Den queerteoretiska ingången inspirerar särskilt den metod jag använ- der för analys, då jag gör vad jag kallar för en queer läsning. Queera läsningar kan till och med beskrivas som teori omvandlad till metod, då det teoretiska ramverket ger en särskild ingång till och ett särskilt sätt att behandla texten. Jag ska därför först redogöra för min syn på vad som utgör en queer läsart och därefter beskriva hur jag själv tillämpar en queer läsning i denna studie.
Den queera läsarten beskrivs av Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén i introduktionen till Queera läsningar (2012). De menar att queera läsningar har en hemvist i den feministis- ka motläsningens tradition men att de också skiljer sig från den. Min förståelse av motläsning definierar jag här i enlighet med Stuart Halls (1973/2006) beskrivning av en oppositionell läsning, alltså en där läsaren medvetet bryter ner texten från ett dominant kodsystem och bygger upp den inom ett annat. I denna typ av motläsning sätter sig läsaren på tvärs med texten, den accepterar inte dess föredragna budskap utan argumenterar för att den betyder något annat (ibid:136ff). Denna typ av motläsning har varit en viktig del i feministisk litteraturkritik, såsom när Kate Millett (1970) inflytelserikt visade hur betonandet av manlig över- ordning och kvinnlig underordning genomsyrade samtida tongivande manliga författarskap. Det är även i denna form av feministisk mot- läsning som många analyser av romancegenren kan inlemmas, såsom när Tania Modleski (1982/2008) och Janice Radway (1984/1991) menar att de berättelser som presenteras som romantiska utopier i själva verket inskärper kvinnors beroende av män.
Den queera läsningen, menar jag, ska inte förstås som något radi- kalt annat än en traditionell motläsning, utan snarare betraktas som en form av variation eller förgrening av en sådan. Den queera läsningen kan emellertid bättre beskrivas som en parallell läsning än som en mot- läsning (Rosenberg 2002, Kivilaakso et.al. 2012). Snarare än att gå i di- rekt konfrontation med textens dominanta eller hegemoniska betydelse, möter den queera läsningen texten lite från sidan, från en annan ingång (lite skevt, på sniskan, för att tala med begreppets konnotationer). Efter- som den queera läsningen inte konfronterar den hegemoniska läsningen ”rakt framifrån” ger den också sig själv en annan position än den form
av motläsning som placerar sig som textens ”bakomliggande” och där- med kanske också ”egentliga” betydelse. Den queera läsningen placerar sig istället som textens ”parallella” betydelse, det vill säga, det som den ”likaväl” betyder, ”samtidigt”. Queera läsningar pekar alltså mer mot texters och tolkningars pluralism.
Den queera läsningen skiljer sig också från den form av feministisk motläsning som har för avsikt att blottlägga texternas underliggande sexism, då den queera läsningen i första hand riktar sin kritik mot he- teronormativiteten. Queera läsningar fokuserar normer och normav- vikelser rörande sexualitet och sätter sexualiteten och dess oupplösliga relation till kön i centrum (Kivilaakso et.al. 2012:9f).24 Att queera läs- ningar intresserar sig för brott mot heteronormativiteten betyder inte att de endast studerar texter som explicit tematiserar sådana. Snarare förutsätter en queer läsart att en queer potential kan existera i vilket verk som helst (ibid). Tiina Rosenberg (2002) påpekar att den teoretiska utgångspunkten är att det queera finns och alltid har funnits i kulturens kärna, även om det inte finns där på samma villkor som det som utgör normen (ibid:120). I en heteronormativ kultur tenderar dominanta tolk- ningar att göras heteronormativa, men det betyder inte att de texter som ligger till underlag för dessa tolkningar endast rymmer en betydelse eller går att läsa på ett enda sätt:
Problemet är inte alla gånger kulturen i sig, utan snarare den hete- rocentriska, för att inte säga heterosexistiska, tolkningstradition som ensamt fått tolkningsföreträde till den gemensamma kulturtraditio- nen, medan det queera vanligen förpassas till den negativa kulturhis-
24 Det finns visserligen mer och mindre feministiska inriktningar inom queer- teori och likaväl ett större och mindre fokus på genus i den queera analysen. Mia Österlund (2012) preciserar att den queeranalys som tar sin utgångspunkt i feministisk teori kan betecknas som queerfeministisk (ibid:253). Så heter exempelvis Tiina Rosenbergs centrala bidrag till framväxten av queerteori i Sverige just Queerfeministisk agenda (2002). Den queerteori som fått fäste i en svensk forskningskontext hänger emellertid oftast nära samman med feministiska ingångar och det är den feministiskt förankrade queerteorin som genomsyrar den svenska queerforskningen. Av denna anledning nöjer jag mig med att kalla min metod för en queer läsning, även om också jag arbetar med en feministisk ingång.
torien, till glömskan, bortseendet och borthörandet. I detta avseende knyter queera läsningar an till både den feministiska traditionen och till lesbiska och gaystudier genom att framhålla aspekter som för- trängts till icke-existensens gräns. (ibid:123)
Om kulturen är heteronormativ är det förstås rimligt att anta att den producerar texter som i hög grad är heteronormativa. Romancegenren är således endast ett av många exempel på texter som kan tolkas som att de sjunger den heterosexuella, könsbinära tvåsamhetens lov. Men en av de viktigaste poängerna i den queera läsarten är alltså att produktionen av heteronormativa texter inte är en inneboende egenskap hos texter- na själva. Det är lika mycket en heterocentrisk tolkningstradition som skapar detta överflöd av heteronormativa texter. Detta innebär att det heteronormativa likaväl som det queera finns i texterna – det är snarare vad läsaren ser och tar fasta på i en text och vad den samtidigt bedömer som orimligt, oviktigt eller inte lägger märke till eller vikt vid, som är avgörande för vilka betydelser som skapas ur texten. I relation till ro- mance är det alltså möjligt att fråga sig om genrens heteronormativitet är en absolut egenskap, eller om det ständiga antagandet om texternas heteronormativitet i viss grad producerar den.
När Alexander Doty (2000) talar om queera läsningar menar han till och med att klassiska, eller ”mainstream”-texter och -personligheter kan var mer öppna för queera läsningar än texter som explicit tematise- rar exempelvis samkönat begär. Detta eftersom texter i den normativa mitt fåran inte har kunnat eller kan tala öppet om vissa sexuella angeläg- enheter och därför i sitt uteslutande och undertryckande eller i subtila antydningar kan generera fler och mer svårkategoriserade tolkningar av erotik (ibid:1). Louise Wallenberg (2008) sällar sig till detta resonemang och menar att traditionella, heteronormativa texter ibland kan ge upphov till mer spännande queertolkningar än texter som explicit tematiserar queerhet. När det queera definieras och görs tydligt kan det nämligen förlora något av sin kritiska udd – genom att själv göras till en kategori riskerar det att bli normativt och således förlora sin potential att stöta och störa normer och kategoriseringar (ibid:153). På samma vis ser jag det som en fruktbar ingång att studera romancegenren, inte bara trots att, utan till stor del på grund av att den slentrianmässigt beskrivs som vat- tentätt och slutet heteronormativ. Om det queera finns i kulturens kärna
och i alla dess texter så finns det förstås även i romancegenren. Att lyfta fram och påvisa queera element i romancegenrens normativa mittfåra, ser jag därför som en del av ett queerteoretiskt projekt att dekonstruera och avnaturalisera dominerande förförståelser som ger legitimitet till vis- sa sexuella känslor och beteenden framför andra.
Att ifrågasätta heterocentriska tolkningsmodeller och erkänna den queera läsningen som något annat än en alternativ eller minoritetstolk- ning är, enligt Rosenberg (2002), ytterst en fråga om legitimitet – om vem som kan och får veta och tala (ibid:128). I anslutning till ett sådant resonemang, motsätter sig Doty (2000) en syn på queera läsningar som motläsningar. Det queera finns i texterna, menar han, och därför kan han inte sägas läsa på tvärs med texten när han uppmärksammar det. Queera läsningar bör alltså inte ses som en form av alternativa läsningar som endast är giltiga för en viss subkulturell grupp, menar Doty. Snarare finns queerheten inom texter, i deras produktion, och queera läsningar bör därför placeras sida vid sida med straighta läsningar (ibid:2).
Doty föreslår att ordet ”queera” – att göra något queert – eventuellt borde slopas, eftersom det antyder att läsaren tar något som är straight och förvanskar det. Doty vill hellre tala om hur saker är eller kan förstås som queera (ibid:2). Jag håller till viss del med Doty. En queer läsning behöver förankra sig i texten och om den kan påvisa textens queera bety- delser så finns de där. Queera läsningar kan heller inte ses som att de för- vanskar en straight texts egentliga betydelse, men detta menar jag fram- förallt beror på att den ”straighta” betydelsen inte är mer verklig eller mer egentlig än den queera. Av denna anledning kan ”avtäckandet” av queerhet i en text endast ses som en aspekt av den queera läsningen. En annan minst lika viktig aspekt, menar jag, är att alla läsningar, straighta såväl som queera, är performativa. När läsningar ”görs” så ”gör de också något”. Enligt den poststrukturalistiska förståelse av meningsskapande som queerteorin vilar på skapas betydelser genom upprepningar av kul- turella diskurser (se t.ex. Svensson 2017). Likaså skapas betydelsen av en text lika mycket i läsningen av den, alltså i mottagandet, som i dess produktion (se t.ex. Hall 1973/2006). En queer läsning, menar jag, kan alltså sägas anta att en text inte har en underliggande eller inre betydelse som är mer verklig eller riktig än andra och som därför kan och behöver avtäckas. En texts queerhet eller dess heteronormativitet produceras lika mycket i läsningen av den och läsningar kan således säga queera texten likaväl som heterosexualisera den.
Eve Kosofsky Sedgwick (2003) föreslår en form av performativa läs- ningar som hon kallar för ”reparativa”. Sedgwick använder sig av Paul Ricoeurs term ”hermeneutics of suspicion” för att hävda att kritisk hu- maniora och samhällsstudier, inte minst queera läsningar, präglas av en misstänksamhetens hermeneutik, där den kritiske läsaren gör allt för att undvika obehagliga överraskningar genom att förutse dem. Sedgwick (2003) inleder artikeln med att återge ett samtal mellan henne och en vän där de diskuterat olika samhälleliga konspirationer som möjliga bakomliggande orsaker till 1980-talets aidsepidemi. Sedgwicks kompis avfärdar till sist relevansen i spekulationer som skulle avslöja en djupt institutionellt rotad sexism, homofobi och rasism, med orden ”om vi kunde avslöja det, vad skulle vi då veta som vi inte redan vet?”
Just detta, menar Sedgwick, karakteriserar den paranoida läsningen. Ambitionen att ligga före och undvika obehagliga överraskningar leder nämligen till att forskaren aldrig kommer bortom sina på förhand givna förståelser utan bara bekräftar det den redan vet. Med Melanie Kleins psykoanalytiska termer menar Sedgwick att den paranoide måste nå ett depressivt stadium för att därifrån kunna börja reparera. Med risk för ett något vårdslöst förenklande, vill jag översätta detta till att en ständigt misstänksam läsning, en som outtröttligt söker avtäcka och uppen bara underliggande heterosexistiska strukturer, kan hålla på så för alltid. Ur en sådan paranoid position finns inga andra vägar än en ständig cirkel- gång, där fler underliggande orättvisor alltid finns att upptäcka som be- kräftar den paranoides misstanke. En depressiv position skulle då kunna vara att nudda botten och konstatera att texter producerade i en hetero- normativ kultur med nödvändighet bär med sig en mer eller mindre hög grad av heteronormativt innehåll. Men vad vet vi som vi inte redan vet om vi påvisar exempelvis romancegenrens underliggande – och många gånger på ytan – heteronormativa strukturer?
Till att börja med kanske inte alla inräknas i detta ”vi” som jag just tillät mig att tala med. Alla kanske inte ”vet” eller håller med om romance genrens heteronormativitet. I sådana fall ser jag en stor femi- nistiskt politisk ”motläsningspoäng” i att uppenbara och peka på prob- lemet: ”titta hur kontrollerande Edward och Christian är, se hur över- vakning kallas för beskydd och motiveras med kärlek och hur problem endast löses genom att hjältinnan överlämnar sig själv till hjälten”. Oräk- neliga analyser av detta slag har gjorts av romancegenren (jag har själv i
examensuppsatser författat ett par av dem) och jag menar som sagt att de fyller en viktig funktion. Men vad gör dessa avtäckanden för den feministiska forskaren och läsaren mer än att bekräfta och förstärka den misstanke hen redan hade? Om hen istället närmar sig den ”depressiva” positionen – som jag här inte vill associera med en klinisk depression utan mer med det grundläggande antagandet: ”kulturen är hetero-, an- dro-, etnocentrisk och dess texter likaså” – blir det också möjligt att börja reparera en del av dessa relationer. Sedgwick (2003) beskriver, med hjälp av Klein, den paranoida positionen som en position av ständig vaksamhet mot de ondsinta delobjekt som den paranoide omges av och förhåller sig till. Den depressiva positionen kan istället ses som en som tillfälligt uppnås och där ångest och oro mildras och personen kan samla sina resurser för att sätta ihop delobjekten till en mer tillfredsställande form av helhet. Den depressiva läsaren, den som istället för att försöka förekomma varje ny upptäckt om underliggande förtryck bara antar att det finns där, ges alltså möjlighet att bli en reparativ läsare och se de sätt på vilka texter också kan erbjuda omsorg, njutning, beskydd, protest och förändring. Eftersom läsarna/mottagarna som jag diskuterat i hög grad producerar textens mening, är läsningar performativa – läsningar
gör något. Texten kan inte bara sägas betyda något när den tolkas på ett
visst sätt, dess betydelse skapas av hur den tolkas. En reparativ läsning kan således sägas reparera – den förbättrar och kanske till och med lagar delar av något som den depressive läsaren upplever som trasigt (så som exempelvis en heterosexistisk kultur).
Jag placerar mitt eget sätt att använda mig av en queer läsning i den- na tradition av reparativa läsningar. Rosenberg (2002) hänvisar, med referens till David Halperin, till den queera tolkningspositionen som ”det möjligas horisont” (ibid:128) och citerar Vito Russos uttalande om att ”[k]onstens uppgift är att skapa det som inte finns, men måste fin- nas” (ibid). Med en liknande tankegång använder José Esteban Muñoz (2009) idén om ett utopiskt annanstans som det som utgör det queera. ”Queerness is utopian, and there is something queer about the utopian” (ibid:26), säger Muñoz och syftar på det att begära, be om och önska sig något annat än det som verkligheten erbjuder eller kan föreställa sig. Den queera tolkningspositionen pekar alltså mot det som ännu inte finns, men som är möjligt att ana, möjligt att föreställa sig och hoppas på. Detta menar jag visar på den queera läsningens samtidiga ”avtäck-
ande” och ”performativa” egenskaper. Den queera läsningen är således dubbel: den riktar ljuset mot och avtäcker det queera innehållet i kultu- ren och i sitt synliggörande av kulturens queerhet kan den också sägas queera kulturen, det vill säga, göra den mindre entydigt heteronormativ.
Begreppet queer har således förmågan att beskriva moment i texter och i deras produktion och mottagande som inte enkelt kan kategorise- ras, men som ändå undflyr eller opponerar sig mot det heteronormativa – som pekar åt andra håll (Doty 2000:7). Exempel på detta kan vara de blickar mellan karaktärer som motsäger eller skapar ambivalenser i en annars rak (”straight”) berättelse, som när Twilight-fansen läser Ed- wards och Jacobs rivalitet – deras överdrivna upptagenhet vid varandra – som laddad med erotiska undertoner.25 På mottagarsidan har teorier om blickar och identifikation spelat stor roll för ett så kallat queerande av åskådarskap. Grundläggande inom feministisk blickteori är filmve- taren Laura Mulveys artikel ”Visual Pleasure and Narrative Cinema” (1975/1999), där Mulvey introducerar teorin om en ”male gaze”, en man- lig blick, som konstituerande för njutningen i att se vid konsumtionen av klassisk Hollywoodfilm. Den som görs till objekt för denna aktiva blick, menar Mulvey, är kvinnan, som i traditionell Hollywoodfilm ko- das med en form av ”to-be-looked-at-ness” (ibid:837), när hon på samma gång betraktas och uppvisas som ett erotiskt blickfång för karaktärer inom filmen och för publiken i salongen. Enligt Mulveys teori görs alltså män till bärare av blicken medan kvinnor görs till objekt för den. Män och maskulinitet kopplas samman med aktivitet, medan kvinnor och femininitet kopplas samman med passivitet (ibid).
Lika betydelsefull som Mulveys (1975/1999) teori har varit för femi- nistiska studier av blicken, lika omstridd har den fortsatt att vara inom samma fält. En central kritik är att teorin om den manliga blicken inte kan förklara de njutningar som kvinnliga åskådare kan uppleva i seen- det, utan att beskriva dessa som masochistiska eller som att den kvinn- liga åskådaren intar en manlig åskådarposition (Sturken & Cartwright 2009:130). 1988 samlade Lorraine Gamman och Margaret Marshment en rad feministiska forskare för att diskutera ”den kvinnliga blicken” i antologin The Female Gaze: Women as Viewers of Popular Culture. 25 För mer om erotiska trianglar, kärleksrivalitet och glidningen mellan manlig
Bokens redaktörer problematiserar generaliserbarheten i Mulveys teori genom en rad frågor. Vad händer, undrar de, när protagonisten är en kvinna eller när seendet är uppbrutet mellan en rad olika kvinnliga ka- raktärer? Vad händer när det bara finns män att titta på och vad händer när en film porträtterar samkönade relationer? Vidare problematiserar redaktörerna rollen av åskådaren – för vad händer om publiken inte be- står av heterosexuella män och kan det överhuvudtaget antas att genus är den viktigaste kategorin för identifikation? Författarna pekar på att en stor anledning till att Mulveys teori blir både svårarbetad och svår att ta sig runt, är dess användning av psykoanalys. Psykoanalysen, menar de, premierar till att börja med genus framför maktrelationer som klass, etnicitet och ålder, vilka lika väl kan strukturera identitet och fungera avgörande för identifikationen. Av störst relevans i min studie är emeller- tid den kritik som synliggör att den heterosexuella matris som Mulveys teori kan sägas vara uppbyggd kring skapar svårböjliga kategorier, där lesbiskt begär endast kan förstås som maskulint eller där en sexualiserad man endast kan förstås som feminin (Gamman & Marshment 1988:1–7). Marita Sturken och Lisa Cartwright (2009) pekar på hur det vidare teoretiserandet kring genus, blickar och åskådarskap har rört sig mot just ett problematiserande av identifikation och njutning. Likaväl som kvinnor kan identifiera sig med en maskulint överordnad position och njuta av att rikta voyeuristiska blickar mot både män och kvinnor, kan bilder av män fungera som det åtråvärda begärsobjektet. Njutningen i seendet kan alltså vara starkt knuten till genus eller till ens sexuella iden- titet, men det är också möjligt att finna njutning i en rad former som inte stämmer överens med eller går på tvärs med dessa. Sturken och Cart- wright (2009) påpekar vidare att även om de njutningar som upplevs i seendet kan vara nära knutna till våra kulturella och sexuella identiteter och preferenser, så är de också starkt kopplade till fantasin. Dessa fantas- ier kan skilja sig mycket från vad vi vill göra med våra egna eller andras kroppar i verkligheten. En av de mer inflytelserika teorierna i relation till åskådarskap under 1990-talet, menar de, är just queerteorins förslag att seendets njutningar inte är knutna till genusposition hos åskådaren, utan snarare ligger i de identifikationer som görs tillgängliga i seendet. Att exempelvis blicka ”som man”, ”som kvinna”, eller ”som lesbisk”, är något som kan utföras av vem som helst, oberoende av sexuell eller social identitet, genom processer av fantasi och identifikation (ibid:130ff).
Doty (2000) lyfter också de tillfällen då en läsare befinner sig utanför de identitetskategorier som hen medvetet valt eller upplever sig vara född till. Han använder sig själv som exempel, när han – som oftast identi- fierar sig som ”bög” och ”feminin” – långt ifrån alltid är det i sin sexu- ella och könade positionering när han ser på film. Detta, understryker