för att de aldrig skall återvända, arbeta för fred och frihet och lycka. Vänskap med all världens ungdom är en god svensk örnparoll.140
Unga Örnar förfäktade således ungdomarnas rätt till glam och stoj. I föreställningarna om den produktiva friheten ingick inte bara rätten till maklighet, utan också behovet av densamma. I ett annat samman-hang talades det i tidningen Unga Örnar om att begreppet sparsamhet även gällde hur människor använde sin tid:
Det finns emellertid en annan art av sparsamhet, som alltför sällan beaktas, ehuru den kan praktiseras av vem som helst. Det är sparsamheten med fri-stunderna, eller med andra ord en klok hushållning med fritiden, som här åsyftas.141
Trots att örnarna ansågs ha rätt till ledig tid och rekreation, oavsett hur tillståndet i omvärlden yttrade sig, ansågs de också ha skyldighet att arbeta för att bidra till en bättre värld. Även om de inter nationella
kontakterna till största delen avbröts levde en anda av nordiskt samar-bete kvar. På grund av den tyska ockupationen av Danmark och Norge innebar det i praktiken att kontakt främst uppehölls med ledare från DUI och Framfylkingen som uppehöll sig i Sverige som flyktingar. Under 1943 bildades även en finsk motsvarighet till Unga Örnar, Nuoret Kotkat, vars verksamhet ”upplades efter svenskt mönster”.142 Namnet var en direktöversättning av den svenska organisationens namn.
När förbundsordförande143 Hugo Heffler önskade medlemmarna god jul 1943 manade han dem också att skänka barn från andra länder en särskild tanke, som en påminnelse om det ansvar för efterkrigsti-dens samhälle som ålåg de svenska örnarna i egenskap av att vara sko-nade från kriget. I arbetet för att skapa en friare och mänskligare värld betonade han också särskilt att denna process började inom varje män-niska. Ansvaret och tacksamheten motsvarades av en förväntan om självrannsakelse:
Unga Örnar! Ni vet att för många barn är världen i dag kall och dyster. Många
är tvingade att fira sin jul i främmande land, många hungrande och många fader- och föräldralösa. Men låt inte detta bli en källa till misströstan. Låt oss i stället lova varandra att ställa in all vår kraft, all vår strävan på att göra världen lyckligare, friare och mänskligare. Och låt oss inte glömma att denna strävan börjar med oss själva.144
I en annan artikel i tidningen Unga Örnar, som publicerades redan vårvintern 1941, uttryckte ABF:s ordförande Harald Elldin idén att framtiden skulle kräva en ny medborgare. Elldin undvek noga att knyta sina resonemang till det politiska läget i Europa men gjorde tydligt att framtidens medborgare varken kunde vara ”statsslavar eller samhällsdjur” eller en ”egoistisk individualist”. För att motstå nedbry-tande ideologier och samhällstendenser förutsattes ”starka och andli-gen sunda och upplysta medborgare”.145
Sammanfattning
Beredskapsårens speciella förutsättningar påverkade högst påtagligt medborgarfostran inom både scoutrörelsen och Unga Örnar. I orga-nisationerna skedde en mobilisering för att bidra till olika former av nyttogöromål – framför allt inom jordbruket. Tydligast märktes det
177 inom scoutrörelsen. Pojkscouterna föregick anklagelser om milita-rism genom att betona att verksamheten inte fick bli en rent mili-tär angelägenhet. Jag har visat att framför allt flickscouterna tog en aktiv roll i försvarsberedskapen, till exempel genom att bemanna egna luftbevaknings stationer.
För både pojk- och flickscoutrörelsens vidkommande förändrades lägerlivet under kriget i tydlig riktning mot nyttoläger. Scoutlagens bud om att göra sin plikt mot fosterlandet styrde om verksamheten, vilket innebar att lägerlivets traditionella övningar för framtida med-borgarskap fick stå tillbaka. Det innebar i förlängningen en tendens till ”domesticering” av friluftslivet, där vildmarkslika miljöer ersattes med tältplatser i kulturbygd. Däremot försökte scouterna på olika sätt göra sina nyttoläger scoutmässiga genom övningar, lägerbål och andra inslag som förknippades med lägerliv.
Unga Örnars lägerverksamhet påverkades också av krigets förut-sättningar, och förbundet rapporterade under åren 1940–1943 att läger-verksamheten varit begränsad. Vid flera av de läger som hölls förekom dock nytto- och jordbruksinslag. De annars så livfulla örnriksdagarna rapporterades ibland ha fått en mer stillsam inramning, medan lägrens rättsskipning i flera fall utvecklades till skådespel. Medan scoutrörelsen i sin lägerverksamhet betonade vikten av att göra en insats för foster-landet fortsatte Unga Örnar hävda rätten till produktiv fritid genom att upprätta civila lägersamhällen och förrätta riksdagsval, leka lekar, bada och idrotta. Organisationen fortsatte således i större utsträckning att bedriva läger som under mellankrigstiden och lägerlivets demokra-tiska medborgarfostran uttrycktes som ett förebyggande arbete mot de vålds ideo lo gier som ansågs ha orsakat kriget i Europa.
Sammantaget bidrog barn och ungdomar inom frivilliga organi-sationer som scoutförbunden och Unga Örnar med hundratusentals arbetstimmar inom jordbruksarbete, luftskydd och andra beredskaps-områden. I denna mobilisering uttrycktes en vilja att göra konkreta samhällsinsatser. Den gängse bilden av barns möte med beredskapsti-den och krigshotet som passiva måltavlor för vuxnas intervention bör kontrasteras mot den aktiva roll barn intog i dessa frivilligorganisatio-ner, men området är i svensk kontext fortfarande tämligen outforskat. Till detta kommer att medlemstalen i både scoutförbunden och Unga Örnar mer än fördubblades under kriget.
Kriget innebar vidare att de internationella kontakterna minskade eller avbröts helt. Däremot fortsatte omvärlden i högsta grad att fin-nas kvar i rörelserfin-nas retorik. Jag har argumenterat för att de politiska förutsättningarna bidrog till nya föreställningar om vad det innebar att vara svensk i en internationell gemenskap. I denna retorik lyftes tacksamhet fram som ett centralt begrepp. Det lidande som svenska barn och ungdomar slapp under kriget förväntades de kompensera för genom att bidra till en bättre värld då striderna upphörde. På så vis lades grunden till en ny syn på humanitärt arbete, med insamlingar till förmån för Finland och Norge som tydliga exempel, enligt vilken grannländerna var i behov av svensk hjälp. Att denna retorik blev så framträdande inom både scoutrörelsen och Unga Örnar kan åtmins-tone delvis förklaras med att organisationerna redan under mellan-krigstiden utvecklat täta transnationella kontakter, huvudsakligen med de nordiska grannländerna. Det är för övrigt värt att påpeka att det internationella arbetet tog sig uttryck både i konkret hjälpsamhet och tankar om solidaritet. Medan scoutrörelsen till exempel organiserade hjälp till Finland som en fortsättning på mellankrigstidens filantro-piska arbete, i enlighet med ett medborgarideal knutet till civilt delta-gande, förefaller Unga Örnar snarare ha betonat tankar om solidaritet. Skillnaden ska dock inte överbetonas. Båda formerna av engagemang förekom i scoutrörelsen och Unga Örnar.
Lägerlivet förändrades således till följd av kriget, men huruvida denna process var tillfällig eller permanent får vi anledning att åter-komma till. Detsamma gäller om synen på det goda medborgarskapet förändrades. Enligt historikern Johan Östling präglades svensk histo-rieskrivning länge av synen på krigsåren som en parentes i svensk sam-hällsutveckling, där det politiska och idémässiga arbetet efter krigs-slutet återupptogs ungefär där det avbrutits hösten 1939. Att denna ”parentes-tes” fått så stor spridning kan enligt Östling delvis förklaras med att den vann spridning redan i samtiden. Till exempel betrak-tade statsminister Per Albin Hansson just krigsåren som en tillfällig anomali på vägen mot skapandet av välfärdsstaten.146 Uppfattningen om kriget som en tillfällig avvikelse kom också till uttryck inom ung-domsrörelserna. Gång på gång uttryckte scoutrörelsens företrädare till exempel förhoppningar om att snart kunna återuppta kontak-terna med omvärlden och fortsätta arbetet för fred och försoning
mel-lan folk. Trots att friluftslivets praktiska förutsättningar och innehåll påverkades av kriget framhöll båda organisationerna vikten av att fort-sätta sitt arbete enligt fastslagna riktlinjer. Varken scouterna eller Unga Örnar ändrade exempelvis innehållet i lag eller löfte. Likväl finns det anledning att också framhålla att krigets extraordinära omständighe-ter låg till grund för mer långsiktiga förändringar av friluftslivets roll som samhällsfostrare under efterkrigstiden. När kriget avslutades 1945 innebar det till exempel för Unga Örnars del, åtminstone på ett reto-riskt plan, att tiden var inne att försöka förverkliga fostran av en ny tids medborgare. I följande kapitel kommer det praktiska utfallet av detta arbete undersökas.
181
5. Unga Örnar 1945–1960
Introduktion
I de följande två kapitlen avhandlas kontinuitet och förändring i orga-nisationernas medborgarfostran och friluftsliv under efterkrigstiden. I avhandlingens inledande empiriska kapitel behandlades scoutrörelsen först, följt av Unga Örnar. I de två följande kapitlen kommer följden vara den motsatta, i syfte att motverka att scoutrörelsens utveckling får en normativ ställning rörande undersökningens analys och resultat.
Femtonårsperioden efter andra världskrigets slut, i fortsättningen kallad det långa femtiotalet, innebar det verkliga genombrottet för den svenska välfärdsstaten samtidigt som den ekonomiska tillväxten var stark. Bilen, flyget och televisionen tog på allvar plats i samhället. Internationellt dominerade två distinkta men sammanlänkade hän-delseförlopp: kalla krigets framväxt och koloniala frigörelseprocesser i framför allt Asien och Afrika. Den småstatsrealism som präglat svensk utrikespolitik under andra världskriget fick drag av småstatsidealism, där Sverige som fredlig och neutral demokrati kunde agera som före-bild i en omvärld präglad av ideologisk kamp mellan kapitalism och kommunism. Humanitärt arbete och solidaritet med tredje världen blev viktiga element i denna svenska efterkrigsberättelse.1
Socialdemokratin förblev i regeringsställning. Efter Per Albin Hanssons död 1946 blev Tage Erlander ny partiledare. Under sina 23 år som statsminister skulle Erlander vid flera tillfällen uppmärksamma Unga Örnar. Redan 1933, då han som representant för Lunds valkrets var nybliven riksdagsledamot av andra kammaren, hade Erlander föreläst för stadens Unga Örnar på temat ”Vad menas med kapital?”2
1950 gjorde Erlander ett uppmärksammat besök på ett örnläger utan-för Växjö och han talade även på organisationens 25-årsjubileum på Skansen 1956. Året därpå blev hans hustru Aina Erlander ordförande
för Unga Örnar. De personliga banden mellan partiet och Unga Örnar var med andra ord starka.