Som jag tidigare nämnt menar Laqueur (2003) att onanins kulturhis- toria inträder i en ny fas under tidigt 1900-tal. Runt 1900 försvann nämligen den medicinska sjukdomsförklaringen av onanin. Inom det medicinska samtalet förflyttades den istället till psykologins område och onanin blev en avgörande komponent i den nya riktning inom fältet som då växte fram, nämligen psykoanalysen. Istället för Tissot och Rousseau
blev nu Sigmund Freud onanins store uttolkare. Freud skapade ett teo- retiskt komplex där onani utgjorde den ursprungliga sexualiteten och skuld över onani den ursprungliga skulden. Onanin formulerades nu alltså som del i en normativ utveckling. Däremot måste den som ville utvecklas normalt successivt överge onanin för mer mogna och vuxna sexuella aktiviteter (ibid:360–71). Den vuxna sexualiteten kan i detta sammanhang översättas till den heterosexuella, reproduktiva sexualite- ten. Jag kommer snart att diskutera detta närmare, men vill redan här lyfta hur föreställningar om tid spelar in i dessa uppfattningar om det normala. Elizabeth Free man (2010) diskuterar detta, när hon beskri- ver hur tabubelagda sexuella beteenden (såsom exempelvis oral och anal fixering) av Freud definierades som en del i barnets utveckling mot en vuxen, reproduktiv sexualitet. Freeman talar inte om onanin, men på- pekar att vissa icke-reproduktiva sexuella handlingar redan på 1700-talet hade börjat omtalas som ”förspel”. Dessa handlingar betraktades som godtagbara förberedelser inför den reproduktiva heterosexuella akten men inte som substitut för den. Hos Freud placeras dessa ”förberedande beteenden” i barndomen och när de uppträder hos vuxna är det som kvarliggande rester som subjektets psyke inte effektivt kunnat hantera och lämna bakom sig. När dessa beteenden gör sig påminda hos den vuxna individen är de alltså symptom på inte endast en sexualitet utan också en temporalitet, som bryter mot det normativa (ibid:7ff). Den syn på onani som utvecklades genom psykoanalysen under tidigt 1900-tal kan alltså möjligen förklara hur intresset för Twilight tycks kunna ac- cepteras i tidig ålder, medan ett vuxet romanceintresse signalerar en ut- veckling som regredierat eller aldrig egentligen mognat och civiliserats. Den vuxna romanceläsaren, liksom den vuxna onanisten, blir enligt ett sådant resonemang väldigt konkret ”omogen”.
När Laqueur (2003) beskriver synen på onani under tidigt 1900-tal, menar han att det blev samhällets uppgift att omvandla den autoero- tiska impulsen från dess okultiverade urform till kultur, genom utbild- ning och en moraliskt sund och riktig uppfostran. Att onanin slutade betraktas som en fysisk sjukdom hos individen, menar han emellertid inte innebar någon större förändring för det problem den utgjorde i det kulturella medvetandet. Onanin framstod istället desto tydligare som vad den alltid betraktats som, nämligen en moralisk patologi, och i dess led följde allmän moralisk nedbrytning. Somliga kunde till och med
visa statistik, såsom att var tionde fall av ungdomsbrottslighet var en direkt följd av onanins nedbrytning av individens moraliska gränser (ibid:360–71).
Hur främmande idéerna om onanins demoraliserande effekter än kan verka för en nutida läsare, dyker samma tankegods upp i relation till dagens romanceläsning. Som jag nämnt hävdar en grupp amerikan- ska hälso- och beteendevetare (Bonomi et al. 2014) till och med att de har fastslagit ett samband mellan läsning av Fifty Shades och vad som definieras som riskbeteenden relaterade till destruktiva relationer. Efter att ha intervjuat ett antal unga kvinnor, alla studenter vid samma ame- rikanska universitet varav ungefär en tredjedel hade läst åtminstone en del ur romantrilogin, menar forskarna bakom studien att de kan visa på ett samband mellan ätstörningar, destruktiva relationer, stort intag av alkohol, flertalet sexuella partners (fem eller fler någonsin alternativt att med någon sexpartner haft analsex) och läsningen av Fifty Shades. Idén att det är möjligt att uppvisa samband mellan läsandet av en om- talad bestseller och vissa beteenden hos en person under dess livstid är anmärkningsvärt i sig. Denna hälsoundersökning fokuserar snarare en viss problembild – unga kvinnor som uppträder promiskuöst i relation till sex, mat, alkohol och böcker – och jag vill hävda att studien mer än något annat antyder att det medicinska patologiserandet av vissa beteen- den fortfarande mest härstammar från idéer om moral.
Jag skulle också redan här i viss mån vilja modifiera Laqueurs (2003) beskrivning av hur onanin förflyttades från en medicinsk till en mo- ralisk sfär i början av 1900-talet. Onanin fortsatte nämligen att ut göra centrum för medicinskt intresse under tidigt 1900-tal, även om det som sjukförklarades (och behandlades) var ”livmodern”, ”klitoris” eller ”kvinnan”. Men utan att gå händelserna för mycket i förväg vill jag först återvända till Laqueurs (2003) beskrivning av hur talet om onani föränd- rades under tidigt 1900-tal. Laqueur menar nämligen att de nya beskriv- ningarna av onani fortsatte tala direkt ur 1700-talets onanidiskurs, även om deras begreppsapparat hämtades från Freud. Ensamsex betraktades som den radikala motsatsen till samlag – att hänge sig åt fantasin och därmed stanna i ett infantilt tillstånd, till skillnad från att uppnå njut- ning genom det själsliga värde som ges en ansvarstagande vuxen individ. Ur detta följer också argumentet att onanin betraktades som betydligt värre för kvinnor än för män. Onanins kroppsliga effekter skapade ett
avståndstagande från korrekt socialisering och kraven på kvinnor att korrekt socialisera sig var högre. Gifta kvinnor kunde avlägsna sig från äktenskapssängen när de upptäckte att de var bättre rustade att ge sig själva njutning och ogifta kvinnor kunde skydda sig från graviditet ge- nom att använda onanin som substitut för heterosexuellt samlag. Laqu- eur beskriver till och med onanin som ”the act through which women signaled their rejection of the normative sexual order” (ibid:372).
Freeman (2010) visar som sagt hur centrala uppfattningar om tid är i Freuds teorier om ett normalt och förväntat vuxenblivande. Freeman, som arbetar inom den inriktning av queerteori som kallas för queer tem- poralitet, använder begreppet ”chrononormativity” (ibid:xxii), som en tidsbetecknande motsvarighet till heteronormativitet. Krononormativi- teten betecknar alltså den normativa tiden; den som framställer sig som självklar, naturlig och nödvändig. Tid, menar Freeman, utgörs i själva verket av historiskt specifika och maktasymmetriska regler, som organi- serar samhället och våra kroppar. Genom krononormativiteten imple- menteras institutionella krafter i oss som ett slags dolda rytmer. Vi själva upplever dessa som självklara tempon och rutiner. Liksom andra former av normativitet upplevs nämligen krononormativiteten som naturlig av dem som privilegieras av den (ibid:3). Freeman sätter den tidsliga nor- mativiteten i samband med heteronormativiteten. Ett annat exempel på en sådan analys är Judith Jack Halberstam (2005) som särskilt kopplar en heteronormativ tideräkning till reproduktion. Detta eftersom det re- produktiva systemet kan sägas strukturera livet, då en ungdom förväntas bli vuxen och sedan åldras enligt de kulturella föreskrifter som beskriver hur dessa olika delar av livet ska levas. Ett reproduktivt livsnarrativ låter vuxendomen tydligt bryta med barndomen när den vuxna stadgar sig i äktenskap och gör sig ansvarsfull genom föräldraskap (ibid:152f). Fanny Ambjörnsson (2010) visar till exempel hur valet att inte inordna sig i monogama tvåsamheter ofta uppfattas som just omoget, oansvarigt och barnsligt.
Även Sara Ahmed (2006) diskuterar hur det sociala organiseras ge- nom överenskommelser om tid och rum. Det är därför, menar Ahmed, som vi kan uppleva det som att vi är ”out of time” eller ”out of place” (ibid:13) med andra när vi känner att vi inte passar in – vi är ”osynkade” helt enkelt. Föreställningar om tid och rum kan alltså sägas forma både hur vi begripliggör världen och hur vi själva rör oss i den. Hur vi orien-
terar oss – åt vilket håll vi riktar oss, vart vi är på väg eller om vi tappar riktning – formar oss på specifika sätt. Ahmed (2006) väljer därför att undersöka ”sexuell orientering” som en bokstavlig riktning – vi vänder oss bort från vissa kroppar och praktiker och vi närmar oss andra. När vi gör dessa orienteringar förhåller vi oss samtidigt till vissa föreslagna vägval. Vägar skapas genom att tillräckligt många människor beträder dem, och på motsvarande sätt växer de igen om de aldrig används. Om vi följer den väl upptrampade väg som många gått före oss blir resan mer bekväm och vägen själv stakar ut riktningen. Om vi går raka vägen kommer vi snabbare fram. Ahmed relaterar detta till heteronormativitet genom att föreslå att det att följa andras riktning och gå raka (straight) vägen är ett sätt att göra ”straightness”, att ”bli straight” (ibid:16). Den som gör avsteg från denna väg, den som stannar för länge på ett ställe eller letar sig tillbaka på den, är alltså någon som inte går raka vägen, som avviker från en straight väg (ibid:1–24). Den onanistiska romance- läsaren kan enligt ett sådant resonemang sägas rikta sig åt fel håll i sin sexuella orientering: hon vänder ryggen åt andras kroppar och riktar sig inåt (mot fantasin och mot den egna kroppen) och mot fel fysiska ob- jekt (mot böcker). Men onanisten kan också, i enlighet med den syn på sexuell utveckling och mognad som utvecklades under tidigt 1900-tal, sägas sträva både bakåt (när hon ägnar sig åt sexuella beteenden som hon borde lämnat bakom sig) och stanna upp (när hon ägnar sig åt en steril sexuell verksamhet istället för den reproduktiva väg som leder framåt). Den onanistiska romanceläsaren kan ur det perspektivet beskrivas som queer, då hennes vägval är krokiga och riktningen vriden.
Onanin kan också beskrivas som att den intagit en queer position i västerländsk kulturhistoria och den delar en parallell och ofta interrela- terad historia med homosexualitet. Men onanin kopplades inte endast till homosexualitet, utan blev under 1700- och 1800-talet associerad med all form av föreställd avvikande sexualitet. Laqueur (2003) beskriver hur onanin ansågs kunna orsaka såväl sexuell apati som sexuellt raseri och frosseri. För kvinnor ledde idén om onanistens överdrivna sexuella begär till uppkomsten av en särskild diagnos – nymfomani – och lesbiskhet, nymfomani och onani smälte samman och beblandades på diffusa vis (ibid:254–66). Carol Groneman (1995), som undersöker nymfomani un- der 1800-talet, beskriver hur sjukdomen i likhet med en rad andra ut- bredda ”kvinnosjukdomar” under det sena 1800- och tidiga 1900-talet,
ansågs härstamma från kvinnans reproduktiva organ. Ibland beskrevs beteenden såsom att slita av sig kläderna och tvångsmässigt onanera bland folk som nymfomani. Ibland beskrevs kvinnor som smyckade sig, använde parfym, flirtade eller talade om giftermål framför män som nymfomaner. En läkare menade att blonda kvinnor mellan sexton och tjugofem års ålder var mest utsatta för sjukdomen, medan andra men- ade att den huvudsakligen drabbade tonårsflickor, oskulder och änkor. Beskrivningar av nymfomanen liknar alltså, som vi kan se, Mussells (1984) beskrivning av den stereotypa romanceläsaren som tonårsflicka, frustrerad nucka eller uttråkad hemmafru. Nymfomanin associerades med för mycket sex, för vidlyftiga sexuella fantasier och onani. Liksom onanin betraktades den varierande som symptom, orsak och sjukdom i egen rätt.
Men nymfomanin hade som sagt inte bara nära samband med onani utan också med lesbiska beteenden, och Groneman (1995) beskriver hur flickor som onanerade i grupp eller kvinnor som levde tillsammans ock- så beskrevs som nymfomaner. Några läkare beskrev lesbiskhet som att den härstammade från ett överdrivet sexuellt begär och svaga nerver. En brittisk psykiatriker varnade för att låta unga flickor eller nervsjuka kvin- nor läsa om lesbisk kärlek då de känslor erfarenheten kunde väcka skulle förslava dem och utlösa nymfomani (ibid). Sexuella begär, fantasier och beteenden hos kvinnor som på minsta sätt avvek från föreskriven hetero- sexuell sedesamhet kopplades alltså samman och sjukförklarades (och den privata läsningen verkar alltid lura mellan raderna). Elaine Showal- ter (1987) menar, i sin historiska översikt över kvinnors sinnessjukdom i England, att okontrollerad sexualitet utgör den avgörande definitionen av det som betraktades som kvinnlig galenskap under 1800-talet. Den avvikande kvinnliga sexualiteten centrerades i hög grad runt klitoris. Showalter beskriver hur kirurgiskt avlägsnande av klitoris (och ibland blygdläppar) användes som en behandlingsform för kvinnlig galenskap. Behandlingen var visserligen inte utbredd i praktiken men symboliskt spelade den desto större roll. Avlägsnandet av klitoris innebar nämligen avlägsnandet av en sexuell njutning fristående från reproduktion. Det var den autonoma sexuella njutningen som identifierades som roten till galenskap hos kvinnor, menar Showalter, och det är därför logiskt att många berättelser om framgångsrika behandlingar avslutas med att pa- tienten blir gravid (ibid:74–7).
Även i de psykoanalytiska teorier som växer fram under tidigt 1900- tal spelar klitoris en särskild roll. Som jag tidigare nämnt beskriver La- queur (2003) att onani från och med sekelskiftet 1900 kunde godkän- nas i tidig ålder. Det var den vuxna onanin som signalerade en farlig väg och ett avvisande av ens plats i den civiliserade ordningen. Onani betraktades inte endast som ett svek mot samhällets förväntningar på framförallt kvinnor. Den signalerade också, hos kvinnor, en fysisk och psykisk utveckling som på något sätt stannat av, regredierat eller spårat ur. Onanin i barndomen kunde nämligen sägas flagga för sexualitetens senare utveckling; den kunde betraktas som en form av träning för den äkta varan och behövde genomföras och därefter lämnas. Men för kvin- nor var detta en ganska komplex affär eftersom de, som Laqueur (2003) uttrycker det, övade inför fel show. Kvinnor var nämligen inte endast tvungna att ge upp onanin för att uppnå ett önskvärt vuxenskap, utan också den typ av orgasm de vant sig vid. Från barndomens stimulans av klitoris, behövde kvinnan flytta över sin erogena laddning till vagina, och enligt psykoanalysens idéer överge fantasier om maskulin aktivitet till förmån för verkligheten av feminin passivitet (ibid:70–3). Genom Freud och den framväxande psykoanalysens syn på onanin som sexua- litetens kärna, dess mest primitiva och otyglade urform i det polymorft perversa barnet, kunde den vuxna onanin betraktas som ”det bortträng- das återkomst” hos både kvinnor och män. Men Laqueur understryker alltså att onanin hos kvinnor inte bara var ett tecken på misslyckande i instiftandet av en vuxen sexualitet, utan också ett mer påtagligt hot mot idén om vuxna kvinnors kroppar som ämnade för heterosexualitet – endast valet av erogen kroppsdel i onanin signalerade ett mer radikalt avvisande av den sexuella ordningen (ibid:392f). Återigen blir det möjligt att använda Ahmeds (2006) tankar om sexuell orientering för att förstå hur den vuxna onanisten bryter mot förväntade begärsriktningar, då hon både aktualiserar begär hon borde lämnat bakom sig (hon går åt fel håll) och orienterar sig ”fel” – mot fel kropp (sin egen) och fel delar av den (den ”sterila” klitoris).
Groneman (1995) diskuterar det medicinska intresset för just klitoris. Läkare under sent 1800-tal beskrev nämligen hur kvinnliga onanister lätt kunde kännas igen till följd av deras förstorade eller erigerade klito- ris; ett drag de beskrevs dela med nymfomaner och prostituerade. Ock- så lesbiska kvinnor beskrevs ha en förstorad klitoris och tidens läkare
föreställde sig att den fungerade som en form av penis i en imitation av heterosexuellt samlag. Groneman påpekar att detta inte endast påvisar tidens läkares oförmåga att föreställa sig andra former för sex än penetre- rande, heterosexuellt, utan även att det var den lesbiskas appropriering av ”maskulina” genusbeteenden som särskilt skrämde (ibid:234–6). I en- lighet med den heterosexuella matrisens logik gör alltså avvikelser från förväntat feminint beteende att begärsriktningen ifrågasätts, liksom avvikelser från förväntad begärsriktning gör att ”kvinnligheten” ifråga- sätts. I likhet med den skräckinjagande romanceläsaren Annie Wilkes, beskrivs den ”okvinnliga kvinnan”, den som avviker från en föreskriven femininitet, som ”fallisk”. Liksom med Annie Wilkes fungerar hennes falliskhet inte bara som symptom på, utan också som förklaring till hen- nes avvikelse, det vill säga som en sjukdom som kan och bör behandlas.7 Groneman (1995) beskriver hur det vid sekelskiftet 1900 spred sig en rädsla för att kvinnor som rörde sig bort från hemmet genom exempelvis arbete eller utbildning skulle just maskuliniseras. En växande andel yr- keskvinnor, feminister och högutbildade kvinnor som lät bli att gifta sig intog ”manliga roller” i samhället och befarades samtidigt anamma vad som betraktades som en maskulin mer aggressiv sexualitet. Det är mot bakgrund av dessa rädslor, menar Groneman, som de psykoanalytiska teorier utvecklas som fastslår att kvinnors naturliga sexualitet är passiv och att den endast kan och bör tillfredsställas genom heterosexuellt va- ginalt samlag. Det är i samma historiska kontext, mot bakgrund av den växande kvinnorörelsen, som Huyssen (1986) förlägger sin diskussion om feminiseringen och förkastandet av masskulturen och av den kvinn- liga läsaren. Det är också mot denna bakgrund som inte bara Showalter (1987) utan också den svenska idéhistorikern Karin Johannisson (1994) diskuterar den kvinnosjuklighet som utbredde sig över Europa och Nordamerika vid sekelskiftet 1900.
7 I fallet Annie Wilkes kan en argumentera för att Annies ”sjukdom” inte un- dergår behandling utan förintelse, när hon slutligen dödas av Paul Sheldon. Det är å andra sidan av symbolisk vikt att Annie förintas genom en typ av våldtäkt, där den ditintills passiviserade Paul hämnas genom att med våld pressa in det brinnande manuskriptet till den nya kärleksromanen i Annies mun. Annie, som beskrivits som skrämmande openetrerbar, kan alltså slut- ligen penetreras och avvärjandet av hotet Annie sker således genom ett åter- ställande av Annie till ”kvinna” (se t.ex. Lant 1997).