När Maria Nilson (2015) talar om fältet för romanceforskning menar hon att ”[u]tan att på något sätt ha gjort en statistisk undersökning skulle jag med viss säkerhet påstå att av de populärlitterära genrer som finns är det just romance som är den minst utforskade” (ibid:21). Frantz och Selinger (2012) menar i sin tur att romanceforskningen fortfarande är
i sin linda (ibid:2). Även om forskningsfältet verkar vara på uppsving, beror dess långsamma framväxt till dels på de många förutfattade me- ningar om genren som forskningen behövt förhålla sig till. Texterna beskrivs allmänt som formelbaserade, triviala och eskapistiska och dess läsare som omättliga i sin evigt upprepade lystnad efter lyckliga slut (ibi- d:2f, Nilson 2015:21).
Frantz och Selinger (2012) menar att den allmänt vedertagna negati- va synen på genren har gjort att både kritiker och forskare behandlat den på ett mer missgynnsamt sätt än annan form av genrebaserad fiktion. De hänvisar till de grundläggande studierna från 1980-talet, som de men- ar utan vidare avvisade genren som bristande i estetiskt värde (ibid:2f). Frantz och Selinger menar vidare att dessa tidiga forskare inom fältet projicerade sina egna ambivalenta känslor på det material de forskade om. Den brist på respekt som romanceforskning inger i den akademis- ka världen kan då till exempel förklara Radways (1984/1991) teoretiska anspråk, eller som Frantz och Selinger (2012) kallar det, hennes ”psyko- analytiska jujutsu” (ibid:4, min översättning). Frantz och Selinger menar alltså att Radway försvarar sig mot den vanliga uppfattningen att roman- ceforskning inte är en akademisk eller intellektuell syssla värd att ta på allvar genom att bli överdrivet teoretisk.
Nilson (2015) pekar på en annan intressant bieffekt som uppstår när romance och romanceforskning beskrivs som trivial och oviktig. Risken är nämligen stor att den forskare som ägnar sig åt en genre med mycket låg status hamnar i försvarsställning och försöker höja genrens status ge- nom att beskriva den som missförstådd, som långt mer än underhållning och som full av kritiska element. Nilson menar att 80-talets forskning tenderade att döma ut större delar av genren medan dagens romance- forskning tenderar att fastna i ett överdrivet försvar och uppvärderande av genren och av dess subversiva inslag (ibid:22ff).
Det är lätt att hålla med Nilson i detta påstående. Frantz och Selinger (2012) säger sig vara dödströtta på den moraliserande frågan: är läsning- en bra eller dålig? (ibid:5). Samtidigt verkar det som att denna fråga är långt ifrån utagerad, då de ägnar sitt introduktionskapitel åt att ta avstånd från den mer kritiskt orienterade 80-talsforskningen och att istället framhäva romanceläsare som ovanligt kritiskt kompetenta och varje romanceberättelse som full av innovativa variationer på genrens konventioner. På detta vis verkar romanceforskning påverkas av synen
på genren, lika mycket nu som förr. Där den tidiga romanceforskningen förhöll sig till kritiken genom att själv distansera sig från texterna verkar en tendens i dagens romanceforskning alltså vara att förhålla sig till kri- tiken genom att offensivt gå till försvar mot den.
Kritiken mot den tidiga romanceforskningen illustreras väl av Pamela Regis (2011) när hon, i ett keynote-anförande på IASPR:s konferens år 2010 (publicerad i JPRS, 2011), jämför den tidiga romanceforskningen under sent 1970- och tidigt 1980-tal, och den senare romanceforskning som kommit efter millennieskiftet. Regis fastslår att den tidiga forsk- ningen anser att romancetexter rymmer liten komplexitet och liten samhällsförändrande potential. Hon visar också med tydlighet vad hon tycker om denna tidiga romanceforskning och dess starka inflytande över fältets fortsatta framväxt:
Outliving both the study texts that their conclusions were based on as well as their specific origins in the 1970s and early 1980s, the short- hand labels furnished by these critics have made them the Four Hor- sewomen of the Romance Apocalypse – Porn, Addiction, Fantasy, and Patriarchy’s Dupes. Like the original four horsemen – pestilence, war, famine and death – they have assumed a dark immortality. (ibid)
Regis (2011) anförande rymmer en stor del av den kritik som riktats mot den tidiga romanceforskningen av den senare, där de tidiga studi- erna framförallt anklagas för att vara oförsvarbart generaliserande. Trots att Radway (1984/1991) och Modleski (1982/2008) använder sig av ett väldigt litet och specifikt urval av romanceböcker, har deras slutsatser om denna begränsade empiri fått representera hela genren, alltså alla romanceböcker. Det analysverktyg som Regis (2003) utvecklar med sina åtta centrala element, kan betraktas som ett mer välkalibrerat redskap för litteraturvetenskaplig genreanalys, där olika texter inom genren kan ställas mot varandra och mot genrens konventioner och där varje enskild texts specificiteter kan lyftas och studeras.
Det är också denna inriktning som mycket av den senare forskning- en har tagit. Pamela Regis A Natural History of the Romance Novel (2003) publicerades ett par år innan RWA utlyste sitt första akademiska stipen- dium. Boken har blivit mycket betydelsefull för romanceforskningsfäl- tet. Även om Radways studie från 1984 fortfarande är den som ett större akademiskt fält oftast associerar med romanceforskning, kan Regis bok
sägas ha gått om Radway inom fältet. Den romancedefinition och de för genren centrala element som Regis identifierar används, citeras eller refereras i den mesta romanceforskning som publicerats sedan den kom (Goris 2013).
Regis studie (2003) markerar också en form av paradigmskifte inom romanceforskningen, där texter numera står i centrum till skillnad från de läsarfokuserade 1980-talsstudierna. An Goris (2012) menar också att det vetenskapliga studiet av populärromantik är inne i en omvandlings- fas. Det inkluderande och generaliserande helhetsgrepp som 80-talets studier tog på genren, håller på att ersättas av mer differentierade och fokuserade ingångar som istället riktar in sig mot enskilda delar av den. Genom att fokusera på specifika undergenrer, författare eller verk, söker dagens romanceforskare efter det särskilda i delarna snarare än efter lik- heterna i helheten. Denna mer differentierade ingång till fältet leder ofta till mer nyanserade och sofistikerade erkännanden av genrens många variationer. Samtidigt menar Goris (2012) att de möjligen övergenera- liserande äldre studierna fortsätter att fungera som grundläggande, då de används som det normativa ramverk mot vilket de specifika delarna mäts och testas.
I en respons på Regis (2011) anförande påpekar Goris (2011) att kri- tiken mot 1980-talets romancestudier förutsätter att det är de litterära texterna, som just texter, som är av intresse för analysen. Goris men- ar att strängt taget alla definitioner av romancegenren är bristfälliga, då de lyfter somligt och döljer annat. Regis (2003) ingång till genren intresserar sig exempelvis inte för textens materialitet, dess läsare eller de institutioner som skapar både dess produktion och reception. Även om kritiken mot Radways (1984/1991) förenklande syn på romancetexter är giltig, menar Goris (2011) därför att den är en något poänglös dörr att slå in – Radways huvudsakliga fokus är ju inte romancetexten som sådan. Radway är intresserad av romanceböcker som ett kulturellt feno- men och som sådant betraktar hon dem som synnerligen komplexa. Jag håller med Goris och vill ytterligare understryka hennes poäng, nämli- gen att den feministiska kulturstudieforskning som intresserade sig för romancegenren på 1980-talet helt enkelt arbetade med andra fokus och frågeställningar än den romanceforskning som idag intresserar sig för specifika texter inom eller delar av genren.
naturligt, att se tillbaka på de grundläggande studierna och – i ett för- sök att differentiera nutid från dåtid – identifiera, analysera och kanske till och med överdriva de problematiska aspekter som står att finna hos föregångarna. Detta går att betrakta som en form av ”ritual matricide” (ibid), där mödrarna behöver förintas för att fältet självständigt ska kun- na utvecklas. Frågan är emellertid, menar jag, om Radway (1984/1991), Modleski (1982/2008) och andra representanter för den tidiga romance- forskningen, överhuvudtaget kan ses som det nuvarande forskningsfäl- tets mödrar. Snarare än att påvisa problem och brister i den tidiga forsk- ningen verkar en tendens nämligen vara att låtsas som att den inte finns. Ett exempel på detta kan ses i Selingers (2013) hyllande beskrivning av Regis A Natural History of the Romance Novel:
[B]y doubling back to pre-feminist, non-Freudian approaches to the romance novel, Regis essentially hit the reset button on the whole enterprise of popular romance studies. (ibid:3)
Selinger (2013) avslutar visserligen denna diskussion med att lyfta det möjliga behovet av att återvända till mer kritiskt orienterade teorier. Han hänvisar här till ett uttalande av Modleski, där hon uppmanar nutida romanceforskare att läsa och använda sig av Lauren Berlants bok The Fe-
male Complaint (2008) (i vilken Berlant kritiserar den typ av opolitiska
gemenskaper som formas genom populärkulturella genrer associerade med kvinnor). ”Few of us have responded to that call”, säger Selinger (2013:3) apropå Modleskis uppmaning. Selingers diskussion tydliggör alltså inte bara hur rådande romanceforskning undviker att rikta alltför kritiska blickar mot genren, utan också hur den undviker att diskutera med dem som gör det. Liksom A Natural History of the Romance Novel (Regis 2003) verkar ha lyckats nolla tidigare romanceforskning – spolat tillbaka bandet och ”spelat över” den – undviker många romancefors- kare också att samtala med den mer kritiska ingång till genren som forskare som Berlant (2008) formulerar idag.
Jag instämmer i att romanceforskningen har plats för en mängd olika fokus, metodiker och infallsvinklar. Därför bör jag också under- stryka att en sådan blandning i viss mån redan finns och att en enkel uppdelning av romanceforskning i lägren ”för” och ”emot” är en aning tillyxad. Liksom jag menar att nuvarande romanceforskning överdriver
problematiken i Radways (1984/1991) och Modleskis (1982/2008) studier, är min egen återgivning av deras hållning som oproblematiserat ”för” genren något onyanserad. Nilson (2015) pekar på svårigheten i att ”na- vigera mellan ett kritiskt förhållningssätt och ett behov av att försvara” (ibid:24) men trycker samtidigt på vikten av att försöka göra just detta. Den negativa synen på romance verkar emellertid vara en så integrerad del av genren att mycket lite kan sägas både i och om den som inte på något sätt förhåller sig till genrens låga status. När jag själv intresserar mig för att utföra en kulturstudie av romance – en som intresserar sig mindre för enskilda texter och mer för vilken plats och betydelse dessa texter intar i ett större kulturellt meningsskapande – verkar den ned- värderande synen på romance alltså behöva spela en central roll. Istället för att försöka navigera mellan att kritisera och försvara vill jag hellre undersöka varifrån kritiken kommer och vad den värjer sig mot – jag vill helt enkelt göra romancegenrens nedvärderade element till min studies huvudfokus.