I en mening var scoutrörelsens program väl lämpat för beredskaps-tiden. Scouternas motto ”Var redo!” speglade tidsandan på ett hand-fast sätt: ”Och vem skulle känna sig som fisken i vattnet i beredskaps-tider om inte en rörelse, vars lösen är att vara redo”, konstaterade vice pojkscoutchefen Elis Andersson vid Sveriges Scoutförbunds förbunds-möte 1940.13 I samband med Sankt Georgsdagen i april 1940 framförde Folke Bernadotte ett liknande resonemang i tidningen Scouten: ”Nu har tillfället kommit då vi i praktiken skola visa att scoutrörelsens mål och idéer ej endast äro tomma fraser.”14
I scoutrörelsens barndom hade pojkscouterna uppmanats att vara redo i tider av fara och retoriken hade färgats av ett militärt språkbruk. Att försvarsfrågan under åren från unionsupplösningen 1905 till första världskrigets utbrott 1914 var ytterst laddad bidrog till att scoutrörel-sen från socialdemokratiskt håll anklagades för att verka i militaristisk anda. Under upptakten till andra världskriget var situationen en annan och under krigsåren präglades försvarsfrågan i Sverige av större enig-het och samarbete över partigränserna, åtminstone till det yttre.15 Det innebar att scoutrörelsen fick manöverutrymme att verka i en bered-skapskontext och samarbeta med myndigheter utan att förknippas med en militaristisk agenda.
1942 analyserade Tora Lindskog från SFS medlemsökningen under de första krigsåren. Hennes förklaring låg framför allt i att rörelsens medlemmar nu fått möjlighet att visa sig nyttiga och dugliga. Efter-som rörelsens program inte hade förändrats i någon väsentlig utsträck-ning kunde populariteten inte ha att göra med några nymodigheter, ansåg hon:
Nej, jag tror helt enkelt, att ni alla flickscouter de senaste åren fått tillfälle att visa er vara så pass samhällsdugliga individer, att det lockat andra flickor att pröva på, huru det kan vara att få lära sig både det ena och det andra, som man kan behöva kunna för att vara till nytta och hjälp. Det är ju ledsamt att det skulle behöva bli så onda tider för att ni riktigt skulle få visa, vad ni mena med att vara flickscouter.16
Lindskogs resonemang tydliggjorde en viss ambivalens i scoutrörelsens förhållande till denna tid, där kriget visserligen sågs som en ojämförlig humanitär katastrof men också frammanade en samhällsanda och ett
149 erkännande som gynnade rörelsens ställning. I många delar av samhäl-let efterfrågades frivilliga krafter och scoutrörelsen kunde därmed göra sig synlig för en bredare allmänhet. Scoutrörelsen kunde dra nytta av beredskapsårens anda.
I krigets slutskede diskuterade pojkscoutchefen Folke Bernadotte varför krigsåren varit så framgångsrika. Han hävdade då att fram-gången delvis hade berott på att rörelsen tagit avstånd från direkta mili-tära kopplingar och därmed kunnat delta i beredskapsarbetet utan att förknippas med rent militära aktiviteter. Bernadotte skrev: ”[Scoutrö-relsen] saknar vapenutbildning och i dessa krigiska tider, är det natur-ligtvis en lisa att slippa det militära.”17 Att undslippa de anklagelser om militarism som präglat åren kring första världskriget innebar att scout-rörelsen i stället kunde räkna med brett stöd från samhällets sida.
Scoutrörelsens motto att vara redo tycks också ha präglat rörelsens förberedande verksamhet åren före krigsutbrottet. Redan 1937, samma år som Luftskyddsförbundet bildades och riksdagen fattade beslut om att skapa den statliga myndigheten Luftskyddsinspektionen, instiftade Svenska Scoutrådet ett luftskyddsmärke.18 Ämnet var dock känsligt. I årsberättelsen Svenskt scoutliv nämndes att frågan ”blivit synnerligen ingående behandlad”. Frågans delikata natur berodde på ”allmänhe-tens misstänksamma inställning till det civila luftskyddet” och dess militära kopplingar, men att aversionen avtagit i samband med att all-mänhetens misstankar avtagit:
Det gällde icke att scoutrörelsen frångått sina fredsfrämjande principer, ej hel-ler att scouterna med vapen i hand skulle deltaga i luftförsvaret utan att de i sin mån skulle bidraga till att minska verkningarna av ett luftanfall genom att hjälpa de på grund av anfallet nödställda.19
Scoutrådet överlät ändå åt medlemsförbunden att besluta i vilken utsträckning de skulle engageras i det civila luftskyddet.20 Hösten 1938 återkom större luftskyddsövningar med scouter i Stockholm (även om det även fortsättningsvis betonades att det var i det civila luftskyddet som scouterna skulle göra en insats). I september samma år, i sam-band med att Sudetkrisen skakade Europa, rådde Folke Bernadotte alla kårchefer att göra upp en plan för kårens verksamhet i händelse av mobilisering.21 Svenska Scoutrådet betonade i detta sammanhang också att scouting inte hade ”något som helst militärt mål eller syfte”22
och att scouternas insatser i orostider måste ske på andra sätt. Hös-ten 1938 bildades Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, där Sveriges Flickors Scoutförbund var en av de konstituerande medlems-organisationerna.23
Kort tid efter att andra världskriget brutit ut i september 1939 instif-tade pojk- och flickscoutförbunden ett gemensamt rikstjänstmärke.24
För att erhålla märket, som bestod av Sveriges lilla riksvapen i gult på en blå sköld, krävdes i första hand att ha åtagit sig – och skriftligen bli-vit tilldelad – en tjänst inom antingen civila luftskyddet, sjukvården, blodgivning eller annat beredskapsarbete inom exempelvis jordbruk eller industri.25
Scoutrörelsens medborgarideal hade ända sedan starten betonat vikten av aktivt, civilt deltagande. Krigsårens plötsliga mobilisering av samhällsresurser och behovet av ideell kraftsamling innebar att scout-förbunden kunde mobilisera hjälpsamheten som resurs, inte bara på lokal nivå utan också som en del av ett nationellt program.
För Unga Örnar var de praktiska förutsättningarna annorlunda. När andra världskriget bröt ut hade organisationen ännu inte firat sitt tioårsjubileum. Till skillnad från scoutrörelsen saknade de erfarenhet av att bedriva verksamhet i kristid. Unga Örnar hade inte heller för-berett sig för mobilisering i samma utsträckning som scoutrörelsen. Systemet med flockar, örnrörelsens motsvarighet till scoutpatrullerna, hade inte implementerats så att det kunde ersätta ledarna i deras från-varo. Från såväl riksorganisationens ledning som flera distrikt kom rapporter om att inkallelserna skapade ledarbrist i organisationen.26
Svårigheterna till trots ökade Unga Örnars medlemstal kraftigt. En annan skillnad mellan organisationerna gällde förhållandet till medborgarskapet som civilt respektive politiskt deltagande. Eftersom Unga Örnar i sin medborgarfostran hade lagt större vikt vid politiskt än civilt deltagande fanns inte någon stark tradition av filantropiskt arbete. Välgörenhet hade dittills inte betraktats som en grundpelare för det goda medborgaridealet.
151