I detta kapitel har jag visat hur onanin och den privata (kvinnliga) läs- ningen verkar uppkomma som problem i ett västerländskt kulturellt medvetande vid samma tidpunkt i historien, under 1700-talet. De ver- kar också båda utgöra samma typ av samhälleliga hot, där modernitetens nya dygder – individualism, oberoende och en ständig önskan om mer – hotar att förvrängas och gå till överdrift. Det var den känslomässigt påverkbara och verklighetsfrånvänt självabsorberade kvinnan som fick ge kropp åt det hot som onanin och den privata läsningen tillsammans utgjorde. Onanin delar också en historia med homosexualitet och andra
beteenden som betraktats som sexuellt avvikande. När onanin blev ett centralt fokus för den framväxande psykoanalysen under tidigt 1900-tal, kommer onani hos vuxna kvinnor – både mentalt och kroppsligt – att signalera ett avståndstagande från en normativ, heterosexuell kvinnoroll. Genom den samtida explosionen av kvinnosjuklighet bland borgarklas- sens kvinnor – en sjukdomsbeskrivning helt centrerad kring det gåtfulla ”kvinnokönet” – understryks sambandet mellan onani, privat läsning och kvinnlig sexualitet ytterligare. Att samma associationer görs kring dagens läsare av Fifty Shades och Twilight, underbygger min tes att romanceläsning utsätts för en sexuell patologisering.
Jag har samtidigt visat hur onanins sjukdomsstämpel gradvis har för- svunnit under 1900-talet – onanin betraktas numera ofta som sund och normal, ibland till och med föredömlig. Det är också här jag menar att onanins och romanceläsningens interrelaterade kulturhistorier tar olika vägar. Medan kvinnor i 2000-talets svenska offentliga samtal alltmer uppmuntras att onanera, framställs läsaren av Fifty Shades och Twilight som sexuellt felande, patetisk och perverterad. Även om onanin under 1900-talet har genomgått en form av rehabilitering menar Laqueur (2003) också att onanin fortsätter att hota, långt efter att den medicinska patologiseringen har övergetts. Det är onanins moraliska implikationer som följer sina egna vägar, då det stora problemet är dess självförsörjande självständighet (ibid:52). Om romancegenren är att betrakta som en sorts typexempel på heteronormativa berättelser, så utgör den onanistiska läs- ningen av dem vad som kunde beskrivas som det heteronormativa begä- rets grotesk. Utfört till överdrift, utan begränsningar, ges den onaneran- de romanceläsaren möjligheten till ett självförsörjande begär som riktar sig bort från heteronormativa relationer. Johannisson läser de hysteriska och nervsjuka borgerlighetens kvinnor vid sekelskiftet som utövare av en form av motstånd – en extremanpassning till omgivande kvinnoideal som gör dem allt annat än ideala (1994, se även Showalter 1987, Bordo 1993). På liknande sätt kan den onanerande romanceläsaren hävdas göra en extremanpassning i sitt begär efter den heteronormativa tvåsamhet- ens ideal, som gör att hon struntar i den heteronormativa tvåsamheten helt och hållet. Då hon blir fullt självförsörjande i att skapa och ge sig själv njutning genom läsningen, föreslår min analys av romanceläsning som onani att romanceläsningen gör läsaren känslomässigt och sexuellt oberoende.
Laqueur (2003) menar att onani under 1700-talet antog formen av ett adjektiv, ett beskrivande ord, vars innebörd levde kvar ända in på 1900- och 2000-talet: ”always pejorative, always pointing to an excess of imagination, to a lack of seriousness, to a retreat from reason and from proper, polite behavior” (ibid:62). Det är i denna beskrivning jag placerar min egen användning av ordet onani och dess former. När jag framdeles talar om onani syftar jag alltså mindre på det bokstavliga självsmekandet (även om detta förstås ingår) och mer på en bildlig förståelse. Jag använ- der onani för att tala om en sexuellt konnoterad självstimulans, med dess bibetydelser av överdrift, njutningslystnad och omåttlighet. Flera av de teoretiker jag tar hjälp av använder ordet ”autoerotik” för att benämna onani eller sexuell självstimulans.9 Själv försöker jag skilja mellan den kulturellt associationstyngda förståelse av onani som jag arbetar med, och en något snävare förståelse av autoerotik. Autoerotik syftar hos mig främst till när begäret rör sig tillbaka mot den egna kroppen och per- sonen, alltså när individen gör sig själv till föremål för sin egen erotiska beundran. Onanin däremot syftar till hur begäret rör sig i en mängd olika riktningar, åt alla möjliga håll, samtidigt.
Håll alltså gärna denna breda förståelse av onani i bakhuvudet när jag nu närmar mig själva läsningspraktiken. Det har nämligen blivit dags att definiera vad jag egentligen menar med en onanistisk läsning.
I början av detta kapitel diskuterade jag hur den föraktade roman- celäsningen utspelar sig i fältet för den typ av läsningar som benämns som uppslukande, känslomässiga och eskapistiska. Det är även i detta fält som Felski (2008) förlägger det hon kallar en ”förtrollad läsning”. Jag vänder mig därför särskilt till den förtrollade läsningen, för att un- derbygga och särskilja vad jag menar utgör en onanistisk läsart. Felski definierar den förtrollade läsningen som ett tillstånd av sådan intensiv inlevelse att allt annat tappar betydelse, där du sluts in i en text och i en bubbla av absorberad koncentration som helt skiljer sig från vardagens 9 Laqueur (2003) beskriver hur ordet autoerotik myntades 1899 av Havelock Ellis, för att syfta till all form av sexuell njutning och känsla som produceras i sinnet hos en individ (och det kan således syfta till all form av upphetsning som inte enbart genereras av att någon annan rör vid en) (ibid:67). Jag väljer att arbeta med en betydligt mer avgränsad förståelse av ordet och låter au- toerotik syfta till när subjektet gör sig själv till objekt för sitt eget begär.
splittrade uppmärksamhet. Intensiteten i känslor och koncentration gör att detta tillstånd ofta liknas vid att drömma eller att vara berusad eller drogad (ibid:51–5). Gränsen mellan dig själv och texten försvinner och likaså medvetenheten om din omgivning, din vardag och ditt förflutna: ”you exist only in the present and the numinous presence of a text” (ibid:55). Såhär långt liknar den förtrollade och den onanistiska läsning- en varandra. Det tillstånd som Felski identifierar där läsaren upplever en förlust av autonomi i relation till texten, liknar dessutom den egen- skap hos läsning som Magnus Ullén (2009), i sin bok om pornografisk läsning, kallar för ”pornograficitet”. Pornograficitet definieras av Ullén som ”en förmåga att låta fiktion och verklighet sammanfalla” (ibid:24).
Ullén beskriver hur pornografin inbjuder till en interaktiv läsart då den avkräver ett kroppsligt gensvar hos läsaren. Detta gör att läsaren överskrider distansen mellan sig själv och text och närmar sig den som om dess nu och läsarens eget nu utspelade sig på samma tidsmässiga plan (ibid:86). Läsaren kan då faktiskt sägas sammanblanda fiktion och verk- lighet och överskrida gränsen dem emellan. Pornografi, menar Ullén (2009), är till exempel ett underlag för onani, det vill säga ”ett handlande som äger rum i samma ögonblick som vi tar del av den fiktiva diskursen” (ibid:57). Jag identifierar pornograficiteten som en viktig beståndsdel i den onanistiska läsningen, då den understryker den roll som kroppslig respons spelar. Oavsett om den onanistiska läsningen inbegriper faktisk onani eller inte så involverar den läsarens kropp – en kropp som pirrar, ryser, våndas och njuter och som alltså i allra högsta grad är närvarande och levande i läsningen. Den onanistiska läsningen är således inte endast en där läsaren innesluts i textens ”nu”, utan där verklighet och fiktion också sammanfaller när läsarens kroppsliga respons innesluter läsare och text i ett verkligt och fiktivt, fysiskt och fantastiskt, gemensamt nu.
Felski (2008) menar emellertid inte endast att den förtrollade läs- ningen underminerar läsarens autonomi, utan också dess agens. Läsaren förlorar kontroll över sin egen respons på läsningen, hen trollbinds och görs orörlig när hen inte kan släppa blicken från bokens sidor eller film- duken. Läsaren kämpar för att hävda sig gentemot texten, men förfogar inte över den utan står till dess förfogande. När läsaren väl hänger sig beskrivs det av Felski som att hen kapitulerar (ibid:55). Denna beskriv- ning av läsarens relation till texten utgör en form av känslomässig eller uppslukande läsning, där texten ges agens och beskrivs som att den för-
för läsaren. Då Felski emellertid menar att läsaren aktivt söker sig till den förtrollade läsningen, det vill säga vill förlora sig i texten, menar jag att förlusten av agens kan problematiseras. Den onanistiska läsningen, menar jag, ägnar sig den åt som ger sig hän självmant och på eget bevåg.
Felski (2008) beskriver vidare hur den intensiva inkapsling som be- tecknar den förtrollade läsningen markerar en distinkt gräns mot verk- ligheten. När ljusen tänds i biosalongen eller när läsaren slår igen boken efter sista sidan, är det med ett sting av sorg och en viss motvillighet som hen återvänder till verkligheten (ibid:54f). Den onanistiska läsaren däremot, menar jag är den som omedelbart öppnar en ny bok eller som springer ut ur biosalongen och köper en biljett till nästa visning. Den onanistiska läsaren återvänder alltså inte motvilligt till verkligheten utan hen motarbetar snarare verklighetens inträde i fiktionen. På detta vis kan den onanistiska läsningen betraktas som en förlängning och för- stärkning av den förtrollade läsningen. Den onanistiska läsningen är den som ger fiktionen företräde över verkligheten, för den som aktivt vill förlora sig i fiktionen och stanna kvar i den.
”när, var, hur?”
I min kulturhistoriska genomgång har jag velat visa hur synen på roman- celäsande och onani har varit nära förbundna ända sedan 1700- talet. Betoningen av detta förändrar det ramverk som omger romancegenren. Det visar nämligen att romanceläsning alltid har betraktats som queer, i betydelsen att den har stämplats med en viss form av avvikande sexu- alitet. Jag vill därför studera vilka betydelser som uppstår i själva läsak- ten, när den förstås som ett slags onani. I detta kapitel ska jag därför uppehålla mig i det rum där romance läses, för att undersöka de sociala och sexuella relationer som hotas och möjliggörs när romanceläsningen betraktas som onanistisk. Genom en jämförelse mellan andra vågens kvinnorörelse och den kvinnogemenskap som uppstår i romancegenren, kommer jag att argumentera för att det i romancegenren etableras en form av onanistiskt kontinuum. Med detta menar jag att romancegen- ren utgör en sfär där gränserna blir suddiga mellan en själv och andra kvinnor – mellan läsare, författare och hjältinnor – och där positioner, relationer och identifikationer pendlar, rör sig och byter plats. Detta onanistiska kontinuum, kommer jag vidare att hävda, antar två samtidi- ga betydelser: att kvinnor ensamma är förmögna att sexuellt och käns- lomässigt tillfredsställa varandra och att läsaren är känslomässigt och sexuellt självförsörjande.
i Smithton, upptäcker hon att de flesta kopplar njutningen av romance till själva läsakten. Läsarnas utsagor tvingar Radway att blicka bortom romancetexten, då de hela tiden återkommer till aktiviteten i att plocka till sig och sätta sig ned med en bok. Smithtonläsarna är alltså till en början mer intresserade av att diskutera betydelsen av att läsa romance än romanceberättelsers handling och uppbyggnad. Romanceläsningen verkar erbjuda en flykt från vardagens press och ansvar och en plats där de kan söka den omvårdnad och bekräftelse som de inte får i samma utsträckning i sina vanliga liv. Jag kommer att använda Radways analys av själva läsakten som en utgångspunkt för min analys framöver. Där Radway diskuterar läsningen som en social handling, kommer jag emel- lertid att diskutera den som en sexuell handling.
Ett av de kännetecken som främst karakteriserar associationerna runt onani och romanceläsning är den ständiga möjligheten till överdrift. I romanceläsningens fall kan detta särskilt syfta till läsningens repetitiva karaktär, där en ny bok påbörjas så snart den förra har avslutats. Efter- som jag särskilt intresserar mig för den syn på genren som frammanas i kritiken mot den är det just denna repetitiva (eller enahanda) form av läsning som jag vill studera. Jag väljer därför att betrakta roman- celäsningen mindre som en avskild sexuell handling och mer som en sexuell praktik, i betydelsen ett invant, ofta och regelbundet upprepat handlingsmönster.