I sin kulturhistoriska översikt visar Laqueur (2003) hur hotet som onani utgjorde under 1700- och 1800-talet, under 1900-talet gradvis kom att samsas med andra betydelser. Dels handlar det om psykoanalysens syn på onanin som del i en normativ utvecklingskedja under tidigt 1900- tal, men också om ett löfte om självupptäckande och frigörelse från moraliskt förtryckande och normativa konventioner kring sexualitet i och med 1960- och 70-talets kvinno- och homorörelser. 1971 släpptes exempelvis första utgåvan av Boston Women’s Health Book Collectives
Våra kroppar våra jag (Our bodies, ourselves), där onani framhölls som en
aktivitet för självupptäckande, men ännu mer för att bygga och berika gemenskap. Kvinnor kunde exempelvis samlas i grupp för att, i gemen- sam njutning och upptäckande, lära sig onanera tillsammans (Laqueur 2003:400–3). Normaliseringen av onani under 1900-talet skedde också genom en form av rehabilitering, bland annat genom Kinsey- rapporterna (1948, 1953) som påvisade hur vanlig onanin var och Masters and John- sons studier (1966, 1970) som visade hur central stimulans av klitoris var för orgasm och hur den på inget sätt övergavs av kvinnor när de gick in i heterosexuella relationer (Laqueur 2003:74f). Onanins och romance- läsningens kulturhistorier kan alltså beskrivas som intimt sammanlän- kade från 1700-talet och fram till början av 1900-talet. Under mitten av 1900-talet verkar de emellertid gå skilda vägar, då onanin alltmer normaliseras medan synen på romanceläsning fortsatt är relativt nega- tiv. 1970-talets kvinnorörelse, som jag kommer diskutera mer ingående senare, utgör som sagt en central kraft i hyllandet av onanins frigörande
potentialer, medan den samtidigt kan beskrivas som en av romancegen- rens strängaste kritiker.
När Don Kulick (2006) diskuterar mäns onani i dagens Sverige pla- cerar han oss i den tredje fas av onanins kulturhistoria som Laqueur beskriver. Kulick menar att det i 2000-talets Sverige råder en bred social och politisk konsensus om onani som något eftersträvansvärt och nöd- vändigt. I svenska medier framhålls onanin som en väg till ett friskare och lyckligare liv, ett sätt att öka sin självkännedom och självuppskatt- ning som ett led på vägen mot bättre och mer tillfredsställande relatio- ner med andra. Trots detta närmast hyllande förhållningssätt till onani, menar Kulick, tas ämnet med regelbundenhet upp som en källa till oro och fördärv (ibid:69–72). Liksom Laqueur (2003) hävdar att ingen fas av onanins kulturhistoria egentligen ersatt en annan utan att de snarare samexisterar, verkar synen på onani i dagens Sverige vid närmare under- sökning alltså mer komplex och mångbottnad. Kulick (2006) identifie- rar tre faktorer som inverkar på huruvida onanin betraktas positivt eller negativt. Dessa har att göra med plats, metod och frekvens: onanin bör utföras i det privata, den bör inte ta hjälp av massproducerade visuella hjälpmedel och den bör inte utövas alltför ofta (ibid:71f).
Kulick (2006) koncentrerar sin analys till de fall där mäns onani framställs som problematisk, alltså när den uppträder på fel plats, och utförs för mycket och på fel sätt. Exempel på detta är när mäns onani inspireras av pornografiska bilder och filmer och när denna typ av onani utövas för mycket. Detta framställs i sin tur som en farlig väg som kan leda till destruktiva sociala beteenden, såsom när ”sexmissbrukaren” kö- per sex eller när porrinspirerade tonårspojkar pressar sina flickvänner till ”avancerat sex”.8 I Kulicks (2006) analys framgår det att mäns och 8 Jag sätter ”sexmissbrukaren” och ”avancerat sex” inom citationstecken då Ku-
lick (2006) för en problematiserande diskussion kring dessa benämningar. Sexmissbruk – en diagnos som blivit allt vanligare sedan den först föreslogs i 1970-talets USA – är en subjektifierande diskurs, menar Kulick, där sex- missbrukaren, liksom 1800-talets hysterikor, onanister och nymfomaner, för- kroppsligar ”resultatet av en historisk uppsättning diskurser och rädslor, vilka denna tids läkare skapade” (ibid:82). Detta betyder alltså inte att det inte finns människor som lider av och söker hjälp för sexmissbruk, men att vad som be- döms som sexmissbruk och därmed problematiskt är en social och relationell
pojkars onani oftare omtalas i dessa negativa termer än kvinnors. Talet om onani är könat, menar Kulick, och i ett svenskt offentligt samtal framställs kvinnors onani som entydigt positiv och önskvärd (ibid).
Det övergripande antagandet i mitt arbete är att romance kan betrak- tas som en form av kvinnlig onani som inte sanktioneras i ett svenskt och västerländskt offentligt samtal. Den negativa synen på romance är till och med möjlig att betrakta som ett motstånd mot kvinnlig onani. Detta motsäger inte nödvändigtvis Kulicks analys av talet om onani i Sverige, men det lyfter fram de regleringar och disciplineringar som det- ta tal skapar. Flickor och kvinnor uppmuntras att onanera, men endast om de gör det under särskilda former. Kulick (2006) visar hur flickor till och med utbildas i onani genom exempelvis tidningen Veckorevyns onaniskola. Där uppmuntras de att stänga av all elektronik och att göra det mysigt för sig själva på en privat och ostörd plats. Kulick jämför de råd som sexologen Malena Ivarsson ger till pojkar om att ta hjälp av erotiska bilder eller litteratur för att bygga mentala bilder av erotiska situationer med råden hon ger till flickor om att skapa sina egna fantas- ier (ibid:77–80). Den socialt sanktionerade onanin är alltså, som Kulick påpekar, den som inte tar hjälp av massmediala hjälpmedel. Om flickors och kvinnors onani uppmuntras i dagens Sverige så är det en onani som håller sig inom de sanktionerade ramarna. Följer vi Kulicks resonemang är det till och med möjligt att hävda att det finns en stark vilja att ”skola in” flickor i denna rätta sortens ensamsex.
Det blir i detta sammanhang relevant att se närmare på mottag- andet av romance i den svenska kontexten. I synnerhet i relation till Fifty Shades (där den pornografiska potentialen i texten är mer uppen- bar än i den kyskare Twilight) är många kritiker nämligen noga med att påpeka att de uppmuntrar allt som kan bidra till kvinnors sexuella njutning. Allt utom just Fifty Shades och romance vill säga. På hem-
konstruktion. Likaså är definitionen av vad som bedöms som avancerat kon- tra normalt sex en gemensamt framförhandlad överenskommelse. I detta fall ifrågasätter Kulick den icke-ifrågasatta utgångspunkten att analsex, som det här rör sig om, per definition är att betrakta som ”avancerat sex” (ibid:85ff). Värt att nämna i det här sammanhanget är att analsex identifierades som en del av ett sexuellt riskbeteende hos unga kvinnor, även i den tidigare nämnda hälsoundersökningen av Fifty Shades-läsare på ett amerikanskt universitet.
sidan Feministbiblioteket berättar exempelvis en recensent hur hon sett fram emot att läsa Femtio nyanser av honom, i förhoppning att berättel- sen om en ung kvinnas sexuella uppvaknande ska öppna en ny sexuell värld också för henne. Hon blir dock mycket besviken när det visar sig att ”författaren slängt in Madame Bovary från 1800-talet i det mo- derna västerländska samhället” och att ”knappt något skiljer den från harlequinromanerna som man läste någon gång som vetgirig tonåring. Inga hands-on råd som man kan använda i sängkammaren. (…) Och sexet? Kanske är det här vad man kallar avancerad sex i USA, men här hemma i Norden har vi knullat såhär sedan urminnes tider. Vi brukar kalla det fredagsmys.” (Starkström 2012). När Arbetarbladet recenserar
Femtio nyanser av honom, lyckas artikelförfattaren pricka in alla de sa-
ker romance vanligen anklagas för. Författaren ”måste få vittna om att den är lort. Hämta handspriten någon. Man vill gnugga händerna som vänt bladen”. Vidare beskrivs ”mjukporromanen” som ”[h]ar fått en halv värld att sukta” som ”skrattretande fånigt skriven, förutom oroande som tidsyttring” (Juggas 2012). Ändå är författaren noga med att poängtera att sågningen av Femtio nyanser av honom inte har något med bokens alla sexscener att göra. Författaren hänvisar till de mer högkulturellt erkända erotiska verken Berättelsen om O (Histoire d’O, Réage 1954) och Venus-
deltat (Delta of Venus, Nin 1977) som bra mycket mer kittlande. ”Erotisk
litteratur brukar ibland karaktäriseras som ett framgångsrikt sätt att ut- mana normer och utvidga samhällets toleransgränser, i förlängningen rent generellt ifrågasätta makten” berättar artikelförfattaren. Men inte Fifty Shades, konstaterar hon, som ”liksom ’Twilight’, tvärtom manar till en inskränkning av toleransen och speglar det nymoralistiska USA. Håll på dig flicka!” (Juggas 2012).
Båda recensionerna är alltså noga med att understryka att det inte är kvinnors onani eller sexuella begär som är problemet, utan att den tar sig just denna form, i detta fall genom undermålig litteratur som uppmuntrar till fel sorts sexualitet. Argumentationen skiljer sig alltså inte från den vanliga romancekritiken, med undantaget att skribenterna verkar framhäva att de i andra fall vill uppmuntra kvinnor att onanera så mycket de kan. Båda recensionerna landar dessutom i ett underkännan- de av det sex som gestaltas i romanen som faktiskt sex – antingen är det inte mer kittlande än lite folksunkigt fredagsmys eller så uppmanar det till och med till avhållsamhet. En tidigare nämnd DN-artikel går ännu
längre när den, som antyds redan i titeln ”E L James läsare längtar inte efter pisk utan efter att tämja mannen” (Berg 2013), hävdar att läsarna av Fifty Shades egentligen inte är intresserade av sex. I jämförelse med mer kvalitativt erkänd erotika underkänns inte endast Fifty Shades förmåga att utmana maktrelationer, utan även dess funktion som onaniunderlag ifrågasätts. Mottagandet av Fifty Shades i en svensk kontext skulle alltså kunna bekräfta Kulicks (2006) hävdande att kvinnors onani uppmunt- ras i dagens Sverige. Då den onani som förknippas med Fifty Shades och annan romanceläsning emellertid inte verkar tolereras, hävdas istället att den inte är att betrakta som onani överhuvudtaget.
Om en istället väljer, som jag gör i denna undersökning, att betrakta romanceläsning som just onani, kan en se hur den snarare än att fram- ställas som en positiv, självutvecklande kvinnlig sysselsättning trillar över i den negativa vågskålen som Kulick beskriver. Romanceläsning blir då en form av onani som 1. tar hjälp av massproducerade, ofta textuella, stundom visuella, hjälpmedel; 2. ständigt befaras gå till överdrift och utövas för ofta, för engagerat, för mycket; 3. visserligen ofta utförs privat, men som ständigt spiller ut i det sociala på olika sätt. Det är denna tredje punkt som jag kommer att koncentrera mig på i mitt nästa kapitel, där jag diskuterar själva läsandet av romance. Romanceläsning, liksom möj- ligen all läsning, pendlar nämligen ständigt mellan det asociala och det sociala. När romanceläsningen betraktas som en form av onani tar sig denna pendling särskilda uttryck och får särskilda konsekvenser.