Detta arbete placerar sig i första hand i fältet kulsturstudier, eller när- mare bestämt det internationella forskningsfältet cultural studies. Min disciplinära hemvist – denna studie är en avhandling i ämnet genus- vetenskap – gör vidare att jag placerar mig inom och främst diskute- rar med den forskningstradition som kan benämnas som feministiska kultur studier. Hillevi Ganetz (2004) definierar cultural studies som ett kritiskt, tvärvetenskapligt forskningsperspektiv, som kännetecknas av ett brett textperspektiv och en pluralism i teorier och metoder. Inom cul- tural studies analyseras samtida kulturfenomen, framförallt vardagliga praktiker och populärkultur. Den historiska kontexten kan emellertid, liksom i mitt projekt som analyserar ett nutida populärkulturellt feno- men, vara av stor betydelse. Ganetz menar att det kulturbegrepp som cultural studies arbetar med är dubbelt. Kultur kan här förstås som:
historiskt bestämda särskilda sätt att leva som bygger på gemensamma kunskaper, värderingar, erfarenheter och tankemönster samt som en samling praktiker genom vilka mening produceras och utväxlas inom en grupp. (ibid:60)
Detta är emellertid inte den enda definition jag gör av kultur i denna studie. Ordet kultur dyker snarare upp i en rad olika former. Raymond Williams (1976/2014), en inflytelserik tänkare inom den brittiska kultur- studietraditionen, beskriver kultur som ett av de mest komplicerade or- den inom det engelska språket. Kultur fungerar nämligen som ett viktigt koncept inom en mängd, inte alltid förenliga, sammanhang (ibid:84). Johan Fornäs (2012) diskuterar kulturbegreppet med utgångspunkt i de diskussioner som förts om det inom kulturteori av bland annat Willi- ams. Fornäs delar in kulturbegreppet i fyra definitioner. Det ontologiska kulturbegreppet syftar till människans kultivering av naturen och gör en skarp åtskillnad mellan natur och kultur. Det antropologiska kul- turbegreppet innebär en pluralisering av begreppet och syftar till olika gruppers delade levnadsmönster. Det är till det antropologiska kultur- begreppet som den första delen av cultural studies dubbla kulturbegrepp kan kopplas. Vidare identifierar Fornäs det estetiska kulturbegreppet, som syftar till summan av litteratur, konst, musik och andra konstar- ter som ”höjer sig över den vardagliga nyttan ut i en symbolisk sfär av fiktion och fantasi” (ibid:23). Kulturen beskrivs här som en specifikt avgränsad del av samhällslivet och det är också denna definition av kul- tur som har institutionaliserats i verksamheter så som ”kultursektorn”, ”kulturpolitiken” och ”kulturinstitutionerna” (ibid:24). Det estetiska kulturbegreppet används också i mitt arbete när jag refererar till mitt material som populärkultur eller som låg kultur i relation till den mer högtstående finkulturen. Min mer genomgripande användning av ordet kultur syftar emellertid till en kulturförståelse förenlig med det dubbla kulturbegreppets andra led. Kultur avser då en samling praktiker genom vilka mening produceras och utväxlas inom en grupp. Kultur är alltså en pågående produktion av mening och betydelser, som både skapas av och resulterar i särskilda sätt att tänka, leva och organisera samhället och dess institutioner. När Fornäs (2012) talar om denna kultursyn definie- rar han den som det hermeneutiska kulturbegreppet, där kultur alltså kan ses som synonymt med meningsproduktion. Ingen skarp gräns går emellertid att dra mellan de olika kulturbegreppen och de tidigare tre kan alla i viss mån inordnas i det hermeneutiska kulturbegreppet.
Framförallt vill jag understryka att den meningsproduktion som av- ses är högst kontextbunden. När jag diskuterar romancegenrens kultu- rella betydelser avser jag alltså de betydelser som genren antar och har
antagit i en särskilt avgränsad geografisk och historisk kontext. Den geo- grafiska kontexten fokuserar i viss mån Sverige, men i hög grad en bre- dare kontext till vilken jag räknar Nordamerika och Europa, av enkelhet ofta kallad ”västvärlden”. Att den svenska kontexten särskilt undersöks i min diskussion av mottagande har att göra med att jag skriver från Sve- rige.20 Samtidigt betraktar jag den svenska kontexten som oupplösligt sammankopplad med en bredare västerländsk kontext ifråga om roman- cegenren. Även om lokala variationer förstås finns, både historiskt och idag, gör mitt fokus på genrens normativa mittfåra och på breda norme- rande kulturella meningsskapanden att jag söker mer efter likheter än skillnader i relationen mellan den svenska och den bredare västerländska kontexten.21 Den tidsmässiga kontexten är i första hand koncentrerad till 2000-talet, då jag låter ett nutida material utgöra utgångspunkt för min analys. Den tidsmässiga kontexten utökas emellertid översiktligt, när jag försöker utröna vilka historiska betydelser som ligger till grund för dagens associationer kring romanceläsning.
Centrala begrepp i en kulturstudieanalys av meningsproduktion är text och tolkning. Ganetz (2004) definierar det breda textbegrepp som används inom cultural studies som ”alla sorters vävar av meningsfulla symboliska uttryck” (ibid:56). I detta textbegrepp inkluderas alltså lit- teratur, men också musik, film eller klädstilar och frisyrer. Text avser helt enkelt en specifik sammansättning av olika tecken och symboler som skapar betydelser och går att tolka. Jag använder detta breda text- begrepp för att förklara mitt eget material, nämligen de romaner och fil- mer som jag använder för närläsning. I min analys av kontexter använder jag också ett eklektiskt urval av artiklar och recensioner i svenska och internationella medier, parodier och hyllningar, mediala rapporteringar om fans eller författares beteenden, och den stora mängd merchandise som Twilight och Fifty Shades har inspirerat till. Som jag diskuterat 20 Min geografiska hemvist gör också att delvis andra röster får komma till tals
och definiera forskningsfält än vad som är vanligt i arbeten skrivna i andra geografiska och språkliga forskningsmiljöer.
21 I relation till exempelvis min genrehistorik menar jag att detta motiverar ett fokus på den angloamerikanska litteraturen, då det är den som i hög grad har fått definiera romancegenren även utanför den angloamerikanska språk- kontexten.
betraktar jag nämligen texten som intimt sammanlänkad – till och med samskapad – med de kontexter som omger den. Denna kontext kan likaväl bestå av omgärdande texter, såsom baksidestexter eller recensio- ner, som av synen på genren eller det rum där läsningen tar plats. Jag är alltså mindre intresserad av att se mitt material som enskilda texter vars inre sammansättning och betydelser jag vill kartlägga och mer som aktiva meningsproducenter i ett större kulturellt sammanhang. Detta är ytterligare vad som placerar mitt arbete i fältet för cultural studies, då intresset för kontexter kan beskrivas som ett av dess viktigaste känne- tecken (ibid:61).
Ganetz (2004) beskriver vidare hur cultural studies bryter mot det tänkande som delar upp analysen av symboliska uttryck och mänskliga praktiker i olika vetenskapliga fack. Janice Radways (1984/1991) inflytel- serika studie av romanceläsande kvinnor är ett utmärkt exempel på ett sådant arbete, i vilket texterna inte kan förstås utan att sättas i relation till produktionen och receptionen av dem. Radway använder sig också av en typ av metodpluralism, då hon från olika håll plockar samman de verktyg hon behöver och blandar etnografiska metoder med textanalys. Jag betraktar mig själv som textanalytiker och intresserar mig i arbetet mer för symboliska uttryck än för faktiska praktiker. Även om läsaren fungerar som central i min analys – det är ju hon som både skapar och rör sig i det rum där romance läses och hennes begär jag försöker kart- lägga i min närläsning – så är det en implicit läsare, en som i första hand konstitueras i kritiken av genren. Hon ska alltså inte förväxlas med verkliga läsare. Anledningen till att jag intresserar mig för denna, kan- hända till och med påhittade, läsare är att hon är fullt verklig i och har skapat ett bestående intryck i ett västerländskt kulturellt medvetande. Hur hon läser och varför hennes läsning väcker ett sådant obehag och motstånd är alltså inte att betrakta som en receptionsanalys utan som just en kulturanalys.
Ganetz (2004) påpekar att cultural studies, i en politisk vilja att nå utanför akademins väggar och delta i ett vidare offentligt samtal, känne- tecknas av en stilistisk medvetenhet (ibid:63f). Denna text är en avhand- ling, vilket inte endast ställer krav på vetenskaplig terminologi utan ock- så på att jag redogör för utgångspunkter och tillvägagångssätt på ett vis som skulle kunna upplevas som torrt och styltigt. Det är emellertid min ambition att skriva tillgängligt och – ännu hellre – njutbart. Jag hoppas
alltså att mitt arbete ska verka tillgängligt för alla läsare som intresserar sig för romance, populärkultur och frågor om genus och sexualitet. Att mitt språk ibland blir extra ”dekorerat” (kanske till och med ”överlas- tat”) är emellertid inte i första hand en fråga om att jag vill skriva läsar- vänligt – det fyller ett syfte då jag vill försöka beskriva känslosfärer som jag menar är allt annat än ”nedtonade”, ”avskalade” eller ”rakt på sak”.
Jag har tidigare nämnt att romanceforskningen under 2000-talet alltmer lämnat det kulturstudieorienterade studiet av genren. Som jag kommer att utveckla verkar en anledning till detta vara att den senare generationen av romanceforskare är trötta på att behöva försvara genren och sitt intresse för den. Den romanceforskning som tar ett mer gene- raliserande helhetsgrepp om genren och som diskuterar texternas rela- tion med sin kontext, har ofta hamnat i en återvändsgränd, där genrens övergripande heteronormativitet är svår att komma runt. Den romance- forskning som inte vill hamna i samma gamla banor verkar då ha lämnat frågeställningen helt och hållet, för att istället studera mer preciserade delar av genren, såsom specifika texter och författarskap.
Men även om romanceforskningen i stort har lämnat studiet av gen- rens betydelse i kulturen, så är och förblir romance en associationsladdad genre, som bra många fler än de som läser den verkar ha åsikter om. Jag har därför upplevt att det finns ett tomrum i forskningen om roman- ce, ett slags tystnad, där få försök att finna nya sätt att problematisera romancegenrens betydelser i kulturen har gjorts sedan de fortfarande tongivande studierna från 1980-talet. Jag vill alltså återigen närma mig genren genom en feministisk kulturstudieorienterad ingång, men försö- ka undvika att fastna i samma återvändsgränd som tidigare feministiska kulturstudier av genren. En möjlig ingång är då att börja från ett annat håll än tidigare romanceforskning, både den som kan inlemmas i fe- ministiska kulturstudier och som ofta förhåller sig kritisk till genrens heteronormativa representationer och den senare romanceforskning som i hög grad undviker frågan om genrens kulturella betydelser. Jag börjar nämligen i just dessa betydelser, det vill säga i genrens låga anseende. Jag vill alltså undersöka vad som verkar så obehagligt, förkastligt och störande med idén om kvinnors konsumtion av romance och om det störande kan betraktas som en utmanande och potentiellt omvandlande möjlighet. Genom detta angreppssätt sällar jag mig till en poststruk- turalistisk tanketradition som postulerar att alla kulturer har sprickor,
där det som inte kan inordnas läcker fram och stör den normerande ordningen genom att möjliggöra andra konkurrerande tankesätt (Ro- senberg 2002:125).
Min analytiska ingång – att undersöka den omvandlande potenti- alen i det som kulturellt förskjuts och förkastas – tillsammans med de maktordningar som aktualiseras i kritiken mot romancegenren – fö- reträdesvis genus och sexualitet – gör en queerteoretisk analys till en fruktbar ingång för min undersökning.
queerteori
I min ansats att förklara den queerteoretiska bakgrund som min studie tar avstamp i, är det viktigt att påpeka att jag inte har för avsikt att ut- tömmande redogöra för queerteorins framväxt eller dess breda och kom- plexa tankeraster. Min ambition här är endast att ringa in några centrala begrepp och tanketrådar som läsaren av denna bok behöver ta med sig in i analysen. Ingeborg Svensson (2017) beskriver hur queerteorin, som ofta sägs starta år 1990 med de grundläggande verken Gender Trouble av Ju- dith Butler och Epistemology of the Closet av Eve Kosofsky Sedgwick, har sin teoretiska utgångspunkt framförallt i 1980-talets poststrukturalistis- ka tankegångar. Centralt är att studiet av makt och meningsskapande fokuserar hur normalitet konstrueras i relation till sexualitet. Svensson beskriver därför Michel Foucaults trebandsverk Sexualitetens historia (1976–84) som särskilt viktigt, då Foucault där utvecklar sina makt- och diskursbegrepp just i relation till sexualitet och sexuell identitet (Svens- son 2017:320f). När Butler ger ut sin bok Gender Trouble (1990/2007), utvecklar hon Foucaults sexualitetsteorier och argumenterar för att kön lika lite som sexualitet ger uttryck för en inre sanning. Kön och sex- ualitet skapas istället genom vad som är möjligt att tänka och känna om dem. Inte bara det, kön och sexualitet är att betrakta som samkon- struerade när de skapas genom den dominerande diskurs som Butler benämner ”den heterosexuella matrisen”.22 Den heterosexuella matrisen 22 Modellen ”den heterosexuella matrisen” är att betrakta som en utveckling av de tankar som introducerats av Monique Wittig (1989) med ”det heterosexu- ella kontraktet” och Adrienne Richs (1980) begrepp ”obligatorisk heterosexu- alitet”.
syftar till att kroppar blir begripliga när de ger uttryck för ett stabilt kön, exempelvis ”en kvinna”. Detta kön behöver överensstämma med ett stabilt genus, så att exempelvis en ”kvinnokropp” hör samman med en ”kvinnlig identitet”. Vidare definieras denna kvinna i motsats till en man genom heterosexualiteten. Kön, genus och begär behöver alltså inrätta sig i ett koherent mönster, där feminina kvinnor begär maskulina män och vice versa (ibid:235f). Om något av dessa led bryts skakas också helheten, såsom en maskulin kvinnas heterosexualitet kan ifrågasättas likaväl som en lesbisk kvinnas ”kvinnlighet”.
Vidare menar Butler (1993) att genus skapas performativt, alltså att genus är något som ”görs” snarare än något en ”är”. Den första gång- en jag gjordes till flicka var förmodligen när läkaren på BB berättade för mina föräldrar vad deras barn ”blev”. Snarare än att mitt kön alltså processats fram i magen och vid min födsel genererades som ett slags ”slutresultat”, menar alltså Butler att det är här någonstans det tar sin början, som det första i en lång rad uttalanden och handlingar genom vilka jag blir flicka och senare kvinna. När jag tilltalas som könad med ett feminint pronomen och ett flicknamn, när jag uppmuntras till eller avråds från vissa handlingar till följd av föreställningar om vad som är möjligt, intressant eller tillrådligt för en flicka, blir jag flicka. När jag anpassar och förhåller mig till normer och föreställningar om vad som kännetecknar en flicka så betraktas jag som och erkänns som en flicka, det vill säga, jag blir begriplig. När jag sedan upplever mig själv som kvinna, upplever jag det som en form av inre kärna som mina genus- kodade känslor och beteenden är en följd av. Men Butler menar alltså att det är tvärtom – mitt ständiga upprepande av genuskodade känslor och beteenden skapar upplevelsen av en inre kärna, men denna inre kärna är snarare en effekt av dem (ibid).23
23 Butler (1993) menar inte att kroppar inte existerar, att de inte har en materiell existens, bortom meningsskapande praktiker. Men kroppar kan inte erfaras utan att vi skapar mening om dem och det är därför omöjligt att tala om kön utom som en diskursiv effekt: min kropp beskrivs som en kvinnokropp och blir då också det. Utan koncept om vad som utgör en kvinnokropp hade jag inte kunnat kalla min egen eller någon annans för det (ibid:10f, 67ff). Lik- nande tankar yttras av Thomas Laqueur (1990) när han visar hur synen på fysisk könsskillnad varierat under de senaste århundradena, vilket inneburit en lika varierad syn på andra skillnader – eller icke-skillnader – mellan kö-
Genom modellen ”den heterosexuella matrisen” försöker Butler (1990/2007) alltså formulera det reglerande ramverk genom vilket kön ges betydelse och görs begripligt i relation till genus och sexualitet. Den heterosexuella matrisen skapar inte bara dikotomin kvinna/man, utan ger också mening till dikotomin homo/hetero eftersom den senare är beroende av en idé om stabila genus och begär. Som Svensson (2017) på- pekar är den också det ramverk som gör heterosexualiteten meningsfull och begriplig, medan homosexualiteten blir dess negation som menings- lös och obegriplig (ibid:325).
Den heterosexuella matrisen utgör alltså ett slags förklaringsgrund till hur betydelser om kön och sexualitet uppkommer. Begreppet ”he- teronormativitet” fokuserar snarare på hur dessa betydelser inrättas och organiseras i det kulturella och sociala livet (ibid:327). Tiina Rosenberg (2002) beskriver den mer vardagliga betydelsen av heteronormativitet som antagandet om att alla är eller borde vara heterosexuella och att det finns en viss typ av heterosexualitet som utgör det normala sättet att leva på (ibid:100). Idén om att ”komma ut” som homosexuell vore till exempel inte möjlig utan antagandet om att alla är heterosexuella tills motsatsen bevisas. Fanny Ambjörnsson (2016) preciserar hur det är själva normsystemet som är under lupp, det vill säga, det system som premierar ett särskilt sätt att organisera livet (ibid:47f). Det heteronormativt pri- vilegierade livsmönstret berör därför inte endast val av sexuell partner, utan var sak har också sin plats och sin tid – det är exempelvis kulturellt begripligt och samhälleligt premierat för en kvinna i dagens Sverige att skaffa barn när hon är runt trettio, snarare än att låta bli att skaffa barn eller att bli mamma i fjortonårsåldern. Av denna anledning har det också utvecklats en förgrening av queerteorin som koncentrerar sig på tid och ålder. Denna teoretiska ingång brukar kallas för queer temporalitet (se t.ex. Edelman 2004, Halberstam 2005, Ahmed 2006, Freeman 2010) och kommer också att få betydelse i min analys.
nen. Laqueur understryker att ingenting som sägs om kön kan sägas utan att också säga något om genus, vilket innebär att inget kön finns att tala om som inte i någon mån är en effekt av vad som är möjligt att säga om genus (ibid). Laqueur har fungerat som en viktig tänkare inom queerteorin, vilket till del motiverar varför Laqueur (2003) intar en central plats när jag söker skriva en kulturhistoria om den illa ansedda romanceläsaren.